Intervjuer

 

Artikel av Hanna Sistek i Al Jazeera America 2 sep 2013

http://america.aljazeera.com/articles/2013/9/2/who-is-responsibleifadronekillsmychild.html

*

Stuart Jeffries ”Sven Lindqvist A Life in Writing”

The Guardian 22 juni 2012

*

Jag har inte avsett att alla skulle älska mej”

Ett samtal mellan Sven Lindqvist och Joakim Groth

Sven Lindqvists författarskap omfattar närmare 30 titlar och spänner över ett brett fält: essäistik och aforismer, reselitteratur och rapporter, samhällsdebatt och forskning, självbiografiska verk… För tillfället är han aktuell genom nyutgivningen av en bok som för 44 år sedan väckte stor uppståndelse: Reklamen är livsfarlig. Men tanken på en intervju med honom fick jag inte av den omständigheten utan av en annan och i fråga om Sven Lindqvist mera oväntad sådan, nämligen hans debut som skådespelare. Visserligen sker den egentligen inte förrän i september 2001 då Wallace Shawns pjäs Den närmast sörjande har premiär i Stockholm, men under februari-mars repeterade vi (Etienne Glaser i den centrala rollen Jack; Susanne Osten som Jacks flickvän Jenny och Sven Lindqvist som Jennys far, författaren Elias – och jag själv som regissör för föreställningen) in en första version av pjäsen och gjorde en radioteaterinspelning inför publik.

Sven Lindqvist, skådespelaren? Ja jag tyckte redan vid den första läsningen av pjäsen att han var det perfekta valet för författaren Elias, och intrycket befästes under repetitionernas gång. I något skede fick jag tanken att göra en intervju med honom utgående från hans roll i pjäsen och Wallace Shawns text. Den kom huvudsakligen att handla om annat.

JG: Hur ser du på parallellen mellan dej och Elias? Han presenteras ju dels som en litteraturkännare, dels som en politisk påverkare. Båda de här sidorna är ju kännetecknande för ditt eget författar-skap.

SL: Javisst, det är en påtaglig likhet mellan mej och Elias i det avseendet att vi har bägge de här grenarna, och ofta väldigt sammanflätade. Och man skulle väl kunna hitta andra likheter också. Men det finns ju påtagliga skillnader, till exempel att Elias på grund av yttre tryck slutat skriva prosa redan i sin ungdom medan jag har varit verksam i hela mitt liv som prosaist och har tagit upp den ena frågan efter den andra. Under ytttre tryck har Elias också blivit en stor föraktare – ja enligt Jacks mening föraktar han hela världen, men man får väl akta sig för att tro på allt vad Jack säger…

JG: Eftersom det kommer ur avund…

SL: Ur avund ja, ur svartsjuka och konkurrens om dottern Jenni… Men i alla fall, hånfullheten hos Elias när han talar om Max och Christian och de här som han driver med – när jag spelar försöker jag att inte göra det särskilt hånfullt utan mera godmodigt elakt sådär. Men sedan i forsättningen är det svårare. Där har jag saker som är svåra att säga, jag tycker att Elias blir en översittare, att han använder sin briljans till klubba ner Jack på ett sätt som känns väldigt orättvist. Därför får jag också ofta minnesluckor, jag har helt enkelt så svårt att utöva den intellektuella misshandel som det är fråga om. Det är ett inre motstånd, och jag har en gång bett att jag skulle få lägga till några ord på slutet som visar att Elias är medveten om att samma kritik som han riktar mot Jack kan riktas mot honom själv. Men det hade varit ett för stort ingrepp i pjäsen så det tillät inte regissören… Men jag tycker i och för sig att det skulle ha blivit intressantare på det sättet, om Elias skulle ha fått vara en aning mera medveten om det här, och jag har alltjämt svårt att tro att en så begåvad person som Elias inte skulle märka att han gör en tankesaltomortal.

JG: Det skulle inte förvåna mej.

SL: Det skulle inte förvåna dej?

JG: Jag tycker att mycket begåvade mänskor ofta har just den sortens blinda punkter.

SL: Okej, jag har i vilket fall som helst givit med mej, men resultatet är att jag får minnesluckor i det här textpartiet eftersom jag har svårt att tro på det.

