3 september

Den 3 september 1859 skrev Jules Goncourt i sin dagbok:

Min älskarinna låg bredvid mig, dödfull av absint. Det var jag som supit omkull henne och nu sov hon. Sov och talade i sömnen. Jag höll andan och lyssnad… Det var en egendomlig röst som väckte en känsla som liknade fruktan, en ofrivillig röst som brast ut i okontrollerade ord, sömnens röst…

Först såg hon liksom med minnets ögon in i sin ungdom, såg föremål och ansikten träda fram mot sin stirrande blick ur det mörker i vilket det förflutna sover:

  – jo, visst älskade han mig!… ja, dom brukade säga att hans mor hade en blick… Han var ljushårig… Men det fungerade inte… Vi skulle ha varit rika nu, inte sant?… Om bara min far inte hade… Men gjort är gjort…

Det var skrämmande att luta sig över den där kroppen, där allt utom det djuriska livet tycktes utslocknat, och höra det förflutna komma tillbaka som ett spöke hemsöker ett övergivet hus. Och så dessa hemligheter på väg att yppas som plötsligt hålls tillbaka, den omedvetna tankens mysterium – allt det där skrämde mig som ett lik besatt av drömmar.

Så skrev Jules Goncourt. Han och hans bror hörde till Freuds litterära föregångare i utforskandet av det undermedvetna. Och har han inte just här även gett James Joyce ett litet uppslag till hans stora uppfinning, den inre monologen i Odysseus slutkapitel?

 

6 september

Den 6 september 1780 skrev Goethe sin mest berömda dikt.

Han var i Ilmenau för att ordna sysselsättning åt arbetarna vid det nedlagda bergverket. Kvällen tillbringade han. ensam i en jaktstuga på berget Knickelhahn.

Utsikten var storslagen. Några rökar steg från kolmilor i fjärran, annars var allt stilla. Goethe tog en blyertspenna och skrev på stugans brädvägg den dikt som börjar:

Uber allen Gipfeln

ist Ruh …

Orden stod kvar på väggen tills stugan brann ned 1870. Någon annan publicering var det under 35 år inte fråga om.

Så trycktes dikten. Sedan dess har otaliga översättare misslyckats med att göra poesi av dess torftiga påståenden: ”att det inte blåser, att fåglarna somnat och att man snart kan gå och lägga sig”, som Hans Larsson uttryckte saken.

Bara K Sivert Lindberg vågade ersätta dem med helt andra påståenden. Han åstadkom ett litet språkligt mirakel som mina barn i mer än 10 år ville höra varje kväll innan de somnade:

Över alla mödor

jag ror.

Står du på stranden

och gråter, min bror.

Gråt inte, bror lilla.

Vänta blott, stilla.

Snart skall du också

få ro.

 

K Sivert Lindbergs dikt står i Vädur (l956).

 

9 september

Den 9 september är en dag då kinesiska poeter av tradition beger sig till en trädgård för att dricka vin, betrakta höstens gula krysantemer och skriva sorgsna dikter. En sådan dikt handlar ofta om hur höstvinden viner genom landskapet och bringar bud om åldrande och död.

Även Mao Zedong har skrivit en dikt den dagen:

Ett mänskoliv åldras lätt, himmelen åldras icke.

Varje år blir det nionde dagen i nionde månaden.

I dag är det åter nionde dagen i nionde månaden:

utsökt dofta de gula blommorna över slagfältet.

En tid varje år blåser höstvinden hårt.

Så olikt vårens landskap!

Bättre än vårens landskap är

denna frostiga oändlighet över flod och himmel.

Genrens vemod ligger som en genomskinlig slöja över Maos dikt. Men dikten anspelar på traditionen framförallt för att bryta med den.

De gula blommorna doftar visserligen, men det är inte trädgårdens blommor utan slagfältets krevader. Människan åldras visserligen, men himmelen åldras icke. Höstvinden blåser visserligen, men inte sorgset utan. bejakande genom flodens och himmelens frostiga oändlighet, som är ”bättre än vårens landskap”.

Det klassiska stoffet finns med, men det har givits en helt ny vändning i Maos dikt.

