1 juni

Den 1 juni 1833 skriver Almqvist ”Den drunknade Simmerskan”.

Omkring mig svala vågor,

Jag simmar hem till ön.

Den står i ljusa lågor

För mig så mild och skön.

Det var samma dag som Almqvists 19-åriga, vackra och begåvade tjänsteflicka dränkte sig i Edsviken utanför Stockholm.

Samma dag dränkte sig också Almqvists vän och lärjunge, Gustaf Hazelius, gift man och barnafar, som hade gett den unga flickan lektioner i sång och förälskat sig i henne.

Då man beklagade Almqvist att ha förlorat en vän, svarade han: ”Gustaf var aldrig min vän, jag var hans, men han var för inskränkt att kunna uppfylla mitt behov av en vän.”

Omgivningen tyckte att det var väl hårt sagt.

Döden, sa Almqvist till det yttre fullständigt lugn, hade han aldrig ansett som något ont. Det var fel att sörja de döda, snarare borde man glädja sig åt deras fulländade bana.

Sådana ord kom folk ihåg när Almqvist blev anklagad för att ha lagt gift i ryttmästare von Schewens havresoppa.

Underligt nog var det samma dag, den 1 juni, fastän 18 år senare, som Almqvist ett ögonblick blev ensam med den blåvita soppskålen som vid undersökning några dagar senare visade sig innehålla en kraftig dos arsenik.

Hade någon annan lagt dit den? Eller hade Almqvist, som en Raskolnikov före Raskolnikov, satt sin övertygelse i verket?

 

2 juni

Den 2 juni 1938 görs den inspelning av Bachs cellosvit nr 1 i G dur med Pablo Casals som jag så ofta vill höra.

Casals upptäckte de sex Bachsviterna för oackompanjerad cello när han var 13 år gammal. De hade inte spelats offentligt på flera hundra år.

Hans far hade just köpt honom hans första riktiga cello. Sedan gjorde de tillsammans en raid i Barcelonas antikvariat för att hitta nya melodier till kafe Tost, där Pablo redan uppträdde som cellist.

I en liten musikaffär på Anchagatan i hamnkvarteren fann Pablo plötsligt Griitzmachers upplaga av Bachsviterna. Det var hans livs stora upptäckt. Fyrtio år senare skrev han:

Jag kunde bara stirra på denna musik som ingen hade talat med mig om. När jag tittar på omslaget till nothäftet kan jag ibland fortfarande se den nedgångna butiken omkring mig och känna en svag doft av hav. Sviterna blev min mest älskade musik. Jag arbetade med dem varje dag i tolv år innan jag hade mod att spela en av dem offentligt.

”En roman är som stråken, fiolen som ger ljudet är läsarens själ”, säger Stendhal. Men kan en författare någonsin med sitt verk ingripa lika djupt i en annan människas liv som en tonsättare kan?

Till 95 års ålder fortsatte Pablo Casals att varje dag spela den musik han upptäckte när han var 13 år. Och jag kan när jag vill höra de toner som världens störste cellist ägnade hela sitt liv.

 

3 juni

Den 3 juni 1851 blir Almqvist återigen ensam ett ögonblick med ryttmästare von Schewens havresoppa. Återigen finner husan att soppan blivit ”grumlig och tjock”. Den befinns innehålla en stor dos arsenik.

Om det var Almqvist som lade dit giftet – vilket verkar troligt  —  kastar då mordförsöket en skugga över hela hans diktning? Eller är kanske värderingen av författarens person likgiltig för värderingen av hans dikt?

Likgiltig är den inte, svarar Knut Jaensson i en essay:

Söker man i dikten framförallt en sorts kunskap om människorna och människolivet – en kunskap som vetenskapen inte kan skänka på samma intima, direkta, detaljerade och aromatiska sätt – så måste diktaren i den meningen inge förtroende, att han ger intryck av att ha känt starkare, sett klarare och trängt djupare in i verklighetens värld än vad människor i allmänhet brukar göra.

