2 januari

Den 2 januari 1909 antecknar Ernest Shackleton i sin dagbok:
En förfärligt mödosam dag. Vi sjunka ned till fotknölarna och den söndriga släden slinker åt sidorna. En kall vind –25° C tränger rakt igenom oss, vi äro försvagade av brist på föda och den betydliga höjden gör varje rörelse ansträng ande, i synnerhet då vi snava under marschen.

Denna bitande sydliga vind med yrsnö bringar oss på ofärd och sedan vi i tio timmar kämpat emot den, är en skål mat, 2 biscuits samt en kopp kakao ej ägnade att nämnvärt höja kroppsvärmen. Jag måste imorgon omsorgsfullt överväga ställningen, ty tiden går åt och likaså födan.

Vid den här tiden på året har jag alltid Shackletons dagbok på nattduksbordet. Han har nu redan i två månader kämpat sig framåt i mörker, köld och motvind på väg mot Sydpolen. Han ger mig den tröst jag behöver vid den här årstiden.

– Varför måste man känna dig privat för att få veta sånt? sa en vän när jag berättade om mina vintrar med Shackleton.

Ja, visst är det fel!

Jag söker en form att dela med mig av vad jag läser för egen del – inte som recensent, inte på uppdrag, utan av eget inre be hov. Egentligen är det ju den enda läsning som räknas.

Shackletons dagbok finns i kapitel 18-25 av hans bok Antarktis hjärta.

3 januari

Den 3 januari 1909 antecknar Shackleton i sin dagbok:

I morgon måste vi vedervåga att upplägga en depå på platån och därpå med lättad släde göra en ilmarsch mot polen. Men om detta väglag fortfar, kommer det att fordras två veckor för färdens utförande.

För att komma vidare måste de lätta på släden.

Tidningarnas kultursidor är också som trånga slädar. Allt kan inte få plats på dem. Debatter pågår, det aktuella tränger sig fram, släden kan inte lastas tung med kulturarv.

Och så går det månader utan att vi hör talas om Goethe eller Shakespeare. Det går år utan minsta glimt av Thorild eller Ehrensvärd.

Vem var Thorild? Vem var Ehrensvärd? Ja, om du frågar det så var de några grabbar som den moderna skolan helt enkelt har snuvat dig på.

Just därför att ingen ung människa längre har hört talas om dem, så skulle jag vilja finna en form som med en dagboks ständighet alltid höll dem närvarande.

Jag söker en form att kort, direkt och personligt lyfta fram just det i traditionen som jag tycker att var och en behöver ha med sig på sin färd mot polen. Jag söker ett sätt att uttrycka kulturens samtidighet från vilket sekel den än når oss.

 

4  januari

Den 4 januari 1909 antecknar Shackleton i sin dagbok:

Slutet är förestående. Vi kunna blott gå högst tre dagar till, ty våra krafter avtaga hastigt.

Vi bröto upp kl 7.40 f m och lämnade en depå på denna stora vidsträckta platå. Rörande obetydligt såg det bamburör, en av tältstängerna, ut som med en bit säckväv som flagga utgör märket för det proviant- förråd vilket skall sätta oss i stånd att taga oss tillbaka till depån etthundrafemtio miles norrut.

Vi förlorade det ur sikte inom en halvtimme och nu får vi lita på att våra spår i snön skola leda oss åter till depån.

Ack, dessa depåer som man lämnar efter sig i livet! Rörande obetydliga ser de ut när man vänder sig om och ser tillbaka och snart har man förlorat dem ur sikte. Depån Ekelund. Depån Hesse. Kinadepån. Indiendepån. Sydamerikadepån. Reklamdepån. Cementdepån. Kommer mina spår i snön någonsin att leda mig tillbaka till dem?

Jag söker en form som med nanosekundens snabbhet förbinder mitt livs depåer. Jag söker den accelerator som kan hålla alla depåerna ständigt närvarande på medvetandets kommandobrygga. Allt vad jag någonsin vetat och kunnat vill jag veta och kunna nu, genast, på en och samma gång, så lätt och självklart som handen känner sin egen byxficka.

 

5 januari

Den 5 januari 1909 kämpar Shackleton vidare i motvind och snöyra. Det är minus 45° C och det fruktansvärda väglaget går illa åt fötterna. Ändå tillryggalägger han mer än två mil.

Nu då våra krafter är uttömda måste vi framförallt hålla oss varma. Vår temperatur kl. f m var + 34,5° C.

Hungern ansätter oss ty förrådet av mat är mycket litet. Jag lider fortfarande av svår huvudvärk.