 

10 september

Den 10 september 1840 friar Sören Kierkegaard till Regine Olsen och får ja.

Två dagar senare var han redan på det klara med att han begått ett misstag – han var inte en människa som borde gifta sig.

Skulle han bryta förlovningen? Nej, då blev hon den övergivna. Hon måste alltså själv förmås att bryta. Men hur?

Constantin Constantius i Upprepningen har beskrivit hur Kierkegaard bar sig åt:

Försök först om möjligt att bli henne lite obehaglig. Reta henne inte, det hetsar! Nej, var obalanserad, skrytsam, gör en dag ett, nästa dag ett annat, dock utan lidelse, endast i fullkomlig slentrian, som dock inte urartar till ouppmärksamhet, då tvärtom den utvärtes uppmärksamheten bör vara lika stor som någonsin, men förvandlad till en ämbetsförrättning som saknar all innerlighet.

Åstadkom ständigt istället för kärlekens lust en viss äcklig kvasikärlek, som varken är likgiltighet eller åtrå; låt hela ert uppträdande vara lika obehagligt som det är att se en man drägla.

Ett grymmare sätt att avvänja någon från kärleken torde vara svårt att tänka ut. Ändå tror jag att det – i mindre systematiska och medvetna former än Kierkegaards – är mycket vanligt.

När vi inte vågar fatta nödvändiga beslut måste vi förmå andra att göra det i vårt ställe. När vi inte har modet att vålla andra människor smärta – det är då vi kan göra dem verkligt illa.

 

11 september

Den 11 september börjar Rainer Maria Rilkes bok Malte Laurids Brigge.

Det är en bok om döden och dödsfruktan. På de första sidorna ligger kammarherre Brigge och dör. Hans död varar i 10 veckor, den härskar och fordrar, fordrar att bli buren från rum till rum, fordrar tjänare, vänner, kvinnor, avlidna, fordrar att själv få dö.

Den tjuter, stönar, skriker och vrålar så att hundarna, som först ylar med, snart förstummas och ”inte vågade lägga sig utan stodo och var rädda på sina långa, smala, darrande ben”.

Det är en död så feodalt storslagen att den i dag verkar latinamerikansk. Men ännu mera skrämmande är den anonyma, fabriksmässiga massdöden. Jag som minns vad som hände när hösten kom till min barndoms flugrika ladugårdar, jag läser ännu med en rysning dessa rader:

Eller jag var rädd när flugorna om hösten efter de första frostnätterna kommo in i rummen och hämtade sig igen i värmen. De voro märkvärdigt förtorkade och skrämdes av sitt eget surrande. De sutto i timmar och slöade, tills de plötsligt kommo underfund med att de ännu levde; då kastade de sig i blindo åt det ena eller andra hållet och förstodo inte vad de hade där att göra, och man hörde dem falla ned längre bort och på andra sidan. Och till slut kröpo de omkring överallt och dogo ned hela rummet.

Det är inte vår tid som har uppfunnit den ”magiska realismen”. Realismen, när det har varit något med den, har alltid varit magisk.

 

12 september

Den 12 september 1961 blir filosofen Bertrand Russell och hans hustru dömda till två månaders fängelse.

– Skamligt! ropar åhörarna. Att fängsla en 88-åring!

– Jag blev arg, skriver Russell. Jag kunde inte inse att min ålder hade med saken att göra. Då hade domaren mera rätt som tyckte att jag var ”old enough to know better”.

Russells självbiografi är en bra bok eller rättare sagt tre bra böcker. Tredje delen börjar när han är 72 år och fortsätter tills han blivit 95. Det är under den här sista tredjedelen av sitt liv han störtar i Trondheimsfjorden och simmande räddar sig och sitt föreläsningsmanuskript.

Den hustru han åker i fängelse med är hans fjärde. En gammal vän som han av olika anledningar inte haft tillfälle att gifta sig med tidigare men som han nu i 80-årsåldern blir blixtförälskad i.

Fängelsestraffet fick de i egenskap av antikärnvapendemonstranter. Det var mellan 72 och 95 Russell gjorde sin största politiska insats – mot kärnvapen och mot USA i Vietnam. När jag känner mig gammal i förtid brukar jag tänka på det.

