1 februari

Den l februari 1960 går fyra negerstudenter in på Woolworth’s helvita lunchrestaurang i Greensboro, North Carolina.

Därmed startade de 60-talets medborgarrättsrörelse i USA.

När nyheten från Greensboro nådde TV-skärmarna började andra svarta studenter att följa exemplet. Små beslutsamma grupper av negerungdomar gick in på toaletter, biografer, kyrkor och badstränder som hittills varit reserverade för vita. De satte sig helt enkelt ned och vägrade att flytta på sig.

Innan året var slut hade 50 000 människor demonstrerat mot rasismen och 3500 arresterats. 1963 var hundratusentals människor involverade i mer än 2000 demonstrationer och 10000 arresterades.

Student Nonviolent Coordinating Committee skapades och sände ut grupper av ungdomar som systematiskt bröt ned rasbarriärerna. Trotsande tårgas, brandsprutor, batonger och polishundar hjälpte dessa ”Freedom riders” sydstatsnegrerna att för första gången registrera sig som väljare.

Studentrevolten började inte i Paris 68. Den började inte med Vietnamkriget eller Kulturrevolutionen. Jag tror tvärtom att Mao fick iden till ”de röda gardena” från ”Freedom riders”.

Det är rätt att göra uppror. Ibland lönar det sig också. Genom medborgarrättsrörelsen tog USAs svarta, 95 år efter slaveriets avskaffande, äntligen det avgörande steget mot fullvärdigt medborgarskap i det land dit deras förfäder hade släpats som slavar.

 

2 februari

Den 2 februari 1847 tar Carl Jonas Love Almqvist i en artikel i Jönköpingsbladet upp frågan om Europas framtid.

Vad är det som är sjukt i Europa? Det är vårt sätt att leva tillsammans. Det är den heliga familjen.

Mot den unga människan ler livet. När hon så småningom finner sig vara kommen ut i en ödemark, tror hon att det är hennes eget fel. Hon lägger inte skulden på de samhälleliga inrättningarna.

Men vad skall man säga om ett läkemedel som äktenskapet som ges till miljoner och botar ingen eller endast få? Är det då de sjukas fel, att medicinen inte hjälper?

”En förfärlig nöd bor i alla själars botten.” De politiska och religiösa ledarna utgör inget undantag. Kommer man dem så nära att man verkligen får se dem i ögat, så vet man att de lever i samma hemliga misär som alla andra.

Och författarna då, dessa inre ledare som talar till oss i sina verk? Visst har de skrivit hela bibliotek fulla av visdom och behag.

Men för den som hunnit till branterna, där hjärtat brister och ett stort oskrymtat krav gör sig gällande, finnes knappt en rad.

Dit har Almqvist själv hunnit när han nu för Jönköpingsbladets läsare målar upp sitt äktenskap med hela Europa som duk.

Europas framtid står hos oss alla i förstugan och vill in, skriver han. Den som ej låser upp sin dörr för den klappande får dörren inslagen.

Läs Europeiska missnöjets grunder i Törnrosens bok.

 

3 februari

Den 3 februari 1983, långt innan den här boken var färdig, kunde Björn Nilsson redan recensera den i Expressen:

Då jag sedan sänker nästippen träffas den ofelbart av lantskollärare Lindqvists dagliga pekpinne. Svenstedt är lika rolig som Lindqvist är beskäftig. Om den senare får hålla på ett tag till (han har tänkt gå almanackan runt säger ryktet) föreligger nog risk att fler än jag börjar hata författarna till en lång rad bra böcker som vi i motsats till Lindqvist aldrig läst.

Vem kan mäta bildningshatet i dagens Sverige? För en man som Nilsson finns det inget större brott än att ha läst en bok som han inte har läst. Och om man dessutom har fräckheten att försöka berätta om den för andra människor – ja, då måste givetvis detta beskäftiga tilltag stoppas.

En av de böcker som Nilsson kommer att hata är Hussain Azads stora antologi Persiska dikter som Eric Hermelin satt på hospitalet i Lund och översatte till svenska. Jag tänker särskilt på den beundransvärda fyr-radingen av Ghani Kashmiri:

Om en man, utan insigt, syr ögat fast vid boken

Förmår han ej se bokens Verklighets ansigte, ens i drömmen.

