Platser

När jag som 15-åring första gången for ut i världen hade mina föräldrar aldrig varit utomlands. Ingen av våra släktingar, grannar eller vänner hade varit utanför Sveriges gränser. Jag var den förste. Jag var Columbus. Det var jag som upptäckte världen.

TV hade inte varit där före mig. TV fanns inte. Färgbilder var sällsynta. Världen fanns bara i grått och svart och det var ofta svårt att skilja den från en smutsfläck på boksidan.

Vad dolde sig bakom den fläcken? Hur var världen egentligen? En oerhörd längtan efter att få veta det växte inom mig under hela min barndom. Jag ville ut. Jag ville se världen. Jag ville uppleva alla de platser jag bara kände till namnet.

Så kom det sig att världen blev huvudperson i mitt författarskap. Jag skriver om platser. Jag skriver också om människor och problem, men nästan alltid knutna till bestämda platser. Här följer några smakprov. Nedladdning för eget bruk är gratis. Alla andra rättigheter tillhör författaren.

 


 

 

 

Agadir

Jag väcks av den karakteristiska charterapplåden, fylld av djup lättnad över att planet som genom ett mirakel har landat oskadat och på rätt flygplats: Agadir.

Buss till hotell Almohades. Jag hyr rum bara för natten men bil för en månad. Tidigt nästa morgon lämnar jag det mänskliga apberget kring hotellpoolen, sätter mig i min lilla Renault och kör sakta söderut.

I början grönskar ännu sänkorna och glänser av fukt. Fikonkaktusen bär just frukt och mogna dadelklasar hänger som tunga juver under palmkronorna ¾ gula, bruna, djupröda och färdiga att spricka av dadelsötma.

Chockrosa är Marockos falurött. Istället för våra vita knutar har husen omvända trappgavlar, högst i hörnen och sjunkande in mot mitten.

Men husen blir allt färre, marken allt torrare. Grönskan tunnas ut tills den liknar det glesa, spädgröna gräset som grodde i julkrubbans sand när jag var barn.
Och när öknen börjar öppna sig omkring mig, när sandfärgerna tar över med sina monotona miljonskiftningar, när ljuset blir så intensivt att det döljer formerna, släcker färgerna och plattar ut nivåerna ¾ då kommer lyckan strömmande emot mig ur hela kroppen och jag känner: det här är mitt landskap! Det var hit jag ville!
Ökendykarna, 1990

Agra

Den indiska traditionen har två distinkt olika skönhetsuppfattningar: den ena vegetativ, rytmisk och könslig, den andra geometrisk och ornamental.

Den hinduiska arbetar med kropp och volym, den skapar massiva, skulpterade gudaberg. Den muselmanska däremot intresserar sig för ljus och yta, den utmynnar i kristallens ljusprisma.

Fortet i Agra är den muselmanska stilens högborg. Jag sitter en morgon i den åttkantiga paviljongen. Ljuset regleras som vattnet på konstbevattnade fält. Det silas in genom marmorn i tunna lustfyllda slingor. Väggen är uppbyggd av öppningar som bildar en ljusmosaik, den är genombruten av åttkantiga mönster, delvis fullbordade, delvis bara antydda i stenen ¾ ljuset håller på att växa in i byggnaden. Jag sitter inne i en bikaka med somliga celler ännu ofyllda. Ljuset är honungen.
Asiatisk erfarenhet, 1964

Akropolis

Jag var länge tveksam mot Akropolis. På bilderna framstod det som en samling grannlåtsöverlastade skrytbyggen.

Misstankarna skärptes i Delfi. Vad är det egentligen man går omkring och beundrar där? Atenarnas tackmonument till eget beröm över segern vid Maraton. Och argiverna som inte skall vara sämre ställer upp tre statygrupper för att ”tacka” för segrar över Sparta. Detta skär spartanerna i ögonen och mitt emot slår de upp ett överglänsande jättemonument över någon seger mot atenarna. Cirkeln är sluten.

Sifniernas skattehus finns i rekonstruktion på muséet i Delfi ¾ en motbjudande svulstig byggnad. Att tänka sig tempelplatsen i Delfi översållad med sådana hus och mellanrummen fyllda med fulländade statyer!