Detta inte sagt för att förmå mig att uppskjuta allt väsentligt till efter 72. Tvärtom, det är givetvis genom att hela tiden alltid göra det roligaste och viktigaste först som man håller sig levande och har en tredjedel av sitt aktiva liv kvar vid 72.

 

13 september

Den 13 september 1791 recenserade Kellgren, stilla och försonligt, Thorilds stridsskrift En critik öfver critiker.

Då hade striden böljat fram och tillbaka i ett årtionde. Thorild, som först blivit så illa åtgången av det Kellgrenska hånet, slog tillbaka 1783 med sin fruktansvärda Straffsång:

Var fin! du ärans skojare, Odödlighetens lillepytt!

Var fin! och kringom munnen stryk

En Politessens sirapsrand:

Glöm inte de orden! Man har kanske inte alltid anledning att citera dem offentligt. Men i mitt stilla sinne har jag ofta mumlat dem.

Nu hade Thorild samlat sig till ett principangrepp:

Intet ämne bör dömas oädelt, som är vigtigt. Äro icke alla laster och tyrannier låga, mörka, oftast smutsiga? Men at visa dem blottade i sin skam, för at med sanningens himmelska eld förtära dem, är rätt.

Stilens rätta höghet är at göra en sak liflig och lefvande: det är at visa det sköna i al sin skönhet, och det stygga i al sin styggelse.

Man målar icke det fula vackert. Man målar icke Fan – i morgonrodnans guld, i solens glans, i himmelens Azur: likaså litet som en so i rosenrödt.

Det är Thorilds ord som lever. Vem vann då debatten? Det var nog ändå Kellgren – ty han förmådde lära så mycket mera av Thorild än Thorild av honom.

 

14 september

Den 14 september 1969 meddelar Sydsvenska Dagbladet sina läsare:

Skånska cementfabriken ur alla möjliga perspektiv. Ja, åtminstone får man se det om man går in på Sparbanken i Limhamn och tittar på vad medlemmarna i Skånska konstnärsklubben har fått ut av detta prosaiska motiv. Alla skulle måla samma fabrik på samma dag – idén var Gösta Fougstedts och på lördagen var det vernissage på alla sköna alster.

Denna jippoartade utställning är så vitt jag vet det enda spår svensk cementindustri satt i konsten. Fabriken ses givetvis utifrån, mer än en dag behöver man inte ägna åt saken och journalisten ler ett tyst samförstånd med läsaren – olämpligare motiv för ett konstverk kan man knappast tänka sig, inte sant?

Jag har träffat flera cementarbetare som målar på sin fritid. Men de söker sina motiv i hemmet eller i naturen. Ingen av dem betraktar måleriet som en metod att erövra arbetsplatsen.

Det finns fortfarande mycket lite kontakt mellan arbetare och konstnärer. Det är svårt för konstnärerna att få tillträde till en fabrik och tillstånd att använda arbetsplatsen som motiv.

Kritiska konstnärer är där i samma situation som kritiska forskare. De släpps helt enkelt inte in, så länge det är företagsledningen som ensam bestämmer.

Makt över verkligheten ger på det viset också makt över bilden av verkligheten. Fortsättning 3/12.

 

15 september

Den 15 september 1835 stiger Charles Darwin i land på Galapagosöarna.

Där fångar han fåglar med bara händerna, så orädda är de, och rider barbacka på landsköldpaddorna. Viceguvernören, en herr Lawson, förklarar i förbigående att sköldpaddor från olika öar är så olika att han med bestämdhet kan säga från vilken ö en viss sköldpadda härstammar. Darwin häpnar:

Jag kunde aldrig drömma om att öar som ligger på endast 8 à 10 mils avstånd från varandra, de flesta till och med inom synhåll från varandra, och som består av exakt samma bergarter, har samma klimat och är ungefär lika höga, skulle kunna hysa olika växter och djur.

Men så visar det sig vara. Flertalet av landdjuren och mer än hälften av växterna är sådana som endast finns på Galapagosöarna och i de flesta fall bara på en enda ö.

