4 mars

Den 4 mars 1782 skriver Thomas Thorild – som just gått miste om sällskapet Utile Dulcis stora pris därför att han inte underkastat sig ”den erkända skaldekonstens stadgade lagar” — ett öppet brev i Stockholms-Posten:

Förnuft, smakens styrsel, stadgade lagar: hvad betyda dessa orden?

– Den allmänt godkända smaken: ja i Paris och Stockholm! men Grekland och Rom och Ängland och Tyskland och Italien sjunga Gudommeligen orimadt.

Hvart Snille är födt Lagstiftare: sjelfskapare i sit ämne.

Det tar icke utan ger lagar.

Detta var nytt. Thorild hänvisar inte bara, som man hittills alltid gjort i Sverige, till utländska förebilder. Han har självkänsla nog att göra sin egen personliga uppfattning till högsta norm för sin konst.

Man vinner ej det nya utan genom upoffring af det antagna, eller det mera fria och höga utan genom upsprång öfver vanligheten: många andas väl och förnögdt där andre känna sig förqväfvas: Sparfven qvittrar mellan qvistarne, och der kan Örnen endast hvila.

Det här är, som alla förstår, ingenting för omogna skolbarn att läsa. Det skulle bara sätta idéer i huvudet på dem.

 

10 mars

Den 10 mars 1876 tas telefonen för första gången i bruk. De första ord som yttras i telefon är ett spontant rop på hjälp:

– Kom hit! Jag behöver dig!

Det var Alexander Bell som ropade på sin medarbetare Watson. Han hade råkat spilla syra på byxorna.

Telefonen har omskapat vårt medvetande, anser Georg Steiner i sin bok On difficulty. Telefonen har gjort oss impulsiva och oförbehållsamma. Det är telefonen som har vant oss vid den oreserverade öppenhet som är vår tids gissel, anser Steiner.

Som om inte det mänskliga talet hade funnits långt före telefonen!

På den tiden skrev vi brev till varandra, menar Steiner. Avståndet mellan tanke och penna är längre än mellan tanke och tunga. Tanken hann ”raffineras”. Men i telefon säger vi plötsligt vad vi tänker, direkt och oöverlagt.

Vilken konstruerad motsättning! Jag får vansinnigt korrekta och tillknäppta telefonsamtal, jag får de mest förtroliga och uppriktiga brev.

Och framförallt – vilken missuppfattning av öppenhetens natur. Det tanklösa pladdret är ofta till just för att undvika öppenhet. Den verkliga öppenheten är ofta frukten av övervägande och eftertanke.

Med pennan i hand vågar jag tankar som förlamar min tunga. Det är inte telefonen som öppnar mig utan brevet. Närmare än dig som jag skriver till är mig ingen.

 

13 mars

Den 13 mars 1954 börjar slaget om Dien Bien Phu.

Fransmännen har skapat det befästa lägret i Dien Bien Phu som ett lockbete för att förmå den undanglidande vietnamesiska gerillan att stanna och slåss i en kitteldal där den kommer att malas sönder och samman av franskt artilleri och franskt flyg.

Slaget inleds kl 17.30. Plötsligt hör de förbluffade fransmännen genom de glesa takstockarna i sina skyddsrum hur natten skakar och dånar under fruktansvärda hammarslag.

Vad har hänt? Hur har vietnameserna fått fram artilleri? Tiotusentals bärare med cyklar har i månader släpat de tunga pjäserna bit för bit och centimeter för centimeter utan att lämna några spår som kan upptäckas från luften. Nu ligger de dolda i djupa pjäsvärn och skjuter med direkt verkan rakt ned i det franska lägret.

Det franska artilleriet kan inte upptäcka dem och besvara elden. Överste Piroth, som varit fullständigt säker på att han med sina kanoner skulle behärska situationen, inser för sent sitt misstag. Han tar en handgranat, avlägsnar säkringen med tänderna och håller den mot hjärtat.

