1 oktober

Den 1 oktober 1917 skriver Hans Ruin i sin dagbok:

Till sist vill jag omtala en ganska egendomlig historia som jag i går söndag upplevde. Klockan var inemot 1/2 10 f.m. då det ringde på tamburdörren, en kort, försynt ringning.

Kaisi och jag låg ännu till sängs, det var ju söndagsmorgon. Jag tassade ut i tamburen och frågade genom dörren vem det var som ringde. Svaret lät en smula vänta på sig men så hörde jag en stämma säga: Edith Södergran.

Edith Södergran! Jag blev onekligen ganska häpen.

Vem skulle inte ha blivit det? Där låg han mätt och frisk, nygift och söndagsmorgonlycklig, hade just älskat med sin hustru och låg och jollrade i kärlekens mjuka efterdyning.

Och så ringer det på dörren. Och där står hon med sin bruna muff, sin boa och sin hatt med de urblekta plymerna. Ensam, underlig, tuberkulös. Svältfödd på kontakt och vid olämplig tid till på köpet. Blygstolt och desperat.

Hon sitter en halvtimme med muffen mot ansiktet, nästan under ögonen, och betraktar honom envist. Hur skulle han kunna uthärda den blicken? Vem av oss skulle kunna det?

Alla reformer, all politik, all mänsklig strävan går ut på att göra oss så mätta och lyckliga som Hans Ruin var denna mor- gon och att vi inte skall bli så sjuka och olyckliga som Edith Södergran var.

Varför avundas vi då, vad vi med all rätt undflyr? Varför vågar vi inte ens möta hennes blick?

Hans Ruins dagboksanteckning citeras i Gunnar Tideströms bok om Edith Södergran.

 

2 oktober

Den 2 oktober 1905 antecknar Andre Gide i sin dagbok:

Tiden går. Himlen är molntyngd och vintern redan nära. Min hund sover vid mina fötter. Ångesttyngd sitter jag framför det vita pappersarket, där man kunde säga allt, men där jag aldrig kommer att skriva annat än någonting.

Javisst! I synnerhet i ungdomen är det svårt att avstå från allt det osagda inom sig för att få någonting sagt.

Allt tränger sig fram på hundra olika sätt: i form av en högtravande ton som får ersätta allt, i form av dunkel oklarhet som skall ge en aning om allt, i form av det generade leende med vilket man presenterar någonting och hela tiden ber om ursäkt för att det inte är allt.

Så småningom vänjer man sig vid att för att kunna säga någonting måste man låta bli att säga allt annat som man också skulle kunna ha sagt.

Men många lär det aldrig. I valet mellan fyra-fem olika påståenden kompromissar de fram två, som tar ut varandra. I valet mellan fyra-fem olika ord nämner de liksom i förbigående alla fem. De sluddrar, kort sagt.

Andra lär det bara alltför grundligt. De säger någonting som om de aldrig oroats av utmaningen från allt. Vad de än säger vet man att de inte skulle ha kunnat säga något annat. Därför blir det platt.

I den bästa stilen känner man hur någonting hela tiden skapas i kärleken till allt, som det därmed avstår från.

Ett urval av Gides dagbok borde utges på svenska. Citatet hämtat från Göran Schildts läsvärda Gide och människan (1946).

 

4 oktober

Den 4 oktober 1852 skriver Carl Jonas Love Almqvist från landsflykten i Amerika det första brevet till familjen:

Lilla, älskade Maria! – Jag ber dig blott, fortsätt i dina bref att på samma okonstlade sätt måla alla detaljer: allmänna anmärkningar kunna vara aktningsvärda och bra nog; men det är just i detaljerna jag ser edert lif, och det är ju det jag önskar!

Ett gott råd, inte bara till Maria utan till var och en som griper pennan. Almqvist har själv följt det, i synnerhet i breven från Amerika som är fulla av målande och fantasieggande detaljer.

Man ser honom som däckspassagerare på Mississippi sittande tolv dagar och tolv nätter på sin koffert, sovande svept i sin slängkappa, huttrande med de övriga däckspassagerarna kring fyrugnen i gryningen, där man om man har tur lätt kan få sig en kopp kaffe ”utan mjölk och ofta. utan socker”.

Nåväl!  När man kommer fram är man inom en dag åter restaurerad.

Han dövar sin hunger med pipan – ”min ständiga reströst” — och drömmer om sitt hemlands soppor:

Dessa ståtliga uppfriskande bärsoppor, ölsupor, hafversoppor, njuponsoppor, vällingar, ärter och 1000 andra som vår goda Mamma så väl vet att anrätta! – allt sådant står nu för mig blott som en aflägsen fantasi, såsom någonting hvarom man läser i Homerus.

