2 december

Den 2 december 1929, klockan 4 på eftermiddagen, hittades Pekingmänniskan.

Fyndplatsen kallas Lao Niu Kou och ligger 150 meter väster om järnvägsstationen i Chou Kou Tian nära Peking. Det var Johan Gunnar Andersson, f.d. chef för Sveriges geologiska undersökningar, som hittade platsen 1921 och satte igång grävningar där.

En del av det uppgrävda materialet fördes till Uppsala och när det rengjordes fann man 1926 två människotänder från tidig kvartärtid, 500000 år gamla.

Utgrävningarna fortsatte under ledning av en annan svensk, Birger Bohlin. 1927 och 1928 fann han ett 20-tal tänder och skallfragment. Det fanns nu inte längre något tvivel om att man var världens äldsta människa på spåren.

Det var en kinesisk forskare, W C Pei, som den här decemberdagen på 22,5 meters djup fann den nästan fullständigt bevarade skallen av en Pekingmänniska. I samma grotta fann han verktyg och rester av eld.

Pei lindade skallen i kinesiskt bomullspapper och ett lager av grovt tyg impregnerat med mjölklister. Med yttersta försiktighet förde han den till Peking, där den undersöktes av vetenskapsmän från hela världen.

Men kriget kom. När lämningarna av världens första människa skulle föras i säkerhet kom de bort, okänt hur. Det enda som i dag finns kvar av Pekingmänniskan är två tänder i Uppsala.

Andersson berättar om fyndet i Den gula jordens barn (1932).

 

3 december

Den 3 december 1890 gav Arbetarteatern på Majorsgatan 19, 3 tr, i Malmö en föreställning av Nils Wessels drama Cementhjärtat.

Det har kallats ”den egentliga arbetardiktningens första skådespel”. I alla händelser var det första och hittills enda gången som konflikterna vid en cementfabrik skildrats i ett svenskt drama.

Nils Wessel var typograf, journalist och revolutionär socialdemokrat. Under lockouten i Lomma, som skildras i dramat, var han vikarierande 22-årig redaktionssekreterare på Arbetet medan Axel Danielsson satt i fängelse.

Texten till Cementhjärtat är inte bevarad, men Kungl. bibliotekets småtryckssamling har programmet till föreställningen den 3/12 1890. Huvudpersonen är ”R. F. Varg, verkställande direktör på en cementfabrik”. Chefen för Skånska Cement, R. F. Berg, hade anledning att känna sig utpekad, i synnerhet om man minns hur hans namn uttalas på skånska.

Hur har konflikterna på din arbetsplats skildrats på teatern? Troligen inte alls. De tidiga ansatserna till en egen, socialistisk amatörteater fullföljdes aldrig av arbetarrörelsen.

Det gycklande och improvisatoriska från festernas och marknadernas värld kom knappast att väckas till liv igen i någon form av arbetarfester eller teater, skriver Estreen i Arbetarrörelsens årsbok 1972. ”I princip beflitade sig rörelsen om ett städat uppträdande.”

 

4 december

Den 4 december 1934 anställs en ny tempoarbeterska på Alsthoms fabriker i Paris.

Det är filosofilektorn Simone Weil. Hennes fabriksdagbok, utgiven efter hennes död, tillhör de stora mänskliga dokumenten från vår tid.

Det är lätt att fastställa vilken plats kroppsarbetet bör inta i ett välordnat samhällsliv. Det bör utgöra dess andliga centrum, skrev hon.

Varför? Jo, därför att samtycket till den dagliga död som arbetet innebär utgör den mest fullkomliga akt av lydnad som människan kan prestera näst samtycket till den slutliga döden.

Vilket skäl! Ju vidrigare och mera förnedrande ett arbete är, desto större ”lydnad” kräver det och desto bättre är det alltså, enligt denna förvända filosofi.