Men det underliga är att tagna var för sig och i original är sifniernas friser något av det bästa jag sett. Skulle det kunna vara så att det är århundradenas hårda framfart med dem, som gör dem till vad de är? Kanske har just de avbrutna armarna, de slitna konturerna gjort dem färdiga. Tänk på alla saknade näsor! En skulptur är ju ofta svagast i sina mest utskjutande delar där den börjar göra våld på materialet. Man kan tro att förstörelsen inte så mycket förstört som fortsatt skapandet.

Partenon som det nu står ¾ skövlat men obesegrat ¾ är som en gammal nött överrock av riktigt god kvalitet, en sådan som är lite för fin när den är ny, men blir vackrare och vackrare med åren.

Partenon förvandlar fullständigt ens uppfattning om marmorn. Den behöver inte vara iskall neonljusfärgad sten, den kan vara ett vitgult sädesfält, ett solnedslag. Även om monumentalitet kan skilda meningar råda. Partenon är monumentalt utan att förlora förbindelsen med en enkel ryggåsstuga. Den bästa dikten om Akropolis tror jag Rabbe Enckel har skrivit:

Akropolis
soliga massa
skrämmer mig ej.
Jag har sett
den finska kullens
grå lada,
dess tempellika
proportioner
utan tyngd
resa sig
mot vårhimlens ändlösa
vidd.

Partenon är någonting man tror sig känna igen, även om man aldrig sett det förut. Allting stämmer som in en dröm. Man ser fogfördelningen följa logiskt som en slutledning ¾ längden avpassad så att templet ligger, bredden så att den håller samman ¾ pelarna starka nog att bära ¾ ändå så smäckra att de måste spänna sin kraft mot överbyggnaden ¾ som på en gång tynger mot dem och vilar med sovande lätthet.

Det är absurt, som den omöjliga kombinationen av svala och elefant, samtidigt så naturligt att det har en motsvarighet inom var och en. Jag har alltid vetat att det måste finnas ett sådant hus. Det är ett återseende.
Ett förslag, 1955

Alipur

Det förnäma Calcutta bort fortfarande i Alipur. En evig söndagsfrid vilar över de stora vita rikemansvillorna i sina djupa trädgårdar. Och som ett lås för ingången till denna stadsdel ligger distriktsdomstolen, Alipur Court, där ett mördargäng skall rannsakas idag.

De fyrtionio mördarna sitter bakom järngaller som i en zoologisk bur. Men det är så trångt i rättssalen att de skulle kunna sträcka ut händerna genom gallret och strypa varenda en av oss bakifrån. Alla är klädda i långa, vita skjortor som till dop. De förstår ingenting av förhandlingarna som försiggår på engelska. Men då och då förs någon av dem fram, med knäppta händer, för att besvara frågor på sitt eget språk. En tjänsteman översätter viskande för mig.
– Skrek du: döda den där mannen?
– Nej. Jag är oskyldig.
– Kastade du dig över muren in på fabriksområdet för att börja slåss?
– Nej.
– Slog du omkring dig med en järnstång?
– Nej.
– Vad har du att säga?
– Ingenting. Jo, jag stod i kö till butiken i the coolie-line. Då kom de rusande och anföll oss.
– Vilka?
– Fabrikschefen och hans hyrda män. De skrek: nu skall vi slå ihjäl alla som är med i fackföreningen. De slog mig i huvudet. Jag vaknade på sjukhuset.

Sekreteraren reser sig och löser hans händer ur bönen. Sätter hans fingeravtryck under ett dokument. Sjunker åter ned bakom sin barrikad av gulnade, fransiga handlingar.

Torra hostningar. Prasslet av papper. Takfläktarnas vinande. Malande röster på ett för dem obegripligt språk som avgör deras öde. Ingen tänker på att mördarna skulle behöva en översättning.