Ruben G:son Berg utgav 1928 en bok om Almqvist i landsflykten där även hans brev finns publicerade.

 

5 oktober

Den 5 oktober 1852 fortsätter den landsflyktige Almqvist det långa brevet till familjen. Vilken stark doft av Sverige det ger! Hemlandets ljuvligheter står fram med saknadens hela glans:

Hvad jag längtar efter en bit gädda med pepparrot, aborre eller stekt strömming! Gröt och välling finns icke heller: det vet ingen menniska hvad det vill säga, oaktadt de hafva de superbaste risgryn. Med ett ord, landet är herrligt, men menniskorna i många delar af kulturen okunniga.

Men även det gamla grymma Fattig-Sverige blir mycket tydligt tack vare jämförelsen med Amerika:

Tiggare på gatorna har jag aldrig sett, minst tiggande barn. Krymplingar bland barn existera icke: dessa arma, utsvultna, gulbleka, krokiga och lytta små varelser som visa sig på Stockholms gator, finnas ej här.

Ingenstans i hela den svenska 1800-talslitteraturen, utom just här, har jag sett dessa utsvultna, tiggande barnkrymplingar omnämnda. De var väl helt enkelt så vanliga att ingen såg dem, ett så självklart inslag i gatubilden att ingen fann det mödan värt att nämna deras arma, gulbleka existens – förrän en svensk författare kom till ett land där han till sin förvåning märkte att de saknades.

Men nu när jag vet om dem, tycker jag ibland att hela den klassiska svenska litteraturen som jag älskar borde tryckas på papper vattenstämplat med den outplånliga bilden av dessa tiggande krymplingar, vars existens den förtiger.

 

6 oktober

Den 6 oktober 1848 stiftades den första svenska aktiebolagslagen.

Den var kort och kärnfull. Den begränsade aktieägarnas ansvar och gav dem obegränsad makt i sina bolag. Den förutsatte som självklart att varje ägare har rätt att förfoga över sin egendom – lika oinskränkt när det gäller ett storföretag som när det gäller ett par gamla skor.

Dessförinnan hade det funnits föreställningar om släktens eller statens ”överäganderätt” till de produktionsmedel som behövs för det gemensamma bästa. Nu privatiserades ägandet helt. ”Det egendomliga var”, skriver Eli F Heckscher i Industrialismen

att industrimännen förenade kravet på ett fritt arbetsavtal med anspråk på obligatorisk underkastelse av arbetets ena part. Trots att de underkände ståndssamhällets garantier för gamla samhällsklasser gjorde de för egen del anspråk på något av den privilegierade ställning som ståndssamhället hade garanterat, och detta blott i kraft av att de lyckats svinga sig upp till arbetsgivare.

Än i dag finns det en handfull människor som påstår att de ”äger” den industri som vi med gemensamma krafter har byggt upp här i landet under de senaste 150 åren, och att ägandet ger dem ”rätt” att bestämma över den.

Privat egendom är utmärkt. Men den hör privatlivet till. Sina skor skall man kunna äga, sitt hem likaså. Men inte andras hem och andras arbetsplatser. Storföretag är samhällsinstitutioner som inte bör kunna ägas av någon.

 

8 oktober

Den 8 oktober 1907 skrev Kafka på ett rörpostkort till sin vän Brod:

Käre Max, skrivet på gatan såsom alltid hädanefter, ty knuffarna från dem som går förbi gör skriften levande.

Underligt nog är det just de där orden som oftast kommer mig att tänka på Kafka. Varje gång det händer mig något riktigt förtretligt säger jag till mig själv: Det där är bara knuffarna från dem som går förbi. Det är dom som gör skriften levande.

Ezra Pound skriver i Gajd till kultyren att man inte kan Goya och Arnbrosio Praegis på samma gång, ”för att använda dessa namn som verb”.

Namn som verb – det är en av dessa storartade tankar som Pound har fått från kineserna. Frågan är om man kan Goya och Kafka på samrna gång? Kan man Goya med Beckett?

Det vet jag inte. Men man kan Beckett med Kafka, så mycket är säkert.

Det är knuffarna från dem som går förbi som gör skriften levande.

Max Brods Kafkabiografi finns på biblioteket. Pounds Gajd kom på svenska 1981.

 

12 oktober

Den 12 oktober 1492 stiger Columbus iland i Nya Världen.

Han bär en scharlakansröd dräkt. Han har med sig röda mössor och glaspärlor åt infödingarna. ”De blev så goda vänner med oss att det var ett under”, skriver han på kvällen i sin dagbok.