Frederick Winslow Taylor, han som uppfann tempoarbetet i den moderna industrin, hade en liknande uppfattning. Han ansåg att tempoarbetet framför allt var karaktärsdanande:

Det krävs inte mycket karaktär för att göra svåra saker som man tycker om att göra. Det krävs mycket karaktär för att göra saker som är tröttsamma, monotona och otrevliga.

Båda såg industrin som en ofantlig straffanstalt vars uppgift det är att föra arbetaren närmare Gud.

Simone Weils arbetsmystik är mig vidrig. Men hennes konkreta iakttagelser av arbetets villkor har en enastående skärpa. Och hennes förslag till konkreta förändringar står lyckligtvis helt i strid med hennes filosofi.

 

5 december

Den 5 december 1769 antecknar Johan Gabriel Oxenstierna:

Jag kunde ej väl sofva hela natten så uppfylt var mitt hufvud af de löjliga saker som jag såg i går. Stundom under det jag låg, brast jag ut i ett öfverljudt skratt.

Kvällen innan hade han fått besök av några kamrater som tog med honom att titta på en upptågsmakare vid namn Bellman.

Jag följde med dem ock har ännu i all min lifstid ej skrattat så mycket som i qväll.

Bellman sjunger sjelf och spelar på Cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning som äro oförlikneliga föröka ännu mera det nöjet man har af sjelfva versen som är altid vacker, ock som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men altid nya, altid starka, altid oväntade, öfver hvilka man ej kan undgå at häpna, ock antingen komma utom sig af förundran eller af skratt.

När man betraktar sådana fenomen som Povel Ramel eller Hasse och Tage skall man betänka att Carl Michael Bellman ingalunda alltid har varit den upphöjde nationalskald han nu framstår som.

När Oxenstierna hörde honom ansågs han inte ens vara riktig författare utan bara en enkel lustigkurre. Bland svenska intellektuella har tankar alltid stått högre i kurs när de är klädda i surmulet allvar än när de lockar till skratt.

Oxenstiernas dagbok 1769-71 finns på biblioteket.

 

12 december

Den 12 december 1887 skriver Victoria Benedictsson i sin dagbok:

Det var hans närhet, hans åsyn, hans vänlighet hon åtrådde, hon skulle kunna köpa varje minut för sin ära, för sitt blod, för allt vad hon ägde att ge. Skilsmässan var ju döden, att se honom var att leva. Och hon älskade livet.

Hon stod stilla framför honom på mattan med armarna tryckta intill kroppen som en slavinna kan stå inför sin herre. Och hon log emot honom med hela sin dödsdömda hängivenhet.

Georg Brandes visste inte vad han skulle ta sig till med den hängivenheten. Den var för stor för att hjälpa honom ”njuta sin storhet”. Den var för obekväm. Kunde hon inte låta bli att älska honom? Kunde hon inte ta det som en förnöjelse, helt enkelt?

– Jag skall göra allt vad du vill, bara du lovar att jag får se dig. Bara en minut om dagen!

– Ja, ja, sade han avvisande. Han bröt henne ned, nästan kastade henne handlöst på mattan.

Köpa dessa minuter, köpa dem från hans likgiltighet, köpa dem med armarna kring hans hals i sin gränslösa lidelsefria dödsdömda hängivenhet!

Inte var hennes hängivenhet lidelsefri. Men dödsdömd var den. När hans fåfänga var tillfredsställd hade hon ju inte längre något att betala med. ”Hon visste det. Nu var det slut.”

Hon stod ut i sju månader. Sedan skar hon halsen av sig i sin säng på Leopolds hotell i Köpenhamn.

 

17 december

Den 17 december 1939 börjar Jean–Paul Sartre banta.

Frankrike är i krig med Tyskland. Sartre ligger mobiliserad 20 km bakom ”fronten” – någon riktig front är det ännu inte eftersom månad efter månad går utan krigshandlingar.