Vi hade den yttersta svårighet att hålla ut idag och vi kunna blott fortsätta två eller tre dagar till.

Så skriver Shackleton. Det är mig han vänder sig till, där han ligger och skriver i sin sovsäck i mörkret. Jag hör hans röst, jag håller hans brev i handen.

För den utvandrade betyder ett brev från hemlandet mer än de honom omgivande främlingarnas prat, säger Schopenhauer.

Världslitteraturen, som jag ser den, är full av sådana brev. De riktar sig till den som verkligen behöver dem. Någon gång borde jag samla alla dessa brev från mitt hemland, som ligger spritt i så många länder och sekler.

Nya meteorer jagar varandra på publicitetens firmament. Mitt hemland är en underjordisk stjärnhimmel, mycket stilla, nästan okänd.

 

6 januari

Den 6 januari 1909 visar Shackletons termometer minus 49° C. Det är stark storm och snön yr högt upp i luften. Tack vare extra ransoner lyckas sydpolsvandrarna även denna dag tränga fram mer än två svenska mil. Shackleton antecknar:

Det har varit vår svåraste dag hittills. Våra fingrar och ansikten har oupphörligt skadats av kölden. I morgon skola vi göra ett anlopp söderut med flaggan.

Varje kväll innan jag somnar läser jag vad Shackleton just den kvällen skrev i dagboken. Det är ett föreningsband mellan oss.

I kväll kommer jag plötsligt att tänka på att samma band skulle kunna förena mig med många andra: Just i kväll kanske bröderna Goncourt åt middag med Flaubert? Carlyle skrev kanske brev till Emerson? Kanske inleddes slaget vid Verdun?

Det finns en magi i datum. Att jag läser vad Shackleton skrev samma dag som han skrev det ger oss en underlig samtidighet i var sin ända av seklet. Ett gemensamt datum är som en tråd som gör de mest skilda år i de mest skilda liv till pärlor på samma band.

Tänk om detta är den formprincip jag söker? Allt som har hänt har ju hänt någon dag. Varje dag har det hänt något.

Det var i dag! Kanske är det formeln?

Låt oss i alla fall försöka… Vad var det som hände i morgon, den 7 januari?

 

7 januari

Den 7 januari 1938 kommer Samuel Beckett gående på Avenue d’Orleans i Paris.

Han är en misslyckad existens, helt i händerna på en härsklysten morsa, som plågar det ena livet efter det andra ur honom med sina förebråelser.

Han får otäcka bölder när hon kommer i närheten. Han plågas av mystiska sjukdomar. Varken medicin eller psykoanalys hjälper. Vid 32 års ålder har han ännu aldrig tjänat ett öre. Han är nästan alltid full. Hans första roman, Murphy, har refuserats av 42 förläggare.

Då blir han antastad av en hallick vid namn Prudent och nedstucken på öppen gata.

Det var det bästa som hänt honom. Morsan kommer farande från Dublin – och inga bölder slår upp, ty nu är det för första gången honom det är synd om.

Joyce, vars springpojke han varit, får upp ögonen för honom. Peggy Guggenheim flyttar till hans hotell för att ta hand om honom. Murphy blir antagen av Routledge.

Och en pianolärarinna, som råkade gå förbi på gatan just när hallicken drog kniv, fäster sig vid Beckett och blir hans vän, skjorttvätterska, litterära agent och tröst i livet under 40 år.

Det var i dag han fick det knivhugg som blev vändpunkten i hans liv.

8 januari

Den 8 januari 1842 tillintetgör afghanerna den brittiska ockupationsarmen.

Britterna hade invaderat Afghanistan våren 1839 och installerat lydkonungen Shah Shuja på tronen. De hade slagit sig ned i Kabul, byggt hus, importerat möbler och såg ut som om de tänkte stanna. De uppträdde med den lugna säkerheten hos ett släkte vant att härska.

Men motståndet spred sig i bergen. När hösten kom 1841var britterna omringade och behärskade inte mycket mer än sitt eget läger.

Vid årsskiftet hade de fått nog. 4 500 stridande soldater och 21 000 desperata kollaboratörer, släpande på alla sina ägodelar, bröt upp och färdades långsamt genom snön i riktning mot Khurd-Kabulpasset. De var framme den 8 januari.

Jag körde den vägen med bil 1963. Dalsidorna är ofta branta och klippiga, fulla av gömställen för krypskyttar. Dalbottnen däremot ligger som en öppen hand utan så mycket som en buske att gömma sig bakom.

450 man och omkring 3 000 kollaboratörer nådde passtoppen. 150 man slog sig fram till Jagdakal och stupade där. En ensam ryttare vid namn Brydon nådde den brittiska garnisonen i Jalalabad.