Man förlorar inte förtroendet för en sådan författare därför att han i sin nöd har drivits till en desperat handling. Böjelse för teatraliska attityder däremot, benägenhet för tomma gester, bristande erfarenhet, bristande livsintensitet  — det är personliga egenskaper som förringar en diktares verk.

Det provet klarar Almqvist. Även som presumtiv giftmördare står han i förbindelse med sin diktnings idéer. Så länge jag slipper äta hans havresoppa kan jag inte annat än beundra den konsekvens varmed han levde sina övertygelser.

 

6 juni

Den 6 juni 1795 firar Märta Helena Reenstierna sin 20 :e bröllopsdag.

Hennes man går upp på taket, faller och slår sig. Lyckligtvis är arrendatorn där och hjälper upp ”min lille gubbe”, som hon kallar honom i dagboken.

Hon fållar handdukar, räknar tvätt, väver band och sätter filbunkar. Den 30:e bröllopsdagen antecknar hon bara: ”Överlevdes utan all ceremoni.”

Hon bakar 20 tjog spisbröd på en dag. Sedan badar hon för tredje gången det året. Somrarna går. På sin 37:e bröllopsdag är hon änka.

Den dagen far sonen till Jakobsberg med 18 pomeransträd. Hon tvättar dem mot löss med en blandning av brännvin och vitlök i ett avkok på tobaksblad. Bröllopsdagen nämns ej.

Pigorna slåss, göken ropar, hästen skenar, suggan grisar, drängen drunknar, åskan slår ned. En dag köper hon ett litet thekök av kopparslagare Lundqvist. På kvällen antecknar hon: ”Nu i afton var 50 år sedan jag blev gift och flyttade hit till Årstad.”

Hon kokar honung och tvättar smör. Långsamt förmörkas hennes syn. Men även den 60:e bröllopsdagen kommer, lika klar som den dag ”då jag stod brud på Liljeholmen”.

Den dagen fållar hon två handdukar och skriver som alltid några rader i sin dagbok. Den blev ett oöverträffat monument över sin tids kvinnoliv. Ett storverk – byggt av troget hopsamlade småsaker som ingen annan än hon brydde sig om.

Årstadagboken utgavs i tre band 1946–53, omtryck 1966–72.

 

8 juni

Den 8 juni 1983 är det hamboskola i Kungsan igen. Min bastukompis Brollan Hellström lär ut stegen för jag tror det är tolfte året i rad. Folkligt, rått, hjärtligt och tydligen effektivt.

En vinterfredag när vi satt och svettades i Högdalsbadets romerska bastu berättade Brollan för mig vad han allra helst skulle vilja göra: en serie föreläsningar om de medeltida dansernas historia.

De skulle hållas utomhus om sommaren, kanske i trädgården bakom Storkyrkan, och vem som helst skulle få vara med. Det skulle vara dansande föreläsningar, ett slags samtal till musik, där åhörarna inte bara fick lyssna utan också dansa med.

Å vad det där stimulerade min fantasi! Kultur som kan utföras, principer som finner uttryck i handling, insikt som finns formulerad inte bara i ord utan i handgrepp, i sätt att röra sig, i sätt att leva – det är alltid vad som mest har fascinerat mig.

Att föreläsa om någonting som man bär med sig i sin egen kropp och alltså kan göra så att åhörarna ser det! Att själv få se sina åhörare svara på vad man säger, att få se dem göra vad man talar om rakt framför en medan man talar om det – vilken avundsvärd situation!

Varom man inte kan tala, därom måste man tiga, säger Wittgenstein. Varför tiga? Varom man inte kan tala, det är därom man spelar, dansar, målar, skulpterar och ibland rentav – handlar.

 

14 juni

Den 14 juni 1913 skriver Vilhelm Ekelund i sin lilla svarta almanacka:

Jag är blott ett öga mot det meningslösas blinda hemska öga.