Sartre kan ägna hela dagarna åt att läsa och skriva. Det är nu hans moralfilosofi börjar ta form. Dagboken vimlar av aforismer som senare blivit berömda Sartreord:

Man är fullständigt ansvarig för sitt liv.

Ingen är skyldig dig något – du har ingenting att fordra av ödet.

Dessa tankar brukar förknippas med Sartres insatser i den franska motståndsrörelsen, med erfarenheten av ständig livsfara, den mänskliga situationen ställd på sin spets.

I dagboken ser jag att hans filosofi växte ur en något mindre heroisk jordmån. Sartres största bekymmer var att han lagt på hullet under krigets första stillsamma månader.

Det svåraste beslut han har att fatta är beslutet att börja banta. Han bestämmer sig för att låta bli bröd och vin och bara äta ett mål lagad mat om dagen.

Efter två dagar gratulerar han sig till den järnvilja med vars hjälp han hållit sitt löfte ”nästan fullständigt”. Några dagar senare gillar han inte lunchmaten. Skall han då få äta lite bröd istället?

Sådana var de konkreta omständigheterna när en liten knubbig man plötsligt insåg att han var fullständigt ansvarig för sitt liv.

 

18 december

Den 18 december 1854 publicerar Sören Kierkegaard sin artikel ”Var biskop Mynster ett sanningsvittne?”

Mynster hade varit hans fars präst. Sören hade växt upp med Mynsters predikningar. Ännu som vuxen läste han varje söndag en predikan av Mynster. Gradvis hade han kommit att inse att den danska kyrkans främste biskop hela sitt liv bara hade lekt kristen, ungefär som ett barn leker soldat.

Mynster hade tagit bort farorna med att vara kristen, allt det obekväma och ansträngande, och bara behållit fördelarna. Detsamma gällde hela den kyrka han representerade.

Nu var Mynster död och i minnestalen kallades han ”ett sanningsvittne, ett av de verkliga sanningsvittnena”. Det blev för mycket för Kierkegaard. Han exploderade i en rasande artikel.

Den blev upptakten till ytterligare 20 artiklar och 10 nummer av en ny tidskrift, Ögonblicket, där Kierkegaard under det sista året före sin död i ständigt allt skarpare form angriper det andliga etablissemanget i Danmark.

När jag läser dem kommer jag att tänka på en av Kierkegaards allra första anteckningar. Den handlar om besvikelsen hos den som kommer med sina tvättkläder till en butik med skylten ”HÄR MANGLAS” och finner att han blivit lurad. Det är skylten som är till salu.

Så länge det finns ideologiska butiker där bara skyltarna är till salu kommer Kierkegaards uppgörelse med biskop Mynsters minne att vara levande litteratur.

 

20 december

Den 20 december 1267 träffar den unge gotlänningen Petrus de Dacia för första gången Kristina från Stumbelen.

Hon har ansiktet täckt av ett dok. När hon reser sig för att hälsa kastar djävulen henne baklänges och slår henne så våldsamt i väggen att den skakar. Djävulen fortsätter att kasta henne i väggen tills Petrus lägger en kudde emellan. Då slutar djävulen.

Alla är förskräckta men Petrus känner sig också genomströmmad av en förut okänd fröjd:

Glädjen trängde så djupt i min själ att den ännu i dag, elva år senare, icke endast är bevarad i mitt minne utan fortfarande gör sig lika starkt förnimbar som då.

Blödande sår slår upp på hennes fötter. Hon drar fram stora spikar, ”fuktiga av friskt blod” ur sin kropp. För Petrus är dessa lidandets symboler ljuvliga som blommor. Han tycker, när han återvänder till sin studerkammare i Köln, att han först nu förstår Psaltarens ord:

Natten är mig ljus i min glädje. Ty mörkret är icke mörkt inför dig.

Natten strålar såsom dagen och dess mörker som dagens ljus.

