4 april

Den 4 april 1846 ligger Clotilde de Vaux döende i nr 5 rue Payenne i Paris.

Vem var hon? Det borde jag ha vetat, jag som ägnat hela min ungdom åt att läsa vad Vilhelm Ekelund rekommenderar.

I sin bok På hafsstranden talar Ekelund om Auguste Comtes upplevelse av Clotilde. Han jämför Comte, som för mig bara var den store sociologen och positivisten, med – Swedenborg! Därför att de hade samma ”intima disciplin”. Vilken? Det brydde jag mig aldrig om att ta reda på.

Tills jag en dag på väg att hålla föredrag på svenska institutet i Paris, 11 rue Payenne, kom att titta på grannhuset, nr 5. Där dog Clotilde. Där har Comtes brasilianska lärjungar skapat ett litet tempel till hennes ära.

Den 45-årige filosofen Auguste Comte träffade 1844 den 30-åriga Clotilde de Vaux. Hon gjorde djupt intryck på honom. Efter hennes död två år senare började han varje dag med att minnas henne. Med den innerligaste skärpa återkallade han hennes bild, detalj för detalj, tills han hade den fullständigt tydlig framför sig. Då satte han sig att skriva, med henne, för henne.

Det var hans ”intima disciplin”.

Den förälskades sista tanke vid insomnandet är den älskade, och den är hans första vid uppvaknandet, skriver Ekelund. Hvad är det som hos en Plato, en Swedenborg, en Comte utgör deras egentliga historia och karaktär annat än det stora förälskelse-momentet?

 

5 april

Den 5 april 1887 går en liten blind och dövstum amerikansk flicka med sin lärarinna till vattenpumpen.

Redan när lärarinnan tar fram hennes hatt vet hon att hon skall få gå ut i det varma solskenet. Den tanken, ”om nu en ordlös känsla kan kallas en tanke”, kommer henne att hoppa av glädje.

Vid 1 1/2 års ålder hade hon drabbats av en sjukdom som försänkte henne i ett ljudlöst mörker. Där förlorade hon snabbt det lilla språk hon hade hunnit erövra före sjukdomen. Det ord som längst blev kvar var ”wah-wah” för ”vatten”.

Nu går hon till pumphuset, lockad av den doftande kaprifolen. Lärarinnan tar hennes hand och för in den i strålen från vattenpumpen. Medan det kalla vattnet spolar över den ena handen stavar lärarinnan i den andra ordet ”v–a–t–t–e–n”.

”Hon stod som genomborrad. Ett nytt ljus tändes i hennes ansikte”, skrev lärarinnan den kvällen.

”Det var språkets mysterium som uppenbarade sig för mig”, skriver Helen Keller i sin självbiografi The Story of My Life. ”Jag insåg att vatten var detta underbara svala någonting som strömmade över min hand.”

Jag lämnade pumphuset ivrig att lära. Allting hade ett namn och varje namn födde en ny tanke. Varje föremål jag rörde vid tycktes darra av liv. Jag lärde mig många nya ord den dagen– ord som skulle komma världen att blomma för mig.

Många av människoandens stordåd ”ligga i en namngifvandets mystik inneslutna” säger Ekelund. I Helen Kellers liv blir det sällsynt tydligt.

 

6 april

Den 6 april 1327 får Petrarca i kyrkan Santa Chiara i Avignon syn på Ugo de Sacles hustru, den sköna Laura de Noves – den kvinna som han skulle älska i 21 år utan att någonsin bli hennes älskare, den Laura som han öppet eller hemligt vänder sig till i huvuddelen av sitt författarskap.

Petrarcas kärlek till Laura är urtypen för Comtes kärlek till Clotilde och för otaliga andra poetiska kärleksförhållanden. ”Det bästa för en skald är frånvaro”, sa Picasso till Paul Eluard. ”Du borde sucka och tråna efter en blek ung flicka och till på köpet efter en som inte är här.”

Men för egen del ville han ha en massiv och påtaglig hustru som alltid fanns till hands.

