1 november

Den 1 november 1755 ödeläggs staden Lissabon av en jordbävning där 15000 människor omkommer.

Det tog bara tio minuter. Det gick nästan lika fort som i Hiroshima. Och namnet Lissabon fick för 1700-talets människor något av samma symboliska betydelse.

Jordbävningen i Lissabon grusade inte bara en stad utan en hel världsbild, den som tidens bildade européer omfattade – en metafysisk optimism som grundlagts av Leibniz och som sammanfattades i slagordet: Vår värld är den bästa av alla möjliga världar.

Tidens intellektuella storheter gjorde sitt bästa för att försvara denna världsbild även efter Lissabon.

Immanuel Kant, 31, höll fast vid att naturen, till vilken även jordbävningarna hör, är god. Vi skall bara inte förvänta oss att den anpassar sig till vår bekvämlighet. Det är vi som skall an- passa oss till naturen, inte tvärtom.

J J Rousseau, 43, instämde av hjärtat. Det var inte naturen som hade lagt 20000 sjuvåningshus där Lissabon låg. Folk borde inte bo så tätt ihop. Rousseau passade på att slå ett slag för sitt småskaliga samhälle.

Bara Voltaire, 61, insåg att Lissabon gav dödsstöten åt den officiella optimismens världsbild. Bara han förmådde ge uttryck åt den oro som alla kände. Med sin satiriska roman Candide, som 1759 började sitt segertåg över världen, gjorde han det för all framtid omöjligt att tro att vår värld är den bästa av alla möjliga världar.

 

4 november

Den 4 november 1741 klockan 8 på morgonen får den andra Beringexpeditionen äntligen land i sikte.

Lurad av en bedräglig karta har den i fem månader irrat omkring på havet. Fartygen är vrak och i besättningen är det svårt att skilja de levande från de döda. Man beslutar att övervintra i gropar på stranden.

Efter Berings död övertar Sven Waxell ledningen och lyckas följande vår föra de överlevande tillbaka till Kamtjatka. I sin bok Den stora expeditionen riktar han ett våldsamt angrepp mot dem som ritar kartor fulla av fantasier och gissningar:

Det är en oerhörd skillnad mellan att göra upp en karta efter påståenden, underrättelser, förmodanden och spekulationer, och att göra upp en karta efter egna erfarenheter.

Jag skriver alltför mycket om denna sak och kan nästan inte bli fri från den, men mitt blod kokar när jag tänker på det skändliga bedrägeri vi blev utsatta för.

Jag själv hade så när mist både liv och ära och nästan halva besättningen dukade under genom bedrägeriet.

I dag gynnar tidsanden åter sådana kartritare (om än verbala, för att inte säga verbiosa) som fablar om kuster där de aldrig satt sin fot. Men även deras ord kommer att bli prövade i handling – och de skändligen bedragna kommer att söka sig till en annan sorts författare, dem varom Ekelund talar i Det andra ljuset:

En författares ärelystnad: icke nedskrifva en sats som man ej själf lefvat, pröfvat.

 

6 november

Den 6 november 1881 håller en låghalt skräddare vid namn August Palm det första socialistiska agitationsmötet i Sverige.

Blygsam som han är väljer han just Gustaf II Adolfs dödsdag, Sveriges dåvarande nationaldag, för sitt föredrag ”Vad vilja socialdemokraterna?”

Enligt Skånska Aftonbladets referat betonade talaren att en arbetare för sitt arbete får endast en del av vad han verkligen kunnat förtjäna.

Resten stoppar arbetsgivaren i sin ficka och tager så arbetsgivaren några öre om dagen av ett hundratal arbetares förtjänst så slutar det med att arbetsgivaren blir rik och hans arbetare utsugna. Det är detta system socialismen vill ha bort.

Än idag går löntagarna med på att låta en del av ”vad de verkligen kunnat förtjäna” stanna kvar i företaget som dess vinst. Det måste de göra. Ty det är med dessa pengar som företagen gör de investeringar som ökar den framtida sysselsättningen och lönebetalningsförmågan.

Men löntagarna får ingen andel av den värdeökning som dessa investeringar ger upphov till. Lika lite får löntagarna någon bestämmanderätt för sina pengar. För varje krona som löntagarna lämnar kvar i företagen växer istället ägarnas förmögenhet och ägarnas anspråk på utdelning och makt.

Den punkt som Palm satte fingret på är fortfarande den centrala orimligheten i privatkapitalismen. Det kan det vara värt att minnas på den svenska socialismens födelsedag.

