1 maj

Den 1 maj 1897 antecknar Beatrice Webb i sin dagbok:

Det kombinerade tänkande där två intellekts olika erfarenheter och hypoteser blandas så ofrånkomligt att ingen av oss vet vad den ene eller den andra av oss har bidragit med – det är enastående stimulerande.

Eftersom den enas insats inte går att skilja från den andras brukar man inte tala om Beatrice Webb eller Sidney Webb utan om ”makarna Webb”. Just i dag har de lagt sista handen vid sin bok Industriell demokrati. Beatrice är så lycklig att hon tycker sig orättvist gynnad:

Men som väl är minskar inte kärlekens och det nära kamratskapets njutningar andra människors lyckomöjligheter. Vårt nuvarande liv är som den tidiga sommaren: växande och glädje i växandet, kärlek och glädje i kärleken.

Denna glädje fortsatte de att dela under mer än 50 år som forskare och socialistiska agitatorer. Början på detta sällsynta sam- arbete skildras i Beatrice Webbs My apprenticeship (1926). Den fullständiga historien berättas i Our partnership, som kom 1948, året efter Sidneys död.

Båda dessa böcker är fulla av nyttiga tips för forskare om allting från hur man ordnar sina fältanteckningar till hur man undviker att lämna sina käraste teorier oprövade.

Men den centrala hemligheten – hur man i ett halvsekel förenar två människor i samma kärlek, samma arbete och samma övertygelse – den framstår fortfarande som ett oförklarligt under.

 

4 maj

Den 4 maj 1940 blir Rudolf Höss utsedd till kommendant i Auschwitz.

Han skapade där det största och effektivaste av de nazistiska förintelselägren med en kapacitet på upp till 9000 mord per dygn. Sammanlagt gasades och brändes i Auschwitz minst en, kanske över två miljoner människor.

”Vi visste ingenting”, hette det efteråt. Det är skrämmande att se hur denna blindhet tycks kunna överleva i alla situationer. Vad är det vi inte ”vet?” Vad ”visste” Höss om vad han gjorde varje dag?

Jag måste se på dag och natt när liken forslades fram, när de brändes, när tänderna bröts ur, när håret klipptes av, timme efter timme måste jag se allt detta ohyggliga. Till och med vid öppnandet och förbränningen av massgravarna då det spreds en fasansfullt vidrig stank, måste jag vara med i timmar.

Han tycker det är honom det är synd om. Han vill ha beröm för att han tyckte det var obehagligt.

Massmorden gav honom, skriver han, ”något att tänka på”. Han talar om ”vardande och förgängelse” under blommande fruktträd. ”Sedan massutrotningarna börjat var jag inte längre lycklig i Auschwitz”, skriver han.

Formuleringarna förråder att han inte förstått ett dyft av de nya värderingar som han efter kriget söker rätta sig efter – lika fogligt som han tidigare rättat sig efter nazismens.

Inte ens Höss ”visste” någonting.

 

7 maj

Den 7 maj 1954 faller Dien Bien Phu.

In i de sammanstörtade skyttegravarna strömmar ett myller av småväxta män i dåliga gröna bomullsuniformer med sandaler av bildäck på fötterna, bambuhjälmar med röda stjärnor på huvudet och gastyg för ansiktet.

Bakom högar av lik som ligger staplade på varandra i dödens makabra försoning reser sig de forna franska härskarna – bleka, trasiga, dödströtta och med händerna över huvudet. Deras nederlag är fullständigt.

En ilning av lycka går genom den tredje världen. För första gången har det lyckats att med vapenmakt störta en av de västerländska förtryckarnas hatade marionettregimer.

För första gången i historien har en europeisk kolonialmakt blivit besegrad av en asiatisk bondehär – ”en arme av bönder fast beslutna att erövra sina åkrar, lika fästade vid jorden som vid sina egna kroppar och förenade med den såväl i livet som i döden”.

Vad gjorde jag den dagen? Vad lärde jag av Dien Bien Phu?

