2 augusti

Den 2 augusti 1979 tas asbestarbetaren Gunnar Nilsson för sista gången in på lungkliniken vid Lunds lasarett.

Samma lungklinik undersökte honom 1962. Då sändes han hem efter fem veckor utan besked.

Jag minns att man fick ett brunt kuvert att överlämna åt arbetsgivaren utan att själv få läsa det. Det skulle ju vara en sak mellan läkare och arbetsgivare.

Gunnar arbetade alltså vidare vid EUROCs asbestcementfabrik i Lomma. Han var slipare tillsammans med Bror Nordgren:

Slipavdelningen var lika farlig som sågavdelningen. Dammet rök omkring oss i lokalerna och från asbestberget då det blåste. Så snart jag kom in genom portarna började jag hosta.

Det är samma lungklinik som undersökte honom 1974. Då hade han svår andnöd och orkade inte längre. Man konstaterade asbestos, först yppad 1962. Gunnar fick lindrigare jobb, gick runt med posten, delade ut företagets interna information ”där det stod att asbesten inte var farlig och att vi inte hade några asbestosfall på Eterniten…”

Det är samma lungklinik som 1979 konstaterade att vid EUROCs eternitfabrik i Lomma hade var femte arbetare skadats, var tionde invalidiserats och 51 arbetare dött till följd av asbestsjukdomar.

Nu tas Gunnar Nilsson in för sista gången. Han ligger på rum nr 10, avdelning 3, lungkliniken. Men han har inga lungor kvar att andas med. På dödsbädden anklagar han EUROC för mord.

Mary Anderssons bok Asbestarbetarna berättar kom 1980.

 

3 augusti

Den 3 augusti 1979 hör den döende asbestarbetaren Gunnar Nilsson Tjajkovskijs pianokonsert nummer 1.

Han är 66 år gammal. Han har arbetat på EUROCs eternitfabrik i Lomma sedan han var 22.

Asbestfabriken i Lomma startades av EUROC under dess dåvarande namn, Skånska Cement, år 1907 – samma år som asbestens skadlighet för första gången blev känd.

1956 underrättades företagsledningen i Lomma av asbestleverantören om nya undersökningar som visade risken för asbestsjukdomar. Informationen fördes vidare till yrkesinspektionen men inte till de anställda. Inga åtgärder vidtogs.

1958 började man använda kortfibrig asbest. Plattorna sågades och borrades på fabriken. Gunnar Nilsson:

Det var ett jävla rykande och dammande. Att stansa en platta var ofarligt, men då man borrade så där en tio-tolv plattor i stöten då kom det att ligga en massa borrbarr emellan… Det fanns ej heller någon sug som sög bort det…

Och därför ligger nu Gunnar Nilsson döende på tungkliniken i Lund och anklagar EUROC för mord.

Mary Andersson har lyssnat till hans flämtande röst sedan i mars. Hon tar upp hans långa anklagelse på band. Men i dag har hon av misstag fått med ett redan inspelat band. När Gunnar hör musiken vill han hellre lyssna än tala.

De sitter tysta tillsammans och hör Tjajkovskijs pianokonsert nummer l. För Gunnar är det sista gången.

 

4 augusti

Den 4 augusti 1909 utbryter storstrejken. Hjalmar Söderberg sitter på en hotellbalkong i Dragör och betraktar Sverige genom en kikare.

Plötsligt visade sig mitt i sommaren ett litet snölandskap: det är ett stort fabrikskomplex. Vita byggnader med vita tak och vita skorstenar, blott lite svarta i toppen, och med vit rök drivande över det hela… Det är alltså någon fabrikshistoria i Limhamn. Men som det nu ser ut i kikaren kunde det vara något kejsarslott vid nordpolen. (Hjärtats oro)

Det var första gången en svensk författare fick syn på en cementfabrik. Sedan dröjde det precis ett halvsekel innan en cementfabrik återigen dök upp i svensk litteratur. Men situationen var nästan oförändrad:

Långt på andra sidan vattnet låg ett samhälle och den cementfabrik som en gång slukat Flinthamn… En bastion så vit som salt till skydd mot byggnader och dammgrå skorstenar som pekade som kanonrör upp mot molnen. Men i morgonens guldsol svävade anläggningen på horisonten som ett hägrande alabasterslott med marmormurar och mäktiga torn… (Käre John)

I bägge fallen ses cementfabriken på avstånd över vatten av någon som egentligen inte hör dit. För Söderberg är den vit som snö, för Länsberg vit som salt. För Söderberg blir den ett kejsarslott, för Länsberg ett alabasterslott. Bägge ser den i förbigående på väg till något annat och viktigare.

