Bombkrig

DN 18/10 2006

När andra världskriget bröt ut visste britterna mycket väl att krigets lagar förbjuder bombning av civila. Premiärminister Neville Chamberlain sa 1938: ”Det strider mot internationell rätt att bomba civila som sådana… Rimlig försiktighet måste iakttas vid bombning av militära mål så att inte civilbefolkningen i närheten av misstag blir bombad.”

Sju år senare hade det brittiska flygvapnet lagt Tysklands städer i grus och aska. En halv miljon civila tyskar hade blivit dödade och lika många svårt skadade. 900 000 familjer hade fått sina hem förstörda. Och det hade inte skett av misstag. År efter år hade det brittiska flygvapnets huvuduppgift varit att bomba barn, kvinnor och åldringar i deras bostäder. Hur kunde det gå så? Hur kunde britterna avsiktligt och medvetet begå vad de visste var grova krigsförbrytelser? Som tungan till en trasig tand kommer britterna om och om igen tillbaka till dessa frågor. I år diskuteras de av filosofen A C Grayling i Among the Dead Cities och i antologin Firestorm, The Bombing of Dresden som redovisar resultatet av en konferens vid University of Edinburgh.

Det var, brukar man säga, tyskarna som började. Ja, förvisso var det tyskarna som började landkriget genom att angripa Polen. Men både tyskar och engelsmän var mycket noga med att inte börja flygkriget genom att angripa varandras städer. Det var Churchill som bröt tabut. När han kom till makten den 10 maj 1940 var hans första åtgärd att sända 37 bombplan att anfalla Mönchengladbach i Ruhrområdet. Hitler svarade inte. Senare i maj följde ytterligare fyra bombangrepp mot Hamburg, Bremen, Köln och andra tyska städer. Varför?

Orsaken är lätt att konstatera. Efter ett blixtanfall på Frankrike stod tyskarna som segrare på den europeiska kontinenten. De brittiska trupperna evakuerades till hemlandet. Bombflyget var det enda vapen varmed Churchill fortfarande kunde nå Tyskland. Om han ville fortsätta kriget måste han bomba. Alternativet var att överlämna Europa åt Hitler. Vi har anledning att vara tacksamma mot Churchill för att han tog striden. I juni genomförde britterna 11 angrepp, i juli 8, och i augusti 15 luftangrepp mot tyska städer.

Hitler svarade fortfarande inte. Hans flygvapen var byggt och tränat för att samverka med pansar i markstrider, inte för strategisk bombning. Han hade inga tunga bombplan. Han ville inte ha bombkrig. Men i slutet av augusti började Churchill bomba Berlin. Efter fyra angrepp i snabb följd ⎯ den 25, 28, 31 och 4 ⎯ var Hitler rasande och lovade att utradera de engelska städerna. Den 7 september inledde han Blitzen mot London. Staden bombades varje natt under hösten och därefter mera sporadiskt fram till finalen den 10 maj 1941, årsdagen av Churchills makttillträde och bombkrigets början. Hitler trodde att bomberna skulle bryta britternas motståndsvilja. I själva verket skapade de den.

Före Blitzen var Churchill ännu inte den självklare ledare han sedan blev. Många britter tyckte att han var en orealistisk frasmakare och ville rädda sitt imperium genom att sluta fred med Hitler. Efter Blitzens 35 000 döda fanns det ingen återvändo. Britterna svarade tyskarna med samma mynt och båda sidor trappade upp varandras brutalitet. Tekniska svårigheter verkade i samma riktning. Piloterna hade svårt att hitta sina mål. Bombfällarna hade svårt att träffa dem. Det var lättare om målet var en hel stad än om det var en enskild krigsindustri någonstans i staden. Den 30 oktober 1940 fick det brittiska flygvapnet order att brandbomba 20-30 tyska städer. ”Därmed blev fiktionen att bombarna angrep militära mål i städerna officiellt övergiven”, heter det i den officiella brittiska historiken över luftkriget. ”Det här var den teknik som blev känd som ’områdesbombning’”.

Enligt krigets lagar skulle det militära värdet av ett angrepp vägas mot kostnaden i form av oavsiktliga skador på civila liv och civil egendom. Vad som hände var att de civila skadorna började betraktas inte som en kostnad utan som ett militärt värde. I nästa steg blev de civila skadorna själva avsikten med bombningen. Man sa att det var civilbefolkningens ”moral” man bombade men eftersom moralen satt inne i de flickor och pojkar, gubbar och gummor som utgjorde civilbefolkningen, så kunde moralen inte bombas utan att man skadade och dödade just de barn och gamlingar som man enligt krigets lagar inte fick bomba.

Den 14/2 1942 formulerades den nya politiken uttryckligen i direktiv 22 till Bomber Command. Angreppen skulle lägga huvudvikten vid ”civilbefolkningens och i synnerhet industriarbetarnas moral” och ”riktas mot bebyggda områden, inte mot exempelvis skeppsvarv eller flygplansfabriker”. När detta beslut togs var krigssituationen radikalt förändrad. Blitzen var sedan länge över och det fanns inga tyska angrepp att svara på. Storbritannien stod inte som 1940 ensamt mot den tyska övermakten utan var del i en stor allians med supermakterna Sovjet och USA. Det amerikanska flygvapnet var inställt på precisionsbombning av strikt militära mål. Britterna hade kunnat följa exemplet. Istället var det nu som bombningen av civila tyskar började på allvar.