 

7 november

Den 7 november 1896 står Gustaf Fröding inför rätta för att i sin dikt ”En morgondröm” ha sökt främja ”ett fördärvligt leverne”.

Han blev frikänd. Dikten är så tyngd av överkompenserade skuldkänslor att den knappast kan locka till någonting.

Skuldkänslor för vad? Jo, två år tidigare hade Fröding anmält sig själv hos rådhusrätten för ”sexuella förseelser”, nämligen ”onaturliga” samlag med en prostituerad.

Det ”onaturliga” var något som de flesta älskande gör var och varannan dag. Fröding och Stina Jonsson, som flickan hette, hade helt enkelt legat med varandra mun mot kön. Det tyckte inte hon var nånting att bråka om. Men han bröts ned av sedlighetens tyranni.

Som så ofta var kvinnorna modigare och barmhärtigare än männen. Under sinnessjukdomen vårdades Fröding av syster Signe Trotzig. Hennes barndomsvän Gerda Kjellberg var 1919-46 hud- och könsläkare i Stockholm. I sina memoarer Hänt och sant (1951) berättar hon:

Det hände ofta att han under natten led av svår ångest, vilket gjorde henne ont. Till slut fann Signe på, rent instinktivt som sjuksköterska och medkännande kvinna, att han blev lugn om hon kröp ned i hans säng och lade sig tätt intill honom. Natt efter natt när hushållerskan gått till sängs och allt blivit tyst i huset – och endast hans ångest var levande vaken  smög hon sig intill honom.

Så vackert och så mänskligt! Tänk om jag en gång fick höra talas om en ung man som på det sättet med sin kropp vågat stilla en gammal sinnessjuk kvinnas ångest!

 

9 november

Den 9 november 1951 sitter Stravinsky i Hollywood och väntar på Dylan Thomas. De skall skriva en opera tillsammans, är det tänkt.

Men den dagen dog Thomas av akut alkoholförgiftning på St. Vincent’s Hospital i New York.

I stället för opera skrev Stravinsky kantaten In memoriam Dylan Thomas, som hör till den musik jag älskar mest. Texten är en av Thomas sista dikter, tillkommen vid hans fars dödsbädd. Så här börjar den:

Do not go gentle into that good night,

Old age should burn and rave at close of day;

Rage, rage against the dying of the light.

Det är nog tyvärr alldeles oöversättligt. Men vid den här tiden, när ljuset dör och jag tar cykeln hem från jobbet för kanske sista gången i år, fortsätter de engelska orden att söka efter sina svenska motsvarigheter:

Gå inte mild… Gå inte ädel… Gå inte förnäm… Gå inte foglig… Gå inte stilla…

Ålderdomen skall… Den gamle skall brinna och dåna… Och yra… Och svärma… Och rasa…

Rasa, rasa… Kämpa, kämpa… Gör motstånd, motstånd mot ljusets döende… Mot att ljuset dör…

Tills dikten slutligen nynnat fram sig så här:

Gå inte stilla in i den där goda natten,

Den gamle skall brinna och rasa vid dagens slut;

Gör motstånd, motstånd mot att ljuset dör.

 

10 november

Den 10 november 1871 stannar plötsligt karavanen och Selim säger:

– Jag ser doktorn, herre. Åh, en så gammal man. Han har grått skägg.

Vad, tänkte den resande, skulle jag icke ha velat betala för ett stycke vildmark, där jag osedd kunnat få ge fritt utlopp åt min glädje genom något galet upptåg att som en fåne bita mig i handen eller slå en kullerbytta för att betvinga mina känslor.

Mitt hjärta klappade häftigt men jag fick ej låta mitt ansikte förråda min sinnesrörelse, så att icke den värdighet som anstod en vit man, skulle äventyras.

Jag gjorde därför vad som tycktes mig vara mest passande. Jag makade undan massan och gick genom den tills jag kom mitt för arabernas halvcirkel. Framför den stod mannen med det grå skägget.

Medan jag långsamt nalkades honom märkte jag att han var blek, såg medtagen ut, bar en blåaktig mössa med en urblekt guldträns, hade en tröja med röda ärmar och ett par byxor av grått halvylle.

Jag skulle ha velat springa fram till honom men jag var en feg stackare därför att en stor folkmassa omgav mig. Jag skulle velat omfamna honom om jag blott vetat att han icke tagit illa upp ett sådant beteende.

Jag gjorde därför vad blyghet och falsk stolthet tillrådde mig som det bästa – jag gick lugnt fram till honom, tog av mig hatten och sade:

– Dr Livingstone, förmodar jag?

