50 år på Blommande berget

DN 4/1 2013.

Det är nu 50 år sedan jag första gången kom till Blommande Berget. Det var den fruktansvärda vintern 1962 när alla gick hungriga från bordet i Beijing. Affärerna var tomma, restaurangerna stängda. Jag var student vid Beijings universitet. Jag såg de kinesiska studenterna dricka sitt diskvatten för att tillgodogöra sig det sista av näringen. Drömmen om ett enda riktigt mål mat svävade som en nästan synlig hägring över staden. Nationen tycktes hålla andan som före ett långt skrik. Det fanns fortfarande byar som blomstrade. En sådan var Blommande Bergets folkkommun utanför Wuhan. Kommunchefen Xiao Yun-xu drog iväg med oss över åkrarna för att visa hur man besegrat den värsta torkan på decennier.

– Före 1958 hade vi ingen bevattning här i trakten. De kooperativ som bildades på 1950-talet var för små för att kunna göra något åt berget. Men när 17 kooperativ slogs ihop till en folkkommun kunde vi sätta igång. Eftersom jorden blev gemensam var det slut på vattentvisterna. Eftersom arbetskraften var tillräcklig kunde vi investera 600 000 dagsverken i bevattningsanläggningar. Nu kan vi bevattna 60 procent av kommunens åkerjord och ta två skördar istället för en.

Med vilken triumf i rösten han uttalade dessa ord! Man måste se Kinas slätter för att inse bevattningens betydelse. Om vatten saknas slår det upp öken i de bördigaste jordbruksdistrikt. Jorden har ungefär samma betydelse som läskpapperet när vi odlade krasse som barn. Den utgör bara underlaget. Vatten är den avgörande produktionsfaktorn. Vattenregleringens villkor har i årtusenden bestämt det kinesiska samhällets organisationsformer. Kejsarnas Kina tvingade bönderna att arbeta gratis åt staten. Folkrepubliken Kina tvingade bönderna att arbeta gratis åt kommunen. Betalt fick man i ”arbetspoäng”. Ett dagsverke värderades till åtta, nio eller tio arbetspoäng och varje poäng gav rätt till motsvarande andel av kommunens inkomster. Arbetspoängen fungerade som den lokala ”valutan” i ett system där varje kommun var en liten ”stat” i staten. Kommuninvånarna behövde inte gå omvägen över ”utrikeshandeln” för att investera – de största investeringarna gjordes direkt i arbetspoäng.

En indisk bonde får inte betalt idag för en arbetsinsats som ger avkastning först i morgon. Men en medlem i Blommande Bergets folkkommun fick samma arbetspoäng vare sig avkastningen kom idag eller om tio år. I en liten by där sammanhangen är lätta att överblicka stod det snart klart att ingen tjänar på arbetslöshet, medan alla i längden har att vinna på arbete åt alla. Blommande Berget satsade på vatten och hade lyckats hålla produktionen jämn vid 7 miljoner ton trots tre års svår torka. Andra kommunchefer satsade på orealistiska projekt eller misslyckades med att administrera all den arbetskraft de plötsligt fick till förfogande. Besöksförbud rådde i så gott som hela Kina. Men i närheten av de större städerna fanns en eller att par mönsterkommuner som visades upp för utländska besökare. Jag betonade att Blommande Berget var en sådan uppvisningskommun. I övrigt såg jag kommunreformen som ett gigantiskt misslyckande.

*

År 1978 kom jag för andra gången till Blommande Berget. Under de 16 år som gått hade jag intervjuat hundratals fattigbönder och lantarbetare i Indien och Latinamerika och studerat misslyckade jordreformer i mer än 20 länder. Det hade i efterhand ingivit mig allt större respekt för den kinesiska folkkommunen.

Nu såg jag på Blommande Berget hur investeringarna i konstbevattning fortsatt och omfattade 90 procent av åkerjorden. Avkastningen per hektar hade nästan fördubblats och man tog en tredje skörd av bönor och oljeväxter på risfälten. Kommunens svinstior levererade årligen 9000 svin till slakt och bevattningsdammarna 50 ton fisk.

Framtidsplanerna gick framförallt ut på att ”befria arbetskraften” genom att mekanisera jordbruket. Men vart skulle den arbetskraft ta vägen som mekaniseringen befriat? Till storstädernas slumkvarter? Nej, folkkommunen erbjöd ett annat alternativ. Kommunchefen Zhou Liangmo visade oss kommunens stolthet ⎯ egna industrier.