Hur skulle en människa, utan kärna, kunna fördjupa sig i Ordet?

Bubblan har ej makt att sänka sig ned i hafvet.

Det är skönt att veta att denna vers och några andra som lantskollärarens ofullkomliga pekpinne har vilat på – det är skönt att veta att de kommer att läsas och älskas när allt vad Nilsson och hans gelikar någonsin skrivit för länge sedan är sjunket i glömskans natt.

 

7 februari

Den 7 februari 1946 undersöks USAs störste diktare av tre framstående psykiatriska experter.

En av dem, dr King, framhöll vid rättegången att patienten ägnat sig mycket åt de orientaliska klassikerna. För att vara poet var han också onormalt intresserad av politiska och ekonomiska problem. Hans engagemang i dessa saker inkräktade på hans yrke, utan att han kunde göra vinst på dem.

Patienten trodde, betecknande nog, att de flesta ämbetsmän är tyranner och ansåg det vara sin plikt att göra vad han kunde för att skydda de medborgerliga rättigheterna.

Han visade otvivelaktiga tecken på ”emotionell känsla” i samband med dessa ”specialintressen”, så att han vid undersökningstillfället talade om dem med all den energi han var mäktig, varav framgår att dessa idéer dominerar hans liv.

Han argumenterar tills han når ett stadium av yttersta utmattning. Detta är just beviset, som jag ser fallet, själva beviset på mental rubbning, yttrade dr King.

På grundval av detta och liknande vittnesmål förklarades den 60-årige Ezra Pound otillräknelig – och räddades därigenom från att bli avrättad som landsförrädare. Vissa av läkarnas iakttagelser är onekligen intressanta. Han talar i knippen av idéer, klagar en av dem. ”För att använda en bild – om man rör vid en av armarna på en bläckfisk, så reagerar alla armarna.”

Just precis! Det är det som kallas poesi.

 

9 februari

Den 9 februari 1904 antecknar Strindberg i Ockulta dagboken:

Harriet hemma på aftonen. Vi talade om att skiljas. Krasch! Hon gick; troligen för sista gången. – Rysligt!

Här börjar i själva verket en ny kärlekshistoria, märkligare än den första. Strindberg minns plötsligt att han ett par månader före förlovningen vaknade på natten och kände Harriet hos sig i sängen. Det upplever han nu om och om igen:

Ehuru H–t nu är i Danmark känner jag hennes närvaro i munnen som violer och på morgonen mycket nära. xxx

Tecknet ”xxx” står för samlag. Särskilt intensivt blir detta sinnliga men osynliga samliv när Harriet förlovar sig med en annan man i april 1908.

Natt efter natt har han henne nu i sina armar, hon ”söker” honom med en doft och smak i munnen som rosor och frukter, hon är hos honom i kärlek hela förmiddagen under arbetet.

Som författare var Strindberg van att umgås med diktade gestalter. Alltså vågade han hänge sig åt denna lycka, som inte är onaturligare än smärtan i ett amputerat ben. Den stegrades oavbrutet fram till Harriets vigsel i maj. På bröllopsnatten antecknade Strindberg:

Harriet var i min famn och tog emot mig med fröjd. Jag kände ingen förebråelse, endast glädje och lycka.

Men redan på morgonen hade samvetskvalen hunnit upp honom, tyvärr, och innan månaden var slut sökte han sig till en ny kvinna.

 

11 februari

Den 11 februari 1851 skriver Karl Marx till sin vän Engels:

Jag tycker mycket om den offentliga isolering vilken vi, du och jag, nu befinner oss i. Den är alldeles i linje med vår ställning och våra principer.

Surt sa räven? 1848 års revolution var besegrad. Kommunisternas Förbund hade splittrats och var på väg mot sin upplösning. Marx var inte längre den uppburne redaktören för Neue Rheinische Zeitung utan utfattig emigrant i London, en revolutionär utan parti.

