Finns det plats för stridbara författare i dagens Sverige?

Inledning till SFF-konferens om ”Litteraturen och makten” torsdag 26/8 2010 på biografen Skandia, Stockholm.

Finns det plats för stridbara författare i dagens Sverige? Finns det plats…? Vadå ”plats”? Sommaren 1956 var jag nygift. Vi hade i många år köat för en hyrestvåa i Gröndal och nu fanns det äntligen ”plats” för vår kärlek. Vi köpte säng, köksbord, köksredskap. Det var stora investeringar för en liten ekonomi som vår. Och ofta blev vi tvungna att köpa i blindo, eftersom det fanns så lite saklig information om sakerna.

Jag ville veta mera, jag ville ha överblick över alternativen, jag ville inte bli övertalad av reklamen. Det som retade mig var inte bara bristen på information. Det var framförallt det köptryck jag upplevde. Marknaden försökte pressa på mig soffa, matta, gardiner, en hel livsstil. Jag ville inte ha det liv som reklamen förespeglade mig. Jag ville framförallt ha tid. Tid att skriva, tid att tänka, tid att älska, kort sagt: tid att leva. Jag ville inte tjäna pengar till avbetalningarna på en soffa. Jag ville inte sälja liv för att köpa soffa.

Jag satte mig en månad på Handelshögskolans bibliotek och läste in den då ännu ganska magra litteraturen om marknadsföringens filosofi och metodik. Sedan skrev jag ett rasande angrepp på kommersialismen. Jag anklagade reklamen för att driva fram vad jag kallade ”en otrohet i förhållande till tingen”.

”Vi hinner aldrig komma i full besittning av vad vi äger”, skrev jag. ”Bara det länge brukade får tillhörandets värme. Därför är lång användning nödvändig om man vill uppnå sinnlig förtrolighet med vad man äger. Men reklamens uppgift är att öka takten, att lära oss nyanskaffa istället för nykänna, lära oss förakt för det slitna fastän slitning är föremålens enda form av liv. Nötningen förmänskligar föremålen. Nötningen gör dem enkelt hemliga. En ny sak är aldrig annat än en halvprodukt. Nötning är den bearbetning som fullkomnar saken. Att vi sliter på den betyder att vi investerar liv i den. Men reklamens uppgift är att besticka oss med ständigt nytt. Varje år något ännu flottare!”

”Därför blir annonsernas värld så underlig. Medan människor svälter några timmar ifrån oss skall vi trugas ännu djupare in i överflödet. Mitt i krig och efterkrig, bland olyckor och faror, i en värld som skriker, blommar denna behagliga reklamtillvaro där allting som erbjuds är oöverträffat. Vi leds in i ett rike där allt lockar och tillfredsställer. Vi vaggas allt djupare in i drömmen om de njutningsrika varorna. Där vidtar vi inga andra åtgärder än dem som kan betalas i kassan. Reklamens varuvidskepelse är det stora hindret på vägen mot ett bättre samhälle.”

Det här var naturligtvis en kontroversiell ståndpunkt. Fanns det ”plats” för den i 1950-talets svenska samhälle? Både ja och nej. Jag hade inga svårigheter att bli publicerad. Min lilla bok Reklamen är livsfarlig gick samtidigt som artikelserie i landets största veckotidning, Vi, och som föredrag i radio på bästa sändningstid. Vad jag inte hade räknat med var att tidningspressen är helt och hållet finansierad med annonser. Pressen kastade sig över mig med Dagens Nyheter i spetsen. Jag avrättades på ledande plats som så ”vettlös” att jag inte behövde bemötas.

Jag hade just fått in en fot i DN som recensent på kultursidan. Men nu var mitt medarbetarskap i DN i praktiken slut. Jag fick aldrig mer några böcker att recensera. De artiklar jag själv erbjöd tidningen blev refuserade ”av omsorg om mitt eget bästa”, som det hette. Ett halvår efter bröllopet hade jag förlorat den inkomstkälla på vilken vår ekonomi var byggd. Och eftersom ”min egen tidning” offentligt hade tagit avstånd från mig blev jag fredlös i hela pressen. Drevet gick.

Det var en hemsk tid. Jag har aldrig fått så mycket stryk. Skulle hånskratten omkring mig aldrig tystna? Hade jag gjort bort mig för all framtid? Nej, så illa var det inte. Det räckte med att jag lärde mig kinesiska, tillbringade ett par år i Kina och skrev en artikelserie som publicerades i The Guardian och Neue Züricher Zeitung och andra kvalitetstidningar i hela världen – mer än så behövdes det inte för att jag åter skulle få ”plats” på DN:s kultursida.

Obekväma författare har alltid blivit utfrusna och straffade. Ju stridbarare de är desto värre råkar de ut. Se på Almquist när han skrivit Det går an och ifrågasatt den heliga familjen, det borgerliga äktenskapet och kvinnans underordning under mannen – han förlorade försörjningen, hamnade i procentarhänder och dog i landsflykt.

Se på Zola när han skrivit Jag anklagar. Han kallades inte stridbar utan landsförrädare. Han hamnade i fängelse och blev tvungen att fly utomlands. Det är inte så underligt. Det är egentligen ganska självklart. Inget samhälle vill ha sina grundvalar skakade. Inget samhälle vill ha sina livslögner blottade, sina ömtåliga hemligheter avslöjade. Vad man vill ha är ofarliga provokationer som ”skapar debatt” i lekstugan. Pladdret finns det alltid plats för. Den stridbare, däremot, måste själv skapa sig platsen.