Det är, så vitt jag vet, allt som svensk skönlitteratur någonsin haft att säga om cementproduktion.

Fortsättning 6/8.

 

5 augusti

Den 5 augusti 1966 sätter Mao Zedong upp sin väggtidning ”Bombardera högkvarteret”.

Jan Myrdal har skrivit att liksom biologin aldrig kan bli densamma som före Darwin och nationalekonomin aldrig densamma som före Marx, så kan politiken aldrig mer bli densamma som den var före Mao.

Myrdal argumenterar inte för sin åsikt, men jag är ändå böjd att hålla med honom.

Majoriteten av jordens befolkning är fattigbönder. Mao fann ett sätt att befria krafterna i detta folkhav och samla dem till kamp och arbete. Politiken kan – om man ser lite utanför Europas gränser – aldrig bli densamma som den var före bonderevolutionen och folkkommunen.

Men kanske är kulturrevolutionen med alla sina grymheter och orättvisor ändå Maos största insats. Tack vare den finns det nu inskrivet i den socialistiska världens tradition att det är rätt att göra uppror – även mot det parti som anser sig ha ensamrätt på att företräda det arbetande folket.

Det var något oerhört Mao gjorde när han satte upp sin väggtidning ”Bombardera högkvarteret” och därmed vände kulturrevolutionen mot hjärtat i det parti som han själv varit med att grunda och sedan hade lett till seger. Något liknande har nog inte hänt sedan 1517. Ja, det var som om Påven själv hade spikat de upproriska teserna på dörren till slottskyrkan i Wittenberg.

Mao – det är Påven som Luther.

 

6 augusti

Den 6 augusti 1983 ser jag bara ett samband mellan en författare och en cementarbetare: båda tillverkar produkter som säljs på en marknad.

Anta att du är cementarbetare. När jag behöver en säck cement så köper jag lite av vad du och dina kamrater har tillverkat.

När du behöver en bok så köper du en som jag eller någon annan författare har skrivit. Dessutom har vi båda tillträde till offentliga byggnader och offentliga bibliotek, gjorda med cement och försedda med böcker som samhället har köpt på marknaden.

På det här sättet behöver vi aldrig träffas och lära känna varandra. Du skall ju inte göra någon speciell sorts cement för författare. Lika lite skall jag skriva någon speciell sorts böcker för cementarbetare. Vi skall bara bägge två göra vårt jobb så gott vi kan och sedan låta varumarknaden sköta förbindelsen mellan oss. Då blir vi bägge belåtna.

På liknande sätt skall konstnärerna måla, filmarna filma och skådespelarna spela. Så har det fungerat så länge det funnits en marknad för kultur och cement i Sverige. Vad har resultatet blivit för din del?

Konstnärerna har haft över 100 år på sig att räcka fram en spegel åt dig och dina arbetskamrater – vad visar den? Film och teater har haft över 100 år på sig att skildra konflikterna på din arbetsplats – hur har de blivit skildrade?

Författarna har haft över 100 år på sig att berätta något om din arbetsplats – vad har de berättat?

Fortsättning 14/9.

 

7 augusti

Den 7 augusti 1863 har professor Lidenbrock och hans brorson Axel nått 13 mil ned i jordskorpan.

De började sin nedstigning i den isländska vulkanen Sneffels krater och är på väg Till jordens medelpunkt i Jules Vernes roman med samma namn.

I dag är tunnelns lutning rätt obetydlig. Axel går först och undersöker granitlagren. Plötsligt upptäcker han att han är ensam.

Han försöker återvända i sina egna spår men går vilse i labyrinten. Ingen besvarar hans rop. Hans lampa slocknar. Han grips av panik i mörkret och rusar besinningslöst hit och dit tills han faller och slår sig medvetslös.