Deras tomma blickar vandrar ut genom rättssalens öppna dörrar. Fabrikschefens svarta bil står parkerad utanför. Chauffören sitter och sover. Mitt på gården i en liten pöl av blod ligger en död hund.
En efter en kallas männen fram.
– Är det riktigt att du anföll de nya arbetarna som togs in under strejken?
– Nej. Jag skulle just äta. Jag stod och renade mig utanför the coolie-line. Jag såg en massa människor komma rusande och kasta sten. Fabrikschefen hade pistol i handen. Han pekade på mig och ropade: ”Där är han!” Jag vaknade på sjukhuset.

Fabrikschefen sitter bredvid åklagaren. En storvuxen medelålders man med kraftfullt ansikte under det krusiga håret. Bakom honom sitter hans arbetare i gallerburen, så nära att de skulle kunna sticka ut händerna och strypa honom. Raden av milda, drömska ansikten, mördaransikten med tomma, rädda ögon. Män av en främmande klass bestämmer om dem på ett främmande språk. De förstår bara namnen. När ett namn viner genom luften tänds ett öga. Men ingen vet om hans namn betyder hopp eller förtvivlan.

På rättegångens tredje dag reser sig försvarsadvokaten.
– JAG REPRESENTERAR, skriker han i ett helt annat röstläge än det som tidigare använts. Det blir fullständigt tyst i salen när den skarpa rösten skär genom luften. Alla ser hans anklagande pekfinger, darrande av undertryckt indignation, rikta sig än mot åklagaren, än mot fabrikschefen. Han spelar för männen i buren. De förstår inte vad han säger. Men han lägger sin röst och sina gester så att de måste förstå att någon har tagit till orda med kraft i deras sak.

– JAG REPRESENTERAR, skriker han, fyrtionio olyckliga människor som fallit i striden mellan rika och fattiga.

De begärde bättre betalt och fabriksledningen krossade dem. Bolaget har i denna domstol haft äran att uppträda som åklagarens vittnen. Men det är bolagets representanter som borde sitta bakom galler. I dag, i denna domstol, representerar åklagaren inte samhället. Han representerar ett bolag.

Min lärde vän åklagaren har uppehållit sig mycket noga vid hur många vittnen som identifierat var och en av de anklagade. Men inte med ett ord har han förklarat varför samtliga vittnen tillhör bolagets anställda.

Bara 60-100 arbetare deltog i upploppet får vi höra. Men var fanns det övriga? Såg de ingenting, hörde de ingenting? Höll de händerna för ögonen…?

Domaren:
– De var kloka män om de höll sig undan.
– Ja, i sanning kloka. Kloka nog också att hålla sig undan från rättssalen. De ville nämligen inte förlora sina arbeten genom att vittna mot bolaget. Och var är strejkbrytarna? Vilka var de? Vart tog de vägen? Sjutton skadade fördes till sjukhus där deras namn antecknades. Men ingen av de nya var med bland dem. Ingen blev alltså skadad? Varför har ingen av dem vittnat här? Och varför finns det inga utomstående vittnen? Ers vördighet, jag ber med all respekt att få framhålla att bara man snubblar på gatan så samlas det hundratals…

Domaren:
– Man behöver bara ställa sig och titta upp i luften…
– Precis! Och var är alla dessa människor i det här fallet? Varför har ingen av dem vittnat?
– Vi har hört tränade, drillade vittnen. Jag beklagar djupt min lärde väns attityd. Han försöker spela medlidsam och vill frikänna vissa män på grund av otillräcklig bevisning. Men hela den vittnesfars vi här har hört visar bara en sak: det har varit bolagets önskan att vissa personer skulle identifieras.

Min lärde vän har haft den goda smaken att fråga varför inte arbetarna stämt bolaget, om det var så att de blev överfallna och misshandlade. Jag skall svara honom. Omedelbart efter händelsen blev dessa män tagna av polisen. De flesta har suttit i fängelse i månader. Alla har blivit arbetslösa. Ingen har pengar. Hur skulle de kunna dra ett bolag inför domstol?

Domaren:
– Men kanske fackföreningen…?
– Fackföringen, ers vördighet, var just dessa män och de satt anklagade för mord, eftersom polisen tagit bolagets parti. Polisen borde ha arresterat de verkliga brottslingarna istället. Polisen skulle åtminstone ha gjort omedelbar undersökning och tagit uttalanden av de närvarande på platsen. Polisen borde ha sigillerat de vapen som påstås ha funnits där. De vapen åklagaren nu förevisar ¾ vad bevisar de? De kan vara vilka järnbitar som helst. Hela åklagarens material bevisar bara en sak ¾ att polisen arbetat som bolaget redskap.