Då man överblickar de fakta som här framlagts måste man häpna över att så mycken skaparkraft, om uttrycket tillåts, har nedlagts på dessa små kala och klippiga öar, och ännu mer över att denna verkat så olikartat, och ändå analogt, på ställen som ligger så nära varandra.

Om Gud hade skapat alla varelser – varför hade han skapat så många just här? Om arterna var oförändrade sedan skapelsen – hur hade då skillnaden mellan de olika öarnas arter uppstått? Det var den ”hemligheternas hemlighet” som den 26-årige Darwin ställdes inför – och som han kom att använda resten av sitt liv till att försöka förklara.

 

18 september

Den 18 september 1932 vinner socialdemokraterna valet och erövrar regeringsmakten – som de sedan kom att behålla i 44 år.

Det var kris i världen den gången också. Då som nu gick uppemot 200 000 svenskar arbetslösa. Inför valet presenterade Wigforss den social-demokratiska krispolitiken i en liten skrift med titeln Har vi råd att arbeta?

I ett civiliserat samhälle kan inte de arbetslösa och deras familjer lämnas att svälta ihjäl, skrev Wigforss. För samhället är arbetarnas livsuppehälle en fast kostnad som inte bortfaller under arbetslösheten. Är det då inte bättre att samhället anordnar arbeten så att det får något i utbyte av dessa ofrånkomliga kostnader?

De som påstår att vi inte kan ordna arbeten därför att vi måste spara har inte gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär: att arbete är en lyx som man bara kan kosta på sig i rika och välmående samhällen. Vi däremot är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag, skrev Wigforss.

Nu, ett halvsekel senare, är vi tillbaka i samma dårhusmässiga visdom. Vi måste spara. Vi har visserligen blivit ett av världens rikaste och mest välmående folk. Men arbete har vi fortfarande inte råd med.

 

19 september

Den 19 september 1979 får asbestarbetaren Gunnar Nilsson äntligen dö – efter många år av svår andnöd, efter månader då han kämpat för varje munfull luft.

Han var en av 1600 undersökta arbetare vid EUROCs eternitfabriker. Bland dem fann man 500 fall av asbestskador, 150-200 invalidiserade och 51 döda i asbestsjukdomar.

Det är den största arbetsmiljöskandalen i Sverige någonsin. EUROC, som i 70 år drivit eternitfabriken i Lomma utan att ta reda på lättåtkomliga fakta om råvarans skadlighet och vidta elementära skyddsåtgärder, byggde samma år Gunnar Nilsson dog ett palatsliknande huvudkontor i Limhamn och höjde utdelningen. Men man tog inget ansvar för de asbestskadade.

När de slutligen, 1981, fick 50 miljoner i ersättning för sina förstörda lungor betalade EUROC bara en tiondel. Och den tiondelen var naturligtvis avdragsgill. Netto kan det inte ha kostat koncernen mer än 2,5 miljoner.

Det är billigt för ett stort företag att ta risker med arbetarnas liv och hälsa. Någon som helst skuld behövde företaget heller inte erkänna. Det lilla man betalade, betalade man ”frivilligt och av humanitära skäl”.

Lommafabriken lades ned 1977. Men under minst ett kvarts sekel kommer den varje år att fortsätta att skörda nya offer.

Och det kapital som skapades i Lomma kommer varje år att fortsätta att ge sina ägare makt och utdelning.

 

21 september

Den 21 september 1906 skriver Paul Cezanne i ett av sina allra sista brev:

Jag studerar alltid efter naturen och tycker att jag gör långsamma framsteg.

Ja, Cezanne höll sig alltid till naturen. Även under sin sista sommar lät han sig varje dag köras ned till flodstranden. Han tyckte att han kunde tillbringa månader där och bara genom att vrida på huvudet ständigt finna nya motiv.

Cezanne, som blev utgångspunkten för uppbrottet från realismen, utgångspunkten för alla de abstrakta –ismerna, byggde själv sitt måleri på den mest exakta verklighetsiakttagelse. Forskningen har i efterhand återfunnit och fotograferat motiven till så gott som samtliga de målningar han utförde under sitt långa liv. Han målade aldrig något som han inte såg framför sig.