Den moderna affärsmannen har förstått att de flesta varor i neutral miljö inte är särskilt åtråvärda för oss. Därför har köpandet och säljandet gjorts till ett stort folkligt drama, i vilket varornas objektiva egenskaper ofta har lika liten betydelse som konstfrukternas ätlighet på scenen. (Ur Reklamen är livsfarlig.)

JG: Jag tänkte på en annan koppling, den här pjäsens tematik. Den utspelar sig ju på olika nivåer: dels som en samhällsanalys eller samhällsdystopi, dels som en beskrivning av en psykologisk process, jagets upplösning, och till slut på en nivå som har att göra med vardagen och det personliga livet och alla dess olika detaljer – också i det kan jag se paralleller mellan Wallace Shawns och ditt författarskap.

SL: Jaa… kanske det. Om man tar den här trilogin om Afrika som börjar med Bänkpress och forsätter med Ökendykarna och slutar med Utrota varenda jävel, så är där ju en serie jagpersoner som genomgår en psykologisk utveckling. Och samtidigt är det en intellektuell utredning om… Ja i Bänkpress är det en intellektuell människas äventyr i bodybuildingvärlden och i Ökendykarna är det fråga om ett återvändande till barndomens litterära hjältar: Saint Exupery, Andre Gide – nu har jag uppsökt de platser i öknen de skriver om och är kritisk mot deras sätt att förhålla sig. Och resan fortsätter i Utrota varenda jävel som på en gång är en resa genom öknen och en nogrann utredning av vad Josep Conrad kan ha menat med uttrycket ”utrota varenda jävel” i Mörkrets hjärta. Via den utredningen behandlas också en stor del av imperialismens historia i Afrika och i en hel del andra delar av världen. Det är klart att man kan se vissa likheter med Wallace Schawns pjäs men det intellektuella bagaget är ju av naturliga skäl mindre i en teaterpjäs än det kan vara i en essä.

JG: Jag tänker kanske mest på den här samhällsdystopin i pjäsen: dels den nya politiska diktaturen som uppstår, dels utplåningen av ett visst kulturellt skikt. Jag hittade i Myten om Wu Tao-tzu ett ställe där du skriver: ”Det vore en illusion att tro på ånger och förnyelse. Vad vi kan vänta oss är aggression, racism, fascism. Den skräck som det mörknande världsläget skapar kommer inte att leda till bot och bättring. Den kommer att bereda vägen för ledare med radikala slutlösningar.”

SL: Ja det är ju vad som händer i pjäsen.

JG: Precis… Men din text är skriven för 25-30 år sedan.

SL: Den kom ut 67… Men nej, jag har inte tänkt om. Det ser du ju också i slutet av Nu dog du. I den boken har jag bland annat gått igenom folkmordets historia i populärlitteraturen sedan ungefär 1880 och fram till våra dagar, och där är det ett ständigt återkommande motiv hur den vita rasen utrotar alla andra raser. Det är en stor näringsgren att skriva och utge sådana böcker, i dag mer än någonsin – den ena stora romanserien på 20-30 romaner efter den andra ges ut och de säljer i enorma upplagor. Temat är att den vita rasen utrotar de andra raserna och använder kärnvapen och andra folkmordsvapen för ändamålet. Det tycker jag är skrämmande och det bådar inte gott för framtiden.

”Dramat försiggår inte bara inne i butikerna, scenen är hela samhället. Att gå längs gatorna är att se in i ett ändlöst antal rum där olika varor arrangerats i förföriska ställningar, i utmanande kombinationer, under raffinerad belysning. Varuerotiken är en permanent eggelse. Vi har så ofta längtat efter vad som finns bakom skyltfönster att vi själva vill leva bakom skyltfönster. På annat sätt är det svårt att förklara att många människor faktiskt lever i montrar: bakom de jättelika fönstren i moderna lägenheter.” (Ur Reklamen är livsfarlig)

JG: Det är intressant att läsa Myten om Wu Tao-tzu idag, där finns så mycket som pekar framåt mot ditt kommande författarskap. Du skriver till exempel någonstans nånting i stil med: vad är vår blinda punkt?… Vad är det vi förtränger, vad är det för dold kunskap? Jo det är imperialismens historia… På något sätt känns det som att böcker som Nu dog du och Utrota varenda jävel handlar precis om det.