Den upplevelsen gjorde Petrus till författare, den förste författaren i vårt land. Hans bok Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln beskriver 13 möten med Kristina och innehåller deras brevväxling under 22 år. Den måste kallas den första svenska dokumentärromanen och är samtidigt vår första kärleksroman.

 

21 december

Den 21 december 1792 utkommer Thorilds skrift Om det allmänna förståndets frihet. Den kräver att de fyra stånden skall upplösas och ersättas med en för hela folket gemensam riksdag.

Tidens högerkrafter blev förfärade. Redan samma kväll skyndade underståthållare Liljensparre, chef för hemliga polisen, med hertig Karl till Reuterholm, som låg sjuk.

Reuterholm tyckte att hertig Karl skulle göra sig löjlig om han lät åtala Thorild, eftersom denne ”i brist på tydligt straff i Tryckfrihetsförordningen (TF) icke kunde dömas till annat än obetydliga penningböter”.

”Jag beviste däremot”, skriver Liljensparre, ”att Thorilds upproriska skrift innehöll brott som i svenska lagboken omtalas och med dödsstraff beläggas.”

Och så struntade man i TF och åtalade Thorild enligt Brottsbalken. Han dömdes till landsflykt.

181 år senare återkom denna klassiska form för övergrepp mot tryckfriheten, när Peter Bratt åtalades för spioneri istället för att ställas inför tryckfrihetsjury.

Justitiekansler Lännergren förklarade att ”det inte var någon mening” med att pröva Bratts ansvarighet i ett TF-mål, eftersom straffen för tryckfrihetsbrott är så obetydliga jämfört med de hårda straffen för spioneri.

Så talar underståthållare Liljensparre fortfarande till oss genom århundradena. Lär dig känna igen hans röst!

Kellgren brännmärkte redan dagen därpå övergreppet mot Thorild i dikten ”Ljusets fiender”, som numera har rensats bort från skolschemat. Det är kanske säkrast.

 

22 december

Den 22 december 1849 väcks Fjodor Dostojevskij klockan sju på morgonen.

En täckvagn väntade på fängelsegården. Det lilla vagnsfönstret var nedisat. Vart förde de honom? Fångkonstapeln svarade inte.

Vagnen stannade på Semenjovplatsen. Där fanns en plattform uppbyggd och tre pålar nedslagna i marken. Dostojevskij steg upp på schavotten och fann sig omgiven av andra fångar, alla så utmärglade av fängelsevistelsen att vänner knappt kände igen vänner.

Domen lästes upp. De dödsdömda fick kyssa korset. De första tre bands fast vid pålarna. Soldaterna lade an. Folkmassan höll andan.

Men skotten avlossades aldrig. Ty komedin var nu över och den verkliga domen lästes upp: Deportation. Straffarbete i Sibirien.

Dostojevskij fick leva. Och det ögonblick då han stod inför döden levde alltid kvar inom honom. Det darrar, andlöst, bakom varje rad i hans stora romaner.

– Leva, det kan våra tjänare göra åt oss, har Villiers de l’Isle sagt.

Jag tror inte det. Nej, då håller jag hellre med George Russeli i nionde kapitlet av Joyces Odyssevs när han säger:

Den viktigaste frågan om ett konstverk är: hur djupt är det liv ur vilket det har sprungit fram?

 

 

23 december

Den 23 december 1860 antecknar Victor Hugo i sin dagbok:

De förblindade talar idag om äktenskapsbrott liksom de förr i världen talade om kätteri.

Jag tycker inte om Hugo. Han var fåfäng, skrytsam, teatralisk. Men just på den här punkten menade han verkligen vad han sade. Liv och lära stämde för en gångs skull överens när han i sin Choses vues skrev:

Friheten att älska är lika mycket en rättighet som friheten att tänka. Den ena gäller hjärtat, den andra intellektet. Det är de båda sidorna av samvetets frihet, som är mänskosjälens djupaste helgedom. Vilken gud jag tror på, vilken kvinna jag älskar – det har ingen, allra minst staten, rätt att efterforska.

