5 juli

Den 5 juli 1909 skriver Marcel Proust i en våg av inspiration den berömda inledningen till sin roman På spaning efter den tid som flytt.

Han berättar episoden med madeleinekakan hur han en dag kommer hem frusen och av sin mor blir bjuden på te och en liten kaka som ser ut att vara gräddad i ett snäckskal.

Beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag förde jag mekaniskt till läpparna en sked te i vilket jag blött upp en bit kaka. Men i samma ögonblick som det med kaksmulor blandade teet rörde vid min gom spratt jag till, på helspänn inför något ovanligt som försiggick inom mig.

Doften och smaken av den i te uppblötta kakan öppnar det ofrivilliga minnets port. Han känner en dallring genomfara sig. Det är som om något bytte plats inom honom och ville upp till ytan, något som legat förankrat på stort djup och nu lösgjort sig. Och plötsligt minns han!

Den här händelsen hade i verkligheten inträffat ett halvår tidigare, i början av januari. Det var inte modern som bjöd honom på té utan hans trogna hushållerska Céline. Det var inte ens en madeleinekaka han åt utan en bit rostat bröd.

Men det viktiga var inte heller själva händelsen – utan den plötsliga insikten, under några inspirerade junidagar, att han här hade funnit på en gång nyckeln till sin barndomsvärld och formen för det konstverk han ville skapa.

 

6 juli

Den 6 juli 1909 fortsätter Marcel Proust i en våg av inspiration som håller honom oavbrutet vaken i mer än 60 timmar att skriva inledningen till På spaning efter den tid som flytt.

Det första utkastet till den var redan tio år gammalt. Det var en ordinär realistisk roman, en sån som vilken duktig romanförfattare som helst kan skriva.

Sedan hade han förgäves börjat om tre gånger till, innan han äntligen fann den madeleinekaka som ledde in i det förflutna.

Det första han då minns är hur hemskt det var att gå och lägga sig ensam de kvällar hans mor var upptagen av gäster. Hans djupast ofrivilliga minne är minnet av en godnattkyss som han aldrig fick.

Marcel Proust, som gråtit fullständigt otröstligt i en månad när hans mor dog, skänkte så småningom hennes möbler till en homosexbordell – ett sista symboliskt straff för den där uteblivna godnattkyssen.

Marcel Proust som varit så rädd för att somna ensam kom hela sitt liv att lida av en sömnlöshet som gjorde natt till dag.

Marcel Proust som inte ville gå och lägga sig utan sin mor kom att tillbringa större delen av sitt vuxna liv i sängen.

Där sitter han nu och skriver inledningen till den roman i vilken han under 13 års arbete skall söka det förflutna.

Söka? Det räcker inte: skapa. Själen står inför något som ännu inte existerar och som den ensam kan förverkliga och genomtränga med sitt ljus.

Tidigare om Prousts väg till sin roman: 10/11, 20/1, 15/6, 5/7.

 

7 juli

Den 7 juli 1890, klockan 12 på dagen, går Ivan Aguéli gatubron över Montmartrekyrkogården i Paris.

Himlen är blå, intensivare blå än något annat blått han sett. Detta blå ville han måla. Han väntade och förberedde sig till nästan 7 juli klockan 12. Innan dess ville han inte måla något annat.

På bestämd dag och rätt klockslag stod Aguéli åter på bron med duk och färger. Även den blå himlen var på plats, lika intensiv som föregående år.

Men innan han hunnit börja måla dök en polisman upp och kommenderade honom att flytta sitt staffli. Enligt polisen hindrade han trafiken. Aguéli blev arg, tog sina grejor och gick, med löfte att nästa år komma tillbaka till vad som för honom var den enda användbara platsen.

Hans vän Tage Zickermann, som har berättat den här historien, frågade honom:

– Och om det då är mulet?

– Så väntar jag till året därpå.

– Och målar inte innan dess?

– Nej! Ingenting!

”Han gick sin väg”, skriver Zickermann, ”med en beslutsamhet som om han hade brått för att hinna fram till platsen på ett år.

Den 7 juli klockan 12 på dagen spanar jag var jag än är efter den blåa färg som Aguéli såg. Men hittills har jag aldrig varit på den rätta platsen.