När han vaknar hör han röster. Han flyttar sig lite och hör nu tydligare. Genom ett akustiskt fenomen (som Jules Verne naturligtvis omsorgsfullt förklarar) kan han, fastän på sju kilometers avstånd och överallt omgiven av ogenomtränglig granit, höra sina kamraters röster.

Genom att flytta örat från ställe till ställe på granitväggen finner han slutligen den punkt där rösterna blir begripliga. Där ropar han och får svar.

Detta ställe älskade jag redan när jag som pojke första gången läste boken. Och hur många gånger har jag inte sedan dess letat efter denna punkt där människor som kommit ifrån varandra kan samtala även genom sju kilometer granit.

 

8 augusti

Den 8 augusti 1880, klockan 2 på morgonen, överger kapten Clark och övriga européer det sjunkande fartyget ”Jeddah”. I Aden rapporterar de att fartyget gått under med hela sin last av pilgrimer.

Det är verklighetsbakgrunden till Joseph Conrads roman Lord Jim.

Lord Jim är en människa som blir offer för sina önskedrömmar. De inger honom ett omätligt självförtroende, de fyller hans kropp med behagliga känslor, ”som om allt blod förvandlats till varm mjölk”.

Men de sviker honom i det avgörande ögonblick de har riktat hans liv emot.

När hans fartyg sprungit läck, när oceanen trycker mot den rostiga plåten i förpiken och åttahundra pilgrimer står tjutande på däck – då tar det ögonblick han så länge har väntat på honom ändå med överraskning och han hinner inte vakna ur sin dröm förrän det är för sent: han sitter redan i livbåten, han har övergivit de åttahundra på det sjunkande fartyget.

Och inom honom sjunker hans liv, övergivet av önskedrömmen.

 

11 augusti

Den 11 augusti 1880 får kapten Clark och hans styrmän, som har övergivit den sjunkande ”Jeddah” och rapporterat att fartyget gått under med hela sin last av pilgrimer, se – ja, vad får de i denna den yttersta förödmjukelsens stund se?

Jo, hur ”Jeddah” oskadd bogseras in i Adens hamn!

Det är verklighetsbakgrunden till Joseph Conrads roman Lord Jim.

När jag först läste den tycktes den mig egentligen bara handla om Lord Jims liv fram till det stora sveket. Jag såg hur han badade i sina önskedrömmars varma mjölk och jag försökte lära mig att undgå hans öde.

Det är här och nu du lever, sa Lord Jim till mig. Sviker du här så har du svikit överallt.

Så kom jag till Indien. Jag uppslukades av en massa lika tät som massan av pilgrimer på ”Jeddah”. Varje dag såg jag oräkneliga människor i lika stor nöd som dessa pilgrimer. Varje dag svek jag dem.

Sedan dess läser jag Lord Jim på ett annat sätt. Det stora med boken är att Conrad inte överger sin hjälte i och med att sveket är begånget. Tvärtom, det är nu romanen börjar på allvar.

Det intressanta med boken är för mig i dag: Hur lever Lord Jim efteråt? Hur lever han utan självaktning? Hur lever man när ens liv har sjunkit, övergivet av önskedrömmen?

 

13 augusti

Den 13 augusti 1674 blir Lasse Lucidor – han som skrev ”Skulle Jag sörja då wore Jag toket” – nedstucken under ett bråk på källaren Fimmelstången i Stockholm.

Det var inte hans första kroggräl Överallt där han drog fram har han lämnat efter sig en mörk spillning av rättegångsprotokoll.

Men tydligast får man syn på honom i författarkollegan Samuel Columbus anekdot:

Han gick på gatan och sang; då bad jag honom, at han inte skulle siunga. Han frågade: hvarför icke? Derföre (så var mit Svar), at icke är tjänligit. Då bemötte han mig om icke vädret eller lufften var allmen, ock allså var ock en hade fritt til at bruka henne, vari sig i sång, speel eller taal. Så vore ock tungan hans egen, ock vijsan den han sang hade han sielf componerat.