Vilken kvinna Hugo älskade när han skrev detta är inte gott att efterforska – han tycks ha älskat eller åtminstone älskat med de flesta kvinnor som kom i hans väg.

Vilken gud han trodde på är lättare att gissa  det kan inte gärna ha varit någon annan än den store Pan.

Bröderna Goncourt berättar att natten före Hugos begravning, när hela nationen hade landssorg, hedrades hans minne med allmän kopulation på gräsmattorna längs Champs-Elysées. Paris prostituerade, som så gott som samtliga kände honom personligen, lämnade den kvällen bordellerna och samlades för att ge gratis samlag till vem som hade lust.

Av hänsyn till den bortgångne skalden lät polisen dem hållas och betraktade orgien med all den respekt som stor dikt bör inge även ordningsmakten.

 

24 december

Den 24 december 1902 sitter den isländske sockenskalden Magnus Hjaltason och vakar hos sin döende dotter.

Magnus skrev dagbok. Tack vare den återuppstod han i Laxness diktning som sockenskalden Olafur Karason. Även Olafur vakar den här natten hos sin dotter. Med honom är hans vän, Örn Ulfar.

– Jag har föga aktning för det medlidande som den fege kallar kärlek, säger Örn.

– Tycker du då inte att det är riktigt att jag har medkänsla med barnet som ligger döende här emellan oss?

– Det är rättvisan som skall ge framtidens barn livet, inte kärleken, säger Örn. Kampen för rättvisa är det enda som ger människolivet en förnuftig mening.

– Örn, säger skalden då, har det aldrig fallit dig in att man kan kämpa för rättvisan tills det inte längre finns någon människa kvar på jorden. Om kampen för rättvisan framkallar ragnarök, Örn – vad då?

– Du har rätt, kampen för rättvisan kommer att framkalla ragnarök, säger gästen.

– Rättvisan är en kall dygd, säger skalden. Människan lever först och främst på sin ofullkomlighet och för den.

– Människan lever på sin fullkomning och för den, svarar Örn.

Den natten dör barnet. Olafur sluter hennes ögon med sina smala diktarfingrar. Verklighetens Magnus Hjaltason gjorde detsamma. På juldagen gav han sig ut att låna pengar till en kista.

 

25 december

Den 25 december 1882, på dagen åtta månader sedan han första gången såg Lou Salome, skriver Nietzsche till sin vän Overbeck:

Mitt förhållande till Lou ligger i sina sista smärtsamma dödsryckningar – så tror jag åtminstone idag.

Jag har lidit av de vanhedrande och kvalfulla minnena från den här sommaren som av ett vansinne…

Om jag bara kunde sova! Men de starkaste doser sömnmedel hjälper lika lite som 6 till 8 timmars marscherande.

Om jag inte lyckas med det alkemistiska konststycket att göra guld av dessa – exkrementer, så är jag förlorad. Jag har det allra vackraste tillfälle att bevisa att för mig är ”alla upplevelser nyttiga, alla dagar heliga och alla människor gudomliga”!!!

Nietzsche lyckades med det alkemistiska konststycket. På nyåret började han skriva Så talade Zarathustra där han öppet predikar de skrämmande avgrundstankar som fötts under hans samtal med Lou Salomé. Efter tio dagar var första delen klar. Hela verket låg färdigt inom ett år.

När man läser den boken – och det skall man absolut göra – bör man inte låta sig imponeras av den profetiska minen. Bakom övermänniskodrömmarna bör man se den sjuke, sömnlöse och halvblinde författaren som just lidit nederlag i sin första och enda kärlek.

Läst på det viset är Så talade Zarathustra en ganska rörande bok.

 

27 december

Den 27 december 1817 skriver John Keats till sina bröder George och Tom och använder för första gången uttrycket ”Negative Capability”.

”Negativ Förmåga”, ”Negativ Kapacitet” – vad är nu det för något?