Ingenting. Jag var 22 år och for omkring med min älskade i Grekland på en Lambretta. Vi läste inte ens tidningarna. Vi hade nog av våra egna strapatser och vår egen kärlek.

Nu går 80-talets kolonialkrig i Afghanistan dagens 20-åringar lika spårlöst förbi. Ingen blir upprörd, ingen ställer frågor eller drar slutsatser. Vem bryr sig egentligen om vad stormakterna gör med några bonnjävlar därborta i Asien? Vi har våra personliga äventyr att tänka på.

 

13 maj

Den 13 maj 1882 möts Nietzsche och Lou Salomé i Lejonparken i Luzern.

Han friar för andra gången och Lou förklarar åter att hon är av princip emot äktenskap.

Otaliga män försökte senare att få henne att frångå den principen. Slutligen lyckades den tyske orientalisten Carl Friedrich Andreas. Men bara skenbart.

När han fick nej som alla andra tog han helt lugnt upp. en kniv och stack den i hjärtat på sig så att blodet sprutade över Lou. Därmed hade han på en gång vunnit henne och förlorat henne för alltid. Hon gifte sig visserligen med honom, men de delade aldrig säng.

Rilke däremot blev hennes älskare. Deras brevväxling under 30 år fyller en volym på 600 sidor. Hon blev en av Freuds närmaste kvinnliga vänner och brevväxlade med honom i 25 år.

Och många, många andra. Det sades om hennes äkta man att han var den ende europeiske intellektuelle av någon betydelse som aldrig hade älskat med Lou Andreas-Salomé.

En sådan kvinna var hon. I Lejonparken i Luzern förklarade hon för Nietzsche att han var välkommen att leva med Ree och henne i Paris. Men om äktenskap var det inte tal.

Nietzsche hade inget val. Han accepterade att dela henne hellre än att förlora henne. Samma dag arrangerade han hos fotografen den berömda bilden där Lou med piska i hand kör de båda friarna som är spända för hennes vagn. Det var ingen dålig bild av situationen. Fortsättning 14/8.

 

18 maj

Den 18 maj 1921 träffas James Joyce och Marcel Proust för första och enda gången.

Det var ett fyrkejsarslag, ty Stravinsky och Picasso var också med. Men de var åtminstone inte kejsare i samma bransch.

Joyce hade tvekat att gå dit eftersom han inte hade någon frack. Han anlände vid midnatt, ganska påstruken, och blev genast presenterad för Proust, som sa:

– Jag beklagar att jag inte känner herr Joyces verk.

Till vilket Joyce artigt genmälde:

– Jag beklagar att jag inte känner herr Prousts verk.

Alldeles sant var inte det, ty i en anteckningsbok hade han skrivit: ”Proust: analytiskt stilleben. Läsaren avslutar satsen innan han själv gör det.”

Proust frågade om Joyce tyckte om tryffel. Det gjorde han. Sedan började de överbjuda varandra med sina sjukdomar.

– Jag har huvudvärk varenda dag, sa Joyce. Mina ögon är slut.

– Min stackars mage dödar mig, kontrade Proust. Jag måste gå härifrån genast.

– Jag också, sa Joyce, om jag bara kan få någon att leda mig. De båda invaliderna lämnade bjudningen i samma taxi.

– Vårt samtal bestod helt och hållet av ordet ”Nej”, mindes Joyce efteråt. Situationen var naturligtvis omöjlig. Prousts dag hade just börjat, min var redan slut.

Det var bara Robert Musil som fattades där i taxin för att göra denna omöjlighet fullständig. Men hans dag hade ännu inte kommit.

 

19 maj

Den 19 maj 1957 klistrar två studenter vid Pekings universitet upp dikten ”Tiden är inne” på väggen till stora matsalen.

Det var ”de hundra blommornas” tid. Partiet inbjöd till kritik och diskussion. Shen Zeyi och Zhang Yuanxun var de första som vågade anta utmaningen:

Min mun är full av vredens tårar.

