DN 14/5 2013

Filmaren Hans-Erik Therus närmar sig delvis Sven Lindqvist på samma sätt som jag önskar att jag själv skulle ha vågat göra, lite försiktigt, från sidan. Ungefär på samma sätt som jag upplever att Sven Lindqvist närmat sig världen, konsten, skrivandet: med en reflexion, med en fråga, inte med ett tvärsäkert påstående eller med ett svar ristat i en sten ivägkastad så långt och med en sådan kraft att den aldrig någonsin siktats igen.

Där andra författare tar grepp och skakar om och gör sig till  fattar han oss i handen, leder oss försiktigt fram, lär oss leta själva. Det finns en underbar scen i filmen med barnbarnet på ett museum, 80 år gammal låter han sig ledas av en 8-åring. De delar samma glädje, samma fantasi, samma törst efter kunskap.