”Sex in the head” brukade D H Lawrence kalla den svärmiska kärleken. Men ingen har genomskådat den djupare än Proust:

Det är kärlekens fruktansvärda bedrägeri detta, att den till en början är en lek inte med en kvinna som tillhör yttervärlden utan med en docka i ens egen hjärna, den enda förövrigt som man alltid kan ha till sitt förfogande, den enda man verkligen kommer att äga, och som minnet, vars godtycklighet är nästan lika fullständig som fantasins, kan ha gjort så olik den verkliga kvinnan som det drömda Balbeck för mig var olikt det verkliga – en konstgjord skapelse som man så småningom kommer att till sin egen olycka försöka tvinga den verkliga kvinnan att likna.

 

12 april

Den 12 april 1633 börjar rättegången mot Galilei inför inkvisitionsdomstolen i Rom.

1600-talets gamla hemtrevliga världsbild med jorden i centrum hade mäktiga försvarare. Man fick betvivla den, man fick diskutera den, men man fick inte öppet förhåna den som Galilei gjorde i ”De två stora världssystemen”.

Under hot om tortyr tvingades han till offentlig avbön och lämnade domstolen som en bruten man.

Även i dag värjer vi oss instinktivt mot ångestskapande insikter – vi som tror att marknadsekonomin kommer att skapa arbete åt alla och kapprustningen varaktig fred.

1600-talskyrkans fruktan är lika begriplig. Galilei hade konstruerat ett teleskop som förstorade 30 gånger. I hans bok ”Budbäraren från stjärnorna” fick läsarna för första gången blicka in i det oändliga universum som teleskopet öppnat:

Och framför deras blickar breddes ut

Det dystra djupets hemligheter: mörk

En gränslös ocean där strand ej finns

Ej mått och vidd, där höjd och bredd och längd

förloras, tid och rum ej är…

som Milton sjöng i Det förlorade paradiset.

Till och med Kepler blev rädd. ”Oändligheten är omöjlig att föreställa sig”, upprepade han gång på gång ångestfullt.

 

13 april

Den 13 april 1958 borde jag egentligen ha dött. Men det fick jag inte veta förrän jag kom tillbaka till Rhodos sex år senare. Mina vänner såg på mig som om jag hade varit ett spöke.

–  Är det verkligen du? Förra gången kom du ju med ”Dodecanessos”, inte sant?  – Javisst.

Du hade farit mellan öarna utmed Mindre Asiens kust och varje gång med ”Dodecanessos”?  – Just det.

Och du for härifrån en söndag?  – Stämmer.

Med ”Dodecanessos”?  – Nej, jag hade tröttnat på lössen och tog den stora båten. Fast det var lite dyrare.

– Det var väl använda pengar.  – Hurså?

– Jo, du minns gamla ”Dodecanessos”, hur dom lagade henne med cement år ut och år in.  – Det visste jag inte.

Till sist sjönk hon som en sten. Alla här tog för givet att du var med. Det var samma natt du reste som ”Dodecanessos” gick under med man och allt.  – Det menar du inte!

– Lagad med cement. Sjönk som en sten. Inga överlevande. Vi här som kände dig var mycket ledsna allihop.

Det var egendomligt att inse att när jag valde mellan de två båtarna den där söndagen så valde jag utan att veta det mellan liv och död. Med förbundna ögon valde jag rätt.

För mina vänner på Rhodos hade jag redan 1964 varit död i sex år. Den insikten kan ibland fortfarande fylla varje cell i min kropp med doftande liv – det nästan posthuma liv som jag bara av en ren slump fortfarande har kvar.

 

20 april

Den 20 april 1945 fyller Adolf Hitler 56 år.

För tre år sedan när han stod på höjden av sin makt strömmade dignitärer från hela världen till för att lyckönska honom. Nu kommer bara ryssarna. De står redan i Berlins förstäder.

För sista gången lämnar han bunkern och går upp i Rikskansliet. Paradsalarna står tomma. Tavlor och gobelänger är borta. Gamla tidningar, tomglas och odiskade tallrikar ligger strödda över golvet.