Domaren inskjuter, efter en blick på klockan:
– Vi kanske kan fortsätta i morgon?
– Jag ber att i morgon få ta ytterligare en timme av rättens tid i anspråk. Mer behöver jag inte. I ett fall där samtliga vittnen är bolagets anställda, där polisen slarvat bort ritningarna över var kropparna låg, där bolaget låtit tillverka en felaktig plan över fabriksområdet för att stödja åklagarens vittnesmål och åklagaren ändå inte kan hålla fast vid om brottet ägde rum innanför eller utanför murarna ¾ i ett sådant fall lär jag inte behöva ta rättens tid i anspråk över hövan för att väcka tvivel om min lärde väns framställning.

Domaren:
– Court dismissed.
Männen i buren förs bort.
Är de oskyldiga? Frågan verkar totalt ovidkommande. Jag har sett fabrikerna och arbetarbostäderna. Givetvis uppstår det vilda strejker på sådana arbetsplatser, givetvis blir det bråk när strejkbrytarna skall överta de avskedades platser i the colie-line. Givetvis måste polisen ta fabriksledningens parti. Allt detta är oundvikligt. Alla vet varför det är oundvikligt. Det är en helt annan fråga domstolen haft att pröva idag ¾ den minst intressanta i sammanhanget.

Skådespelet är slut. Det handlade om fyrtionio män som inte förstod vad som sades. De agerande var tre jurister i svarta mantlar som höll ett stycke Europa svävande emellan sig under några timmar. Nu har ridån gått ned och de står i en liten skrattande grupp vid rättssalens dörr. Försvarsadvokaten har återfått sin naturliga röst. Chauffören har vaknat. Alla sitter upp i fabrikschefens svarta bil som skickligt väjer för hundliket och försvinner in i Alipur.

Ty det förnäma Calcutta bort fortfarande i Alipur. En evig söndagsfrid vilar över de stora, vita rikemansvillorna. I morse råkade jag snyta mig i det öppna fönstret och grindpojken flög upp med handen för ögonen i honnör. Kringvandrande musikanter låter sina apor dansa till snabbt klämtande trumslag. Vitklädda tjänare promenerar herrskapets prydnadshundar. Det bestående vilar tryggt under de pelarlika jättepalmerna, som tycks uppbära ett orubbat och orubbligt klassvälde.
Myten om Wu Tao-tzu, 1967

Aragua

Vad hade dessa avslöjanden lett till för åtgärder? Vad gjorde man i Venezuela för att röja upp i denna djungel av felaktig statistik och olagliga förmånstagare?

Ingenting, verkade det. Jag fann att tjänstemännen på jordreformkontoret i Aragua inte kände till undersökningsresultaten för sin egen delstat och storskrattade när jag visade dem. Var det alltså i själva verket kontrollundersökningen som var felaktig? Den sympatiska uppriktighet varmed COPEI-regeringen erkände AD-regeringens misstag verkade kanske en smula misstänkt. Följande samtal utspann sig när jag fick träffa chefen för jordreformen i Aragua:

– Är den nya regeringens kontrollundersökning verkligen tillförlitlig?
– Som alla undersökningar kan den naturligtvis innehålla enstaka felaktigheter, svarade han. Men i stora drag ger den en riktig bild.
– Men vad skall jag då tro om den statistik som förs här på ert kontor? Enligt undersökningen omfattade jordreformen i Aragua 3 345 familjer 1969. Ert kontor uppger 8 000 familjer 1972. Enligt undersökningen omfattade jordreformen 14 000 hektar. Ert kontor uppger 80 000 hektar. Mitt problem är: vem skall jag tro?
– Det verkar, sa han eftersinnande, som om den där undersökningen inte sa hela sanningen.
– Den säger tydligen inte ens halva sanningen när det gäller familjer och inte ens femtedelen av sanningen är det gäller jord. Men vad är då ”sanningen”? Är undersökningen ett enda stort falsifikat? Eller arbetar ert kontor med fullständigt illusoriska siffror?
– Det har gått tre år sedan 1969 och…
– Ni vill väl inte påstå att ni har uträttat allt det här på tre år?
– Nej, nej. Givetvis inte. Men det kan vara en del av förklaringen. Har ni undersökningen här…?
Det hade jag. Vi fördjupade oss i tabellerna.
– Här står det att 940 av dom där 3 345 familjerna som fått jord innehar sina lotter olagligt eftersom de inte är bönder.
– Ja, det kan jag tro, det finns en hel del sådana.
– Stora jordägare som köpt upp jorden?
– Nej, inte här. Men läkare, lärare, arbetare, affärsmän. Som antingen köpt jorden. Eller som en gång varit bönder och nu ägnar sig åt andra yrken.
– Vad gör ni åt det?
– Vi gör en utredning i varje enskilt fall och skickar till Caracas.
– Hur många sådana utredningar har ni skickat?
– Omkring 200.
– Och under tiden behåller dessa läkare, lärare etc sina lotter?
– Nej, jorden delas ut till andra sökande.
– Men nu uppger tjänstemännen här på ert kontor att det bara är ett 50-tal utredningar som skickats till Caracas och att samtliga familjer sitter kvar på sina olagliga jordlotter… Medan det samtidigt finns över tusen autentiska bönder som ansöker om jord… Och antagligen många fler som skulle ansöka om det hade funnits en chans…

Det droppade sakta från luftkonditioneringen i det eleganta chefsrummet. Ljudet blev påträngande i den tystnad som uppstod. För att markera att vårt samtal var över började han presentera de övriga notabiliteterna i rummet.
Jordens gryning, 1974

Arlit

På busstationen i den nigeriska gruvstaden Arlit vänder jag mig till den beslöjade mannen i porten och frågar:

– Är kontoret öppet?
– Låt oss först och främst säga ”god dag” till varandra, säger infödingen, milt tillrättavisande. Uppenbarligen har han inte tänkt sig att hans art skall dö ut än på ett tag.

Vi ägnar en stund åt ömsesidiga ”Ca va? Ca va bien? Ca va?” Sedan talar han om att kontoret tyvärr är stängt. Bättre lycka nästa gång!

Nästa gång lyckas jag faktiskt få köpa biljett. Sedan måste jag lämna mitt bagage på marken, gå till polisen i andra ändan av stan, visa upp biljetten, få passet och gå tillbaka till stationen där mitt bagage nu har börjat stuvas på minibussens tak tillsammans med några oljiga tunnor, flera säckar säd och ett helt torgstånd, inklusive stänger för att hålla taket uppe, en disk att breda ut varorna på och hela sortimentet i bylten. Plus ett torkat kamelhuvud med tomma ögonhålor.

Sedan stuvas passagerarna. Det finns tre bänkar, en för kvinnor, en för negrer och en för tuareger. Jag placeras bland tuaregerna. 32 personer pressas in. Det är inte trångt så länge man kan slicka sig om munnen.

Konduktörerna knuffar igång bussen, springer ikapp den, kastar sig in och drar igen dörrarna efter sig.

Det är 25 mil bra väg till Agadez. Marken består av stenflak. Öknen flagnar som den torra huden på en arm. Så kommer det första tunna, bleka stäppgräset, salt på tungan, samlat i sänkorna, blont, halmvitt, lysande som fjunet på armen.

Jag känner igen det från öländskt alvar och från övergivna gotländska kalkbrott. Det finns ett ljus i detta korta, vita, glesa gräs som gör mig intensivt lycklig.

Mitt i ödsligheten sitter vi hårt sammanpressade, kropp mot kropp, andedräkt mot andedräkt. Slanka tuaregynglingar i kopparviolett slöja, med långa mörka ögonfransar, svepta i obrottslig tystnad, omfamnade av de stora skrattens och de köttiga leendenas folk, med deras svällande bakar och bulliga, brokiga kvinnor.

Är det här vildarna som Darwin tänkte sig att vi civiliserade skulle utrota? Det är svårt att riktigt föreställa sig, när man sitter i samma minibuss.