När han skrev det hade han just läst Tolstojs Uppståndelse. Själv läste jag den romanen de sista dagarna innan min son föddes. Jag hade den med mig på BB och när jag blev utkörd – på den tiden blev mannen utkörd när förlossningen gick in i utdrivningsskedet – satte jag mig på en bänk i korridoren och försökte läsa.

Jag hade hunnit till kapitel 50. Furst Nechljudov besöker det fängelse där hans offer, den oskyldigt dömda Katerina Maslov sitter inspärrad.

Han går mellan de låsta celldörrarna i den mörka illaluktande korridoren och tittar in genom de c:a 2 cm breda tittgluggarna.

Plötsligt möter hans blick ett annat stort skrämt öga som försöker se ut genom samma trånga öppning där han ser in.

Med darrande händer la jag ifrån mig boken. Ett ögonblick tyckte jag att det var mitt barns öga jag hade skymtat i den trånga öppning varigenom det nu skulle träda ut i världen.

I nästa ögonblick insåg jag att jag hade funnit källan till Ekelunds anteckning den 14 juni. Det skrämde mig, som ett förebud. Skulle det nu bli min tur att blicka in i det meningslösas blinda hemska öga?

Jag försökte inte läsa vidare. Jag gick på Söderkällaren och tog två stadiga supar.

Ekelunds dagbok Agenda utgavs 1966.

 

15 juni

Den 15 juni 1905 publiceras Marcel Prousts essay ”Om läsning”.

I Sesam och liljor hade Ruskin hävdat att läsning är bra eftersom den innebär ”samtal med människor som är långt visare och intressantare än dem vi möter i det dagliga livet”.

Skillnaden mellan en bok och en vän, invänder Proust, är inte att den ena är visare än den andra. Skillnaden är att man är ensam när man läser. Man behåller den själsliga kraft som bara ensamhet ger.

Det visste Proust som efter Dreufysaffären dragit sig tillbaka från societetslivet och uppsökt ensamheten tillsammans med Ruskins böcker.

Men nu inser han att inte ens böckerna kan säga oss vad vi egentligen vill veta. ”Läsning leder oss till det andliga livets tröskel, men utgör inte i sig själv detta liv.”

Att läsa kan rentav vara farligt, om sanningen börjar framstå ”inte som ett mål för tankens framträngande och hjärtats ansträngning, utan som något en gång för alla nedlagt mellan bladen i en bok, som en honung samlad av andra”.

Så hade Proust i sju långa år tyckt sig finna sanningen i Ruskins böcker, som han hängivet översatt och introducerat. Men nu var hans lärlingstid över. Vid 34 års ålder stod han på tröskeln till den roman som skulle bli hans livsverk. ”Om läsning” var hans självständighetsförklaring: ”Sanningen kan vi inte motta från någon annan, den måste vi själva skapa oss”.

 

22 juni

Den 22 juni 1820 håller Esaias Tegnér tal i Lunds domkyrka.

Talet, som är på blankvers, kallas ”Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820” och hör till den klassiska svenska litteraturens höjdpunkter. Särskilt älskar jag de här raderna:

All dikt är genomskinlig. Av kristall

dess stad är byggd och ljuset tusendubblat

tillbakastrålar från dess spegelmurar.

Men på dess gator vandra upp och ner

ovanskliga olympiska gestalter

av strålar vävda och av rosendoft…

Man gör sina misstag. Jag trodde länge att den Almqvistska diktens hjälte, Rickard Furumo, hade ett lika italienskklingande namn som Tintomara och uttalade det med tonvikt på näst sista stavelsen. Det kom som en chock när jag insåg att namnet är lika helsvenskt som ett furubord eller en furuskog.

Tegnérs dikt tolkade jag i ljuset av min barnsliga erfarenhet av glasbitarna i medelklassens imiterade kristallkronor hemma i Älvsjö. De återspeglade verkligheten bruten, regnbågsfärgad och vanligen upp och ner.