Så svenskt! Så nästan skrämmande igenkännligt genom århundradena! Vem av oss har inte på det viset blivit hyssad och nedtystad – först av sina föräldrar, sedan av sina barn och alltid av välmenande vänner. Skäm inte ut dig! Ser du inte att alla tittar! Dämpa ned dig! Sluta!

Människor som i århundraden inte har fått sjunga på gatan, människor som i århundraden har dämpats ned till vad Ekelund brukade kalla ”det lagom platta” —  just sådana människor måste också hävda sin ömtåliga självkänsla med fylleskrål och krogbråk. Det är svenskt!

 

14 augusti

Den 14 augusti 1882 börjar Lou Salomé föra dagbok om sina samtal med Nietzsche i hans sommarstuga i Tautenburg.

Vi har tillbringat en underbar dag i skogen, ensamma med solstrålar och ekorrar…

Det är så lätt att prata med Nietzsche… En särskild lockelse ligger det i att möta tankar och känslor så lika ens egna – ett halvt ord och man har gjort sig förstådd.

Det egentliga innehållet i ett samtal mellan oss är det som inte blir utsagt utan framgår av sig själv när vi har gått halva vägen var…

”Hon är den intelligentaste av kvinnor”, skrev Nietzsche förtjust till sin vän Gast. ”Jag skulle vilja veta om det någonsin har funnits en sådan filosofisk öppenhet som mellan oss.”

De talar tio timmar i sträck, i skogen, på värdshuset, på Lous rum med en röd bordduk över lampan för att skona Nietzsches ögon. Ingenting kan som kärleken mobilisera en människas alla krafter. För att vinna Lou sträcker sig Nietzsche långt utöver vad han tidigare varit. I samtalen med Lou möter vi för första gången författaren till Zarathustra:

I Nietzsches karaktär finns ett hjältedrag och detta är det väsentligaste hos honom, skriver hon. Vi kommer att få uppleva att han träder fram som förkunnaren av en ny religion, en sådan som gör hjältar till sina lärjungar.

Fortsättning 18/8.

 

16 augusti

Den 16 augusti 1819 får namnet Peterloo i England samma betydelse som namnet Amritsar har i Indien eller namnet Ådalen i Sverige.

Kanske 60000, kanske 100000 arbetare hade samlats i Peterloo utanför Manchester för att begära rösträtt. Det var det första stora massmötet i den engelska arbetarrörelsens gryning.

De kom på ett hotfullt sätt, hette det i rättegången efteråt. De kom under dödens fanor, vilket visar avsikten att göra uppror.

Ja, det fanns verkligen en svart fana med i tåget. Den tillhörde fackföreningen i Lee. På svart botten stod ordet KÄRLEK skrivet med stora vita bokstäver och två händer möttes under ett hjärta.

Var det den fanan som kostade 11 döda och 421 sabelhuggna och nedtrampade?

Att så många tusen arbetslösa män uppträder fredligt är inte naturligt, sa general Byng.

Nej, det var inte naturligt. Det hade kostat år av agitation. Det hade kostat veckor av träning. Arbetarna hade utsett pensionerade soldater att öva dem, så att hela den väldiga massan uppträdde enhetligt och organiserat.

Det var det som skrämde makthavarna, skriver den store brittiske arbetarhistorikern E P Thompson. Slödder kunde man handskas med. Det skrämmande var att se det forna slöddret komma marscherande, ordnat i grupper om hundra, under självvalda ledare som inte behövde andra maktmedel än en liten lagerkvist i hatten.

Det som utlöste massakern i Peterloo var ”slöddrets” förvandling till en disciplinerad och självmedveten klass.

 

18 augusti

Den 18 augusti 1882 skriver Lou Salomé om sina samtal med Nietzsche:

Det egendomliga är att våra samtal, utan att vi avser det, alltid leder fram till randen av avgrunden… Om man lyssnade på oss så skulle man kunna tro att det var två jävlar som samtalade.