Urbefolkningen på öarna blev så gott som fullständigt utrotad. I centrala Mexico fanns det vid de vitas ankomst omkring 25 miljoner indianer. 50 år senare hade deras antal sjunkit till 2,7 miljoner. Efter ytterligare 50 år fanns det bara 1,5 miljoner indianer kvar.

De dog inte med vapen i hand. De dog helt fredligt av sjuk- dom, svält och omänskliga arbetsförhållanden. Den direkta dödsorsaken var oftast sjukdom  men den bakomliggande orsaken var att indianerna var alltför talrika för att ha något ekonomiskt värde inom ramen för erövrarnas samhälle.

Vilket ekonomiskt värde har de arbetslösa massorna i tredje världen för dagens makthavare?

Befolkningsexplosionen inträffade samtidigt med automationens genombrott. Det är det mest grundläggande påstående som kan göras om vår tid. Tillgången på arbetskraft steg snabbt samtidigt som kapitalet genom den elektroniska revolutionen gjorde sig alltmer oberoende av denna arbetskraft.

Kommer en samhällsform som inte kan hävda rätten till arbete i längden att kunna hävda rätten till liv? Jag tror inte det.

Den växande världsarbetslösheten är en fråga om liv och död.

 

16 oktober

Den 16 oktober 1832 börjar Henri Beyle, eller Stendhal som han också kallade sig, att skriva sina memoarer.

Jag slog mig ned på trappan till San Pietro och där lekte jag ett par timmar med tanken: Jag fyller 50 år, det vore på tiden att jag lärde känna mig själv. Vad har jag varit, vad är jag? Sannerligen, jag skulle ha ganska svårt att säga det.

Vad är det första han kommer att tänka på när han skall definiera sig själv? Jo, de kvinnor han älskat.

Jag har varit dödligt kär i Virginie Cubly, fröken de Griesheim, fru de Diphortz, Métilde, jag har aldrig ägt dem och flera av dessa förälskelser har varat i tre eller fyra år. Métilde fyllde hela mitt liv från 1818 till 1824.

Han sammanfattar sitt liv i den här formeln:

V. Aa. Ad. M. Mi. Al. Aine. APg. Mde. C. G. Aur.

1          2                3       2            4   5   6

där bokstäverna betecknar de kvinnor han älskat, siffrorna dem som han också har älskat med.

Det är en matematikers sätt att uttrycka sig. Han älskade matematiken, särskilt algebran, men den innehöll för honom en orimlighet: hur kunde minus gånger minus ge plus? Hur kunde man genom att multiplicera en skuld på 10000 francs med en skuld på 500 francs få en förmögenhet på 5 miljoner?

Hans bok ställer läsaren inför en liknande gåta. Den saknar plan. Den saknar form. Den saknar handling. Den saknar allt som en bra bok skall ha. Hur multipliceras då alla dessa minus till plus? Ja, det är den stora hemligheten. Fortsättning 24/11.

 

18 oktober

Den 18 oktober 1878 är middagen på Jasnaja Poljana förfärlig. Potatissoppan luktar flott, pirogen är torr och struvorna som skosulor. Sofia Tolstoj äter bara salladen och efter middagen grälar hon på kocken.

Då kom Leo hem. Han hade fått fyra harar och en räv. Han är loj, tystlåten och tankspridd. Bara läser.

Äktenskapets 16 första produktiva år, då Sofia satt hela nätterna och renskrev Krig och fred och Anna Karenina, var förbi. Hon hade lidit mycket av Tolstojs sätt att utnyttja hennes och hennes släkts mest privata och smärtsamma erfarenheter i dessa böcker. Nu led hon ännu mer av den improduktivitet som gjorde honom dyster, inbunden och irritabel.

Hon helgar hans arbetstid och har hela huset att gå på tå medan han skriver. Och så sitter han bara där och läser. Hon vill göra honom världsberömd – och så går han på jakt och skjuter räv. Hon har offrat alla egna ambitioner för hans författarskap. Och så vill eller kan han inte författa längre.

Den här kvällen klipper hon till en liten jacka av kaschmirtyg åt Andrej. Hon tänker brodera den med silke på stramalj. Minstingarna bråkar och skrattar i badrummet.

Hon går in och ser på dem när de lagt sig: de är glada, rena och rara. Men hon är ändå tung till sinnes och längtar efter rörelse och känslor. Hon minns en av sina första anteckningar från Jasnaja Poljana:

Jag kommer att skapa åt mig min sorgsna värld och han sin misstrogna och sakliga.