Min erfarenhet av stora träd när de skimrande speglar sina kronor i insjöns vatten en tidig morgon, gjorde att jag tydligt kunde se diktens heroer framför mig stående på huvudet, vandrande upp och ner.

Dagens barn får aldrig tillfälle att begå sådana fantasieggande misstag. Från deras skola är Epilogen sedan länge utrensad.

 

25 juni

Den 25 juni 1762 skriver Hedvig Charlotta Nordenflycht med blödande hjärta dessa rader till sin unge älskare:

Vad har jag sett?

Vad gruvlig plåga?

Vad nya ämnen för mitt kval?

Vad olja på min olyckslåga?

Vad öde för mitt hjärtas val?

De ögon som av ömhet brunnit,

som ha mitt liv, min död i sig,

har nyss av sorg och saknad runnit,

för vem? Ack, för en ann än mig.

Hedvig Charlotta hade otur med sina män. När hon var 19 år dog hennes fästman. När hon var 23 dog hennes make efter bara ett halvårs äktenskap. När hon var 39 dog hennes käraste vän. Hon trodde att livet var förbi. Men vid 43 förälskade hon sig på nytt – i den 26-årige Johan Fischerström.

Hade hon varit man så skulle det ha varit den naturligaste sak i världen att hon vid mogen ålder blev kär i en ung skönhet. Hennes berömmelse som skald skulle mer än väl ha uppvägt det faktum att hon var något fetlagd och koppärrig.

Men nu var hon kvinna. Och att det brann i fläsket på en gammal kärring – det var ju bara löjligt!

Det var modigt av Hedvig Charlotta att ta sin älskare med till Skokloster och installera honom som sin arrendator. Det var ännu modigare att göra dikt av saken. Hon var den första svenska kvinna som i poesi vågade ge uttryck åt en föraktad kärleks smärta.

 

26 juni

Den 26 juni 1822 sitter Atterbom på stallmästaregården och läser högt för vännerna ur sitt nyskrivna sagospel Lycksalighetens ö:

O gåves det en trolldom

Som dränkte all vår nakna verklighet

Så djupt i drömbildsverldens ocean

Att ingen brygga nådde från vår jord

Till diktens evigt sommargröna ö…

Visst finns det en sån trolldom!

Atterbom fann den i kretsen av unga beundrare som ägnade honom en svärmisk dyrkan.

Han fann den hos barnsligt oväckta kvinnor som inbjöd till härliga fantasier utan att kräva handling.

Han fann den i en egocentricitet som lät honom bryta samman i vanmäktigt raseri eller dra sig tillbaka till en självskapad drömvärld så snart han råkade i svårigheter.

Han fann den hos en hustru, Ebba, som befriade honom från erotiska och praktiska bekymmer. Varje gång jag hör orden Lycksalighetens ö minns jag vad hennes väninna, Thekla Knös, skriver från ett besök i det atterbomska hemmet:

Ofta under det han berättade som livligast, åt hon och barnen med glädjestrålande blickar hårt bröd, under det färska skorpor och godrån låg så nära till hands för honom att han ej kunde undgå att taga dem. ”Icke sant, det här smakar förträffligt”, kunde han då med naiv belåtenhet utropa, utan aning att de hade nog av hans njutning och för denna gång ej begärde mer.

 

27 juni

Den 27 juni 1954 störtas president Arbenz Guzman i Guatemala.

Han var den andre demokratiskt valde presidenten i landets historia. Han var den förste som på allvar försökte ta itu med fattigböndernas problem. Indianbyarna fick för första gången sedan 1500-talet ett visst mått av självstyre. Krafttag togs för skolor och sjukhus på landsbygden. En försiktig men effektiv jordreform delade ut obrukad jord till fattigbönderna.

Det drabbade de stora jordägarna. Även den största av dem alla, United Fruit, som miste hälften av de egendomar bolaget lät ligga obrukade.