I Latinamerika hade jag sett bönderna blanda en del cement med nio delar lera. Höga investerings- och transportkostnader gör cement till en nästan oöverkomlig vara för dem som bäst behöver den i fattigvärlden. Det är miljoner skolor och bostäder, broar och bevattningskanaler, sädessilos och gödselbrunnar som aldrig blir byggda på grund av bristen på cement. Men inget annat land än Kina, ingen annan organisationsform än folkkommunen hade kommit på tanken att bönderna själva skulle kunna tillverka den cement de behöver. Kommunen var i stånd att samla det kapital och det tekniska kunnande som behövs för att bygga en liten cementugn. Kommunen hade skapat den erfarenhet av organisation och arbetsledning som behövs för att tillverka en så komplicerad produkt som cement. Snart rasslade cementklinkern ur tusentals hemgjorda små vertikalugnar över hela Kina, ett par tusen ton i månaden, precis de tusen ton som behövdes just på den platsen.

Samma år som Indien producerade 30 miljoner ton cement producerade Kina 60 miljoner ton. Mer än hälften av den kinesiska produktionen kom från små lokala fabriker. Och på det Blommande Berget var cementfabriken bara en av ett dussin kommunala småföretag som kommunchefen kunde visa upp. Här arbetade nu 3000 huvudsakligen unga människor som inte längre behövdes i jordbruket sedan åkrarna slagits samman och arbetet mekaniserats.

*

Sju år senare kom jag för tredje gången till Blommande berget. Året var 1985, Deng Xiaoping satt vid makten i Beijing, folkkommunerna var avskaffade och jordbruket privatiserat. Talet om att befria arbetskraften genom mekaniserat jordbruk verkade allt ihåligare. Det var för tungt, sa man, ”att bära traktorn ut till den egna jordbiten”. För att skapa ett storskaligt jordbruk uppmanades bönderna att bilda bolag och bli aktieägare istället för jordägare. – Det stora med folkkommunen var dess förmåga att mobilisera böndernas arbetskraft för gemensamma syften, t ex bevattning eller cementproduktion, sa jag. Vem skall nu investera när kommunerna har avskaffats?

– Bevattningsproblemen är lösta, sa kommunchefen Zuo Wenqin. Reparationsarbeten kan mycket väl skötas privat.

– Men finns det inte många andra grundläggande investeringsbehov?

– Vi skall satsa en halv miljon om året i tre år för att bygga om centrum, bredda gatorna, plantera träd, skapa en ekonomisk och kulturell samlingspunkt. Inom planens ram kommer enskilda och företag att bygga hus och öppna affärer som de själva finansierar. Den sociala välfärden bygger vi ut med en ”lyckogård” (ålderdomshem) för 80 000 RMB. (Ungefär detsamma i svenska kronor.)

Han talade i pengar, inte i dagsverken. Borta var den gamla tanken att förvandla de otillräckliga jordbitarnas undersysselsättning till investeringskapital. Borta var folkkommunens förmåga till självfinansiering genom vinsterna från samhällsägda småindustrier. Riskerade inte Kina att förvandlas till ett samhälle av gnidna småbrukare där vinsten hela tiden maximerades på fel nivå? Skulle verkligen bondens kärlek till sin jord låta sig ersättas av aktieägarens kärlek till utdelningen? Skulle inte samhällets klyftor bli oöverstigliga om vinsterna lämnades obeskattade medan priserna steg på skola och sjukvård?

*

27 år har gått sedan dess. Nu har jag för troligen allra sista gången återbesökt Blommande Berget. Med mig hade jag en lapp med de siffror varmed folkkommunen en gång mätte sina framsteg. Jag fann att dessa siffror hade blivit alldeles meningslösa för dagens ledare. Inte brydde de sig om hur många grisar som slaktades! De satt ju i förhandlingar om att bygga en av Kinas största containerhamnar. Vad angick dem risskörden! Viken fattig åkerlapp som helst kunde ju med urbaniseringens trollspö förvandlas till fastighet och förmögenhet. Landsbygdens industrialisering hade en gång varit Blommande Bergets stolthet. Nu bygger man ”den ekologiska staden” och tycker det är bra att fabrikerna flyttat, eftersom de var så smutsiga.

– Men om varken jordbruk eller industri gäller, vad skall folk då leva av?

– De unga flyttar till arbeten i närmaste storstad, Wuhan, sa Mr Chi. De som fyllt 50 pensioneras med en tusenlapp i månaden. Kvar är de mellan 40 och 50. De får arbete på Hiltonhotellet eller i gallerian. – Vilken galleria? Vilket Hilton?

– Huvudgatan genom samhället skall bli affärsgata med turism och shopping. PR-materialet lockar med lyxkonsumismens symbolvaror. Guchi och de andra stora märkesnamnen skall ge den fattiga bondbyn ett nytt ansikte.

– Och vem skall köpa?

– Den medelklass som flyttar in. Vi räknar med att befolkningen på sju år ökar från dagens 26 000 till 140 000.