Var det verkligen något att glädjas åt? Jo, Engels instämde:

Äntligen har vi nu åter ett tillfälle – det första på länge – att visa att vi inte behöver anhängare, inte stöd från något parti i något land…   Vad har vi, som skiter i populariteten, som börjar tvivla på oss själva i samma ögonblick vi blir populära, vad har vi för användning för ett parti, dvs en skock åsnor som bekänner sig till oss därför att de tror sig vara av samma sort som vi…

En sådan attityd kallas i våra dagar ”elitism”. Men vem vågar gå emot hela sin samtid utan ett våldsamt högmod? Vem skapar Kapitalet utan isolering, hänsynslöshet och övertro på sig själv? Den som fördömer ”elitismen” måste akta sig så att han inte därmed också fördömer själva förutsättningen för självständigt tänkande och banbrytande insatser.

 

12 februari

Den 12 februari går jag till biblioteket och lånar en översättning av Marx-Engels brev.

Urvalet har gjorts i Sovjet. Många vetenskapligt och politiskt intressanta brev saknas. Framförallt ger urvalet en friserad bild av de båda vännerna som människor.

Man undviker att citera Marx om kvinnor och homosexuella, man undviker de rasistiska invektiv han gärna tog till när han blev arg. Hos Lassalle noterar han t.ex. att huvudform och hårväxt tyder på en korsning av neger och jude. ”Hans fräckhet är också niggeraktig.”

Man undviker de brev som visar vad Kapitalet kostade för Marx’ omgivning. Tre av hans barn dör under 1850-talet. Han springer hos grannarna och lånar pengar till jordfästningen. Han praktiskt taget bor på pantbanken. Drabbad av ljumskbölder sitter han själv och skär upp dem med sin egen rakkniv när de mognat. ”Jag erkänner alltid det nödvändiga.”

I denna brevväxling som pågår nästan dagligen i mer än 30 år är Engels hela tiden den tröstande och hjälpande. En enda gång försöker han vända på rollerna. Det är när han har förlorat sin älskade, Mary Burns. Men Marx mal orubbligt vidare om sina egna misärer.

Marx låg hela sitt liv som en gökunge i sin väns bo med näbben uppspärrad, skrikande på pengar, tjänster, omsorg, stöd, bifall och bekräftelse. Men när vännen behövde det, hade han ingen tröst att ge.

 

13 februari

Den 13 februari 1940 deporteras på en enda natt 1300 judar från Stettin.

Innan nazisterna började judeutrotningen visste de inte om den rent praktiskt var genomförbar. Skulle man kunna få judarna att med egna fötter gå till sin undergång, var och en med sin lilla resväska, mitt i natten och utan någon före- gående kungörelse? Hur skulle grannarna reagera?

För att undersöka den saken deporterades judarna i Stettin. Det var den första deportationen av tyska judar.

Heydrich beordrade den under förevändning att ”deras lägenheter absolut behövdes av orsaker som hängde samman med krigsekonomin”. Judarna fördes till Lublinområdet under ovanligt skändliga former.

Det är egendomligt att tänka sig att dessa 1300 människor, vapenlösa gentemot en fullständig övermakt, antagligen bara genom att krossa fönsterrutor, sparka, bitas och vägra röra på sig skulle ha kunnat rädda miljoner av sina rasfränder.

Det är ännu egendomligare att tänka sig att grannarna genom att bli upprörda och ställa obehagliga frågor skulle ha kunnat åstadkomma samma effekt.

Det finns ett enda språk som makten förstår. Det är motstånd.

Men experimentet lyckades. Judarna följde fogligt med. Grannarna sa ingenting.

Vilka är det i dag som själva går, med egna fötter, mot förintelsen? Varför så fogligt, så motståndslöst? Och grannarna – varför säger de ingenting?

 

16 februari

Den 16 februari 1908 begravs Charles W Kruger, vice brand chef i New York.

Begravningsprocessionen stannar upp på gatan nedanför hotell Majestic. Där bor tonsättaren Gustav Mahler med hustru.

– Alma, du är gift med en abstraktion, inte med en människa, fick hon höra. Och tillägger: ”Det var fullkomligt sant.” Det var sant bl.a. därför att Mahler levde ett så skyddat liv.