Stanleys Hur jag fann Livingstone är ett av de mytiska reportagen.

11 november

Den 11 november 1572 får Tycho Brahe, på hemväg från sitt laboratorium, plötsligt syn på en supernova.

Det var första gången en sådan gigantisk stjärnexplosion observerades i Europa. I Kina däremot hade de länge varit kända. Novorna kallades ”gäststjärnor” och de äldsta observationerna finns nedtecknade på orakelben från 1300-talet f Kr.

Vid samma tid lärde sig de kinesiska astronomerna att bestämma stjärnornas position med utgångspunkt i himmelspolen och himmelsekvatorn – en metod som inte övertogs i väst förrän 2800 år senare.

Kineserna fogade in sina iakttagelser i en världsbild som var mycket modernare än den som härskade i antikens och medel- tidens Europa.

Jesuitmissionären Matteo Ricci rapporterade hösten 1595 från Peking om en del ”absurditeter” i den kinesiska föreställningsvärlden. Kineserna har inte klart för sig att det finns tio himlar, skrev han, utan tror att det bara finns en rymd.

De förstår inte att himlen är uppbyggd av solida sfärer, utan har fått för sig att rymden är tom. De tror att stjärnorna rör sig i detta tomrum och begriper inte att de i själva verket sitter fästade på firmamentet.

Matteo Ricci tvivlade aldrig på den västerländska världsbildens överlägsenhet. Den hade ju i ett och ett halvt årtusende varit vedertagen i Europa. Men bara några decennier senare ersattes den av en ny, som på avgörande punkter gav de kinesiska astronomerna rätt.

 

13 november

Den 13 november 1804 utkommer Jean Pauls Vorschule der Ästhetik, detta väldiga, dunkla magasin för konstnärlig erfarenhet, upplyst av snilleblixtar.

Där står det i § 12 att diktaren och filosofen är ett ”öga”. Hans flykt är fri som flammans. I sin dikt kan han mjukt och fritt höja sig över den ögonblickets slavmarknad där människan blir såld och köpt.

Det läste Schopenhauer. I andra delen av Världen som vilja och föreställning hänvisar han till Jean Pauls § 12 och säger i sin egen § 31 att världen kan få sin fulla och riktiga betydelse endast hos sådana människor, vilkas intellekt kan höja sig och sväva över objekten, befriat från viljans tyranni.

Det läste Nietzsche. Han tog Jean Pauls ”öga”, satte in det i Schopenhauers uttryck ”det rena subjektet” och skrev i Morgenröthes § 497 att hos dem som har ”det rena ögat” är anden ett bevingat väsen som höjer sig över temperament och karaktär.

Det läste Ekelund. Han upptäckte den underjordiska gång som förband Nietzsche och Schopenhauer, motpolerna i hans inre värld. Och i Nordiskt och klassiskt, § 131, skrev han:

De som nått stort i konsten ha haft förmågan att höja sig öfver sitt temperament. Det stilla och stora är utan temperament. Där är väl mycket i Schopenhauers lära om det rena subjektet som sammanfaller med Nietzsches klassicitetsideal.

Det finns en underjordisk stjärnhimmel där sådana budskap fortfarande uppfångas och sänds vidare.

 

16 november

Den 16 november 1532 genomfördes en brutal terroristaktion – kanske den mest framgångsrika i hela världshistorien: kidnappningen av Atahualpa.

Det hade varit lätt att stoppa terroristerna när de kom tågande genom Andernas bergspass. Men den 30-årige inkakonungen Atahualpa var nyfiken på dessa främmande män, på deras hästar och kanoner. Han lät dem komma. Han kände sig säker.

Så helt litade han på främlingarna att han kom obeväpnad ”som en vän och broder” för att tillbringa natten hos dem.

Han kom i skymningen, omgiven av hundratals tjänare, buren i bärstol, sittande på en tron av gediget guld. Han bars in på det torg som spanjorerna i hemlighet låtit omringa.

Först skickade de fram sin präst. Han förklarade läran om den heliga treenigheten och krävde i dess namn att Inkan skulle underkasta sig Karl V av Spanien.

Atahualpa vägrade givetvis. Då störtade spanjorerna fram och högg ned de obeväpnade indianerna. Massakern pågick en halvtimme.

slutligen kastade natten, mer barmhärtig än människan, sin vänliga mantel över de flyende och vid trumpetens ljud samlades Pizarros trupp på det blodiga torget i Cajamarca, skriver Prescott.