Zickermanns berättelse finns i Axel Gauffins stora Aguélibiografi (1941) – en mycket läsvärd bok.

 

10 juli

Den 10 juli 1890 anländer Anton Tjechov till den sibiriska straffkolonin Sachalin.

Klockan är nio på kvällen. Strandtajgan brinner som stora eldar på fem olika ställen. På grund av mörkret och röken kan han varken se kaj eller byggnader.

Den fruktansvärda bilden av grovt hopfogat dunkel, bergssilhuetter, rök, eldslågor och gnistor var fantastisk. Till vänster i bakgrunden brann vidunderliga eldar, ovanför dem låg bergen och bakom dem steg det purpurröda återskenet från avlägsna skogsbränder mot skyn. Det såg ut som om hela Sachalin stod i lågor.

En slup med straffångar gör an för att lossa båten. Tartardialekter och skällsord blandas i mörkret.

– Släpp inte ombord dem, de kommer att plundra hela fartyget under natten, ropar någon från slupen.

Följande morgon går Tjechov iland på en strand så dyster att härdade straffångar brister i gråt. Han får husrum hos en kvinna som säger:

– Just nu skördar de teet hemma i Tambovskguvernementet. Här önskar man att man var blind.

Han börjar sin undersökning av hälsotillstånd och levnadsförhållanden i straffkolonin. Han fyller tio tusen kort med personliga uppgifter om var och en av öns invånare.

De fakta han samlade har för länge sedan blivit inaktuella. Men det stora reportage han skrev på grundval av dessa fakta är fortfarande ett mästerstycke av sanningskonst.

 

12 juli

Den 12 juli 1907 får Dikningslagskommittén i uppdrag att utreda åtgärder mot industriers förorenande av vatten och luft.

Tro inte att miljödebatten började med Tyst vår. Den är lika gammal som industrisamhället självt. 1902 kom miljöfrågan första gången upp i riksdagen. Och 1914 lade Dikningslagskommitténs expert, Klas Sondén, fram sin stora undersökning Anteckningar rörande svenska vattendrag.

Den beskriver föroreningssituationen fabrik för fabrik vid samtliga större och många mindre vattendrag. Den innehåller planritningar av fabrikerna och deras reningsanläggningar.

Den beskriver produktionsförhållanden, utsläppens innehåll, resultat av vattenprov tagna på olika avstånd från fabriken och föroreningarnas inverkan på växtlighet och fiskliv.

Det är en bedrövlig situation som skildras. Kommittén föreslog därför 1915 att grovt förorenande industrier inte skulle få anläggas utan tillstånd från en ny myndighet, vatteninspektionen, som skulle väga nyttan av anläggningen mot den skada den vållade och ha rätt att kräva reningsåtgärder.

Det var ett framsynt förslag som på många punkter överensstämmer med vår nuvarande miljöskyddslag. Men 1915 var industrins motstånd för starkt. Förslaget blev inte ens framlagt för riksdagen och 1921 avskrevs det slutgiltigt.

Men Klas Sondéns bok, den första stora föroreningsundersökningen, är fortfarande en viktig utgångspunkt för var och en som intresserar sig för den egna miljöns historia.

 

16 juli

Den 16 juli 1892 tänds för första gången det elektriska ljuset från Stockholms elektricitetsverk.

Därmed inleddes en mental miljöförstöring, om man får tro Georg Steiner i hans bok On difficulty.

Förr var våra hem fulla av mörka vrår om kvällarna. I detta barmhärtiga mörker utspelade sig vårt privatliv. Nu badar alla skrymslen i elektriskt ljus. Och vi har anpassat oss till detta ljus och börjat tala öppet om allt som man förr förteg. Vi har av elljuset förletts till en öppenhet som inte är naturlig och lämplig för människan, anser Steiner.

Den som kan formulera en sådan teori har nog aldrig varit i Sverige om sommaren. Inte hade elljuset, när det äntligen kom, någonting nytt att lära oss barn av den nordiska sommarnatten! Om ljus hade kunnat bota förtegenhet, så skulle solen själv ha lärt oss att tala med varandra.