Deras hus är redan byggda och står tomma i väntan på dem som komma skall. De nuvarande invånarnas hus är utdömda. ”Chai”, ”Rives”, står det med stortecken på väggarna. Allt skall bort. Framtiden är än så länge bara några kilometer oanvänd motorväg och en jättelik utställningslokal som står nästan tom. På väggarna vittnar ett hundratal glada ansikten om det lyckliga liv som Blommande Bergets invånare snart skall leva. En särskild fotoutställning skildrar ”the farmer resettlement program”. Den sägs visa hur Blommande Bergets bönder ”steg för steg går lyckovägen till ett fridfullt liv i belåtenhet och rikedom”.

*

”The locals”, som Blommande Bergets invånare nu kallas, är inte alltid lika entusiastiska. Den ersättning de erbjuds för sina gamla, centralt belägna hus är inte tillräcklig för att köpa någon av de nya bostäderna ens långt från centrum. Och de välbevattnade åkrar som folkkommunen en gång var så stolt över urbaniseras nu snabbt till tomtmark, vilket kan hundrafaldiga priset. ”The locals” misstänker att mellanskillnaden ofta hamnar i funktionärernas egna fickor.

Samma dag som jag kom på besök publicerade Amnesty International en rapport som konstaterar att tvångsavhysning från bostäder och åkrar har blivit en vanlig företeelse i Kina och den största enskilda orsaken till folkligt missnöje. Rapporten granskar 40 exempel på brutal tvångsavhysning mellan januari 2009 och 2012.

Enligt lag får jordbruksmark bara användas för jordbruk, men lokala tjänstemän överträder rutinmässigt sådana bestämmelser. Deras påtryckningsmedel är starka. Man stänger av el, vatten och avlopp och hjälper inte det, börjar man helt sonika riva fastigheten. Den konfiskerade åkermarken upplåts till olika kommersiella ändamål. Försäljning av markrättigheter är den största enskilda inkomstkällan för de lokala myndigheterna. Korruption i form av mutor till enskilda tjänstemän för upplåtelser av mark rapporteras ofta, även i statskontrollerade medier.

Dagen därpå meddelade pressen att markaffärerna i Kinas tio största städer nästan hade fördubblats sedan föregående år. Lokala myndigheter i dessa tio städer hade sålt mark för 135 miljarder RMB. Somliga tror att det kommer att ta åratal innan marknaden finner köpare för alla de lägenheter som nu står tomma. Andra tror på bostadsbrist redan nästa år. Särskilt i snabbväxande städer som Wuhan. Enligt en studie från den kinesiska vetenskapsakademin kommer 14 miljoner kineser att flytta från land till stad varje år under de närmaste 30 åren. De måste ha någonstans att bo. Samtidigt växer städernas medelklass med 250 miljoner som kommer att kräva högre bostadsstandard.

De förväntningar som kom den kinesiska fastighetsmarknaden att växa med 28 procent 2011 är enligt studien fullt realistiska. Men andra tvivlar. För fem år sedan föll fastighetspriserna plötsligt med 30 procent. Det finns fortfarande bostäder och affärskvarter från den tiden som står kvar osäljbara. Och vad händer när konjunkturen nu åter viker? Kommer Blommande Bergets tomma lägenheter någonsin att bli uthyrda? Kommer Kina att stå där med den största bostadsbubbla som någonsin skapats? Det är en fråga av potentiellt större global betydelse än både eurokris och USA-depression. Bakom sjunkande fastighetspriser hotar stigande livsmedelspriser. Den globala livsmedelskrisen 2007-08 kastade hundratals miljoner människor tillbaka ned i hunger och svält. Årets torka i USA var den svåraste på ett halvt sekel. Sådana väderhändelser förutsägs bli allt vanligare.

Kina importerade förra året 60 miljoner ton spannmål. Ändå räknar man med att 230 miljoner kineser går undernärda. Hur länge kommer det att finnas 60 miljoner ton mat att köpa på världsmarknaden? Under svältåren i början av 1960-talet såg jag åkrarna komma krypande in i Beijing. Rabatter, parkbitar och gårdsplaner – varenda handsbredd möjlig mark förvandlades till åker och planterades med kål. Det var så man överlevde. Nu kommer istället städernas motorvägar och höghus krypande, tränger undan byarna och slukar åkermarken. Minsta lilla åkerlapp kan bli skyskrapa. Men skyskrapan kan inte bli åker. Hur överlever man då? Kina försörjer 20 procent av världens befolkning på mindre än 8 procent av världens åkermark. Det är bra gjort. Kinas premiärminister fick medalj för det häromdagen. Men nu är det inte skördar som växer på åkrarna utan städer.

På Blommande Berget liksom överallt annars blir man rik genom att köpa mark till landsortspris och sälja den till stadspris. Men när åkern är asfalterad är det kört. Man kan inte äta pengar.

*