 

19 oktober

Den 19 oktober 1936 dog Lu Xiin. Någon riktigt bra roman skrev han aldrig. Men i sina polemiska, poetiska, personliga och djupt politiska essayer är han en av de stora 1900-talsförfattarna. Två månader före sin död skrev han så här:

Det finns saker som varken en frisk eller en sjuk människa vet. Men en människa som just håller på att tillfriskna efter en svår sjukdom upplever dem.

Fyra eller fem dagar efter det att jag började bli bättre vaknade jag på natten och kallade på Kuang–ping.

– Ge mig lite vatten. Och tänd ljuset så att jag kan se.

– Varför? Hon lät oroad, trodde antagligen att jag yrade.

– Därför att jag vill leva. Förstår du? Det här är också liv. Jag vill se mig omkring.

– Å…! Hon reste sig och gav mig lite te, tvekade och gick sedan och lade sig igen utan att ha tänt ljuset. Jag visste att hon inte hade förstått.

En gatlampa utanför fönstret kastade en smula ljus i rummet så att jag skymtade de välkända väggarna, den välkända bokhögen och de oramade bilderna, medan natten fortsatte därutanför. Och hela denna oändliga rymd och alla dessa oräkneliga människor var på något sätt i förbund med mig.

Jag andades. Jag levde. Jag skulle fortsätta att leva.

”Mera ljus” lär ha varit Goethes sista ord. Skilda av ett sekel och en värld hade de båda inför döden samma önskan.

 

20 oktober

Den 20 oktober 1935 marscherar den kinesiska röda armen in i Wuchichen, Yenan. Den Långa Marschen är fullbordad.

”En arme av skelett i trasor”, kallar Agnes Smedley den. Men den hade nått fram!

Ett år tidigare hade den brutit sig ut ur sin omringade gerillabas i södra Kina. Den hade marscherat tusen mil till fots genom elva provinser, ständigt attackerad av fiendens flyg och trupper.

Den Långa Marschen liknar de tio tusens återtåg, som Xenofon berättar om i Anabasis.

Men kineserna var från början tio gånger så många som grekerna, de marscherade fem gånger så långt och marschen varade inte bara fyra månader utan ett helt år. De historiska konsekvenserna av Långa Marschen blev också ojämförligt mycket större.

Hundra tusen anträdde marschen, omkring fem tusen nådde fram. Många stupade. Men många lämnades också medvetet kvar för att skapa nya gerillabaser. Marschen fungerade, som Mao sa i sin slutrapport, ”som en såningsmaskin för revolutionen”.

Det var under Marschen som Mao blev det kinesiska kommunistpartiets oomstridde ledare. Ingen kunde som han konsten att vända ett nederlag i seger. Mao gjorde marschen till en lyckosam uppmarsch mot de japanska inkräktarna i norr, alla kinesers gemensamma fiende. Få minns att den, liksom Xenofons, började som en flykt undan säker förintelse.

 

25 oktober

Den 25 oktober 1886 skriver Sofia Tolstoj i sin dagbok:

Alla i huset – särskilt Leo och efter honom som en skock får alla barnen – påtvinga mig rollen av ett gissel.

De har varit gifta i 24 år. Barn och vänner har ersatt Sofia som Tolstojs närmaste förtrogna och medarbetare. Bara när han är svårt sjuk återupplever hon något av den gamla närheten:

Jag skötte honom dag och natt. Jag hade en så lyckligt otvivelaktig uppgift – den enda jag kan utföra väl, nämligen den personliga självuppoffringen för en älskad människa. Ju svårare jag hade det, desto lyckligare kände jag mig.

Kärlek, omsorg – javisst. Men också en stor, omedveten härsklystnad: att kräva sin älskades hjälplöshet och beroende.

Nu är Tolstoj frisk igen och den grundläggande konflikten mellan dem träder åter i förgrunden: Han vill dra konsekvenserna av den etiska och politiska ståndpunkt han kommit fram till, han vill ge bort sin förmögenhet och sina litterära rättigheter.

Han har den moraliska paradrollen, hon får stå där med ansvaret för hushåll och ekonomi. Inte kan hon ge bort den materiella basen för familjens liv och barnens utbildning!

Det är välkänt att den gamle Tolstoj till sist flydde från sin hustru. Få vet att hans hustru då redan i 25 år hade drömt om att fly från honom: ”att försvinna på det ena eller andra sättet ur huset eller ur livet, gå bort från denna grymhet, dessa övermäktiga krav – se där det enda jag har i tankarna natt och dag”.

