Varför blundade vi?

DN 2/11 2008

Kolsyra, sa min far. Man sa inte koldioxid på den tiden. I min barndom och ända långt in på 1960-talet hette det kolsyra. Det är kolsyran som kommer växterna att blomstra, sa min far. Han var ansvarig för skolans krukväxter och tog alltid hem dem till oss över sommaren för att de inte skulle behöva sakna kolsyra. Vi andas ut kolsyra som växterna behöver. Växterna andas ut syre som vi behöver. Det är därför, sa min far, som krukväxter friskar upp luften i klassrummet. Det är också därför man skall prata med sina krukväxter. De mår bra av kolsyran i utandningsluften. Växter och människor behöver varandra ömsesidigt. Och alla är vi beroende av kolsyran.

Kolsyra, sa min far som var folkskollärare och undervisade i alla ämnen, kolsyra utgör bara en halv promille av atmosfären och kanske en tiondels promille av havet. Men dessa små mängder är avgörande för oss och alla andra levande varelser. Ur kolsyran uppstår livet. Hela din kropp, sa min far, är byggd av kolföreningar som växterna har skapat av kolsyran i luften. Den energi du behöver för att leva kommer också från kolföreningar skapade av samma kolsyra. Kolet i vartenda mål mat du äter, i vartenda vedträ du bränner, kolet i vartenda stycke stenkol och varenda liter bensin har en gång varit kolsyra i lufthavet. Och med varje andetag skapar du ny kolsyra som deltar i kretsloppet.

Jag fick en väldig respekt för kolsyran. Den verkade nyttig, naturlig och nödvändig. Det var svårt att tro att samma kolsyra under namnet ”koldioxid” några decennier senare kunde utgöra ett hot mot allt liv på jorden. Kolsyra ⎯ det var ju dom där festliga bubblorna som gjorde Pommac till barnens champagne. Inte kunde dom vara så farliga!

*

Att se själva värmen som ett hot krävde också en smärtsam omvärdering. Nordiska konstnärer och författare har ofta idealiserat det milda medelhavsklimatet som förutsättning för högre civilisation. Det har alltid funnits grogrund för drömmar om ”vindruvor i Skåne inom 100 år” (SvD 1973). Man har gärna velat tro att Skånes bönder snart skulle övergå från betor till nektariner och persikor (DN 1986).

Människors inställning till värme och kyla beror mycket på om de själva fryser eller inte. I dag utgör inomhusvärmen en självklar del av bostaden. Värmen levereras ofta osynligt och automatiskt från en värmecentral. Där man bor bara finns den. Så har det inte alltid varit. I min barndom värmde var och en sitt eget hus eller när det var riktigt illa bara sitt eget kök. Värmen levererades som halvfabrikat i form av säckar fyllda med bitar av stenkol som bars in från gatan av svarta män och tömdes på en rutschkana av korrugerad plåt genom källarfönstret ned i pannrummet där vi själva fick skyffla kolet med skovel in till elden i värmepannan.

Senare, under andra världskriget, kom värmen i form av meterlånga vedträn som skulle kapas på två ställen och klyvas med yxa mot huggkubben. Veden skulle sedan bäras in, staplas, torkas och varannan timme läggas in i värmepannan, kaminen eller köksspisen. Annars blev det kallt. Min generation barn blev specialister på iskalla golv och rum som stått oeldade hela vintern. Bra inomhusvärme var ett litet förskott på sommaren och lika eftersökt och uppskattat som den. ”Varmt och gott” sa man. De två hörde ihop. ”Släpp inte ut den goa värmen”, sa man när någon öppnade en dörr eller ett fönster. Vi visste vad värmen var värd.

Så när Svante Arrhenius kom och sa att kolsyran fungerade som ett fönster som släppte in solen men höll kvar den goa värmen så kände den svenska folksjälen igen sig och drog en lång tacksam suck. Arrhenius själv reagerade på samma sätt. Den 8 februari 1896 höll han som Stockholm högskolas nyutnämnde rektor tal till studenterna. Han förde dem till själva forskningsfronten. Han berättade om sin egen ännu opublicerade teori att industrins utsläpp av kolsyra i atmosfären är på väg att göra jorden allt varmare. För Arrhenius var det en glad nyhet. Jordens uppvärmning skulle i framtiden välsigna särskilt den nordiska människan med ett liv ”under en blidare himmel och i en mindre karg natur än den som blivit oss beskärd”. Det var fortfarande en glad nyhet i Expressen 1951.