Den tidens mäktigaste imperium hade låtit sig besegras av ett primitivt stamfolk. När kommer den sovjetiska ockupationsarmén att lämna Kabul?

 

9 januari

Den 9 januari 1909 har Shackleton och hans kamrater i två dagar legat insnöade av en förblindande snöstorm.

De kan ingenting annat göra än att ligga och skälva i kölden.

Yrsnön tränger igenom det tunna tältet och hittar in i de redan förut våta sovsäckarna.

Värdefull föda går åt utan att de förmår tränga framåt ett enda steg. Hungern ger huvudvärk och kramper. De har förbrukat mer än hälften av vad de orkat släpa med sig. Om de fortsätter kommer provianten inte att räcka till återfärden.

Det finns ingenting svårare än att behöva säga till en annan människa:

– Det går inte. Du kommer aldrig att klara det här. Du måste vända om i tid, annars går du under.

Det skulle möjligen vara att behöva säga det till sig själv.

Alla som har uträttat något stort, har gjort det därför att de hade modet att trotsa sådana varningar. De tog risken att gå under, och just därför lyckades de. Men de som verkligen har gått under gjorde ju likadant. Och så gick de under.

Hur långt kan man fortsätta? På vilken punkt måste man ge upp och vända tillbaka? Det är en fråga som livet alltid, förr eller senare, ställer oss inför.

Jag känner aldrig så starkt för Shackleton som just i dag när han med blödande hjärta uppger drömmen om sydpolen och anträder återtåget.

 

10 januari

Den 10 januari 1898 ställs major Esterhazy inför krigsrätt.

Det var han som tre år tidigare hade lämnat en offert på franska militära hemligheter som han ville sälja. Städerskan hittade den i tyska militärattachens papperskorg.          Misstankarna föll på stabsofficeren Alfred Dreyfus, som lämpligt nog var jude. Han fick livstid på Djävulsön.

Men fynden i militärattachens papperskorg fortsatte. Den nye chefen för säkerhetstjänsten, Picquart, insåg snart att hans företrädare begått ett misstag. Den skyldige var Esterhazy.

Men han var inte jude. Picquart förflyttades. Hans karriär var slut. Han hade upptäckt fel sanning.

Två år senare läckte saken ut. Esterhazy frikändes under hedersbetygelser. Hans avslöjare, Picquart, arresterades..

Så gjorde man också här hos oss, IB-affären 1974. Det är så det brukar gå till.

Men rättsrötan hade blivit alltför uppenbar. Zola skrev rasande sin ”Jag anklagar”. Proust var redan i färd med att samla namn på ett upprop. Dreyfusaffären hade börjat.

Den blev sin tids Vietnamkrig, som delade Frankrike och ställde samhällets dolda motsättningar på sin spets.

För Proust som så länge varit en ung snobb, förblindad av glansen från den franska högadeln, blev den hans första och enda uppvaknande till politisk handling. Det var ett steg på hans väg till konstnärlig mognad. Forts 20/1.

 

11 januari 

Den 11 januari 1919 träffar Andre Gide sin förtrogna väninna, ”la petite dame”, på Hötel du Quai Voltaire i Paris.

Han är förtvivlad. Han har fått det svåraste slag som kan drabba en författare. Hans hustru har bränt alla hans brev.

– Jag sa till henne: ”Varför gjorde du det? Förstår du inte att du har utplånat det bästa hos mig? Det var resten du borde ha förstört, lilla vän. Utan dessa nästan dagliga vittnesbörd om mitt inre liv är jag bara en grimas. Dessa brev var min tillflykt, mitt berättigande.”

När jag tänker på dem så säger jag mig att det aldrig har funnits vackrare brev. ”Jordisk föda” och ”Den trånga porten” är bara gnistor, den verkliga elden finns i breven.

Hon sa: ”Jag led för mycket, jag måste göra något”. Det var som om hon hade velat ge sitt lidande ett ytterligare skäl, en mera påtaglig orsak.

En mera påtaglig orsak än vad?

Madeleine var barndomsvännen som blev hans hustru samma år som han blev aktiv pedofil. I 25 år hade han systematiskt bedragit henne med småpojkar och skrutit offentligt med det. Men henne hade han aldrig rört. Hon fick nöja sig med de dagliga kärleksbreven

Sedan blev han förvånad över att hon förstörde dem. Han trodde att hon behövde en mera påtaglig orsak till lidande.