Alf Johansson, nationalekonomen, brukade när han såg sig omkring i administrationen och inte alltid var lika förtjust i vad han såg, säga: – Lycklig den som är allsidigt inkompetent, ty han kan användas på alla poster.

Ungefär så hade jag brukat fatta Keats berömda uttryck. Men när jag läste hans brev såg jag att han menade något annat och intressantare. Han skriver:

Negativ Förmåga, det är när människan har förmågan att befinna sig i osäkerheter, Mysterier, tvivel, utan att irriterat sträcka sig efter fakta och förnuft –

Det där tycker jag om. Det är inte nödvändigt att hoppa i rätt tunna. Det är inte nödvändigt att alltid ha grusgången krattad. Alla måste inte ha bena i nacken.

Jag älskar ordning, tydlighet, klarhet. Just därför måste jag lära mig invänta den – liksom jag nu sitter i förmiddagsmörkret och väntar på ljus. Klarheten kan lika lite som morgonljuset tvingas fram. När man står ut med det, har man redan tagit första steget mot ”Negative Capability”.

Jag älskar fakta. Jag älskar förnuft. Just därför måste jag lära mig stå ut med osäkerhet och tvivel tills de har utfört sitt arbete inom mig. Jag behöver inte öka min förmåga att skaffa mig visshet utan min förmåga att stå ut med ovisshet. Att ha ett fruktbart förhållande till kaos – det är ”Negative Capability”.

 

28 december

Den 28 december 1908 antecknar Shackleton i sin dagbok:

Om barriären är ett föränderligt hav så är platån en föränderlig himmel.

En himmel? Shackleton och hans kamrater har firat jul med en stuvning av ponnymajs och finmalet torkat oxkött. De har kokat en liten plumpudding i kakaovatten, rökt varsin cigarr och njutit ett skedblad pepparmyntslikör.

De har tagit temperaturen på varandra och funnit att den är två grader under normal kroppstemperatur.

Mätta och belåtna efter julmaten har de beslutat att i fortsättningen skära ned sina ransoner till ett kex på morgonen, tre på middagen och två på kvällen.

Väglaget förändras i den här himlen men uppåt bär det hela tiden. Vägen till Sydpolen visar sig vara en enda ofantlig uppförsbacke. I dag marscherar de tio timmar släpande slädarna efter sig och hinner drygt 14 miles. En gång i timmen kastar de sig baklänges i snön för att vila i tre minuter innan de kämpar vidare.

Det är 44 grader kallt och mycket svårt att andas. De plågas av huvudvärk. Men Shackleton är fortfarande hoppfull:

Det är underbart att befinna sig på över 10.000 fots höjd nästan vid världens ände. Den knappa födan frestar på krafterna men när vi fullbordat vårt värv skola vi känna oss lyckliga.

Jag tror att platån allt mer och mer jämnar ut sig och i morgon hoppas jag att vi skola hinna åtminstone 15 miles.

 

29 december

Den 29 december 1908 har Shackleton hoppats hinna 15 miles närmare polen – men uppförsbacken fortsätter, slädarna är illa åtgångna och den djupa lösa snön gör det svårt att tränga framåt. Dessutom är det minus 45° C och hård motvind blåser Efter 10 timmars arbete tvingas sydpolsfararna slå läger trots att de bara hunnit 12 miles.

De tar varandras temperatur.  Alla har omkring 34,5° C. Kamraterna blöder näsblod och finner att det ger dem någon lindring i huvudvärken. Shackletons huvud känns ”som om nerverna vredos upp på en korkskruv och därefter rycktes ut”.

Det var i dag för 75 år sedan han skrev det där. Det finns en magi i datum. Att jag läser vad Shackleton skrev samma dag han skrev det ger oss en underlig samtidighet i var sin ända av seklet. Ett gemensamt datum är som en tråd som gör de mest skilda år i de mest skilda liv till pärlor på samma band.