SL: Ja det finns klara förbindelser mellan dem… Men jag har inte haft för avsikt att skriva imperialismens historia. Den har många andra aspekter än den här folkmordsaspekten… Men i Myten om Wu Tao Tzu finns ju också en utblick över framtiden i form av min egen historia, och där står att jag for till Latinamerika och om mina rapporter därifrån och hur dom hälsades – och det hände ju sen. Jag for till Latinamerika och jag gjorde de där undersökningarna som jag hade talat om. Men jag såg inte så långt in i framtiden som till Utrota varenda jävel. Det hann hända mycket där emellan, bland annat några mycket personliga böcker, En älskares dagbok och En gift mans dagbok, som hälsades med glädje i Encyclopedia Britannica: nu har Lindqvist lämnat politiken och äntligen kommit in på mera privata förhållanden, sådana som författare brukar skriva om. Själv såg jag inte de här böckerna som något avsteg, tvärtom – som ett nytt sätt att använda samma dokumentära metod som tidigare… Ett grundtema i En älskares dagbok fick jag när jag läste mina gamla dagböcker och märkte hur mycket kärleken hade upptagit mej under mitt liv, och i synnerhet min ungdoms impotensproblem – vilket enorm sak det hade varit, hur det trängde undan allting annat under långa tider. Och hur alldeles historielös och ensam jag befann mej i den situationen, därför att ingen talade om det, det var så skambelagt att man inte kunde tala om det med någon. Vad gällde ens manliga kompisar var det ingen som verkade att ha haft ett sådant problem, medan man däremot när man talade med kvinnliga vänner fick veta att de alla hade erfarenhet av det – av att unga oerfarna killar hade svårt att få till det och behövde lite vänlig vägledning… Och då insåg jag att det var nånting man skulle kunna skriva en bok om. Det var en öm punkt, och det är ett slags riktmärke för mej som författare. Det gäller att hitta den ömma punkten.

JG: En öm punkt hos dej som du delar med…

SL: Ja det visade sig sen när den där boken hade kommit ut att det var massor med mänskor som kunde känna igen sig och jag har aldrig fått så mycket läsarbrev som den gången. Det var alla möjliga problem män och kvinnor kan ha när det gäller kärleken som kom upp i den här korrespondensen. Jag hade vågat bekänna nånting eller tala om nånting som som var tabu, därför vågade andra mänskor tala med mej om sådant som var tabu för dom.

JG: Du skriver där att lusten att blotta sig är en av de saker som driver dej som författare?

SL: Jag tror att det finns en blottarlust hos alla konstnärer och alldeles definitivt finns det hos mig…. Det är ett väldigt dumt yrke egentligen. Man sitter där med sin maskin och föreställer sig saker och ting alldeles ensam. För egen del försöker jag betvinga den ensamheten och hålla ihop hela horden av alla dom som kommer att läsa den här texten genom att föreställa mej en person som jag talar till. Sen kan den personen bytas ut så att jag ibland talar med Joakim, ibland med Etienne, ibland med Susanne. Men alltid en i taget.

JG: Så vitt jag förstår gäller det för dina första böcker, att de är baserade på brevväxlingar?

SL: Ja mina första böcker uppstod ur brevväxlingar, och sedan blev det naturligt att fortsätta med att ha en person att vända sig till.

Vi köper rikedomens tecken och visar därmed att vi erkänner rikedomens livsvärden. Genom att skaffa sig rikedomsimitationer och rikedomens periferiska tillhörigheter betygar man sin lojalitet och sin underlägsenhet. Klassgränserna bevaras och skärps trots välståndsökningen. Detta är reklamens levebröd. (Ur Reklamen är livsfarlig.)

JG: En annan sak som slagit mej är hur konkret litteraturen varit för dej som en bruksanvisning för livet. I En älskares dagbok nämner du Fogelklous bok om Arnold, DH Lawrence böcker, Sara Lidman…

SL: Jag kan inte riktigt minnas Sara Lidman i det här sammanhanget.