 

12 januari

Den 12 januari 1856 är målaren Eugene Delacroix på teater tillsammans med George Sand och ser hennes pjäs Favilla. Han tycker inte om den:

Situationerna dö i hennes händer: hon känner inte den intressanta punkten. Intressets brännpunkt, allting beror på den, men hon får den att drunkna i detaljer och trubbar ständigt av det intryck som borde framgå ur scenen och karaktärerna.

Den intressanta punkten… Jag lockas av former som tvingar mig in till den. Av ramar så trånga att de inte tillåter någonting utöver den punkten.

Intressets brännpunkt… Jag lockas av dem som likt Delacroix har försökt samla hela sitt liv och hela sin erfarenhet i denna brännpunkt.

Pound gör det i Gajd till kultyren, denna inspirerade lärobok i vett, ovett och vanvett som drar samman hela hans kunnande och all hans sällsamma lärdom och gör alltihop närvarande, på en gång, samtidigt, i brännpunkten mellan författare och läsare.

Det är inte vad man säger utan den del därav som åhöraren anser viktig, som mäter mängden av kommunikation, säger Pound.. Målaren Delacroix skrev inte mycket. Men hans dagbok är fortfarande en gruva av levande erfarenhet.

 

13 januari 

Den 13 januari 1897 går Gandhi i land i Durban, Sydafrika.

Klockan är ungefär halv fem när han lämnar båten tillsammans med en indisk vän. Himlen är lätt molnhöljd så att solen inte syns. Några pojkar får syn på honom och börjar skrika ”Gandhi, Gandhi”. En uppretad folkhop samlas.

För varje steg ökades hopen. Den var oerhört stor när vi kom till West Street. Man började överösa mig med skymford och kastade stenar. Man slog av mig turbanen. Sedan kom en grov karl fram och slog mig i ansiktet och sparkade mig. Jag hade nästan förlorat hoppet om att komma levande hem. Men jag minns ännu att jag i mitt hjärta inte kände vrede mot dem som anföll mig.

Det var inte den store folkledaren Gandhi som råkade ut för det här utan en liten sprätt till advokat som nästan mot sin vilja blivit indragen i den indiska medborgarrättsrörelsen.

En ny Gandhi föddes där på West Street medan hopen överöste honom med slag och skymford. Det var första gången han blev utsatt för fysiskt våld. Just den utsatthet han upplevde i den där råa hopen gjorde han till sin styrka. Sin maktlöshet förvandlade han till en makt som betvingade ett imperium.

Hur det gick till berättar han i Satyagraha i Sydafrika – den första politiska boken i mitt liv och den enda bok som jag stal med mig när jag flyttade hemifrån.

 

14 januari

Den 14 januari 1897 har Gandhi satt sig i säkerhet undan lynchmobben i Durban. Tidningarna förklarar att anklagelserna mot honom är ogrundade. ”De bland européerna som var förnuftiga erkände att de begått ett misstag.”

Jag, åttaåringen, kunde andas ut. Just det våld som Gandhi blev utsatt för är särskilt skrämmande när man är liten. Man riskerar ju ständigt att bli omringad och slagen av de stora grabbarna. Mig hade de slängt naken i ett dike med nässlor.

Jag upplevde Gandhis satyagraha oerhört starkt. Ty den kampform som Gandhi utvecklade i Sydafrika och sedan använde för att befria Indien, den innebär ju just att medvetet utmana våldet, att frivilligt utsätta sig för våldet, ja rentav att inbjuda till det utan att besvara det,  ja till och med utan hat.

”Jag minns ännu att jag i mitt hjärta inte kände vrede mot dem som anföll mig.” Jag lärde av Gandhi att aggressionshämning ger ett moraliskt övertag som är den maktlöses styrka.

”Jag litar på att invånarna i Durban är hyggligt folk och jag tror på rättfärdigheten i min sak.” Jag lärde av Gandhi den odrägliga självrättfärdighet som kan göra även den mest harhjärtade modig.

Som liten pojke lärde jag av Gandhi en hel strategi som jag använde mot all övermakt – föräldrarnas, kamraternas, lärarnas – och som jag fortfarande tar till när jag känner mig hotad.

 

15 januari

Den 15 januari 1824 sätter sig Almqvist i en öppen kärra för att fara till Värmland och börja ett nytt liv.

Liksom Thoreau 20 år senare ville han experimentera fram ett nytt sätt att leva.

Problemet var i grunden ekonomiskt. Det fanns ännu ingen marknad där man kunde leva som författare. Att bli professor var redan då inget att stå efter – inte ens Geijer fick mer än små stunder över för sitt verkliga arbete. Att leva som byråkrat hade han försökt. Det gick inte.