Den natt då hans älskade dotter genomgår en struphuvudsoperation står en tjänare hela tiden framför Mahlers sovrum ifall han skulle vakna av bullret och behöva lugnas.

Det gör han nu inte utan sover ostörd hela natten.

Operationen misslyckas, barnet dör. Mahler är nedbruten av sorg. Flickans namn får på inga villkor nämnas i hans närvaro. Att höra någon skratta bringar hela hans nervsystern i oordning. Ett positiv nere på gatan är en hotande katastrof och Alma låter skyndsamt skicka bort det på sin bekostnad.

Man förstår hennes fasa när Charles W Krugers procession stannar nedanför hotell Majestic för att lyssna till begravningstalet.

På tolfte våningen kunde vi endast ana oss till innehållet. En kort paus och därefter ett slag på en förstämd trumma. Ljudlös tystnad, och så skred processionen vidare.

I sitt öppna fönster står Mahler och lyssnar med tårarna strömmande över ansiktet. Den sorg han försökt stänga ute tränger med detta förstämda trumslag åter in i hans liv, ja ända in i hans konst.

Jag älskar att lyssna till detta trumslag där det fortfarande ljuder, följt av ljudlös stillhet, i Mahlers tionde symfoni.

 

17 februari

Den 17 februari 1929 dör Arnold Norlind, geografen och Dantekännaren, efter en långvarig sjukdom.

Första gången hans hustru, Emilia Fogelklou, kommer ut på gatan igen slår det upp ur hennes omedvetna, naivt och blixt- snabbt:

Nu kan Arnold och jag alltid gå ut och gå tillsammans.

Först nu alltså, när hon förlorat honom.

Första gången de träffades kom hon utan att vara väntad. Han satt till bords. Då hon avböjde att delta i måltiden, avslutade han den lugnt medan han såg på henne med klara vänliga ögon. Han talade ”med ett slags frigjord och otyngd hänförelse” om en bok som han nyligen läst.

Det var som om han alltjämt hade närvarande för tanken varje formulering däri utan att han citerade i detalj.

Ord som vi bär med oss på det sättet, närvarande utan att man behöver gå och hämta boken och slå upp den, är naturligt vis av större betydelse än det mesta vi har framför näsan.

Om människor gäller detsamma. Man måste inte varje dag torka av köksbordet åt varandra för att leva tillsammans. Det finns andra sätt. Emilia skriver:

De levde i hemlig och gemensam lycka. Ingen skönhet tycktes henne nu gå ofångad förbi. Hon kunde se naturen i stort och i detalj på hans vis, med mera inlevelse än någonsin. Hon gick därnere i alla vårblommornas Elyseum. Och de var alltid två som såg dem.

 

22 februari

Den 22 februari 1932 skriver Antonio Gramsci från fängelset till sonen Delio i Moskva och berättar om sin barndoms igelkottar som samlade äpplen på marken:

Men tro inte att det räckte med fallfrukten. Den största igelkotten såg sig omkring med lyftad nos, valde ut ett träd där grenarna var nerböjda och klättrade upp åtföljd av honan.

De satte sig på en tungt lastad gren och började gunga i takt. Deras rörelser överfördes på grenen som också den gungade mer och mer och ett stort antal äpplen ramlade till marken.

Så rullade alla igelkottarna ihop sig, både de stora och de små, sköt ut taggarna och bredde ut sig över frukten som nu spetsades på taggarna.

Vissa fick bara fast några få äpplen – det var de små – men pappan och mamman lyckades spetsa sju eller åtta äpplen var… Jag kramar om dig. Pappa.

När jag hör namnet Gramsci ser jag framför mig hans lilla puckelryggiga, av bölder vanställda, av tio år i fascismens fängelser nedbrutna kropp, utan hår på huvudet, utan tänder i munnen, plågad av magkatarrer, kronisk urinvägsinfektion och tuberkulos.

Men jag ser också den lilla raden av igelkottar som han mitt i vinternatten släpper ut ur cellens mörker, lastade med doftande äpplen. 

 

23 februari

Den 23 februari 1776 skriver Goethe sitt första brev till Charlotte von Stein.