Men ingen har kommit på den befängda iden att förebrå Cezanne för detta slaviska verklighetsberoende. Ingen anser att han hade varit en större konstnär om han ”hittat på” sina motiv. I måleriet anses nämligen inte fiktion vara en kvalitet.

Ingen påstår att Cezannes tavlor är sämre konst därför att de avbildar en existerande verklighet. Men många anser att Tjechovs Sachalin eller Stendhals Henri Brulards liv inte är konst därför att de skildrar en verklighet som har existerat.

Jag har svårt att förstå den logiken. Både i ord och bild finns det en sanningskonst där det skapande inte ligger i uppfinningen utan i förmågan att se – och inse.

 

25 september

Den 25 september 1862 för Leo Tolstoj sin brud till Jasnaja Poljana.

”Otrolig lycka”, antecknar han i sin dagbok. ”Det är icke möjligt att detta skall räcka hela livet.” Han är 34 år, hon 18.

De har varit förlovade i sju dagar, gifta i två. Hon skriver några dagar senare:

Sedan långt tillbaka har jag alltid drömt mig den människa jag skulle komma att älska som en fullkomligt hel, ny och ren människa. Jag inbillade mig – det var ju barnsliga drömmar, från vilka det alltjämt är svårt att skiljas – att denne man alltid skulle vara hos mig, att jag skulle känna hans minsta tanke och stämning, att han hela sitt liv skulle älska endast mig…

Den närhet hon önskade sig fick hon verkligen. Tolstoj var alltid hemma. For han bort skrev de till varandra flera gånger om dagen. De läste varandras post, ja till och med varandras dagböcker. Hon renskrev utkast för utkast hans manuskript. Hon kände alla hans tankar – och snart började hon hata dem.

En sorts ”renhet” fick hon också, men alls inte den hon hade önskat sig. Tolstoj ansåg sexualiteten snuskig. Han vägrade att älska med henne när hon var havande, likaså när hon ammade och dessemellan vägrade han alla försiktighetsmått. Kärleken inskränktes på det viset till några få månader vartannat år. För dessa fattiga månader tvingades hon föda 13 barn.

Bägge förde dagbok hela livet. Barn och gäster gjorde det samma. Inget äktenskap i hela världshistorien kan följas så i detalj som den halvsekellånga kärlekskampen mellan Sofia och Leo.

Ett knapphändigt urval av Sofias dagbok utgavs på svenska 1928. Det naturliga vore att utge en parallellupplaga av båda makarnas dagböcker. Fortsättning 18/10.

 

28 september

Den 28 september 1780 skriver C A Ehrensvärd till sin mor. Han berättar att han är framme i Rom och har sett ”S:te Pehrs körka”:

Vårt slott är en liten hydda emot den. När man är ingången ser kyrkan ut som ett stort torg man gjort sig den mödan och lagt ett tak på… Folket syns små som myggor i kyrkan och det är det enda som kan visa en att hon är stor, ty allt i kyrkan är i så sanna och fulla proportioner att den endast tyckes i utseendet vara litet rymligare än andra kyrkor.

Han föll i farstun för själva det kolossala i byggnaden. ”Biggest in the world”, skulle en svensk-amerikan ha sagt med samma förkrossade beundran i rösten.

Men är det verkligen beundransvärt att en byggnad gör människan liten som en mygga? Kan inte ett rum vara för stort lika väl som för litet? Finns det inte ett lagom, en måtta, som har sin grund i människans mått?

Ju längre Ehrensvärd stannade i Italien, desto mera övertygad blev han om det. Och i boken om sin resa skrev han raka motsatsen till vad som varit hans första omdöme:

Kyrkan är för stor. Våra behov taga oss själva till skala, kroppen har en viss rymd, vår samling är ett visst antal, röstens styrka på ett visst avstånd. Därav följer att rum har vissa proportioner och kunna givas även för stora som för små.

Ögat har en regel däri att det har i sin natur människans behov.

Ehrensvärd var vår förste funktionalist. Det var han som gjorde människans behov till kärnpunkten i sin filosofi.