Nietzsches syster Elisabeth, som var med som förkläde i Tautenburg, trodde mycket riktigt att det var jävlar hon hörde. När Lou hade rest anförtrodde hon sig åt en vän:

Du anar inte vilket förskräckligt tal de förde! Vad var en lögn? Ingenting! Ett brutet förtroende? Ingenting! Vad var pliktuppfyllelse? Enfaldighet. Vad var medlidande? Föraktligt! Aldrig förr har jag sett min bror med en så erbarmlig filosofi. Och där gick Lou och stoltserade med sin onda natur (det onda är ju bevars en större källa till kraft än det goda) så nu försöker den stackars Fritz också göra sig så ond som möjligt.

Vad Elisabeth hade hört några brottstycken av var den ”omvärdering av alla värden” som snart skulle göra hennes bror världsberömd. Det var här i Tautenburg tillsammans med Lou de tankar först föddes som blev ”nietzscheanismen”.

Elisabeth kom att tillbringa resten av sitt liv med att propagera denna nya filosofi. Men hon förlät aldrig den jävul som hade hjälpt hennes bror att skapa den. Hon själv skulle vara den enda kvinnan i hans liv.

Fortsättning 25/12.

20 augusti

Den 20 augusti 1953 skriver Janos Lavin, huvudpersonen i A Painter In Our Time, i sin dagbok:

Vad som skiljer talang och geni är ingenting annat än självförtroende: att våga ta risken att göra bort sig.

Att våga göra bort sig – där går skiljelinjen, inte bara mellan talang och geni utan mellan oss alla. Vi kan vara mycket olika i begåvning, skönhet, rikedom och flit – men det som jag alltmer har kommit att se som den stora och avgörande skillnaden, den som uppväger alla de övriga, är att vi har så olika självförtroende.

När jag läser något jag just skrivit frågar jag mig: Vems självkänsla kommer du att öka med det här? De redan alltför stöddigas? Eller deras som står på randen till att våga?

När jag för tionde gången skriver om en text för att försöka göra det jag vill förklara ännu tydligare, så hoppas jag att även min allra osäkraste läsare skall tänka: Jag är kanske inte så dum som jag tror. Jag begriper ju faktiskt det här!

Och när jag har skrivit om mina intimaste erfarenheter av kärlek, beroende, oförmåga, förödmjukelse, alltsammans i eget namn och utan förklädnad, har jag sagt till mig själv:

Alla som gör bort sig är förvisso inga genier. Men de ger åtminstone sitt bidrag till en rättvisare fördelning av självförtroende i världen.

Jag fick John Bergers A Painter In Our Time av Torsten Renqvist, som själv är ett utmärkt exempel på Bergers tes.

 

21 augusti

Den 21 augusti fortsätter jag att tänka på självförtroende, som John Berger sa var skillnaden mellan talang och geni.

Hur lär man sig att våga? Genom att ta risker. Det finns inget annat sätt. Men man tar inte risker om man inte är tvungen till det.

Därför, sa en av mina kvinnliga vänner, är den största skillnaden mellan män och kvinnor i vår kultur att det är pojkarna och inte flickorna som har det erotiska initiativet.

Att erbjuda sin kärlek och inte bli mottagen, det är i unga år, ja kanske hela livet den största risk man kan utsätta sig för. Flickor tvingas inte ta den risken, sa min vän. De lär sig att vänta, inte att våga.

I samma riktning verkar den avgörande biologiska skillnaden mellan män och kvinnor: flickor blir könsmogna ett par år tidigare än pojkar. Äldre pojkar får därigenom tillfälle att öva sitt självförtroende tillsammans med yngre flickor. Och flickor får sina första, mönsterbildande kärleksupplevelser med pojkar som kan dominera genom större erfarenhet.

Det här är två av många faktorer som hindrar oss att nå jämlikhet i självförtroende. Många människors, i synnerhet många kvinnors verkliga kapacitet blir aldrig insedd, aldrig använd därför att självförtroendet saknas. Berger skriver:

Att upptäcka och erkänna varje människas förmåga borde vara en yttre, social process. Istället har den blivit en personlig, introspektiv process som bara ett fåtal har styrka nog att ens delvis genomföra.

 

22 augusti

Den 22 augusti tänker jag än en gång på skillnaden mellan talang och geni.

John Berger påstår att det är självförtroendet som gör skillnaden. Men jag skulle kunna räkna upp hela lass av talanger som tycks ha ett monumentalt självförtroende. Några genier har de därigenom sannerligen inte blivit.