Lockbetet har fungerat, det är tydligt. Men vem är det som har gått i fällan?

Jag vet inte hur många gånger jag har läst Jules Roy’s bok Det gröna infernot. Slaget om Dien Bien Phu (1964).

 

15 mars

Den 15 mars 1887 när Victoria Benedictsson har suttit på sitt hotellrum och väntat i nästan två månader tycker Georg Brandes att hon är mogen för erövring:

– Skal vi slukke de Lys og gaa hen i den Seng? Hon tvekar. Han frestar:

– Varför kan vi icke det, den kvarts timme jag har kvar? Jag klaeder af mig paa en Minut, hur lång tid behöver du?

– Ungefär densamma, men… Jag måste le åt denna glada iver, som var så alldeles förspilld.

– Varför tar du det så högtidligt, frågar han.

Ja, det är lätt att fråga för den som bekymmerslöst njuter sina kärlekshistorier. Det är svårare att svara för den som står med hela sitt kommande liv i sina händer, skriver Victoria. Men något gott fick hon i alla fall ut av Brandes förslag:

Det är en stor lugn lycka som fyller mitt bröst… Det har ända sedan min barndom varit mig en plåga att tänka på mig själv så ful och obehaglig, värre än alla andra människor. Han har med sina smekningar lyft mig upp och ställt mig på samma plan som andra kvinnor. Jag är icke vidundret längre.

Även i dessa känslor är hon Brandes lydig. Han ville gärna vara hennes befriare. Vad han inte ville ha var den skrämmande lidelse som redan dånade under den stora lugna. lyckan.

 

16 mars

Den 16 mars 1792 blir Gustaf III mördad under en maskeradbal på operan.

Mordnatten skildras i Almqvists roman Drottningens juvelsmycke. När skottet faller grips unga Adolfine av misstanken att hennes älskade deltar i sammansvärjningen mot kungen.

Istället för att gå ut genom dörren där polisen står och antecknar namnen, drar hon sig långt in i operamaskineriet och klättrar allt högre i kulisserna. Hon ser hissnande ned i bråddjupet under sig:

Allt här är väl blott poesins verk eller verktyg, tänkte hon, men farorna mellan dem äro icke inbillade.

Hon når taklisten som är murken och brister under hennes fot. Ett ögonblick ser hon livsfaran för ögonen och är nära att falla. Men så griper hon tag i ett moln, vars ljusgrå rand svävar över ett träd.

Lyckligtvis fann hon molnet av så friskt och gott virke att det höll att stiga på.

Inget ord av Almqvist älskar jag så som det.

Det finns en massa romantiskt bråte hos honom, en stor fantasiernas kulissvärld som han klättrar omkring i. Men farorna mellan dessa kulisser är icke inbillade. Och han är alltid beredd att pröva sina fantasier i praktiken. Hela sitt liv söker han efter ett moln av så friskt och gott virke att det håller att stiga på.

 

 19 mars

Den 19 mars börjar vad Linné kallade ”Käldraget” – den tid då tjälen dras ur jorden. I Linnés Uppsala hade Käldraget följande höjdpunkter:

Mars 19 Det droppar från taken för middagssol. Dagsmeja.

Sälgens hängeknoppar spricka.

20       Snön smälter vid väggarna.

Lärkan börjar slå sina drillar.

22       Vattnet rinner vid väggarna.

25       Vägarna bliva smutsiga och stänka.

April   1 Hästgödseln fräter isen. Vindvakar.

3       Stenarna lossna från isen. ”Heta stenen”.

6       Kullarna bliva bara genom halvsmält snö.

Ormar framkrypa.

Myggsvärmar dansa, flugor framkomma.

Orren spelar. Vipan anländer.

7       Nässelfjärilar flyga ymnigare fram.

Ankan värper, gräsanden anländer.

10       Snövattnet svämmar över.

Ankomsten av svanen och crex äro säkra vårtecken.

Åarna gå upp och isarna gå sin väg.