Med Inkan som gisslan krävde terroristerna en ofantlig lösen- summa. Ett helt rum fylldes från golv till tak med guld, två andra med silver. Därpå avrättades gisslan och under de följande 300 åren behöll terroristerna makten i Sydamerika.

Den klassiska skildringen av Pizarros illdåd är W H Prescotts History of the Conquest of Peru 1847. Svensk upplaga 1877.

 

18 november

Den 18 november 1939 skriver Sartre i sin dagbok:

Jag är av hela mitt hjärta införstådd med Andre Bretons sats: jag skulle skämmas att visa mig naken för en kvinna utan att ha erektion.

Stackars Sartre! Att för sin självkänsla vara beroende av en sådan ständig parningsvillighet och parningsduglighet, inte med någon viss kvinna, inte med sin älskade, utan med vem det vara månde – det måtte inte vara lätt.

Kriget har ännu inte kommit i gång. Sartre skriver varje dag på sin roman. Han skriver långa brev till sin mor, till sin älskarinna, till Simone de Beauvoir. Och han fyller dagboken med militär vardag, soldatporträtt, självanalyser, samtal om moraliska problem och långa präktiga avhandlingsutkast i filosofiska ämnen, allt på samma eleganta och välfunna franska, 10-15 stora trycksidor om dagen.

Vilken produktion! Vilken vitalitet!

Eller… är det kanske raka motsatsen? En tom verbiositet, född ur kravet på att intellektuellt få erektion inför vilket ämne som helst liksom sexuellt inför vilken kvinna som helst? Att alltid vara toujours, att alltid behärska situationen verbalt eller korporalt – är det inte samma vansinniga ideal i båda fallen?

Jag har aldrig gillat Sartre. Nu när jag läser hans dagbok kommer jag honom för första gången så nära att jag förstår var för. Och då börjar jag nästan tycka om honom.

 

19 november

Den 19 november 1887 ”ger sig” Victoria Benedictsson åt Georg Brandes.

Uttrycket är gammaldags men beskriver rätt väl vad som verkligen hände.

Hon hade älskat honom över ett år och längtat ”som en galning” efter honom hela dagen. Men när hans snabba, abrupta närmanden inte genast övervinner hennes ångest – så mulnar han, blir kall och formell. I dörren säger han:

– Jag behöver dig inte. Godnatt!

– Stanna! Ett ögonblick bara!

Han kom hastigt och beslutsamt in och stängde dörren.

– Vill du?

Hon ville icke av fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa ifrån en tortyr. Hon ville därför att hon inte kunde låta honom gå, och detta var enda medlet att hålla honom kvar.

– Ja, sa hon.

– Men nu är jag alldeles kall, du skulle ha sagt ja för en stund sedan. Nu känner jag inte den minsta sinnliga dragning till dig.

Men det var ju inte lust utan erövring det var fråga om. Alltså låg de med varandra.

Efter detta ovanligt renodlade fall av erotisk utpressning lät Brandes veckorna gå utan att komma tillbaka. Victoria hade låtit sig förföras för att hålla honom kvar. Men för honom var erövringen nu fullbordad. ”Och så var han nöjd, så hade de intet mer att säga varandra, så kunde de skiljas.”

Fortsättning 12/12.

 

24 november

Den 24 november 1835 börjar Stendhal för andra gången skriva på sin självbiografi Henri Brulards liv.

Han kom just från Sixtinska kapellet där han beundrat draperiet på fresken bakom påvens stora karmstol. ”Det är två fot från en och ger ännu efter 354 år illusion.”

Det återger honom lusten att skriva om sitt liv – men inte för sina samtida utan för dem som lever om 50 eller 100 år.

Det är något nytt för mig att tala till människor, vilkas andliga inställning, uppfostran, fördomar och religion man vet absolut ingenting om. Vilken uppmuntran att vara sann, bara sann, ingenting annat står sig.

Det tror jag också. Stendhals ”sanningskonst”, som Knut Jaensson kallade den, är inte bara en trompe l’oeil, som draperiet bakom påvens stol. Nej, det är en ovanligt modig och uppriktig människas självbekännelse – planlös, nyckfull, fångad i flykten och ofta överraskande även för honom själv.

Men inte för Freud som här fann sina teorier bekräftade 60 år innan de formulerats. Freud älskade Henri Brulards liv. Gunnar Ekelöf läste den på sin dödsbädd. Hans sista dikter låg instuckna i den boken.