Vad är det som fattas dem? Är det erfarenhet?

Gamle professor Winter, den ende övervintrande amerikanen vid Pekings universitet, hade ett oändligt förråd av historier från kriget med japanerna.

En gång skulle han smuggla en hemlig code genom de japanska linjerna till Maos trupper. Han låtsades lida av en skamlig sjukdom, anlade ett varigt bandage, gömde coden där och hoppades att de japanska vakterna vid kroppsvisiteringen skulle undvika en så motbjudande kroppsdel. Han sa:

– Jag har aldrig levat som den gången.

– Inte ens när du läste eller skrev? Han tänkte efter.

Nej. Det är livsfaran som gör skillnaden. Jag har aldrig erfarit en intellektuell upplevelse lika starkt.

När jag läser de bästa författarnas böcker känner jag igen den koncentration som en stor fruktan skapar. Det är inte självförtroende jag ser, ofta snarare bristen på självförtroende. Det är heller inte begåvning eller erfarenhet som utmärker dem framför andra.

Det är livsfaran som gör skillnaden.

 

29 augusti

Den 29 augusti 1865 blev den 22-årige artilleristen Erik Olof Forsberg ertappad med att stå och rota i en uppbruten kista i stadsvaktmästare Petterssons vedbod i Härnösand.

När kungarna försvann ur historien försvann tyvärr också det personliga, det individuella, det mänskliga  ja, man kan kanske rentav säga: det humana.

In marscherade istället klumpsummorna och de statistiska genomsnitten. Historien blev därigenom väsentligare men sannerligen inte roligare.

Varför konkretiserar inte historikern sin statistik i ett individuellt öde, som i sin mänskliga påtaglighet får representera de övriga? Så mycket mera levande det skulle bli! Inte ett dugg mindre sant. Men mycket mindre abstrakt.

Därför blir jag så glad när jag läser Martin Vejbrinks försök att se 1800-talets samhälle i de konkreta detaljernas oväntade ljus, hans banbrytande försök att organisera historisk kunskap med en enskild människa – han som ertappades i vedboden – som centrum.

Om svenska historiker härigenom mera allmänt skulle börja återupptäcka sina stora föregångares människointresse och kanske rentav till sina många övriga förtjänster även skulle vilja lägga förmågan att skildra människor i historien – ja, då skulle Erik Olof Forsberg inte förgäves ha brutit sig in i Petterssons vedbod.

Vejbrinks uppsats finns i Kontroll och kontrollerade, Forskningsrapport nr 1 från historiska institutionen, Umeå.

 

30 augusti

Den 30 augusti 1979 besöker Mary Andersson den döende asbestarbetaren Gunnar Nilsson på sjukhuset i Lund.

Hans ögon har sjunkit ännu en bit in i sina djupa hålor. De har ett svårmodigt uttryck och vecket mellan ögonbrynen har djupnat.

– Det har varit något fel på syrgasapparaten i natt. Jag har legat vaken i flera timmar och kämpat efter luft. Jag har dragit efter andan så att det gjort ont i hela kroppen. Det var det värsta jag har varit med om.

Ingen kan förstå… det var fruktansvärt… jag hoppas jag skall slippa lida så fruktansvärt… man måste få bestämma det själv, det är viktigt… dom måste ge mig en spruta… det måste dom göra, vet du det är så djävulskt… så hemskt… man måste varna folk… dom får inte ligga som jag i natt… vad som helst som förkortar pinan.

En svårt plågad människa som önskar dö bör ha rätt att få dö.

Ett samhälle som så till den grad har misslyckats med att upprätthålla livets helgd på arbetsplatsen – 51 arbetare vid EUROCs fabrik i Lomma dog av sina asbestskador – bör inte dessutom tvinga offren att mot sin vilja dö en obeskrivligt kvalfull, minut för minut och vecka för vecka utdragen kvävningsdöd.

Det är inte mord att hjälpa en människa utan lungor att undslippa de sista tio eller tjugu tusen minuternas ohyggliga plågor. Mördarna bör sökas på annat håll.

Fortsättning 19/9.