Har det blivit lättare eller svårare i dagens medielandskap? När jag började för 55 år sedan fanns inte bara dagens fyra rikstidningar som alla talar för samma allians. Det fanns också Morgontidningen och Aftontidningen och Stockholmstidningen och Göteborgs Handelstidning och Arbetaren och många andra tidningar som då och då beredde plats för stridbara författare och uppmärksammade deras böcker. I dag har vi istället fått Nätet med tusen sinom tusen ”platser” där utrymmet är oändligt.Vartenda inslag i media slutar i dag med en uppmaning att bli interaktiv, att delta på hemsidan, att reagera på Facebook, att twittra sin mening. Samma väldiga pratsoffa omfamnar oss alla. Självklart har den ”plats” också för en och annan stridbar författare. Men vem lyssnar? Vem urskiljer den stridbara rösten i den globala kakafonin?

Har ni ens lagt märke till namnet Pernilla Ahlsén? Jag tänkte väl det. Hon är ett bra exempel på dagens stridbara unga författare. Men undantagen drunknar lätt i bloggarnas tyckarvärld. En sak vågar jag påstå om stridbara författare. De tycker inte till. Vad gör de då? De läser in sig. De lever in sig. De skriver in sig. Och de har förmågan att tala om vad de tagit reda på. Driven av sin nyfikenhet, buren av sitt raseri lever sig Pernilla Ahlsén in i några familjers liv på båda sidor om den israeliska muren. Av små vardagliga händelser bygger hon upp bilden av två kolliderande världar. En kollision som utan avbrott har pågått i hela mitt sjuttioåttaåriga liv utan att någonsin bli riktigt verklig för mig.

Nu har Ahlsén fått mig att inse vad jag egentligen alltid har vetat. Det är styvt gjort. Och hon är inte ensam. Det finns dussintals författare idag som skapar den sorts faktadikt jag drömde om när jag skrev min debutbok Ett förslag. Vad jag föreslog var ett nytt liv, levt i större allvar. Jag föreslog en ny dikt, riktad direkt till en läsare ”som hotas av en stor fara”. En läsare som ”hör radion säga att det nya kriget brutit ut”. Det var så jag definierade mig.

Vi drömde om kärlek, lycka, framgång – men levde hela tiden i skuggan av en annalkande katastrof som vi ingenting tyckte oss kunna göra för att hejda. Barbro Alving och Per Anders Fogelström nöjde sig inte med det. Bang och Paff kallade till ett möte för att starta kampanjen mot svenska atomvapen. Jag smålog världsvist åt deras blåögdhet. Vad kunde två aldrig så stridbara författare åstadkomma i kärnvapenvärlden? De hade ju ingen chans mot massmedia, militär, partikanslier och näringsliv – hela det etablissemang som på arbetstid och med tillsynes oändliga resurser propagerade för svensk atombomb. För att besegra detta etablissemang måste man, sa jag, identifiera opinionsbildare och beslutsfattare i nyckelpositioner och inrikta alla krafter på att övertyga just dem. Nej, sa Bang och Paff, det gäller tvärtom att bygga underifrån och skapa en folkrörelse. Jag tyckte de kastade bort sina liv på att skriva insändare i lokalpressen och kuska runt i landet och tala för husmorsföreningar och fackklubbar, när Tingsten på Dagens Nyheters ledarsida nådde en halv miljon läsare varje dag. Vad skulle det tjäna till?

Jag hade inte räknat med det förtroende Per Anders Fogelström var på väg att bygga upp hos dem som läste hans stora romanserie om arbetarklassens Stockholm. När han argumenterade mot kärnvapen hörde läsarna inte bara den stridbare författaren utan samtidigt den lugna, kloka, erfarna berättarrösten i romanerna. Den vann deras tillit, den gjorde dem mottagliga även för argumenten mot kärnvapen.

Jag hade inte räknat med det förtroende som Barbro Alving hade byggt upp under många år som krigskorrespondent. Inte minst när hon skildrat bombernas verkningar för kvinnor och barn. Och i kärnvapenkriget var civila offer inte längre en fråga om enstaka olycksfall i arbetet – utan om den avsiktliga tillintetgörelsen av miljoner och åter miljoner obeväpnade kvinnor, barn och åldringar i ett allomfattande folkmord utan motstycke i historien. En sådan katastrof är svår att föreställa sig men den tillit Bang skapat hos läsarna, gjorde det ändå möjligt.

När kampen började 1956 var bara 36 procent av svenska folket mot kärnvapen. Men Bang och Paff och de andra som jag så erfaret hade smålett åt, fortsatte att tala kväll efter kväll på småmöten över hela landet. Tre år senare, oktober 1959, var kärnvapenmotståndarna i knapp majoritet: 51 procent. Ytterligare tio år senare var 69 procent av svenska folket motståndare till kärnvapen. Till och med DN hade ändrat uppfattning. Lika ofrånkomlig som den svenska atombomben hade förefallit i mitten av 1950-talet, lika självklart hade det nu blivit att vi inte skulle ha kärnvapen. Det är ett bra exempel på vad stridbara författare kan uträtta. Och inte fanns det större ”plats” för dem då, än det finns idag. Då som nu hade Bang och Paff alla odds emot sig. Men de gav inte upp i förväg, som jag gjorde. De tog kampen. De satsade hela det förtroende hos läsarna som deras texter under många år byggt upp. De tog sig plats, som stridbara författare i alla tider har fått göra. Och fortfarande gör, idag.

*