Mer om Sven

Ur: Författaren själv, Lund: Bra böcker 1993

”Sven Lindqvist bodde som ung man med Thoreau i Walden och lärde att konst är personligt experiment. Han studerade vid Vilhelm Ekelunds universitet och lärde att konst är förbindelsen mellan författare och läsare. Han reste med Artur Lundkvist i Afrika och Indien och lärde att konst är världsupptäckt. Det viktiga i konsten är inte vad man hittar på utan vad man ser och inser.

Dessa lärdomar formulerar han i sin första bok Ett förslag (1955) som program för en ny diktkonst – en faktadiktning, ‘full av sitt problems mörker och sin lösnings ljus’, ‘ett drama av dialoger mellan fakta, en dikt om lukten, ljudet och skimret av fakta’. Detta program, som lades fram långt innan dokumentarismen blev litterärt mode, fullföljer han i ett konsekvent genreöverskridande författarskap, som överraskande blandar gamla former och skapar nya.

‘Close reading’ var på 1950-talet ett honnörsbegrepp både i filosofi och litteraturvetenskap. Lindqvist använder från och med Handbok (1957) ofta close reading som litterär form. Resultatet är ett slags satsanalyser, meditativa eller utredande, poetiska eller berättande, som lockar fram gömd innebörd ur meningar, uttryck och talesätt. Formen är koncentrerad, aforistiskt tillspetsad, paradoxal. Livstidsmänniskan (1992) innehåller ett urval av Lindqvists satsanalyser.

Det var som rapportör från tredje världen Lindqvist först nådde en större publik. Hans reportageserie Kina inifrån (1963) publicerades av ledande tidningar i hela världen, Slagskuggan (1969) utkom på många språk. Nu när aktualiteten förbleknat är det lättare att se deras utpräglat litterära form. De är berättelser om en människa som upptäcker och undersöker verkligheten. Ett urval av Lindqvists reportage finns i Av nyfikenhet öppnade jag dörren i muren (1991).

I Gräv där du står (1978) öppnar Lindqvist verktygslådan för den som själv vill bli undersökande reporter på sin arbetsplats. I dag ser man att handboksformen också är en litterär metod, ett fantasifullt sätt att vinna läsarens medverkan i en serie samhällskritiska essayer. Bokens titel blev bevingad och den skapade en liten folkrörelse av ”barfotaforskare”.

En älskares dagbok (1981) och En gift mans dagbok (1982) handlar om kärleken som hänförelse, utsatthet, beroende, kärleken som urgrund och kärleken som arbete. Formen är dokumentär: en 50-årig man läser dagböcker från sin egen ungdom och försöker förstå vad som egentligen hände honom i kärleken. Läsaren får möjlighet att granska både granskaren och den granskade och därigenom att förstå mycket mer än huvudpersonen själv gör.

Begreppet ‘tvärvetenskap’ finns. Begreppet ‘tvärlitteratur’ borde finnas. Lindqvists bästa böcker – Myten om Wu Tao-tzu (1967) och Saharaserien Bänkpress (1988), Ökendykarna (1990) och Utrota varenda jävel (1992) – kan inte genrebestämmas. De rör sig obehindrat mellan konst och politik, från idyll till förintelse. De blandar självbiografi med reseskildring, litterär analys med samhällskritik, idéhistoria med dröm och poesi. Kanske kan man, som 1700-talet gjorde, kalla dem lärodikter. Ur den gamla gentlemannaessayn har en ny form med oerhörda möjligheter växt fram.”

Ur: Den levande litteraturen

Med sin filosofiska skolning var han en obönhörlig analytiker som gång efter annan gav sig ut på rensningsaktioner mot tankemässigt ogräs och ideologiska slappheter hos borgerliga skribenter, något som hade förödande följder för hans motståndare. Men sin främsta insats gjorde han med reportageserier från Latinamerika. De resulterade senare i internationellt uppmärksammade böcker som Slagskuggan (1969) och Jord och makt i Sydamerika (1973), minutiöst noggranna undersökningar av USA:s respektive de inhemska eliternas utplundring av en rik kontinent med en utfattig befolkning.