”Industrins fossilbränsleförbrukning gör gamla Tellus varmare på ryggen”, löd rubriken. Tidningen refererar en artikel av den finländske havsforskaren Kurt Buch som gläds åt ”en snabbare klimatförbättring än den normala”. Tio år senare diskuterar professor Hans Pettersson i en femspaltig artikel i DN olika tänkbara metoder att påverka klimatet. Det är självklart även för honom att en högre temperatur vore önskvärd. ”En väsentlig ökning av luftens kolsyrehalt, som f n är relativt låg, skulle kunna ge oss en klimatförbättring i temperaturavseende.”

*

Ökningen av luftens kolsyrehalt blev efter andra världskriget allt snabbare. Men världens medeltemperatur steg inte i motsvarande grad. Den globala uppvärmning som hade uppmätts under perioden 1880-1940 ersattes under perioden 1940-1975 av en global avkylning. Betydde det att kolsyreteorin var felaktig? Eller fanns det andra krafter som motverkade kolsyreeffekten?

En modern storstad släpper ut inte bara moln av kolsyra utan också stora mängder småpartiklar som hindrar solljuset att nå jordytan. Stora amerikanska städer producerar var och en mellan 5.000 och 25.000 ton partiklar om dagen, skriver Hans Palmstierna i Plundring, svält, förgiftning (1968). Den enorma mängd småpartiklar som grumlar lufthavet kunde vara förklaringen till att genomsnittstemperaturen trots växthuseffekten sjönk något under ett par decennier. Kanske kunde den ena föroreningen rent av rädda oss från den andra? Den gamla fruktan för istidens återkomst vaknade till liv.

Björn Kurtz och flera andra forskare hävdade att ”Nya klimatkurvor mäter fram en ny istid på jorden” (DN 1977). Det gällde, sa man, att motverka temperatursänkningen genom ökad användning av fossila bränslen. Meteorologen Henning Rodhe var inne på liknande tankegångar på DNs kultursida 1978. Utan människan skulle vi troligen vara på väg mot avkylning, skrev han. ”Men nu omfattar vår verklighet också den ökande koldioxidhalten och dess växthuseffekt.” Det var kolsyran, omdöpt till koldioxid, som skulle rädda oss. Innan dessa farhågor och förhoppningar hunnit formuleras hade klotets lilla köldknäpp redan gått över och temperaturerna steg åter som växthusteorin förutsagt. Men teorins trovärdighet hos allmänheten var skakad. Varför skulle vi oroa oss för ett påstått hot som enligt andra forskare lika gärna kunde vara en välsignelse? ”Fel begränsa utsläppen”, skrev fysikprofessorn Tor Ragnar Gerholm 1994. Det finns ännu inga säkra belägg för att en klimatpåverkan verkligen har ägt rum trots att koldioxidhalten sägs ha ökat med 25 procent. Att stabilisera koldioxidhalten skulle leda till stora välfärdsförluster. Alltså bör vi inte förhasta oss utan vänta och se. ”Vänta och se” betydde för min del ”vänta och blunda”.

Under tiden blev det stora flertalet kvalificerade klimatforskare alltmer eniga om att förändringar som vi trodde skulle ta århundraden kan komma abrupt, utan förvarning, i en nära framtid och bli oåterkalleliga. Först därigenom blev klimatet en angelägenhet för alla människor – även för mig. Då hade jag levt i 75 år utan att ta notis om den fara som hotade. Jag lät mig styras av barndomsupplevelser som inte längre var relevanta. Jag försökte inte aktivt ta mig ur den förvirring som motstridiga påståenden skapade. Jag valde bort obekväm och störande kunskap. Och handen på hjärtat – gjorde inte du detsamma?

*

Vi kan inte skylla på att vi har saknat information. Den första aningen om att något var på tok fick DNs läsare i en liten notis i maj 1947. Den svenske ishavsforskaren Hans W:son Ahlmann sades ha ”skrämt upp amerikanarna med att spå att det kanske kommer en ny syndaflod.” Utgångspunkten var de välkända temperaturstegringarna i polartrakterna. ”Skulle de väldiga ismassorna vid Grönland och Antarktis smälta i samma takt bleve följden att världshaven stege och dränkte alla bebodda kuster och lågländer, ansåg professorn. En ny syndaflod med andra ord.” Men varför steg temperaturerna? Hur fick värmen havet att växa? Så länge orsakerna inte förklarades kunde följderna framstå som syndastraff istället för samhällsfenomen.