Jag läser ofta om den, och min högsta önskan som författare är att en gång kunna inge dig samma förtroende som Stendhal alltid ingett mig.

 

25 november

Den 25 november 1879 angriper William Gladstone den konservativa regeringens imperiepolitik i ett valtal i Edinburgh:

Genom en högst opåkallad invasion i Afghanistan har vi brutit detta land i stycken, gjort landet till en eländig ruin, förstört vad som funnits av fred och ordning och förorsakat att Afghanistan nu måste räknas till Österns anarkier.

Vi har blivit ansvariga för miljoner krigiska men föga civiliserade människor i detta land, där de militära betingelserna – och vi har ingenting annat än militär makt att komma med – är sådana att försvaret av varje fotsbredd mark är förenat med enorma vårigheter.

Britterna hade marscherat in i Afghanistan och installerat en lydkonung som skulle dela landet och ge britterna en s.k. ”vetenskaplig” gräns vid Hindukush. Afghanerna svarade med gerillakrig. Det var det andra afghanska frihetskriget.

Gladstone gjorde kriget till en huvudfråga i valet. Underhuset har godkänt regeringens krig, sa Gladstone, men folket kan fortfarande ta avstånd från det.

Det gjorde folket. Gladstone vann valet och avslutade omedelbart kriget.

Ingen oppositionsledare kan hålla ett sådant tal i dagens Sovjet. Inget val kan tvinga den sovjetiska regeringen att avbryta kriget i Afghanistan. Ibland är skillnaden mellan demokrati och diktatur mycket tydlig.

 

27 november

Den 27 november 1927 skriver Vilhelm Ekelund till Gustaf-Otto Adelborg:

Käre Vän! Katten är en rolig fan och som sådan skall man se honom eller också ge honom fan…

Adelborg hade just läst Ivar Conradssons nyutkomna Om djur och insett att katten är ett lömskt och lystet odjur ”som jolmigt jamande söker skydd och smek hos människorna men minst av allt förtjänar det”.

Att vara mot Katten blev för honom lika viktigt som att vara mot nazismen. Han krävde att Ekelund skulle dela hans nya inställning. Och så försökte Ekelund skämta bort hela saken!

Några år senare kom Adelborg på besök i Saltsjöbaden. Stämningen blev nästan lika otvunget förtrolig som förr i tiden. Men plötsligt märkte Adelborg en spänning i ansiktena och nervösa sidoblickar.

Jag såg mig om och där i dörröppningen stod en typiskt lismande stelt stirrande katt med ormande svans. Först blev jag nästan stel av häpnad och vämjelse, så rusade jag upp och jagade, ursinnig, ut katten samt frågade med upprörd stämma om det verkligen var deras katt.

Det var det. Adelborg avlägsnade sig, dödligt förolämpad. Så slutade en kvartssekellång vänskap som obruten klarat Ekelunds landsflykt och Adelborgs Rysslandsår.

Varför kan man inte i sitt eget liv känna igen de orimligheter som i andras verkar så rörande tydliga?

Adelborgs Redogörelser och utredningar kom 1952.

 

30 november

Den 30 november 1938 ringer väckarklockan som vanligt i Tora Dahls rum.

Hon lägger kudden över huvudet och sover lugnt vidare medan Knut gör sig i ordning och går till arbetet.

Klockan nio kommer städhjälpen. Då går hon ned och kokar gröt och kaffe. De äter och småpratar. Tora ser till värmepannan, går och handlar, lagar något på maskinen. Sedan tar hon en promenad, äter lunch och vilar en timme. Då är det tre timmar kvar innan hon måste börja tänka på middagen.

Jag borde ha tre timmar för att skriva, men jag slarvar ofta bort en. Jag har svårt för att ta vara på tiden.

Av allt märkligt Tora har skrivit om sitt äktenskap med Knut är nog det här om hur hon tillbringar sin dag det allra märkligaste. Hon låter sig försörjas av Knut, anser sig vara författare, är 52 år gammal och går fortfarande och såsar på det här viset.

Ofta är hon förtvivlad över att livet går ifrån henne. Knut blir irriterad av att det går så långsamt för henne. När hon känner hans irritation går det förstås ännu långsammare.

Och så dör Knut. Och då, vid 72 års ålder, kan Tora äntligen ta sig själv på allvar. Då sätter hon sig fri, modig och beslutsam och skriver med en järnflit som få författare har överträffat en roman om året i 20 år. Och vilka romaner!

Ibland tror jag att den största tjänst en man som inte är tillräckligt obetydlig kan göra sin hustru är att dö en för tidig död.