I USA fanns det bara ett namn för sånt: ”kommunistisk diktatur”. Sanningen var att oppositionen aldrig hade varit så talför, att pressen aldrig hade haft så stor frihet som under Arbenz regeringstid.

Någon internationell solidaritet mellan demokratiska socialister fanns inte den gången. Ingen var beredd att stödja Arbenz reformarbete på dess egna villkor.

Han störtades av en grupp USA-dirigerade militärer som kom över gränsen från Honduras. Det är 30 år sedan dess och Guatemala blöder fortfarande under den ena terrorregimen ohyggligare än den andra.

I dag (1984) kommer USA:s legosoldater åter över gränsen från Honduras. I dag är det i Nicaragua som ”kommunismen” skall stoppas. Finns det en vrede i världen tillräckligt stark för att förhindra att historien upprepar sig?

 

28 juni

Den 28 juni 1751 utkommer första bandet av Diderots och d’Alemberts Encyclopédie – det största försök som någonsin gjorts att samla allt mänskligt vetande som behövs i kampen för ett bättre samhälle.

Encyklopedien har liknats vid en modern tidning med en utpräglad redaktionell hållning som inte stannar på ledarsidan utan genomsyrar även nyheter, reportage, ja minsta notis.

Liksom en god tidning vidgade den läsarens horisont. Arbetsplatsernas värld hade tidigare aldrig räknats till allmänbildningen. Hantverkarsonen Diderot var den förste som gav sig ut på industrireportage. Han skrev om allting från ståltillverkning till synålsfabrikation. Med hjälp av hans uppslagsbok göt den ottomanske sultanen kanoner och bestyckade Dardanellerna.

Som en god tidning var den inte bara lärorik utan också rolig. Framförallt genom sin uppfinningsrikedom när det gällde att beskjuta de etablerade makthavarna från ständigt nya bakhåll.

Som en god tidning var den full av reformförslag – om allting från nya stavningsregler till avskaffande av monopol och bättre övervakning av barnmorskor.

Som en god tidning kombinerade den djup respekt för sanningen med respektlöshet för alla auktoriteter och fräck skepsis mot det mesta som vanligen utges för sanning.

Som en god tidning var den praktisk, nyttig, oumbärlig. Även motståndarna till dess idéer kunde inte vara utan den. Därför kom den mer än något annat verk att prägla sin tid.

 

29 juni

Den 29 juni 1730 möter Rousseau två ridande flickor.

Hans beskrivning av sina förälskelser hör till det bästa i Bekännelser. Han ägnar flera sidor åt dessa två flickor som han träffar denna enda dag och sedan aldrig mer. Han är lika förtjust i dem båda och det tycks vara mest av konventionella skäl han ger den ena lite försteg framför den andra.

Framställningen riktar sig mot läsarens förmodade fördom att en förälskelse måste sluta med samlag för att ”vara” något, en fördom som har överlevt och frodas även i dag:

De tolv timmar vi hade varit tillsammans voro för oss som århundraden av förtrolighet… Den ömma endräkt som härskade mellan oss uppvägde tillfullo våldsammare nöjen och hade icke kunnat äga bestånd jämte dessa: vi höllo av varandra öppet och utan blygsel och ville alltid hålla av varandra så.

Sedernas oskuld har sin vällust, vilken väl kan mäta sig med den andra, emedan den verkar oavbrutet och icke känner mellanstunder.

Hur det nu var så tycktes det mig när jag skildes vid dem att jag icke kunde leva utan båda.

De som läsa detta skola icke underlåta att skratta åt mina galanta historier, iakttagande att efter mycket preliminarier sluta de längst gångna med en kyss på handen.

Ack, mina läsare, akta er att ni icke bedrar er. Jag har kanske njutit mera under mina kärleksäventyr, när jag slutat med denna kyss på handen, än ni någonsin under era, fastän ni allra minst börjat med en dylik.