Hitler tar emot en avdelning Hitlerjugend. Hans halvblinda ögon tåras. Han talar stapplande och tonlöst. Hyn är bunkerblek, ansiktet uppsvällt. Han har spillt på sig så att han fått stora fläckar på uniformen. Hans händer darrar. Han kan knappast skriva den namnteckning som ännu ger hans order deras tvingande kraft.

Han låter sitt fantasipansar gå till fantasiangrepp. De divisioner han kommenderar finns inte mer. Han blir inte längre trodd, men inte heller motsagd. Även på sin sista födelsedag tar han fram byggplanerna för hemstaden Linz och betraktar tigande sina segerdrömmar.

Albert Speer, arkitekten som gav form åt dessa drömmar, var en av de sista som lämnade Hitlers bunkervärld. Han kallade den ”de saligas ö”.

De saligas ö – var finns den i dag? Dårarnas paradis – var är det beläget? Hur kommer det sig att jag så väl känner igen Hitlers sista födelsedag?

 

22 april

Den 22 april 1776 antecknas i skeppsjournalen på ostindiefararen ”Finland” som ligger för ankar i Kapstaden att ”jungmannen Benkt Lidner avvikit”.

Bengt Lidner – det är han med Lidnerska knäppen. Som pojke var han ganska tröglärd, men en dag väckte han sin lärares uppmärksamhet genom en hörbar knäppning i huvudet. ”Han kände en skakning ifrån nederdelen av pannan bakåt huvudskålen, så att han i ögonblicket skrek till av smärta.”

Sedan den dagen hade han snabb fattningsgåva – men också en olycksalig benägenhet för starka drycker. Styvfadern skickade honom till sjöss för att göra folk av honom. På sin första resa rymde han i Kapstaden.

”Här tillbringade han ungefär ett halvår i det djupaste armod”, skriver Sander i förordet till hans samlade skrifter, ”irrande omkring på landsbygden bland främmande vilda folkslag.”

Jag skriver inte romaner. Men om nånting skulle kunna ge mig lust att börja fabulera så är det tanken på Lidners irrfärder på den sydafrikanska landsbygden.

Vilka nya bilder hans öga sett, vilka bittra erfarenheter han gjort under denna sin bedrövelses och eländes tid, därom har han aldrig lämnat någon närmare underrättelse. Men aningen viskar till oss därom då vi läsa dessa rader:

På Nova Semblas fjäll, i Cejlons brända dalar

Varhelst en usling finns, är han min vän, min bror.

 

24 april

Den 24 april 1882 träffar Nietzsche för första gången den kvinna som skulle bli den enda i hans liv.

Det är i Peterskyrkan i Rom. Deras gemensamma vän Paul Ree har hittat ett tyst hörn i ett av sidokapellen. Här i kristenhetens själva hjärta brukar han sitta och arbeta på en bok som bevisar att Gud inte finns. Lou gillade hans val av arbetsplats och följde ofta med honom dit.

När Nietzsche hittat dem gick han rakt fram till Lou. Han sträckte fram handen och sa med en djup bugning:

– Från vilka stjärnor har vi fallit ned för att bli sammanförda här?

En formulering som han säkert hade arbetat på hela vägen från Messina. Lou brast i skratt.

– För min del kommer jag från Zürich, sa hon.

Mitt första intryck av Nietzsche, skrev hon senare, var en känsla av dold ensamhet.

Hans ögon liknade inte andra närsynta människors, de stirrade inte, de blinkade inte, de kom inte pinsamt nära.

De tycktes snarare vara väktare av hans inre skatter, stumma mysterier som inte tillät någon obehörig insyn.

Hans dåliga ögon gav hans drag en särskild magi eftersom de inte återgav omvärldens skiftande intryck utan endast vad som försiggick inom honom.

Vilket första intryck Lou gjorde på Nietzsche vet vi inte. Vi vet bara att två dagar senare bad han sin vän Ree att fria till henne för hans räkning. Fortsättning 13/5.