11       Gäddan leker. Isvattnet uppsupes av jorden. Grodan visar sig.

Detta är Käldraget – årets fostertid, då det äntligen börjar visa livstecken.

20 mars

Den 20 mars 1831 talar Goethe med Eckermann om Daphnis och Chloe.

När jag föreställer mig den högsta lyckan tänker jag mig att jag ligger naken på marken och ser upp i himlen.

Det är egentligen konstigt, för jag avskyr badstränder och vet av erfarenhet att vanlig mark nästan alltid är våt och kall och knölig eller åtminstone full av pissmyror.

Förklaringen finns i Longos roman Daphnis och Chloe. Där säger den gamle Phileras till de unga att mot kärleken finns det inget botemedel – ”inget utom kyss och omfamning och att lägga sig samman med nakna kroppar”.

Daphnis och Chloe lyder rådet. ”Det är visserligen kallt”, säger de, ”men vi skola härda ut efter Phileras föredöme.”

Longos visste hur kallt det var. Men Goethe glömde den lilla detaljen när han talade med Eckermann:

Vilket landskap! Icke ett spår av töcken, dimma, moln eller fuktighet, utan beständigt den blåaste renaste himmel, den behagligaste luft och torr ren mark överallt, så att man hade lust att lägga sig naken på den.

Just dessa rader citerar Vilhelm Ekelund i Antikt ideal, där jag som ung pojke läste dem och strök under slutorden.

Sedan dess är det så jag föreställer mig lyckan.

 

21 mars

Den 21 mars 1728 träffar Rousseau för första gången fru de Warens.

Han är 16 år. Hon är 28. Frånskild, utan barn. Han hinner upp henne på gångstigen bakom hennes hus i Annecy, mellan bäcken och gårdsmuren.

Varför kan jag icke omgärda denna lyckliga plats med ett gyllene galler, varför kan jag icke draga dit hela jordens hyllning! Ingen som älskar att ära minnesmärkena av människofrälsning borde närma sig den annorlunda än på sina knän.

Vid ljudet av hans röst vänder hon sig om just som hon skall stiga in genom bakporten till franciskanerkyrkan. Han hade väntat sig någon butter gammal fromlerska – och ser istället ”ett ansikte av idel behag, härliga blå ögon fulla av mildhet, en bländande hy, linjerna av en bedårande barm”.

Från första ögonblicket inger hon honom en fullständig tillit som sedan aldrig upphör. Han som annars är så blyg och tafatt känner sig med henne genast lugn och förtrolig.

Kan man känna kärlek, jag säger icke utan begär, ty sådana hade jag, men utan oro, utan svartsjuka? Vill man åtminstone ej av sin kärleks föremål erfara, om man älskas tillbaka? Det är en fråga som det lika lite fallit mig in att någonsin göra henne som att spörja mig själv om jag älskade mig själv; och aldrig heller har hon varit mera nyfiken än jag.

Varför fick inte jag träffa fru de Warens när jag var 16 år? Något bättre hade inte kunnat hända mig, därom är jag både som man och far fullkomligt övertygad.

 

22 mars

Den 22 mars 1979 mördades Colom Argueta, ledare för det ena av de två socialdemokratiska partierna i Guatemala. Några dagar tidigare hade hans parti, Frente Unido de la Revolución, blivit registrerat som lagligt parti.

Två månader tidigare hade Fuentes Mohr, ledare för det andra socialdemokratiska partiet, begärt tillstånd att få registrera sitt parti. Några timmar senare var han död.

Fuentes Mohr och Colom Argueta är bara två av otaliga martyrer i Guatemala. Enbart under perioden januari till november 1980 mördades enligt Amnesty International 3000 människor. Av dem var 110 fackliga ledare, 311 bondeledare, 126 folkskolelärare, 86 universitetslärare, 389 studerande, 8 journalister, 4 präster och 37 politiker.