Den som kan formulera en sådan teori har nog heller aldrig varit i Sverige om vintern. I det nordiska vintermörkret, där dagen inte skymtar mer än som en liten vak i nattens tjocka istäcke, där är elljuset en välsignelse.

Och i den nordiska förtegenheten, där orden inte är mer än en liten mödosamt upphuggen lycka i tystnadens suckande skogar, där är varje försök till förtrolighet nästan ett hjältedåd.

Var inte rädd för ljuset! Människans innersta mörker kommer det aldrig att skingra.

 

22 juli

Den 22 juli 1922 antecknar Andre Gide i sin dagbok:

Det förefaller mig som om var och en av mina böcker inte så mycket varit en produkt av ett nytt inre sinnestillstånd, som tvärtom dess orsak; som om boken varit det incitament som framkallat det speciella själstillstånd som jag måste bibehålla för att kunna utarbeta verket.

Det var just detta som ingen trodde när Lagercrantz sa det om Strindberg. För att skriva En dåres försvarstal odlar Strindberg svartsjukan som en varhärd i sin egen organism. För att skriva Inferno beger han sig till vansinnets skymningsland, liksom han far runt på landsbygden för att skriva Bland franska bönder. Så snart svartsjuka respektive vansinne fullgjort sina produktiva uppgifter är de försvunna.

Varför skulle den som är van fritt styra diktade gestalters öden, lämna sitt eget liv åt slumpen? Gide fortsätter:

Boken, så snart den fötts i min hjärna, disponerar över mig helt och hållet. Allt hos mig ända in till mitt innersta djup anpassar sig i enlighet med den.

Jag har inte längre någon annan personlighet än den som lämpar sig för detta verk, kalla det objektivt, kalla det subjektivt. De båda adjektiven förlorar här varje innebörd, ty om jag också skildrar min egen erfarenhet, så har jag å andra sidan börjat med att bli just den jag vill skildra.

Gide har här mycket tydligt formulerat en yrkeshemlighet som de flesta författare tiger med.

 

23 juli

Den 23 juli 1744 antecknar Swedenborg i sin drömdagbok:

Såg att en gosse rände bort med min skjorta och jag rände efter honom. Lärer vara att jag intet tvättat fötterna.

Hur i all världen kunde Swedenborg tro att hans smutsiga fötter hade något med den drömmen att göra?

Swedenborg var – liksom vårt andra religiösa geni, Birgitta – en utomordentligt handfast och förnuftig varelse.

Han var tekniker, naturvetenskapsman, assessor i Bergskollegium, 56 år gammal och just på väg till Haag när drömmarnas värld öppnade sig för honom.

Resejournalens sakliga notiser avbryts mitt i en mening – och i nästa mening stiger vi rakt in i en 1700-talsmänniskas undermedvetna.

Natt efter natt hade han syner som tycktes laddade med mening. Men vad betydde de? Varför sprang en liten pojke bort med hans skjorta?

Det fanns före Freud ingen möjlighet att besvara den frågan. Det handfasta förnuftet krävde en förklaring utan att ha tillstymmelse till förklaringsgrund att erbjuda. Då föds de verkliga absurditeterna.

Varför fortsätter kapprustningen? Varför sjunker vi allt djupare i massarbetslöshet? De stora experternas förklaringar tycks mig ibland lika rörande barnsliga som Swedenborg när han förklarar sina drömmar:

Det var nog för att jag inte hade tvättat fötterna…

 

24 juli

Den 24 juli 1895 drömmer Sigmund Freud om Irmas injektion.

Han var på semester i Kahlenberg och bodde på hotell Bellevue. Dagen innan hade hans vän Otto kommit på besök och berättat att Irma inte blivit bra trots Freuds behandling.

Freud blev förargad. På kvällen skrev han en rapport om fallet. Samma natt drömde han en lång, invecklad, till synes obegriplig dröm som slutar med att Otto ger Irma en injektion.

När Freud vaknade skrev han genast ned drömmen och satte sig att granska den. Det var första gången han på allvar analyserade en dröm.