 

28 oktober

Den 28 oktober 1910 lämnar Leo Tolstoj för alltid Jasnaja Poljana.

De flesta tänkare, säger Kierkegaard, liknar en man som bygger sig ett enormt slott men själv lever i ett litet skjul bredvid. För Tolstojs del vill man vända på bilden – hans överklassliv var slottet och hans filosofi bara ett litet skjul bredvid.

Hela sitt liv längtade han efter att flytta till det skjulet. Men mellan honom och det liv han ville leva stod Sofia.

Sofia, hans älskade, hans hustru, hon som en gång känt hans minsta tanke – i natt ertappade han henne i sitt arbetsrum där hon smög in för att läsa hans dagbok, stjäla hans testamente.

Dag som natt måste varje rörelse, varje ord vara under hennes kontroll. Åter hörde jag fotsteg… Jag vet inte varför, men detta väckte inom mig en okontrollerbar motvilja och indignation. Jag ville somna om men kunde inte… Plötsligt kom jag fram till det slutliga beslutet att ge mig av.

Han som en gång skrattande burit sin brud. över tröskeln till Jasnaja Poljana lämnar nu huset som en tjuv om natten. ”Jag darrade vid tanken på att hon skulle höra mig och komma ut.”

Det är kolsvart ute, han ramlar omkull och tappar mössan, kan inte hitta den, måste tillbaka efter en annan mössa och en lykta. ”Jag darrade av rädsla att bli förföljd men vi kom iväg.”

Så gick det till när Leo Tolstoj efter 48 års äktenskap lämnade sin hustru. Tio dagar senare dog han på järnvägsstationen i Astapovo.

 

 29 oktober

Den 29 oktober 1908 lämnar Schackleton och hans tre kamrater vinterlägret vid den antarktiska kusten och börjar sin vandring mot sydpolen.

Då är det dags för mig att ta fram hans dagbok. Shackleton är min vinterkompis. Vi brukar göra sällskap genom mörkret och kylan tills han om fyra månader har återvänt till sitt läger. Då har också ljuset återvänt till Stockholm.

Det är en strålande solskensdag när sydpolsvandrarna anträder sin färd och de har nordanvinden i ryggen. Men redan efter en timme har en av hästarna skadat sig på den vassa isen och börjat halta.

Vid lunchtid sparkar en annan häst bakut och träffar Adams strax under knäskålen. Han fortsätter med möda. De hinner 14 miles denna första dag.

Wild skjuter en säl och tar vara på levern som han sköljer i ett sälhål. Annars skall de leva på vetemjölskex och torkat pulveriserat oxkött – de har med sig 964 gram torrskaffning per man och dag under 91 dagar eller sammanlagt 350 kilo. I kväll klämmer de några delikatesser som blir för tunga att släpa på: ”En halv burk marmelad är ingen konst för en karl att förtära då han är vid slädfärdsaptit…”

Den antarktiska sommaren har just börjat. Det är bara 16 grader kallt. ”Det är en underbar förändring”, skriver Shackleton, ”att kunna hantera kokkärlen utan att behöva bränna fingrarna mot frusen metall.”

 

31 oktober

Den 31 oktober står den årstid för dörren då jag med förståelse, ja nästan med beundran tänker på Picasso.

Varje morgon samlade han sin husa, sin sekreterare och sin hustru omkring sängen och brast ut i följande litania:

Ni har ingen aning om hur olycklig jag är. Ingen kan vara olyckligare. För det första är jag en sjuk människa. Herregud, om ni bara visste vilka sjukdomar jag dras med. Jag har ont i magen. Det är antagligen cancer. Och ingen bryr sig om det. Ingen förstår mig. Mitt måleri går dåligt. Varenda dag arbetar jag sämre än dagen förut. Och i morgon blir det värre. Jag undrar varför jag egentligen bryr mig om att stiga upp. Varför skall jag fortsätta ett sånt här liv? Ett liv som mitt är outhärdligt.

Nu var det hustruns uppgift att börja prisa honom och tala om hur vacker och klok han var. Alla hans vänner älskade honom. Hans måleri var enastående. Inte förrän hon i timmar hade dukat upp alla tänkbara skäl Picasso kunde ha för att leva lät han sig motvilligt trugas att fortsätta en dag till.

Men när klockan blev två var pessimismen som bortblåst och han tänkte bara på en enda sak: att få börja måla. Det gjorde han till två på natten, pigg som en mört. Nästa morgon var det samma visa Igen.

På min lott har det fallit att vara den som går upp klockan kvart i sex och fixar frukost åt familjen. Det trivs jag med. Men i november skulle jag vilja ha det som Picasso.