Det tog sextio år innan Svante Arrhenius’ gamla teori om orsaken till klimatförändring åter blev aktuell genom några sedermera berömda artiklar i Tellus, den svenska geofysiska föreningens tidskrift. Pionjären hette Gilbert Plass. Han mätte absorptionsförmågan hos tre olika halter av koldioxid på tre olika höjder över jorden och beräknade att en fördubbling av koldioxidhalten skulle öka världstemperaturen med 3,8 grader. Han skrev i Tellus 1956: ”På senare år har industriella och andra mänskliga aktiviteter starkt bidragit till att öka koldioxidmängderna i atmosfären. Därtill kommer skogsavverkning, utdikning, kalkbränning osv. En del av dessa överskott tas upp av oceanerna men det mesta hamnar i atmosfären och kommer att stanna där flera århundraden…

Detta extra tillskott av koldioxid har stor inverkan på den delikata balansen mellan tidigare utsläpps- och absorptionskällor.” Nyheten kom på Dagens Nyheters förstasida den 3 maj 1957. Meteorolog Bert Bolin, som snart skulle bli den internationella klimatforskningens ledande administratör och koordinator, var redan nu den som tidningen i första hand vände sig till. Han sa att rökgaserna från bilar och skorstenar under de senaste hundra åren hade givit atmosfären ett koldioxidtillskott på c:a 15 procent – det kom från flera hundra miljarder ton bränslen. Rubbar detta jordens naturliga värmehushållning? Den frågan skulle bland flera andra utforskas under ”det geofysiska året” som började den 1 juli.

Jag på väg att bosätta mig i Grekland och läste inte artikeln. Men DN gav mig en ny chans året därpå, 1958, när kemisten Gustaf Arrhenius höll föredrag på Handelshögskolan. ”Den stegrade bränslekonsumtionen”, varnade han, ”medför att mängderna av koldioxid i atmosfären stiger så kraftigt att det eventuellt kan ha betydelsefulla återverkningar på jordens klimat.” På Stockholmstidningens kultursida 1960 var Olof Tandberg ännu tydligare: ”Ökas kolsyrehalten i samma takt som hittills kommer efterhand glaciärerna att smälta bort totalt, världshavens yta att stiga och översvämma stora delar av den bebodda världen. För Sveriges del skulle bara småländska höglandet och fjällregionen komma att ligga ovanför vattenytan.”

Jag var på väg till Kina och pluggade kinesiska av alla krafter. Jag la inte märke till artikeln. 1957 hade amerikanen Charles Keeling inlett en serie superskarpa mätningar av luftens koldioxid. De första resultaten publicerades i Tellus 1960. Under hela 60-talet sicksackade den sedermera så berömda Keelingkurvan obönhörligt uppåt mot allt högre halter av koldioxid. Bara specialister höll koll på den.

*

60-talet upptäckte istället världen utanför Europa. 60-talet kämpade för de koloniserade folkens befrielse, för medborgerliga rättigheter åt de svarta i Sydafrika och USA, mot kriget i Vietnam och här i Sverige mot svenska atomvapen. De miljöprofeter som steg fram – Georg Borgström, Rolf Edberg, Gösta Ehrensvärd ⎯ nämnde alla i förbigående klimathotet men hade svårt att konkretisera sina farhågor.

Det miljömedvetande som Rachel Carson väckte med Tyst vår (1962) var riktat mot DDT och andra kemiska bekämpningsmedel, inte mot ett klimathot som ännu tycktes mycket avlägset. Även vid den internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 verkade många andra miljöproblem mer angelägna. För en kort stund blev klimatet aktuellt när den första oljekrisen fyrdubblade råoljepriset 1973. I Sverige drogs det statliga utredningsmaskineriet i gång för att kartlägga energi- och klimatproblemen. Bert Bolins rapporter publicerades av Ordfront under titeln Vad gör vi med klimatet? (1979). Det var den första svenska boken om växthuseffekten. Jag läste den inte.

Den svenske djuphavsforskaren Börje Kullenberg uppfann ”kolvlodet” som kunde borra upp sedimentkärnor från stora djup. Glaciärforskningen utvecklade metoden så att det omkring 1980 blev möjligt att mäta gaser i 400.000 år gammal is. Man fann att under varje istid hade koldioxidhalten varit lägre, ibland upp till 50 procent lägre, än under de varma perioderna. Fynden gav avgörande belägg för ett orsakssamband mellan koldioxidhalt och klimat.