Hon var en 33-årig sjubarnsmamma som den 27-årige Goethe träffade när han kom till Weimar för att inträda i regeringen. Hans brev till henne fyller två tjocka band. Ännu efter fem år lät det så här:

Låt mig dagligen knytas fastare vid Eder med alla band av kärlek, vänskap, oumbärlighet, hängivenhet och vana. Vi är i själva verket oskiljaktiga, men låt oss också alltid tro och säga detta. God natt!

Ni måste nu ha fått mitt brev från i går och i morgon i god tid får ni detta…

”Överambitiöst”, med våra dagars måttstock. Ett ”destruktivt beroende”, skulle nog många kalla det. Han fick ju inte ens komma till! Efter 10 år suckar han:

Ack kära Lotte, du vet inte hur tanken på att inte få äga dig i själva verket, jag må vända och vrida på den hur som helst, uppriver och förtär mig. Jag må giva min kärlek till dig vilken form jag vill, så alltid, alltid…

Men när han efter 12 år inleder ett förhållande med en annan kvinna blir Lotte rasande. I sitt sista brev bönfaller han:

Skänk mig åter ditt förtroende, se saken i en naturlig dager, tillåt mig att säga ett lugnt och sant ord därom, så kan jag hoppas att allt åter skall bli rent och gott.

Hennes svartsjuka var obeveklig och kärleken tog slut. Men breven finns kvar. Det borde vara en uppgift till och med för Postverket att utge dem på svenska för att om möjligt minska blygheten för kärleksbrev här i landet.

 

24 februari

Den 24 februari 1782 sammanträder sällskapet Utile Dulci i Stockholm. Man beslutar att inte ge stora priset åt Thomas Thorilds Passionerna eftersom den är skriven på orimmad vers.

Passionerna har rationaliserats bort ur den svenska skolan tillsammans med det övriga klassiska litteraturarvet. Men den gick i den här stilen.

Hvarje kreatur har sin krets af godhet och skönhet:
Är i sit stoft Gud! Så til sig hänförer allting:
Skapar omkring sig en Verld: en egen ordning af tingen: Egen ordning af godt och fullkomligt, af stigande Skönhet För des skimrande flyende varelse. Verkar och skapar. Efter sin fattnings punct, sit sjelf, sit kännande sinnes
Lif och njutning och väl.

För en modern läsare smakar det Rilke och det var inte så illa av en 22-årig torparpojke från Bohuslän som just kommit till Stockholm för att göra sin lycka. Tidens ledande kritiker, Johan Henric Kellgren, skrev att Thorild skulle vinna allmänt bifall om han bara ville underkasta sig ”den erkända skaldekonstens stadgade lagar”.

Men underkasta sig, det kunde inte Thorild. Varje ”kreatur”, varje skapad varelse, är ju hos honom sin egen gud och skapar sin egen ordning. Thorilds dikt inte bara saknar rim, den är till själva sin obändiga kärna raka motsatsen till det ideal Kellgren företräder.

Det var upplagt för den första stora litterära fejden i vårt land.

 

25 februari

Den 25 februari 1941 får Rabbe Enckell lämna häktet – det häkte som utgör miljön i hans stora dikt ”O spång av mellanord”:

I häktets skymning

på stengolvet, pressad

En gång när vi satt i Gunnar Björlings bastu berättade han för mig om bakgrunden till den här dikten.

Rabbe låg sedan flera år i skilsmässa med sin över allting dyrkade hustru, Heide. Plötsligt stötte han på en konstutställning ihop med sin rival, Oscar Parland, tillsammans med den son och hustru han förlorat. Han tog till kniven – och hamnade i häktet.

Fem år efter knivhugget darrar dess förtvivlan fortfarande i förlorarens poesi. Men nu bärs den på mellanordens vingar:

I det långa loppet förlorar vi alla.

Ty det som vi vann det rann oss ur händerna.

Och det vi förlorade det kom tillbaka…

I sanning: ingen kan säga ”Jag har vunnit!”