Asunción

Många bönder väntar på gården utanför Institutet för landsbygdens välfärd i Asunción. Men en av dem skiljer sig starkt från de övriga. Han har urvattnade blå ögon som lyser nästan vita i det svartbrända jordbrukaransiktet.

Efter några flaskor öl visar han sig tala utmärkt tyska. Han hade hört Hitler första gången i Königsberg 1928. Det gjorde ett outplånligt intryck. Ingen man hade blivit så grovt missförstådd, så nedsmutsad av fientlig propaganda. Han hörde Hitler tala i fyra timmar. Samma kväll begärde han inträde i partiet.

– Partimedlem sedan 1928, förstår du?

De vita, lysande tomma ögonen. Han berättar vidare. Karriär inom Gestapo. Ostfronten. Deltog efter 1943 i de flygande kommandon som smögs in i sviktande förband för att upptäcka och undanröja sådana individer som satte ned stridsmoralen.

– Det var underbart effektivt. Om sådana åtgärder hade satts in i tid skulle vi ha vunnit kriget.

Han var storslagen nog att låta detta ”vi” innefatta även svenskarna, ett av de få folk i världen som varit anständiga nog att inte angripa Tyskland.

Paraguay var också bra. Det vill säga, Stroessner var bra. Man kunde lita på honom.

– Han gav oss sitt löfte. Inga utlämningar. Och han har hållit sitt ord.

Som tysk behövde han inte känna sig ensam däruppe i Chacos ödemarker. Han hade tyska kamrater. Han hade hustru och barn. Två som var födda i Tyskland bodde nu i Braslien. Men två var födda i Paraguay och bodde hemma. Det talades bara tyska i hemmet. Barnen hade fått en sund nationalsocialistisk uppfostran.

Vi kom att dricka en hel del öl tillsammans. Som konserv var han enastående. En svårighet för den historiska vetenskapen är att det döda inte kan väckas till liv. Och de levande har förändrats av allt som han hänt sedan dess. Men i Chaco hade ingenting hänt. Ödemarkens isolering hade bevarat det ideologiska preparatet. En tid hade stannat 1945, en annan tid hade gått vidare. Han betraktade denna fortsatta tid med sin vita, lysande, tomma blick från 1945.

Han beundrade vietnamesernas kamp mot USA. Den var, menade han, en fortsättning av Tysklands nationella kamp. Men för den vita rasens skull måste USA vinna kriget. Därför beundrade han ännu mer USA:s kamp mot den asiatiska kommunismen. Den var en fortsättning av Tysklands marsch mot öster.

På det viset talade vi politik. Han var alltid lite ölberusad redan när vi träffades. Han såg alltid på mig med sin bleka, nästan blinda blick:

”Med de Gaulle måste man vara särskilt försiktig.”
”Vi får inte låta krossa oss av asiaterna.”
”England betraktar jag med samma vänskap som Hitler kände.”
Jord och makt i Sydamerika, 1973.

Athos

När jag står där verkar repet löjligt. Han varken kan eller vill följa med mig ut.

De sista breven till mrs Loch har verkat osammanhängande och nu ser jag att han är sjuk. Men de djupt insjunkna ögonen överraskar fortfarande genom sin livlighet. De ser genast det styva åbäkiga repet. Har jag tänkt bakbinda och kidnappa honom? Liten som ett barn sitter han utanför fader Sergejs hydda.

– Varför skulle jag riskera att dö…out of my place?

En vits. Han viskar den. Mot kvällen lyfter jag honom och bär honom in i hyddan. Han är lätt som en fågel men jag snavar och är nära att falla. Som en fågels är hans skrik mycket stort för en så liten kropp. Vi befinner oss på en avsats i den brant stupande bergväggen på Athoshalvöns yttersta udde. Med käppen pekar han ut Asien, Afrika och Europa ¾ allt riktningar mot den obrutna horisonten.

I solnedgången upphör Sergej med korgflätningen och ställer fram mat. Han är en tung slagrörd ryss, sluddrande och halkig i rörelserna utom när han flätar korg. Vi äter en vintersparad potatis och resterna ur en gryta med risavlagringar. Jag vet ju att eremiterna lever på matrester som blivit över i klostren. Men vämjelsen bolmar upp inom mig och jag störtar ut.