JG: Du skriver om hur du lärde dej tungkyssen…

SL: Jaha ja… Det har du nog rätt i. Jo det finns ett ställe hos Sara Lidman där kvinnan slickar mannen över hela kroppen… Nej jag har verkligen lärt mej en massa saker ur litteraturen, inte bara att använda tungan. Tänk hur lite man egentligen har upplevt av mänskliga situationer i verkligheten och hur mycket i litteraturen. Jag har bara varit gift två gånger och bara haft två barn, och på den här tiden hade jag varken varit gift eller haft barn. Allt jag visste om de sakerna hade jag lärt mej i litteraturen. Allt jag vet om döden har jag lärt mej i litteraturen. Vad har man egentligen varit med om? Det är ju bara ett uns jämfört med det väldiga hav av erfarenheter man har fått genom att läsa.

JG: En annan sida av det verkar vara hur konsekvent du hela tiden har betraktat allt du har gjort och ditt liv som möjligt material för litteratur. Du skriver någonstans om att ens dagliga liv är det man är mest expert på. Du förefaller redan mycket tidigt medveten om att du är författare.

SL: Ja verkligen. Jag tyckte oerhört mycket om att läsa som barn, och jag föreställde mej då att om det är så här roligt att läsa, hur mycket roligare skall det inte vara att skriva… Vilket visade sig stämma.

JG: Ja jag tänkte just fråga…

SL: Det är en oerhörd lustkänsla, det där framträngandet genom ett material. Men det är också förenat med skräck. Det är inte riktigt som scenskräck, man har ju inte någon publik närvarande och man har ju tid på sig, men också här är det naturligtvis rädslan för att misslyckas, rädslan att inte klara av det man står inför. Det är den här blandningen av lust och skräck, de skärper varann, och det är oerhört lockande. Jag går till jobbet varje dag med en känsla av bävan och förtjusning.

JG: Ja du tycks höra till de här författarna som går till jobbet tidigt på morgonen och har skrivit färdigt dagens arbete före lunch.

SL: Ja jag har väl berättat hur det gick till detdär… Som skolelev hade jag en spalt i Aftonbladet, Vi i vårat plugg, och jag hade bett om en intervju med Ivar Lo-Johansson. Och när jag kom dit och han öppnade dörren så räckte han fram en färdigskriven intervju, och jag sa att det var mycket vänligt men att jag var ju lite snopen för jag hade räknat med att jag skulle få komma in och tala med dej. Nåja, så fick jag då göra det och under intervjuns gång kröp det fram att jag själv hade författarplaner. ”Skriver du om morgnarna eller skriver du på kvällarna”, frågade då Ivar Lo. ”Innan du svarar skall du veta att det finns en stor skillnad mellan två olika sorts författare: Det är dom bra författarna som skriver på morgnarna, och dom dåliga som skriver på kvällarna”. Jag var ju alldeles omtumlad och kunde inte komma på den självklara invändningen att många mycket bra författare skrivit på kvällarna – Dostojevskij till exempel, Baudelaire, ja det finns ju hur många som helst – utan jag lyssnade respektfullt till hans råd. Själv gick jag ju i skolan på morgnarna och kunde inte skriva förrän mina småsyskon hade somnat på kvällen… Men så fort jag sen fick en chans började jag skriva om morgnarna, och det har jag aldrig ångrat. Jag har en bild av Ivar Lo i mitt arbetsrum och tittar ibland på honom när jag kommer dit: vi bra författare som skriver på morgnarna…

JG: Hör han till de författare som inspirerat dej?

SL: Ja det får jag nog säga. Isynnerhet hans stridskrifter, som Jag tvivlar på idrotten. Innan jag skrev Reklamen är livsfarlig hade jag läst den, avsiktligen: hur skulle man göra för att reta upp folk?.

Reklamen är inte uttryck för vad någon tycker, utan för vad det är vinstgivande att tycka. Reklamens värderingar är inte någon enskild människas. Men de blir så småningom alla människors. (Ur Reklamen är livsfarlig.)

JG: Det har alltid varit viktigt för dej? Att provocera, påverka..

SL: Det är klart att om man skriver en stridsskrift, då är det ju avsikten. Men alla mina böcker är ju inte stridsskrifter. Det finns inget som gäller dem alla.