Amnesty kallar sin rapport Ett regeringsprogram för politiska mord. Regeringen anklagas för att själv, på högsta nivå, med presidenten direkt inblandad, planera och dirigera mördarpatrullerna.

Men det räcker inte att anklaga den lokale presidenten.

I slutet av 60-talet började USA:s experter experimentera med det politiska massmordet som medel att tysta oppositionen i Latinamerika. Sedan dess har den organiserade terrorn blivit en allt viktigare del av USA:s strategi i området. Det är inga okända mördare som tar livet av tusentals och åter tusentals människor i Latinamerika. Det är en mycket känd mördare: USAs president.

 

24 mars

Den 24 mars 1928 skriver Ludvig Nordström det första brevet från Konstantinopel till sin hustru Marika Stiernstedt i Paris:

Det känns verkligen så lugnt och skönt inom mig detta, att äntligen ha en fast punkt i livet, att alltid kunna vila sina tankar hos en, så ordnar sig i grund och botten allt.

Hans brev blir för varje dag alltmer passionerade. ”Jag begär absolut ingenting annat än att få av enkel naturlig kärlek tjäna dig”, skriver han. ”Man måste vara trofast och hålla samman genom allt.”

”Jag var inte vuxen vare sig äktenskap eller dig då vi gifte oss”, skriver han. ”Det är jag först nu. Jag garanterar dig ro för resten av ditt liv och jag själv har ro för resten av mitt liv genom dig.”

”Jag vill ge mig, allt vad jag har, åt dig”, skriver han. ”Jag har inte känt förut att man kan älska så att det förändrar hela ens liv, så att det går över allt annat och gör allt annat likgiltigt.”

Två månader efter det första brevet från Konstantinopel kommer det sista. Ludvig meddelar där kort och gott att hans äktenskap med Marika efter 18 år nu är avslutat. I fortsättningen tänker han leva med en irländsk nattklubbsdansös.

Jag är ledsen (slutar han) om jag på något sätt skulle göra dig ont med detta brev. Men som sagt, det är bättre att vara ärlig och det har jag nu varit. Ludvig.

Det var det sista Marika Stiernstedt hörde från sin man Ludvig Nordström.

 

26 mars

Den 26 mars 1782 får Kellgren hela Stockholm att skratta åt Thorild.

Stockholms-Postens läsare mindes ännu Thorilds stolta utmaning till sällskapet Utile Dulci: ”Hvart Snille är födt Lagstiftare: sjelfskapare i sit ämne.” Kellgren svarade med en insändare under signaturen ”Husägare”:

Angående Påbudet om Snöskottningen

Hvar husägare är född Lagstiftare: sjelfrådare om sin trappa: han tar icke utan ger lagar –

Skick, ordning, renlighet: hvad betyda dessa orden!? Hvilken tid och ort har ej sit skick, sin ordning, sin renlighet!

Den allmänt godkända Policen: ja i Stockholm och Petersburg! men Lappland och Sibirien och Grönland och Norra Sembla trifvas Gudommeligen oskåttade –

Man hinner ej det ovanliga utan genom uppoffring af det vanliga, eller det skyhöga utan genom uppskutt öfver det låga. Månge vada i snön uppe til armarne, där andre ej finna fotfäste: Flugan drunknar på théfatet, och der kan hunden endast läppja.

Det var förödande roligt. Men i sak – vad hade Kellgren egentligen sagt? Ville han verkligen hävda att eftersom renlighet är densamma för alla, så kan det heller inte finnas mer än en sorts skönhet i poesi?

Thorild hade, så att säga, inte bollsinne nog att returnera Kellgrens hårda backhand. Hans svar var lamt och debatten återupptogs inte förrän drygt ett år senare.  Fortsättning 13/9.

 

27 mars

Den 27 mars 1848 skriver Henry David Thoreau till sin vän Harrison Blake:

Människan kan inte föreställa sig ett tillstånd så skönt att det inte kan förverkligas. – Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.