Ur: Den Svenska Litteraturen (1999)

Reseskildringar
Under 1960-talet blev världen mer synlig än tidigare. Vad var då mer naturligt än att reseskildringen blev ett uttryck för författarnas vidgade vyer?

Periodens två viktigaste reseskildrare, Jan Myrdal (född 1927) och Sven Lindqvist (född 1932), reste österut. De skrev som utpräglade författare, de gav sällan journalistiska impressioner utan formade sina reseberättelser med litterär skärpa och med stor historisk-kulturell medvetenhet.

Sven Lindqvists Hemmaresan (1959) är ett grekiskt preludium, som bland annan levnadsvisdom behandlar konsten att finna ett hem även när man är borta. Vid decennieskiftet reste Lindqvist sedan till Peking för att studera kinesisk litteratur. Den tvååriga vistelsen där blev tillsammans med långa uppehåll i andra asiatiska länder, främst Indien, en avgörande upplevelse. Sina insikter samlade han i böckerna Kina inifrån (1963) och Asiatisk erfarenhet (1964). Den estetiskt finslipade stilen är påfallande. Dock förblir Lindqvist mitt i raffinemanget en politisk resenär.

Därefter vände sig Lindqvist till en annan kontinent som han systematiskt studerade. Ett par års resande kors och tvärs genom Latinamerika sammanfattades i böckerna Slagskuggan (1969) och Jord och makt i Sydamerika (1973-74). Resenären är nu ute i bestämda syften och böckerna är inte så mycket berättelser om resor i främmande land som redovisningar av undersökta resultat. Slagskuggan är ett briljant men ytterst översiktligt reportage om kontinentens aktuella politiska situation. Intervjuer blandas med statistik och analys.

Sven Lindqvist återvände flera gånger till Asien. I Elefantens fot (1985) reser han i det krigsdrabbade Afghanistan och i Pakistans gränstrakter. Den rappt skrivna boken skildrar en resa i skuggan av Sovjetunionens invasionskrig, men handlar också om möjligheterna för en västerländsk intellektuell att ta ställning för ett folk, vars religiösa och kulturella värderingar är honom djupt främmande.

Med livet som projekt
Att söka arrangera livet som ett konstverk är inte detsamma som att bekänna sig till världsfrånvänd esteticism. Sven Lindqvist tar sin utgångspunkt i det ‘lilla’ livet och upprättar förbindelser mellan privat och samhällelig moral. ‘Jag kom ingen vart med tillvaron förrän jag började se den som dikt’, heter det i debutboken Ett förslag (1955).

Essän är den naturliga uttrycksformen för hans reflexionskonst, och det är med tankeböckerna Ett förslag, Handbok (1957) och Praktika (1962) han framträder som skönlitterär vardagsfilosof med ambitionen att mätta levnadsdagen och precisera behoven i överflödssamhället. Liksom läromästaren Vilhelm Ekelund ser han etik och estetik i ett sammanhang, men till skillnad från denne drar han samhälligt politiska slutsatser av sin livshållning. Den uppmärksammade stridsskriften Reklamen är livsfarlig (1957) är sålunda inte ett sidospår från en ung författares väg utan det konsekventa ställningstagandet av den som söker skilja konstlade värden från livets autentiska. I en artikel i Dagens Nyheter, Frihetskonst, åtar sig Lindqvist inte bara att bestämma livets värden som ”kunskap, skönhet, kärlek, primitivt välbefinnande” utan menar också att det är konsten som förmår sätta människor i förbindelse med dessa.

Resor skulle förändra hans perspektiv, men frågorna om konsten och livet består också i Lindqvists senare författarskap. I Myten om Wu Tao-tzu (1967) beskriver han än en gång sin dröm om att fullända livet genom att gå in i konsten och göra livet till ett glaspärlespel av skönhet och raffinemang. Alienationen i välfärdssamhället har han sökt lösa med konstens metaforiska handlingar. Men erfarenheterna i Indien och Kina låter sig till sist inte assimileras i det konstnärliga fulländningsarbetet. ‘Vad var det för en intellektuell glasskål som höll mig instängd som en guldfisk?’ Den rent kroppsliga upplevelsen av den kinesiska massans tryck får hans skyddsvallar att ge vika, och tillståndet i världen tvingar honom att ifrågasätta den västerländska förståelsen av demokrati och frihet. Hans gamla ‘jag’ dör i badhuset i Hai Dian: ‘LEVE DEN STORA ENIGHETEN MELLAN VÄRLDENS ALLA FOLK! förkunnar det röda slagordet i takfönstren. Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp, medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.’