JG: Nej men det är en sida hos dej som är väldigt påfallande: att nå fram till folk, att provocera dem, att undervisa dem…

SL: Är det nånting som helt saknas hos vissa författare? Ja det kanske det är…

JG: Jag vet inte om det helt saknas, det är väl mera en fråga om proportioner. Och om temperament. Jag har själv alltid haft svårt att påstå nånting som inte gäller enbart mej själv, dvs våga ta ansvar för mina åsikter om världen. Du har ingen sådan restriktion i ditt temperament. Och det är förstås en förutsättning för att man skall kunna få till stånd debatt.

SL: Nog finns det ju i min verksamhet ett drag av det här Brandeska: sätta problem under debatt, det är diktens uppgift, javisst. Men det är ju inte diktens enda uppgift. Och nog finns det stora delar av mitt författarskap som inte inbjuder till debatt utan till ett mera eftersinnande och fundersamt läsande. Jag tänker då inte bara på mina tidigare aforistiska böcker utan också exempelvis Ökendykarna, eller Bänkpress…Jag kan ju inte säga att den är en bok som vill få till resultat en debatt om bodybuilding. Det är helt enkelt inte debattlitteratur utan skönlitteratur.

JG: Du har ju utvecklat en mycket speciell art av litteratur. Det märker man senast när man försöker hitta dina böcker på antikvariat.

SL: (skratt) Ja jag har satt en ära i att skriva böcker som man inte kan placera, i alla fall inte i SAB, dvs Sveriges allmänna bibliotekssystem. Mina böcker finns på alla möjliga avdelningar: naturligtvis på allmänt och blandat, på hushållsekonomi – Reklamen är livsfarlig – på jordbruksekonomi – mina böcker om Latinamerika – naturligtvis på skönlitteratur…

JG: Dagböckerna ja…

SL: Nej dom finns på litteraturhistoria, enskilda författare… Men jag tycker det är en poäng att inte tillhöra någon genre utan vara sin egen genre. Det där var nånting jag var klar över mycket tidigt. Min debutbok Ett förslag var just ett förslag om den typen av litteratur, en som skulle avspegla ett stort allvar i inställningen till tillvaron – en essäform som inte är kåserande eller faktaanalyserande utan ställer de existentiella frågorna.

Det är en fullkomligt hänförande sak att människor trivs och har det bra. Allt freds- och framstegssträvanden går ut på detta. Människans alldagliga glädje är ett patos. Men den version av glädje och tillfredsställelse som ges i reklamen kan till och med komma en att tvivla på att glädje och tillfredsställelse är värdiga mänskliga livsmål. (Ur Reklamen är livsfarlig.)

JG: Det vad du skriver är en legering av ibland väldigt olika, disparata element. Där finns den här litterära, konstnärliga, aforistiska nivån som närmar sig essäistik och dominerar framför allt i dina tidiga böcker. Och sedan den här mera självbiografiska, skönlitterära, poetiska delen. Och sedan finns det som handlar om samhälle och tillståndet i världen, en politisk-analytisk nivå.. Det som ger de olika böckerna deras egenart är balansen mellan de här olika delarna, men de finns alla på något sätt med i allt du skriver.

SL: Om man tar den senaste, Nu dog du, som väsentligen handlar om flygbombningens historia och ideologi, så finns där ju också det självbiografiska som ett element. Alldeles i början beskriver jag hur jag som barn under kriget låg och väntade på bombningarna, sen hur jag som ung man just skall göra militärtjänst, och sen som ung förälder med ett litet barn som ligger och sover i sin vagn. Det där självbiografiska fungerar som en slags tändsticksask. Min fars död till exempel, där finns ett litet kort avsnitt om min fars död, då har jag just pratat om hundratals miljoner döda, och den summan är helt ofattbar, det kan man inte konkretisera för sig själv. Men om man som jämförelse beskriver en enda mänskas död och vad den har inneburit, vilken krater den lämnar efter sig… Det blir den där tändsticksaskeffekten. Men det ger också en personlig touche åt ett material som inte är självbiografiskt utan baserar sig på läsning av rapporter. Det är ungefär som att lägga in en färgklick på en svartvitt film, också det svartvita får en touche av den där färgen… Det är mycket intressant att pröva sig fram, att arbeta med mer eller mindre av det här självbiografiska materialet och se vad det medför.

JG: Till exempel i Ökendykarna, som innehåller rätt mycket av både den poetiska och personliga dimensionen, där får jag en känsla av att det är material som så att säga blev över från Utrota varenda jävel.