Var tid har sin gröna våg. Den lösning Almqvist ville pröva var att bo på landet, odla mat till husbehov och sedan vara fri att ägna sig åt dikt och musik.

Om han kunde visa att man med bara en årslön som startkapital kunde leva ”ej såsom Torpare utan med hela den sanna Bildningens åtnjutande” – då vore ”den onda Jätten stungen”, då vore steget taget från nödvändighetens till frihetens rike.

Detta är således en ordentlig Vändpunct för hela Levnadssättet: en epok, varigenom möjligheten uppstår för himmelskt och jordiskt att leva tillsammans.

Det var i dag han gav sig iväg för att förena himmel och jord.

 

16 januari

Efter övernattning i Västerås –  ”kalla Sängkläder, snäsig Piga” – fortsätter Almqvist mot Värmland.

Hur gick det? Lyckades experimentet?

Först bodde han på Skillingsfors bruk, vägde spik och spelade fiol för bönderna. Det artade sig riktigt idylliskt:

Jag skriver detta Brev i en liten lantlig kammare, en ansenlig brasa brinner på Spisen, min Maria sitter vid min sida och spinner; rätt nu sätter hon fram vår aftonmåltid, som hon har lagat. Så länge vi blott äro två, hava vi ingen Piga. Ingen domestik nosar i våra saker, eller stör vår trevliga ensamhet. Det är alltså ingen blott och bar Idée i skyarna. Det, varom vi så mycket talat, är nu en Sak på Jorden.

Till sommaren flyttade Almqvist och hans hustru till Grav i Köla socken. De satte potatis och inrättade sig för vintern.

Men den ”trevliga ensamheten” blev snart påkostande. ”En absolut och något långvarig Enslighet är en Proba på en själv och det av förfärlig art”, skrev Almqvist till Janne Hazelius.

Janne skulle ha kommit till Värmland, men kom inte. Hela kretsen kring Almqvist skulle ha flyttat till Värmland, men bara två kom och bara Jannes tråkige bror Gustav blev kvar.

Det var en för liten koloni för att utgöra en vändpunkt i världshistorien. Almqvist återvände till Stockholm med sitt grundläggande problem olöst.

 

18 januari

Den 18 januari 1763 upptäcker Boswell att han har gonorré.

James Boswell var ännu inte den världsberömde författaren till Samuel Johnsons liv. Han var bara en liten skotte som just hade kommit till London för att slå sig fram. Det var nu han började sitt livsverk: dagboken.

Jag tänker inte leva mer än vad jag kan nedteckna, skriver han, liksom en bonde inte odlar mer än han kan ta vara på.

Jag har ibland känt detsamma – på resor när intrycken har störtat sig över mig eller under kriser som plötsligt har avslöjat dolda schakt i mitt liv.

Men Boswell kände det hela tiden. Han försökte ta vara på allt i sitt liv. Stort och smått. Ståtligt och skamligt. Alltihop.

Till och med det där att hans lem nu började svida och rinna. Fastän han bara hade varit med en enda kvinna. Louisa. Hos vilken han hade räknat med pålitliga samlag hela vintern.

Hans efterlevande tyckte att det var alltför genant. De gömde dagboken. Den hittades inte förrän 1925.

Den är fortfarande en djupt oanständig bok. Särskilt när han skäller ut Louisa. Han tycker att han talar så bra och har så rungande rätt, han tycker så innerligt synd om sig själv. Det är det som är så obehagligt att läsa.

Det skamliga hos Boswell är inte vad han skäms för utan vad han är stolt över.

 

19 januari

Den 19 januari 1822 går Malla Montgomery-Silfverstolpe till kryddkrämare Hassel. Hon är 40 år. Änka sedan 3 år’. Hennes tankar kretsar ofta kring den  unge vackre Per Henrik Kernell.

Som en dårskap förebrådde hon sig den innerliga känsla varmed hon tänkte på honom – men varmed förjaga dessa tankar? Icke var hon något för honom, det insåg hon nog, han skulle finna henne för gammal att vara hennes vän.

Men till sist tog hon mod till sig och sände honom en ring och ett anonymt brev: ”Jag är din innerligaste vän.” Undertecknat: X Y Z, adress kryddkrämare Hassel.

I dag kom svaret.Hon vågade inte öppna det förrän i kvällens tystnad, när hon blivit helt ensam. Han skrev:

Jag har en stark aning om vem du är och från den stund jag mottog ditt brev har en inre röst blott viskat till mig ett enda namn.

Så börjar deras kärlekssaga, som Malla har skildrat i sina Memoarer. Litteraturvetarna använder den som källa till skvaller om Mallas berömda vänner – Geijer och Atterbom. .