 

25 april

Den 25 april 1938, klockan halv nio på morgonen, startar Ludvig Nordström sin stora reportageresa genom Lort-Sverige. Tillsammans med 43 av landets provinsialläkare skall han undersöka vad som döljer sig bakom den idylliska fasaden på den lilla faluröda svenska torpstugan. Fattiglukten slår genast emot honom, frän och vidrig:

En lukt av sillake och instängd luft, sammansatt av odörer från röta i trävirke, mögelsvamp, nattkärl, gamla svettinpyrda kläder, sura skodon, smutsiga strumpor, fyllde rummet.

Sånt är han bra på att beskriva, Lubbe! Men analysen var inte hans starka sida. Felet med Lort-Sverige är, finner han till sist, bristande ansvarskänsla och en av det demokratiska styrelseskicket uppammad understödstagaranda.

”Man plåstrar med avkomman för att hålla så många som möjligt vid liv”, säger Carl Larson i By i bokens avslutande samtal. Man sysslar mera med de svaga och livsodugliga än med de kraftiga. Därigenom höjs skatterna.

– Det stämmer precis (säger Nordström) och detta har varit en genomgående synpunkt hos alla de läkare jag har träffat i Sverige, att om den andan skall fortsätta så är det en mycket stor risk för att det skall få till följd en stark degeneration i landet, ett dåligt folkmaterial.

– Det får vi naturligtvis. De svaga får fortplanta sig.

Från sådana slutsatser stiger en ännu vidrigare lukt av 30-tal än den gamla fattigstanken.

 

26 april

Den 26 april1918 är den vita terrorns natt i Raivola.

De röda hade tagit makten vid årsskiftet. I slutet av april nådde de vita arméerna fram till karelska näset. 150 man stupade i striderna kring den gamla villa där Edith Södergran bodde med sin mor.

Hon var fattig, smutsig och sjuk. Hon levde på ett slags ryska limpor, bakade av halvrutten potatis och hackade nässlor, som hon skar i skivor och kokade soppa på.

De vita vann. Efter snart fyra års världskrig och snart ett halvårs inbördeskrig hade brutaliteten nått en punkt där inga liv skonades.

Den 26 april var det fullmåne. Den kvällen arkebuserade de vita sina fångar under de alar som fortfarande växer längs stranden av Raivolasjön.

Sådan var den verklighet som Edith Södergran hade att överleva. Hon tog hjälp av sin dikt:

Månen vet… att blod skall ljutas här i natt.

På kopparbanor över sjön går en visshet fram:

lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.

Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden

Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:

Vad jorden är skön i denna ensliga stund.

 

27 april

Den 27 april doftar de japanska körsbärsträden i Jardin des Plantes som häftigast.

När jag andats mig mätt går jag tvärs över gatan till nr 39 rue Geoffre St Honoré. Där ligger Hammam de la Mosquée.

Genom en liten förfallen trädgård kommer man in i ett fullsatt kafe. Därbakom ligger valvgångarna och marmorhallarna: sex höga rum med gradvis ökande värme.

Det innersta är hett som en riktig finsk bastu. Luften är så fuktig att man bara skymtar de andra männen i ångorna. Men man hör dem.

De sitter längs väggarna och sjunger. De sjunger inne i sina kroppar, entonigt, ordlöst, utan läpprörelser och valven ovanför dem ger deras röster djup.

Sedan ligger jag i vilrummet svept i mitt röda höftskynke och lyssnar på vattnet som sakta flödar över brunnens bräddar. En man vilar sig stående på huvudet. Han rör sina ben med samma lätthet och precision som jag mina armar.

– Är det er religion? undrar jag.

Nej, det är min kultur.

Vad vore Paris utan sina invandrarkulturer? Utan sina yogalärare, sina turkar, sina tropiska växter, sina japanska körsbärsträd? Det är hela den värld som denna stad tagit emot som gör den till en världsstad.

Vi borde tacka dem som av barmhärtighet vill hjälpa Stockholm en liten bit på väg genom att bygga en moské på Jarlaplan.

 

28 april

Den 28 april1373 skriver Petrarca brev till sin vän Boccaccio.

Denne hade bett honom att ta det lugnt på gamla dar, njuta livet och inte arbeta så mycket. Petrarca svarar:

Intet är lättare än pennan och intet ger mer nöje. Annan glädje är flyktig och ger sår i själen, pennan gör en glad medan man skriver och när man lägger undan den har man frid i sinnet och tillfredsställelse.