Varför? Varför just britterna? Storbritannien var den enda stormakt där flygvapnet var en självständig vapengren med det strategiska bombflyget som kärna. De rivaliserande vapenslagen ifrågasatte flygvapnets själva existens. Marinen ville lägga beslag på flyget genom att göra ubåtsjakten till huvudmål. Armén ville ta över genom att göra stödet för invasionen till huvudmål. Bara stadsbombningarna kunde motivera flygvapnets självständighet. Det var inte framförallt kriget mot Hitler utan kriget mellan vapenslagen som gjorde det nödvändigt att bomba kvinnor och barn. I Firestorm pekar militärhistorikern Hew Strachan på några andra faktorer.

England hade som världens första industrination vant sig vid att ha ett militärtekniskt övertag och utnyttja det. Storbritanniens traditionella vapen var flottblockaden, som under första världskriget dödade flera civila tyskar än flygvapnet gjorde under andra världskriget. Men framförallt var det Storbritanniens koloniala erfarenheter som blev avgörande. Britterna var från sina kolonier vana vid att föra enastående våldsamma krig mot hela folk, utan att låta sig hejdas av krigets lagar. Den brittiska armén hade lärt sig att tillintetgöra den infrastruktur som bär upp folkets sätt att leva, skriver Strachan.

Folkmordshistorikern Donald Bloxham betonar också det koloniala arvet. Det var inte av desperation eller i underläge som britterna bombade upprorsmakare i sina kolonier. Nej, det var av sparsamhet, av militär bekvämlighet och av omsorg om imperiets prestige. Man bombade hus, vägar, bevattningsanläggningar och allt annat som folken behövde i sin vardag. Eftersom krigets lagar inte ansågs tillämpliga på ”ociviliserade” folk, vande sig brittiska bombare vid att nonchalera dessa lagar.

Den man som sattes att genomföra 1942 års bombpolitik, Arthur ”Bomber” Harris, var en ovanligt hänsynslös representant för kolonial praxis. Han hade en fanatisk tro på att ”dehousing”, ”avhusning”, av tyska familjer skulle leda till Tysklands sammanbrott. Effekten blev, liksom i London, snarast den motsatta. Men Harris trodde alltid att det berodde på bristande resurser. Om han bara fick en enda skvadron till så skulle han vinna kriget. Teknikerna ritade nya och tyngre bombplan, politikerna beställde dem och mot slutet av kriget stod de där antingen de behövdes eller inte, och pockade på att bli använda.

I luften hade de allierade 1945 så gott som totalt herravälde, men på marken försvarade sig tyskarna fortfarande förbittrat. Bara i februari 1945 stupade 50.000 allierade soldater på västfronten. Skulle då bombplanen stå oanvända kvar på marken? Nej, bomberna föll tätare än någonsin. Bara under krigets sista fyra månader dödades 16 000 civila i Magdeburg, 20 000 i Pforzheim, 23 000 i Swinemünde och minst 77 000 i andra tyska städer. Under samma tid förlorade mer än 1 300 000 tyskar sina hem. Det brittiska flygvapnet gick bärsärkagång mot en fiende som varken kunde kapitulera eller försvara sig.

I fråga om militär effektivitet hade amerikansk precisionsbombning visat sig långt överlägsen brittisk massbombning. Ändå övertog amerikanarna bara en månad efter Dresdens undergång den brittiska modellen och brände ned Tokyo tillsammans med ett hundratusental av dess civila invånare. Det amerikanska högkvarteret dränktes i lyckönskningstelegram. Det var bara att fortsätta så länge bomberna räckte. Till sist återstod endast två städer, som sparats för högre ändamål: Hiroshima och Nagasaki.

När väl de första kärnvapnen använts tycktes skillnaden mellan ”civila” och ”militära” mål löjligt föråldrad. I händelse av en sovjetisk invasion i Västeuropa planerade USA 1947 att på en enda natt förinta invånarna i 24 ryska städer med 34 atombomber. Året därpå var det 70 städer, 1949 stod invånarna i 100 ryska städer på förintelselistan. De sovjetiska städer som kärnvapnen riktades mot hade redan förstörts av tyskarna och knappt hunnit börja återuppbyggas. De tyska städer som de amerikanska kärnvapnen nu skulle försvara låg fortfarande i ruiner efter britternas bombningar bara fyra år tidigare. Då hade amerikanarna hållit sig för goda att bomba civila, åtminstone i Europa. Nu skulle ryska städer utplånas i hundratal. Och snart hade båda parter vätebomber tillräckligt för att utplåna hela mänskligheten.

Var de allierades bombning av civila under andra världskriget en nödvändighet eller en förbrytelse? Det är Greylings huvudfråga och hans svar är entydigt: Den var en förbrytelse. Själv skulle jag säga att den var en nödvändighet som blev en förbrytelse. Åren 1940-41 när tre procent av bomberna mot tyska civila fälldes var de nödvändiga. Sedan blev de en växande förbrytelse som kulminerade under krigets sista tio månader när 80 procent av bomberna mot Tyskland föll. Offren var inte bara de närmast sörjande. Offer var framförallt det humanitära regelverk som i Europa varit under uppbyggnad sedan 1600-talet och inom Islam sedan 700-talet.

Den brittiska bombningen av Tyskland rev ned detta regelverk och öppnade därmed portarna för bombningen av kvinnor och barn i Japan, Korea, Vietnam och i dagens Irak – för att inte tala om alla de förbrytelser som ännu bara ligger på de militära ritborden. Alla är de på sätt och vis barn av den beundransvärda och nödvändiga handling varmed Churchill inledde luftkriget och räddade Europa. A C Grayling: Among the Dead Cities, Was the Allied Bombing of Civilians in WWII a Necessity or a Crime? London 2006. Paul Addison & Jeremy A Crang: Firestorm, The Bombing of Dresden 1945, London 2006.