På DNs kultursida inledde Karl-Erik Lagerlöf 1980-talet med en stor artikel om klimatet. Hans artikelserie ”Livets chans” var första försöket att ta ett helhetsgrepp på de olika miljöfarorna och se dem i deras ekonomiska och politiska sammanhang. Inte ens det la jag märke till. Under tiden besökte DN:s nye vetenskaplige redaktör, Eric Düring, klimatforskningens frontlinjer. På Grönland såg han hundratusenåriga borrkärnor tas fram ur isen. Han for till Honolulu, Kalifornien och Colorado för att se de mätstationer vars värden byggde upp den ständigt stigande Keelingkurvan.

Under 1980-talet tog klimatfrågan steget från debattlitteraturen till läroboken och storpolitiken. Bengt Hubendicks ”Människoekologi” (1985) såg växthuseffekten som det på sikt största globala miljöhotet. Bruntlandrapporten (1987) instämde kraftfullt. Jag befann mig i Sahara när professor Sven Kullander på DN-debatt pekade ut öknarna som människans räddning. Den mängd energi som flödar in över jordens ökenytor är 700 gånger större än hela mänsklighetens nuvarande energikonsumtion, skrev han. Alltså är en värld utan fossilbränslen fullt möjlig – om man redan nu prioriterar en sådan teknisk utveckling och ger den tid att växa fram. Att inte göra någonting innebär ”ett risktagande utan motsvarighet i mänsklighetens historia”.

USA-sommaren 1988 var den hetaste i mannaminne. Katastrofen för det amerikanska jordbruket gjorde mer än alla vetenskapliga studier för att övertyga amerikanarna om den globala uppvärmningens realitet. Resultatet blev ett nytt FN-organ, Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, med stora resurser och Bert Bolin som chef. Jag märkte ingenting. Jag vaknade bara med ett halvt öga när det blev debatt om klimatfrågan. ”Växthuseffekten var ju känd sedan länge”, skrev ekonomiprofessorn Marian Radetzki 1994.

Ingenting nytt hade tillkommit. Varför trodde man då plötsligt att civilisationen skulle gå under? Det vore ekonomiskt oförsvarligt att göra något åt utsläppen. Avgörande är med vilken ränta kostnaderna för framtida klimatskador räknas ned till nuvärde. Även om man räknar med en så låg realränta som 1,5 procent är koldioxidbegränsande åtgärder ekonomiskt omotiverade, hävdade Radetzki. Förutsättningarna för att producera livsmedel för miljarder och åter miljarder människor i all framtid skulle alltså göras beroende av en beräkningsmetod som systematiskt gynnar konsumtion idag på bekostnad av kommande generationer. Resonemanget var så groteskt att det trängde igenom även mitt pansar av likgiltighet. Bert Bolin svarade Radetzki att nuvärdet av framtida klimatskador kanske bör beräknas med räntesatsen noll eftersom det gäller oersättliga naturresurser. Det är god ekonomi att vara ute i god tid, framhöll Bolin. Stora samhällsförändringar blir särskilt dyrbara om de tvingas fram av akuta nödlägen.

*

Jag skall inte fortsätta granskningen in på 2000-talet då mediabevakningen intensifierades. Blev det kanske till sist för mycket växthuseffekt? Markku Rummukainen vid SMHI i Norrköping tyckte redan 1999 att media gick för långt. ”Ständiga tv-bilder ger intryck av att stärkt växthuseffekt redan har orsakat stora förändringar.” Att människor flyr undan vattenmassorna kan ha andra orsaker än växthuseffekten. Trycket från en växande befolkning tvingar människor att bo i områden där de ständigt utsätts för översvämningar.

För mycket eller för lite? Säkert är att svenskarna åtminstone sedan 1980 varit väl underrättade om klimathotet. Artikel efter artikel har i ord och bild sökt förklara växthuseffekten som natur- och samhällsfenomen. Med den journalistiska pedagogikens alla medel har DN och andra media i mer än ett halvsekel om och om igen sökt upplysa oss om den hotande faran. Varför hände då ingenting? Vilka osynliga skygglappar hindrade mig från att förstå vad jag läste? Vad kommer oss alla att blunda så hårt?

Källor: DNs klipparkiv 1925-1992 Presstjänst databas 1992-2008 www.aip.org/history/climate Bert Bolin: A History of the Science and Politics of Climate Change, Cambridge 2007. Gale E Christianson: Greenhouse, The 200 year story of global warming, Penguin 2000. Elisabeth Crawford: Arrhenius, Science History Publications 1996. James Rodger Fleming: Historical Perspectives on Climate Change, Oxford 1998. Spencer R Weart: The Discovery of Global Warming, Cambridge 2003.

*