Dittills hade man tolkat drömmar ungefär som Swedenborg när han trodde att det var för att han glömt att tvätta fötterna som han drömde att en pojke sprang bort med hans skjorta.

Freud granskade sin dröm ord för ord, bild för bild, och upptäckte att varje detalj kunde förstås som ett försök att fria honom själv från ansvar för Irmas tillstånd och kasta skulden på Otto.

Dröm är önskeuppfyllelse! Det var det Freud plötsligt insåg där han satt vid sitt bord i nordöstra hörnet av hotell Bellevues terrass. Många år senare pekade han ut platsen för sin vän Ernest Jones och föreslog skämtsamt en marmorplakett:

 

HÄR UPPENBARADES DRÖMMARNAS HEMLIGHET

FÖR DR SIGMUND FREUD

DEN 24 JULI 1895

 

Han var rätt styv i korken. Hela hemligheten hade han kanske inte uppenbarat. Men nog kunde platsen vara värd en vallfärd.

 

27 juli

Den 27 juli 1737 misslyckas Rousseau med ett kemiskt experiment.

Efter anvisning av Ozanams ”Matematiska tidsfördriv” blandade han osläckt kalk, svavelarsenik och vatten i en flaska som han korkade väl. Jäsningen blev häftig. När han skyndade fram för att öppna flaskan flög den i ansiktet på honom som en bomb. Han låg blind i sex veckor och endast fru de Warens ömma omsorger räddade hans syn.

”Vår tillgivenhet för varandra tilltog icke härunder, det var icke möjligt; men den fick över sig någonting nytt, någonting än mera innerligt, än mera rörande i sin stora enkelhet.

Utan att tänka därpå började vi att ej mera göra skillnad mellan våra två personer, att på något vis löda samman hela vår tillvaro till något hophörigt och oupplösligt.

Vår förnimmelse av att icke endast vara nödvändiga utan även tillräckliga för varandra, hade till följd att vi vande oss att ej mera tänka på något som låg utom oss, att begränsa hela vår lycka och alla våra önskningar uteslutande till detta ömsesidiga ägande som icke var kärlekens utan ett mera genomträngande och väsentligt och hängde ihop med allt det som bildar ens jag och som man ej kan mista utan att upphöra att vara sig själv.”

Otaliga människor har efter Rousseaus anvisningar experimenterat med denna förening av hängivelse och inskränkthet. Jäsningen brukar bli mycket häftig. Många hinner inte öppna innan blandningen flyger dem i ansiktet som en bomb.

 

30 juli

Den 30 juli 1932 skriver Albert Einstein till Sigmund Freud och frågar hur det kommer sig att de små grupper som har politiskt eller ekonomiskt intresse av krig kan locka med sig hela folk i fördärvet.

Måste inte förklaringen vara att det i varje människa finns en tendens att hata och förstöra? Är det i så fall möjligt att påverka människans psykiska utveckling så att hon blir mera motståndskraftig mot hat- och förstörelseimpulserna?

Freud utgår i sitt svar från att det finns medfödda olikheter mellan människor som gör dem till ledare och ledda. Flertalet behöver en auktoritet som fattar beslut åt dem och som de för det mesta obetingat underkastar sig.

Man borde därför, menar Freud, försöka fostra ”ett överskikt av självständigt tänkande, orädda, för sanning kämpande människor med uppgift att leda de osjälvständiga massorna”:

Det idealiska tillståndet skulle man naturligtvis finna i ett samfund bestående av människor som tvingat sitt driftliv att acceptera förnuftets diktatur. Ingenting skulle åstadkomma en fullkomligare och motståndskraftigare gemenskap, t.o.m. utan hjälp av känslobindningar mellan människorna.

När jag läser dessa skrämmande ord tycker jag att Freud står närmare Platon än vår egen tid. Han skrev 1932 – det var innan nazismen slutgiltigt komprometterat tron på medfödda ledare. Det var före den patriarkala familjens sammanbrott, före ungdomsrevolten, före kvinnorevolten, före nästan allting som – även när det gäller att förebygga krig – är hoppfullt i vår tid.

De båda breven finns med i Klassisk horisont, essayer från fem sekel valda och översatta av Harry Järv (1960).