Det var i dag! Den formprincipen hittade jag i Shackletons dagbok när året förra gången var som mörkast. Den har jag nu experimenterat med i ett helt år. Sällan har jag haft så roligt i mitt arbete, sällan har jag haft anledning att läsa om så många bra böcker. Sällan har jag sett den underjordiska stjärnhimlen stråla klarare.

Nu börjar det bli dags att ta farväl. Shackleton har 198 miles kvar till det mål som vi vet att han aldrig kommer att nå. Har han förresten inte själv börjat ana det? ”Det är svårt att veta vad en människa tål”, skriver han i dag och tillägger bedrövad: ”Polen är svår att uppnå.”

 

30 december

Den 30 december sitter jag i vintermörkret och minns vad Wilhelm von Hurnboldt skrev till Charlotte när blindheten berövade honom hans ögon.

Det värsta med att bli blind, skrev han, är inte att förlora världen och föremålen eller umgänget med människor eller den obehindrade rörelsefriheten. Nej, det värsta är förlusten av ”själva ljuset, som är livets källa”.

När skrev han det? Vilken dag blev det natt klockan 12 på dagen? När höll Fichte de föreläsningar som blev Anweisungen zum seeligen Leben? När var det Rivar-Bohm sa ifrån att han ville ”vara med att dela och bestämma”?

Det är så mycket jag inte har fått med i den här boken. Törneros brev. Amiels dagbok. Gauss dagbok. Königsbergs broar…

I dag tvingar en våldsam snöstorm Shackleton att slå läger redan vid 11-tiden. Han hinner bara 4 miles i dag.

Det vet man. Sånt finns det datum på. Men mycket av det allra viktigaste saknar datum. T.ex. Henri Michaux’ underbara fräckhet i En barbar i Asien. Eller den hemliga likheten mellan Schopenhauers och Riccardos pessimism. Eller de foster som Kellers lille Henrik skapar genom att hälla smält vax i vatten.

Han förvarar dem i glasburkar, var och en med sitt namn och sitt öde. Mitt iden trygga strävsamrna borgerligheten där allt är renskurat, sparsamt och hederligt sitter han i sin gröna kostym och fantiserar ihop fasansfulla historier om dessa fostermonstra.

De lever i en värld bortorn alla datum. Dem fångar jag inte med den här håven. Det börjar bli dags att byta redskap.

 

31 december

Den 31 december 1908 antecknar Ernest Shackleton:

Sista dagen på det gamla året och nästan den svåraste vi haft ty det har hela dagen burit uppför i stark motvind och snöyra.

Han har oturen att tappa en kexlåda på isen. Kexen är tunna och går i smulor. Under andra förhållanden skulle de nog ha dugt bra ändå – men inte för den som är uthungrad och längtar efter stora ordentliga stycken att tugga på.

Vi blötte upp dem i vårt te så att de skulle svälla ut och synas större. Men om man blötte upp ett kex för mycket, så försvann känslan av att bita i någonting och födan tycktes mycket fortare gå åt.

Jag ser tillbaka på mitt år. I genomsnitt varannan dag har jag haft möjlighet att sända ett litet meddelande som det här. Jag har haft 25 rader på mig varje gång.

Det är inte en form som frestar en att blötlägga sina tankar för att få dem att svälla och verka större än de är. Den kräver tvärtom förenkling, förtätning, koncentration på det väsentliga.

Det passar mig. Men efter ett år kan det ibland kännas som om jag tappat min kexlåda i isen: smulor bara, istället för rik- tiga bitar. Jag börjar bli hungrig efter ordentliga stycken att tugga på.

Därför tar jag nu farväl av läsarna. Shackleton och hans kamrater befinner sig på 10477 fots höjd över havet och har 184 miles kvar till polen. De strävar oförtrutet vidare.

Det gör även jag.

Nu när den här boken är slut finns alla de böcker den handlar om kvar. Ernest Shackleton träffar man i Antarktis hjärta (1910).