Ty ingen vinner slutgiltigt utan alla förlorar,

förlorar tills de blir medvetna därom och fattar, att endast genom förlusten kan strömmen av ting som går förlorade

hejdas. Det är så enkelt. Gråten är krampryckningen i vår önskan att hålla något kvar, det är barnet som vägrar att inse,

att känslan av förlust ger livet dess djupaste innehåll.

 

26 februari

Den 26 februari 1787 befinner sig Goethe i Neapel. Han har ett hörnrum vid Largo del Castello med ”fri och glad utsikt” över torgvimlet, berättar han i sin Italienska resa. Tyvärr är det svinkallt och rummet saknar eldstad.

Man hämtade en trefot, just så hög att man bekvämt kunde hålla händerna över den. På den var ett platt fyrfat fästat, och på det fanns helt små glödande kol jämnt övertäckta med aska.

Här gällde det att hushålla, det hade vi lärt oss redan i Rom. Med öglan på en nyckel avlägsnar man försiktigt en del av askan på ytan, så att litet av värmen från kolen kan sprida sig i luften.

Om man otåligt rörde om i glöden så skulle man visserligen för några ögonblick känna starkare värme, men man hade mycket snart gjort slut på all glöden, och då skulle det bli nödvändigt att mot en viss penningsumma åter låta fylla fatet.

Så typiskt Goethe! Fru von Steins älskare var inte den som otåligt rörde om i glöden – han fick sin hopplösa kärlek att vara i 12 år. Fausts författare avlägsnade askan bara lite i taget – han fick sitt tema att räcka ett helt författarliv.

Nej, Goethe förnekar sig aldrig, inte ens när han ligger och skakar av köld med bara en sävmatta mellan sig och stengolvet.

 

27 februari

Den 27 februari läser jag än en gång Rabbe Enckells ”O spång av mellanord”.

De höga tingen svävar emot oss

på mellanordens vingar, genomskinliga som trollsländans:

hon lyser av allt som är bakom eller framför;

färglös i sig själv målar varje ögonblick henne på nytt.

Varifrån har Rabbe fått det gåtfulla ordet ”mellanord”?

Louise Ekelund pekar på Thomas Manns tal på Freuds 80-årsdag. Mann sa att analysen uppfostrar till ”kultur av det medelmåttiga, icke-uppblåsta ordet, som söker sin kraft i måttfullheten”. Vad som på svenska kallas ”medelmåttig” är på Manns tyska ”das mittlere Wort”, mellanordet.

Jag har en annan förklaring. ”O spång av mellanord” är för mig en lärodikt i Ekelöfs anda, i samma paradoxala stil, hyllande samma avståelse. Den kris som Rabbes dikt är stigen ur kulminerade 1941, samma år som Ekelöfs Färjesång utkom. Där står det:

Bindeord i en mening

för vilkens mening inte bindeorden har betydelse, verktyg i ett handlande

vars innebörd för verktygen är utan mening. Blott mellanting –

Jag knyter min mellanhand! Jag lyfter min mellanhand!

Jag slår med min knutna mellanhand!

Det är, tror jag, ”mellanordens” ursprung.

 

28 februari

Den 28 februari 1909 har Shackleton och hans kamrater äntligen nått slutet på den långa reträtten över polarisen.

Efter tusen faror och strapatser är de åter i säkerhet på forskningsfartyget ”Nimrod”.

Hos mig blandas lättnaden med en viss besvikelse. Nu har jag än en gång läst Shackletons dagbok till slut utan att hitta det där stället som T S Eliot talar om i noterna till Det öde landet:

Det berättades att upptäcktsresandena, när krafterna höll på att svika, ständigt hade den illusionen att det var en medlem mer än man faktiskt kunde räkna.

Jag hade gärna velat hitta det där stället, ty jag har själv haft samma upplevelse. Och jag har försökt framkalla den hos andra. I dikten beskrivs den så här:

Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden? Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans men när jag ser upp längs den vita vägen är det alltid en till som går bredvid dig…

Är det inte vad vi alla längtar efter och behöver när krafterna håller på att svika – att någon skall komma och gå med oss?

Och just detta är den existens som en författare mest av allt eftersträvar: att i din svåraste stund få vara den som utan att kunna räknas går bredvid dig.