SL: De här tre böckerna hör väldigt nära ihop. Det var helt enkelt så att jag höll på att skriva Bänkpress och upptäckte att jag var långt inne i en ny bok, och då högg jag av när huvudpersonen far till Sahara. Så slutade den boken och började nästa. Och så var jag långt inne i Ökendykarna när jag upptäckte att nej, det här är ytterligare en ny bok, nu får jag hugga av här. Och där började Utrota varenda jävel. Den ena har växt fram ur den andra.

JG: Och kroppsbyggandet får en tilläggsdimension när det börjar handla om att träna upp en rygg som klarar av öknen. Men det var inte från början det som låg bakom ditt intresse för bodybuilding.

SL: Nej det gick till som jag beskriver i boken: jag satt i bastun och där kommer in en sådan där plastkropp, oerhört övermäktig och överväldigande och på något sätt latent våldsberedd. Och vi började snacka, och det visade sig att han var en mycket verbal person som utan vidare kunde beskriva hur han och hans syskon var hemfallna åt svåra depressioner, hans syster hade tagit livet av sig och han fruktade för sitt liv. Det enda som höll depressionen borta var hård träning. Och sedan visade det sig då att han hade läst mina böcker och visste precis vem jag var, och när han hade gått in i min värld – varför skulle jag inte följa med honom en bit in i hans? Det råkade också vara i en brytningsperiod i mitt liv med skilsmässa och en lång rad arbeten som precis var färdiga. Så jag följde honom och började träna upp mej och upptäckte nya delar av min kropp som jag aldrig vetat att jag hade och upptäckte att det var rätt spännande.

JG: Och du hade nytta av det i öknen.

SL: Ja det hade jag definitivt. Det beskrivs ju på många ställen, bland annat i Utrota varenda jävel hur jag hänger där i krokig arm över gupparna alla de där timmarna. Man kan inte gå av bussen i öknen, man måste hänga med tills man är framme vad det än kostar. Så jag hade en väldig nytta av den där träningen.

Reklamen i det kapitalistiska samhället är vad den politiska propaganden är i det kommunistiska. Samma förakt för offren parad med samma uttryckliga inriktning på offrens bästa. Från barndomen tatueras vårt undermedvetna med föreställningen att varuförbrukning är livets värde och mening. (Ur Reklamen är livsfarlig.)

JG: Vad har resor för betydelse för dej? Wallace Shawn, som tydligen gör mycket resor till fattiga länder, kallar dem för ”korrigerande beteende”.

SL: För mej har resor varit en oerhört väsentlig del av tillvaron. När jag var liten var det ingen jag kände som hade varit utanför Sverige, ingen i min släkt eller bland våra grannar eller någon annan. De enda gångerna jag träffat någon som hade varit utanför Sverige var i söndagsskolan när det kom missionärer som var hemma i Sverige på besök och berättade om de små negerbarnen i Afrika. Men annars… Och det fanns ingen TV heller och dom bilder som fanns i tidskrifter vara bara sudd, så all den detaljerade information som man får i dagens värld av länder utanför Sverige, den fick man föreställa sig på basis av de här små krypande insekterna som kallades bokstäver som man själv fick sätta ihop till bilder av hur det kunde se ut och hur det kunde vara. Följaktligen, det som jag verkligen längtade efter som barn, det var två saker: dels att skriva de här underbara böckerna som jag läste och dels att resa och att se världen. Att se världen, det var ett mål i sig. Och på det viset har jag ju varit fruktansvärt framgångsrik att jag har fått dessa två grundläggande barndomsdrömmar uppfyllda, att jag har ägnat hela livet åt att skriva och resa.

JG: De här resorna har förändrat dej och ditt skrivande?

SL: Javisst, genomgripande. Det har jag beskrivit på många ställen i mina böcker: fastklämd i folkmassan i Shanghai en nyårsafton, det gick inte att komma nånstans, sådana upplevelser.

JG: Dina första resor, det måste ha varit kort efter krigsslutet.