Malla själv har de inte sett. Ändå vet jag ingen svensk kvinna som mera förbehållslöst har lagt fram hela sitt liv med alla dess hemligaste tankar och känslor. Det borde vara dags nu, äntligen, att någon läste Malla för hennes egen skull.

 

20 januari

Den 20 januari 1900, samma dag som John Ruskin dör, råkar Proust av en händelse läsa en passage i hans bok Arkitekturens sju lampor.

Proust älskade Ruskin, översatte honom och kunde hans böcker så gott som utantill. Med samma iver som han före Dreyfusaffären sökt livets mening i de högadliga salongerna, sökte han den nu genom att besöka berömda katedraler i mästarens fotspår.

Den här gången fäste han sig vid Ruskins beskrivning av en liten grotesk figur, ”förargad och förbryllad i sin skadeglädje; hans hand är hårt pressad mot käken och av trycket har kinden under ögat blivit rynkig”.

Jag fick lust att se den lille mannen som Ruskin talar om, skriver Proust, och jag begav mig till Rouen som om jag lydde ett testamentärt påbud, som hade Ruskin efterlämnat till sina läsare omsorgen om denna obetydliga varelse som han med sina ord hade återbördat till livet.

Efter mycket sökande bland katedralens skulpturmassor fann Proust och hans vänner till sist den lille stenmannen där han stod och värmde sig i morgonsolen, knappt sex tum hög och illa medfaren men fortfarande med rynkad kind och ett stänk av skadeglädje i sitt öga.

”Jag blev rörd att finna att han ännu var där”, skrev den blivande författaren till På spaning efter den tid som flytt, ”ty jag insåg då att ingenting dör som en gång har levat…”

 

22 januari

Den 22 januari 1780 – råttans år – tänds bröllopsljusen för den kinesiske författaren Shen Fu och hans kusin Yiin.

För första gången ensamma stod Yiin och jag sida vid sida och skrattade sakta. Vi kände oss upprörda likt två gamla vänner som åter träffats efter att en lång tid icke ha sett varandra.

Det mest säregna i Shen Fus bok Sex minnen från ett kringflytande liv (eller ”Pilblad i strömmen”) är äktenskapsskildringen. Den har en ljuvlig lyckodoft. Shen Fu berättar om makarnas ömsesidiga artighet och hänsyn, om deras uppsluppna utflykter, om kvällarna då de sitter och skriver dikter tillsammans.

Han talar om sin hustrus utsökta figur och vingformade ögonbågar men tillägger att hennes framtänder lutar för mycket framåt. Han älskar hennes ”obestämbart bräckliga väsen”, men samtidigt framgår det att hustrun med sina litterära intressen, sina resplaner och sin beslutsamhet är lika mycket en livskamrat som en spröd blomma.

Det märkliga är att Shen Fu förmår skildra lyckan så mycket bättre än olyckan. En västerländsk författare skulle ha excellerat när brodern bedrar dem på arvet, när de drabbas av arbetslöshet och fattigdom, när Yiin blir sjuk och tynar bort. Men i dessa avsnitt är Shen Fus skildring matt och sluttar sakta nedåt.

Han tillhör en annan tradition än vår. Hans språk kommer fullt till sin rätt först när han får tala om de lyckomättade dagar som likt en skimrande spindelväv svävar över avgrunden.

 

23 januari

Den 23 januari 1962 är jag i Shen Fus stad, Sozhou. En mor ber mig skriva några rader i hennes dotters poesialbum. Jag väljer hans ord: ”Som liten pojke kunde jag se in i solen med vidöppna ögon.”

I barndomen består glädjen av att betrakta ”de minsta insekters teckning och så ytterst fina hår som bekläder höstens växter”. Olyckan representeras bara av risken att bli biten av ett kryp i ägget – ”vi kallar manslemmen för ägg på Sozhouslang”.

För den vuxne mannen växer olyckan och blir fattigdom, sjukdom, död. Men lyckan består fortfarande av att uppfatta livets och konstens finaste detaljer:

Om sommaren då lotusen just slagit ut, sluter blommorna sina kronblad på kvällen och öppnar dem åter på morgonen. Yiin brukade lägga en nypa teblad i en liten påse av gastyg, stoppa in den i en blomma och låta den ligga till nästa morgon.

Lyckan är beroende av en sådan doftbehandling. En drucken får aldrig lukta på ”Buddhas fingrar”, kvittenfrukten får ej förvaras så att den svettas:

Gång på gång har jag sett hur någon har tagit en sådan frukt som behandlats på rätt sätt och så handskats oförsiktigt med den eller luktat på den och därefter kastat bort den.