Jag ropar till min generation:

Ni bröder av sanningens sång

Höj facklorna!

Låt oss skingra allt mörker under solen!

Svaret blev överväldigande. Snart fanns det inte en oskriven vägg inom universitetsområdet. Och när väggarna inte räckte hängde man sina oppositionella dikter och artiklar på tvättlinor mellan träden.

”Nittondemajrörelsen” fick pågå några veckor. Sedan gjorde partiet helt om och gick till motattack. Shen, Zhang och andra frihetsvänner stämplades som ”högerelement” och förvisades från universitetet.

Men deras dikt ”Tiden är inne” har levt vidare under jorden. När kulturrevolutionen bröt ut trodde många att tiden var inne. Det var den inte. När Mao dog fick ”högerelementen” från 1957 upprättelse. Då trodde många att tiden var inne. Det var den ännu inte.

Men kampen för yttrandefrihet går vidare i det tysta. En dag kommer tiden att vara inne – även i Kina.

Tiden är inne” och andra kinesiska oppositionsdikter publicerades 1966 i Ord och Bild.

 

22 maj

Den 22 maj 1945, kort före sin död, skriver Paul Valéry den här dikten:

O alltför långa dag… Min ande har inga vapen mer.

Och om inte du är här, nära mig, blir döden min enda

anförvant. Stumt biter den sig fast i mig.

Du står mellan mig och döden, det känner jag alltid.

På ditt hjärta beror det om jag lever.

Du vet nu, om du någonsin tvivlat på det,

att genom den jag älskar skulle jag kunna dö.

Paul Valéry var intellektets sångare, det genomarbetade, genomlysta medvetandets skald. I fransk litteratur representerar han den rena reflexionen, utan mänskliga engagemang, utan känslomässiga relationer. Entusiasm och upphetsning var inte hans skapande tillstånd. Sinnena kunde bara skilja oss från verkligheten: ”Det jag ser gör mig blind. Det jag hör gör mig döv… Ta bort alla ting så att jag kan se klart.”

Sådan var Paul Valéry.

Men inte hela sitt liv. I 40 år har en kvinna burit på hemligheten att kärleken till sist hann upp honom.

Paul Valéry skrev tusen brev och dikter till henne. Han som varit den strängt lagbundna poesins stormästare, han öppnade sig under sina sista år som en varm källa, flödande av enkel, omedelbar kärlekslyrik.

I oktober 1982 gick dessa dikter under klubban i Monte Carlo. Källa: Le Monde 24/9 1982.  Jag längtar mycket efter att få läsa dem.

 

29 maj

Den 29 maj 1978 samlas omkring 700 lantarbetare utanför rådhuset i Panzós i Alta Verapaz, Guatemala, och begär att få tala med borgmästaren.

De protesterar mot godsägarnas trakasserier och övervåld. Godsägarna tvingar till sig arrende även för jord som det statliga jordreforminstitutet har delat ut till bönderna.

Borgmästaren är inte anträffbar. Men godsägarna själva är där och tar emot dem tillsammans med 150 soldater från militärbasen i Zacapa. Trupperna öppnar eld och skjuter rakt in i folkmassan.

De flyende beskjuts från fönstren av godsägarnas hejdukar, de jagas ut i floden och drunknar, de förföljs med helikopter långt upp i bergen. Minst 126 män kvinnor och barn dödas i denna massaker och flera hundra blir sårade.

Men den ”nyhet” som kablas ut över världen och sprids i Sverige är arméns version:

Minst 40 bönder har dödats vid sammanstötningar med myndigheterna i en by i norra Guatemala, rapporterar TT-DPA. Flera hundra bönder hade försökt att ockupera ett jordområde, beväpnade med jaktgevär och käppar. Oroligheterna spred sig till en militär postering. Regeringen skickade då trupper för att slå ned böndernas ockupationsförsök. De hade eggats av gerillan, uppges av en militärkommuniké.

Det som kallas ”nyheter” är – även i DN – ofta ingenting annat än förtryckarnas lögner.