Vilket oerhört påstående! Arne Sand och jag brukade ofta diskutera det under de sista åren av hans liv. På de sista sidorna i sin sista bok, Väderkvarnarna, har han gestaltat problemet.

Vegar skriver brev under en affärsresa till Helsingfors. På flyget blir det bara: Älskade Sylvia! I taxin: Jag har längtat efter dig varje sekund. Morgonen efter den första genomfestade natten: Det är midnatt. Jag sitter och skriver på mitt hotellrum med ditt fotografi framför mig på bordet. Nästa kväll med tankarna djupt i värdinnans urringning: Jag önskar att du vore här.

En särskild känsla får brevet den morgon Vegar vaknar i en stackars främmande kvinnas säng. Annars växer det med några mödosamma meningar i taget mellan luncher och sammanträden tills det slutligen är färdigt: ett underbart kärleksbrev, som naglar sig fast i mottagarens hjärta.

När Sylvia läser det, beslutar hon att försöka hjälpa Vegar att alltid förbli den han var när han skrev detta brev.

Hon hade, ansåg Arne, begått samma misstag som Thoreau. I ord uttrycker man bäst just det som man inte kan uttrycka i liv.

 

28 mars

Den 28 mars är min födelsedag. Jag lever. Men min vän Arne Sand har redan varit död i mer än 40 år.

Ibland saknar jag honom fruktansvärt. Det finns saker som jag inte kan tala med någon annan än honom om.

”Liksom hönor kan flyga med avhugget huvud, så kan verkligheten röra sig ett stycke, infångad av språket”, skrev han i Väderkvarnarna. Vi hade motsatta meningar om det, liksom om nästan allting annat.

Själva skärningspunkten mellan oss låg i Thoreaus påstående: ”Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.”

För Arne var detta det mest grundläggande misstag man kan begå när det gäller litteratur. För mig måste man begå detta misstag innan litteraturen får värde och mening.

Gandhi begick det när han läste Thoreaus Civil disobedience och lärde sig störta ett världsvälde. Thoreau begick det när han bodde i skogarna kring Walden och omsatte sina tankar i handling.

Överallt där litteratur blir något annat för människor än en nackad höna har detta misstag begåtts. Jag begår det om igen varje gång jag läser vad Thoreau skrev till sin vän Harrison Blake:

Gör vad du älskar. Lär känna benet i dig själv: gnag det, gräv ned det, gräv upp det igen och gnag vidare på det. Var inte för moralisk, annars kan du lätt lura dig själv på mycket liv. Men låt ingenting komma mellan dig och ljuset.

 

29 mars

Den 29 mars 1772 dog Emanuel Swedenborg. Låt oss hoppas att han efter döden fick komma till sin egen himmel.

I Swedenborgs himmel tillhör änglarna olika sfärer. Men passagen mellan sfärerna är fullkomligt fri. Änglarna får bege sig vart de vill.

Det visar sig då att alla nybörjare beger sig direkt till den högsta saligheten.

Men väl där känner de sig underligt illa till mods. Det börjar klia. De kan inte sitta still. De tycker att de har kommit till helvetet och snart söker de sig tillbaka till den sfär vars salighet överensstämmer med deras natur.

Där trivs de. De flesta stannar. Många hävdar rentav att den salighet de funnit sig tillrätta i är den allra högsta. Men några förbereder sig genom andliga övningar för att stiga vidare till högre sfärer.

Som allting annat i Swedenborgs himmel liknar detta något som vi har erfarenhet av här på jorden. Det är inte klassamhället jag tänker på – där är ju passagen mellan sfärerna ingalunda fri – utan bildningsupplevelsen.

Vi kan bege oss till vilken musik vi vill, till vilken litteratur vi vill, till vilken filosofi vi vill. Men det är långtifrån alla som trivs i den högsta saligheten. De beger sig då var och en till den sfär som överensstämmer med deras böjelser. Där stannar de flesta. Men några förbereder sig genom övning för uppstigande.