Ut ur konsten träder författaren in i världen. I konstens oändliga rum kommer människan aldrig att förverkliga sig som människa. Det är påståendet i Myten om Wu Tao-tzu. Men på frågan om hon skall kunna göra det i det politiska upprorets tecken och om den radikala förändringen av hennes villkor är socialt möjlig, har Lindqvist inget svar. I en pessimistisk slutbetraktelse skönjer författaren en framtid, där de undertryckta folkens befrielsekamp lidit slutgiltigt nederlag, och han tecknar en bild av sig själv som en orörlig Buddhagestalt – honorerad och passiviserad i den repressiva toleransens namn.

Med sin höga ton, intensiva moralism och erfarenhetsmättade självreflexion blev Myten om Wu Tao-tzu en generationsessay. Här ifrågasattes en konsttradition, men med allt det estetiska raffinemang som trots allt gjorde uppbrottet uthärdligt, och om än politiken visades vara kollektivets angelägenhet, hade analysen likväl sina radikalt subjektiva utgångspunkter. Också pessimismen i förkunnelsen hade sin lockelse för radikalismens unga, hemlösa avantgarde.

Relationerna mellan åsikter, politiska ställningstaganden och personlig livshållning bevarar Lindqvist också i det politiska författarskap som hans reseböcker under 1970-talet innebar. Bland vänsterns författare tillhörde han de minst deklamatoriska och propagandistiska; konkret analys, överväldigande saklighet och rationell argumentation är hans märke. I detta genomarbetande av frågorna återfinner man etiken från försöken i det sena 1950-talet att precisera en giltig samtida hållning. Och i den viktiga handboken i en folkens historiemedvetenhet, Gräv där du står (1978), görs frågan om historisk sanning och individens identitet till sidor av samma sak.

Till förnyad prövning av det privata går Lindqvist i En älskares dagbok (1981) och En gift mans dagbok (1982). I den långa prosalyriska essän Bänkpress (1988) söker författaren lyfta sig förbi smärtan av skilsmässa och faderns död. Boken är en svart betraktelse över livets och kroppens sönderfall, men också en motståndstext om heroiska försök att bemästra tomheten och ge liv åt ‘Sahara’. Genom att stärka sina muskler i magen sidorna och ryggen förbereder sig den 55-årige författaren bland kroppsbyggarna på ‘gymmet’. Men hans ambition är inte att definiera sina muskelgrupper för vare sig ‘bodybuildande’ narcissister eller kroppsfientliga intellektuella. Hans förberedelser gäller den resa han ännu inte gjort, den in i öknen. ‘Ordet ”Sahara” betyder ”tomhet”. Det betyder också ”ingenting”. Det är detta stora tomma intet som lockar mig. Jag reser i morgon.’

Sedan 1970-talet hade Lindqvist i essaistik, romaner och reportage varierat sin åsikt att världen inte kan leva på västerlandets nivå. Vår förbrukning kan inte multipliceras med världens befolkning är elementarsatsen i hans pedagogik. Vi måste bli fattiga eller skydda våra privilegier med våld, lyder slutsatsen.

Med sin våldsamma diatrib mot västerländsk imperialism och rasideologi, Utrota varenda jävel (1992), åstadkom Lindqvist en 1970-talsdebatt i 1990-talet. I denna reseessä med korta etapper och komprimerade satser söker Lindqvist visa hur folkmord varit framstegets ofrånkomliga skugga och rasismen ett argument för den vite mannens världsherravälde.

Oförtrutet saklig och som envis reformist har Lindqvist grävt där han stått alltmedan de spektakulära utopierna brunnit ut.