SL: Jo, den första resan var till Schweiz, det var ju oerhört dramatiskt. Det var två år efter krigsslutet och allt låg i ruiner och spillror och tyskarna sprang efter linjen och ropade Brot, Brot, Brot. Sen kom man då till det neutrala Schweiz som var välmående, som Sverige. 1948 for jag till England som ju också var krigsdrabbat, stora delar av London låg i ruiner och dom hade väldigt ont om mat. Att det fanns mat, det var ur ett svenskt barns synpunkt ändå ganska självklart. Visserligen hade det varit ransonering under kriget och långa köer, men vi hade inte svultit. Min far skickade en skinka från Sverige till den här familjen jag bodde hos utanför London, då hade de inte sett en skinka sedan före kriget. De kallade in grannarna…. Hur kom vi in på detta?

JG: Från vad resor har inneburit för dej.

SL: En annan tidig resa som var väldigt intressant var Islandsresan 1950 tillsammans med Tomas Tranströmer. Han hade då just börjat sin bana som poet och hade med sig på båten dehär sjutton dikterna som skulle bli hans debutsamling, jag var oerhört tagen av dem. Tomas Tranströmer framstod redan då för mej som en stor diktare.

JG: Du har aldrig känt dej lockad av att skriva lyrik?

SL: Jo visst har jag skrivit lyrik. Men jag såg ju också att den, liksom novellerna och romanerna jag skrev, var av sämre kvalitet än det som sen skulle komma att stå i Ett förslag och Handbok.

Mitt i krig och efterkrig, bland olyckor och faror, i en värld som skriker, blommar denna behagliga reklamtillvaro där allting som erbjuds är oöverträffat. Vi leds in i ett rike där allting lockar och tillfredsställer. Vi vaggas allt djupare in i drömmen om de njutningsrika varorna. Det är kommersialismens förljugna världsbild. Om den religionen kan man verkligen säga att den är ”opium för folket”. (Ur Reklamen är livsfarlig.)

JG: Mottagandet av Utrota varenda jävel… Det blev en väldigt stark reaktion…

SL: O ja, det blev ett helvetes liv.

JG: Vad var det var orsakade den?

SL: Dels var det påminnelsen om att de stora demokratierna också var de stora kolonialherrarna, och att en sida av kolonialismen var rasismen och en folkmordsfilosofi som var mycket lik den nazistiska. Det här är nånting som nu är nästan bortglömt. Ser man på England och Frankrike och Belgien så är dom ju småländer i Europa och man tänker inte på dom som enorma imperier. Storbritannien omfattade ju då en tredjedel av världen. Men det här oroade folk, och så var det då det att jag inte hade skrivit ut att Hitler var antisemit, att förintelsen var ett utslag av antisemitism. Det var för mej så självklart, jag menar det står i varje uppslagsbok och skolbok, så jag tyckte inte att man behövde skriva det särskilt. Men det slog ju kritiken här i Sverige ner på och det hjälpte inte att jag genast rättade det här och i senare upplagor av boken talar om att Hitler var antisemit och att det var en väsentlig orsak till att förintelsen skedde – det fortsatte ändå. Sedan har det visat sig att boken har översatts till tio olika språk och ingenstans har en sådan debatt uppstått som här i Sverige.

JG: Varför är sådana här saker så känsliga Sverige? Jag får en känsla att måste uttrycka sig så korrekt i alla frågor.

SL: Jag tror inte att det är svenskarna som är särskilt känsliga utan att det är en viss öm punkt som någon rör vid en viss tidpunkt i ett visst land. Det finns sådana ömma punkter i alla länder tror jag, och det ställer till ett väldigt rabalder om man rör vid den.

JG: Vilket hände redan med Reklamen är livsfarlig när den kom ut på 50-talet?

SL: Ja det blev en förfärligt bråk. Det var första gången jag var ute i riktigt trubbel. Jag hade inte en aning om att det skulle gå så. Jag skrev oerhört förtroendefullt och litade på att det som jag sa skulle uppfattas med det allvar som det var sagt. Det var skrivet med väldigt gott humör… Men den möttes med avsky och förakt av tidningspressen som ju levde på sina annonser.

JG: Tror du den fortfarande retar upp folk?

SL: Ja det har redan visat sig. Den kom ut 94 som en liten upplaga och drog på sig mycket arga recensioner… Men jag har ju dragit på mej en del motstånd och fiender genom åren, det kan inte hjälpas. Det är inte alla som älskar mej och jag har inte avsett att alla mänskor skulle älska mej.

Joakim Groth