Lyckan är hos Shen Fu en ömtålig frukt som kräver det rätta praktiska handlaget för att inte försvinna och förbytas i sin motsats. Lycka och olycka är inte liktydiga med tur och otur. Shen Fu tillhör en tradition för vilken lycka är en förmåga som kommer av iakttagelse, aktsamhet och övning.

 

25 januari

Den 25 januari 1875 äter Edmond Goncourt middag med sina vänner. Flaubert är sjuk men Zola, Daudet och Turgenjev är där.

Som ofta när författare träffas är det kritiken man talar om. Författarna anser sig som skapande människor stå högt över sina kritiker. Ändå är det kritikern som sitter till doms över författaren, delar ut framgång eller nederlag, öppnar eller stänger dörren till läsarna.

Det är en motsägelsefull situation som ofta leder till beska kommentarer i Goncourts dagbok. Den mest berömda är kanske följande om den store kritikern Sainte-Beuve:

Sainte-Beuve såg en enda gång den förste kejsaren. Han stod i Bologneskogen och kastade vatten. Är det inte i den ställningen som Sainte-Beuve sedan dess har sett och bedömt alla stora män?

Den här kvällen är det Taine man pratar om. Medan fransmännen intellektuellt försöker definiera bristerna i hans talang säger Turgenjev med sin mjuka, läspande stämma:

– Jämförelsen är kanske inte smickrande mina herrar, men Taine kommer mig att tänka på en jakthund som jag en gång ägde. Han spårade, han gav ståndskall, han genomförde alla en jakthunds yttre rörelser på ett högst förträffligt sätt – men något luktsinne hade han inte. Jag blev tvungen att göra mig av med honom.

Det finns än i dag berömda kritiker som kan leda ens tankar till Turgenjevs jakthund.

 

26 januari

Den 26 januari 1919 skriver Edith Södergran till Hagar Olsson:

Vi skola vara hänsynslösa mot varandra och skarpa som diamanter.

Jag tycker mycket om de orden. De är fulla av kärlek.

Det finns några brev i världslitteraturen som är hänsynslösa på det sättet. 1916 skrev D H Lawrence till Murray och talade om hur han skulle älska Katherine Mansfield. 1949 skrev Durrell till Miller för att försöka stoppa publiceringen av Sexus. ”Din moraliska vulgaritet är även konstnärligt pinsam”, skrev han till sin vän. Det var kärlek det.

De flesta vill inte såra. De flesta vill undvika bråk. De flesta tycker det är för obekvämt.

Edith Södergran hade ännu inte sett Hagar Olsson. Hon skrev till en främling. Och hade modet att genast träda henne så nära.

Man kan finna deras vänskap extatisk och överspänd. Jag tycker istället att vi andra har fått våra känslor förkrympta. Vi har en blindtarm som hjärta. Efter Södergran har egentligen bara Sara Lidman haft den stora tonen.

Edith var mycket skygg. Hon levde mycket nära döden. Det gav henne den stora otåligheten. Det tvingade henne att våga.

Fyra år och nittio brev senare sände hon från sin dödsbädd denna hälsning till sin vän:

Har hon glömt mig Hagar äro vi icke bundna vid varandra i liv och död Ur mitt inre stiger en brunn av andakt, i min renhets stund åkallar jag dig Herre om mitt hjärtebarn i de ljuvligaste av de rena ögonblicken minnes jag Hagar.

 

27 januari

Den 27 januari 1887 kommer Victoria Benedictsson till Köpenhamn för att träffa Georg Brandes.

Hon känner honom redan. Under hösten har hon följt hans föreläsningar. Hon är förälskad i hans berömmelse, hans lärdom, hans erfarenhet.

Han är just det jag längtat så oemotståndligt efter: en man som var mig överlägsen i allt och så var äldre än jag.

Hon är 37 år. Hon känner sig gammal och ful. Särskilt avskyr hon sina händer:

Och så har jag alltid en känsla av att vara så ful. Jag satt just och såg på min stora förskräckliga hand som nu låg på stolskarmen, då han böjde sig fram och kysste den i en rad från handleden ända ut till mina magra knogar. Jag såg på honom och höll på att skratta. Det föreföll mig så löjligt att Georg Brandes inte är kräsnare än som så. Jag är ju gammal och ful, hemskt ful nu.

Så skrev Victoria i sin anteckningsbok, Stora Boken. I dag, när hon kommer till Köpenhamn för att träffa Brandes, börjar hon en ny, hemlig dagbok på lösa blad som är lättare att gömma. Den dagboken är hennes mästerverk.