När jag betraktar litteraturens historia och ser hur författarna nästan alltid lyckas ordna det så för sig att de går miste om kärleken, vällusten, lyckan, lugnet och allt annat som mänskohjärtat brukar eftertrakta då frågar jag mig: Varför?

Kunde de inte bli lyckliga? Eller ville de inte?

Svaret tror jag är: De var lyckliga.

I sitt arbete var de lyckliga. I den skapande bristen var de lyckliga. Hängande i knävecken precis utom räckhåll för allt vad de åtrådde och längtade efter erfor de en arbetslycka långt mera tillfredsställande än de ursprungliga behovens mättnad.

Det visste ingen bättre än Lauras försmådde skald. Den gamle Petrarca lät inte lura sig att sluta skriva för att börja leva. Han säger till sin vän:

Jag tvekar ej att säga att av alla mänskliga fröjder är litteraturens utövning den förnämsta. – Var frisk, tapper och lycklig och glöm ej mig.

 

29 april

Den 29 april 1782 träffar C A Ehrensvärd sin bäste väns fru i Bologna.

Han blev mycket förvånad, ty fastän han hade umgåtts med Masreliez nästan dagligen i två år hade denne aldrig nämnt att han var gift.

Ehrensvärd hade sig själv att skylla – hans brev till vännen är fulla av kvinnoförakt.

Kvinnfolk talar aldrig ett allvarsamt ord, om icke då någon man varit obelevad eller någon elegant skilt sig vid sin maitresse.

Kvinnoväldet leder till prål, grannlåt och behagsjuka åthävor, ansåg han. Vi kommer aldrig att få annat än ytligt glitter i levnaden och täcka småstycken i konsterna om inte kvinnorna först spärras in, brukade han säga.

Den manschauvinistiska jargongen hör till det direkt motbjudande hos Ehrensvärd. Den föddes ur ett djupt beroende av kvinnor, som han en gång i en fotnot till sin filosofi på ett rörande sätt har bekänt:

Man kunde nästan kalla alla karlar i Norden för kvinnfolks fosterbarn. Genom den naturliga köld vi äga, så måste vi ständigt söka dem och därigenom bli deras fosterbarn. Det är liksom man skulle glömma sitt eget kön ifall man inte ständigt för ögonen hade det andra. Lusten att leva skulle förgås om man icke i vart ögonblick hade ett påminne om sitt ändamål. Kanske deras åsyn, deras röst och ända till och med deras luft verkar som en drivfjäder på hela vårt kalla livs sammanhang.

 

30 april

Den 30 april 1945 begår Adolf Hitler självmord i Berlin. Före sin död ger han order om att Tyskland skall förintas.

Det har alltid varit tekniskt möjligt att utrota Europas befolkning, säger Jan Myrdal. Det skulle kunna göras med slidkniv. Men det har inte blivit gjort med slidkniv. Alltså kommer det inte heller att ske med kärnvapen.

Det har alltid varit tekniskt möjligt att arrangera charterresor till Mallorca, säger jag. Det skulle kunna göras med segelfartyg. Men det har aldrig gjorts med segelfartyg. Alltså kommer det inte heller att ske med jetflyg.

Hitlers order om att Tyskland skulle gå under med honom måste den gången utföras så att säga med slidkniv. Gruvschakten skulle vattenfyllas ett efter ett, fabrikerna sprängas, kraftverken och järnvägarna göras obrukbara. Det krävde organisation, massor med folk, drivmedel, sprängämnen, tändhattar, stubintråd… allt möjligt som inte fanns.

Framförallt tog det tid. Som allting som tar tid kunde det fördröjas. Den tid förintelsen tog gav dess motståndare en chans att förhala den och förhindra den. Hitlers order blev aldrig utförd.

Det är det som är skillnaden mellan slidknivar och kärnvapen.

Hitler hade ingen knapp att trycka på när han begick självmord i Berlin den 30 april 1945. Det är därför Myrdal fortfarande lever.