Den utgavs 1949 under titeln Victoria Benedictsson och Georg Brandes. Som författare står Fredrik Böök. Det är en av de fräckaste litterära stölder som någonsin begåtts. Det är som om en vaktmästare på Nationalmuseum stulit Rembrandts tavlor, bättrat på dem lite och utgivit dem för att vara sina egna verk.

 

28 januari

Den 28 januari 1887 sitter Victoria Benedictsson på Leopolds hotell i Köpenhamn och väntar på Georg Brandes. Han kommer inte.

För det mesta får hon vänta förgäves. Men hon vågar inte gå ut, för någon gång kommer han. Tillräckligt ofta för att hålla hennes väntan lågande.

Brandes har många järn i elden. Han är sin tids store litteraturkritiker. Radikal debattör. Sexliberal. Han har aldrig mindre än 3-4 förälskelser på gång samtidigt.

Fredrik Böök, som själv var en stor man, skriver: ”Brandes behövde uppenbarligen den kvinnliga hängivenheten för att fullt ut kunna känna och njuta sin storhet.”

En sådan man är det Victoria älskar. Med sin humor och sin iakttagelseförmåga har hon inte förlorat:

Han har ett roligt sätt att flytta sig bort när någon knackar… Han reser sig inte, han gör knappt en rörelse, han brådskar heller inte, men innan en katt hunnit blinka sitter han på en annan stol, sitter där med den oefterhärmligaste min av sinnesro… Om han bara kunde se sig själv en enda gång! Det är att dö av! Han lyfter sig från den ena stolen till den andra… Jag kommer alltid att tänka på en skata. Det är den där prydligheten i allting.

Brandes, inte som lejon eller örn – utan som en ertappad skata! Aldrig har jag sett honom så tydligt framför mig.                                                                                                     Fortsättning 15/3.

 

29 januari

Den 29 januari 1947 skriver Thomas Mann de sista raderna på Doktor Faustus.

Det berättar han i Roman om en roman. Där får man följa tillkomsten av Doktor Faustus från det ögonblick fyra år tidigare då Mann städat sitt skrivbord från materialet till den fullbordade Josefserien. Redan kvällen därpå dyker nyckelorden ”Doktor Faust” första gången upp i hans dagbok.

Jag gillar att läsa om den disciplin med vilken han skyddar sitt egentliga arbete från det kulturella diplomatlivets ständiga representationsplikter. Jag noterar hur recensionerna irriterar och förvirrar honom:

Samtidigt som man naturligtvis är tacksam för ett klokt omdöme som emellanåt av en händelse kan fällas över något vars fel och förtjänster man känner bäst själv, blygs man över den iver varmed man tillfredsställer den osunda njutningen…

Jag ser hur han under arbetets gång ständigt ”badar sina krafter” hos Stifter, hos Keller, hos Conrad – i den stora berättarkonsten. Jag iakttar hur han i varje samtal, varje tillfällighet, varje motgång alltid finner något användbart för sin bok!

Ett intresse som helt fyller ens själ utöver en stark och hemlighetsfull dragningskraft.

Om det funnes en yrkesskola för författare skulle den här boken höra till den obligatoriska kurslitteraturen. Själv har jag aldrig läst om Doktor Faustus. Men Roman om en roman ligger ständigt på mitt nattygsbord.

 

31 januari

Den 31 januari 1865 avskaffas slaveriet i USA.

Det var på tiden. Nära en miljon negerslavar hade importerats till de båda amerikanska kontinenterna på 1500-talet. Nära 3 miljoner under 1600-talet, 7 miljoner under 1700-talet och 4 miljoner under 1800-talet.

Allt som allt nära 15 miljoner människor – oräknat de miljoner som dog av svält och sjukdomar under transporten, oräknat alla dem som dödades under slavjakterna i Afrika.

När jag undersökte det största utländska företaget i Guyana, Bookerkoncernen, fann jag att direktörerna ogärna talade om det förflutna. Det visade sig att företaget ursprungligen varit en slavhandlarfirma.

Dagens direktörer ville inte höra talas om det förflutnas synder. Men resultatet av det förflutnas synder – marken, byggnaderna, maskinerna, kort sagt: kapitalet ville de givetvis inte avstå från. Det var helig privategendom och fick inte röras.

Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt. Det gäller inte bara Bookers i Guyana. Vinsterna från slavhandeln dyker upp överallt i den tidiga industrialismens historia. Det var detta ohyggliga brott som gav Västerlandet startkapitalet till industriell blomstring och militär dominans.