Det är vackert att se dessa båda gamlingars stilla, osagda tillgivenhet för varandra. Som hästar där de brukade stå i min barndoms hagar, insvepta i varandras andedräkt.

Nästa dag beger jag mig upp till fader Nikons gamla grotta högre upp längs bergväggen för att hämta en bok som skall tillbaka till British Museum. Klippväggen är översållad med små trappsteg, inhuggna i stenen eller fogade av sten. De svåraste passagerna är försedda med järnkrampor och kedja, sammanlagt ett par hundra meter kedja. Fader Nikons ställe är en blandning av grotta och avsats, några träd, en palissad och tre hyddor: kapell, förråd och bostad.

Aldrig har jag träffat en människa som fader Nikon, så långt ute. Inget fosterland, bara en handfull trosfränder och ingen av dem med hans bildning eller erfarenhet eller språk. Alla han en gång kände döda, hans kulturmiljö försvunnen. Levande utan allt som anses nödvändigt för mänskolivet, boende här på bergsstupet där han inte längre kan förflytta sig utan hjälp och som han aldrig kommer att lämna.

Helgon och aristokrat. En människa vars betydelse ligger inte i vad hon uträttar utan i vad hon är. Levnadssättet är uppgiften. Jag ser hur det kan leda till onaturliga levnadssätt. Nikon har bytt det petersburgska hovlivets ceremonier mot religionens, baler och medaljer mot fastor och kedjor. Men jag ser också den underbara oräddheten hos en människa vars självaktning inte är beroende av prestationen.

Helighetens betydelse är att utgöra en slutpunkt: att visa hur det eftersträvade ser ut när det under gynnsamma förutsättningar bragts så långt som möjligt.

Den ortodoxe pilgrimen kan på Athos se sin dröm om det goda livet förverkligad utan de hinder som existerar i hans egen värld: familj, affärer, världsliga bekymmer. Athos är ett livslaboratorium där de ortodoxa värderingarna kontrolleras.

Vem kontrollerar våra värderingar? Vem upptäcker, utövar och förtydligar dem? Var finns vårt Athos?
Hemmaresan, 1959

Bei da

Het, förlamande junikväll. Elevkasernerna vid Pekings universitet, Bei da, röks mot ohyra. Tusentals studenter sitter i grupper på sandplanen och väntar att en vindfläkt skall föra bort den elaka giftlukten. Luften står fullkomnligt stilla i mörkret.

– Jag kan respektera dina åsikter, säger jag till en av de kinesiska studenterna, utom på en punkt. Du vet lika väl som jag att den kinesiska pressen ger en avsiktligt förvanskad bild av världen. Jag kan inte förstå att du försvarar det. Hur kan en medveten människa välja att se världen i svart och vitt?

– Du kan inte nämna en enda osann uppgift som stått i våra tidningar!

– Även om varje enskild uppgift som era tidningar ger om Västerlandet vore sann, så har nyheterna valts för att skapa en vrångbild av verkligheten. Nämn en enda god nyhet som era tidningar inrapporterat från Väst!

Vi går fram och tillbaka i mörkret. Jag säger:

– Du vet själv att det inte finns många framgångar att berätta från Kina idag, eftersom landet är mitt i en svår kris. Men om någon skulle skriva om denna kris utan att också berätta om allt vad ni gör för att komma tillrätta med den, utan minsta sympatin för er kamp med svårigheterna – vore inte det oärligt? Och är det inte då lika oärligt när era tidningar bara berättar om strejker och katastrofer, brott och självmord i Väst, utan skymten av förståelse för våra försök att lösa dessa svårigheter?

Fram och tillbaka i mörkret och hettan. Han säger:

– Allt vad du tror på i Väst är sådant som flyter på ytan. Den grundläggande sanningen om ditt land är att kapitalisterna utsuger folket. Alltså är ert liv olyckligt. Kanske har ni bilar. Kanske kan ni resa och roa er. Men er olycka är en djupare sanning om er, och det är riktigt att våra tidningar väljer ut sådana fakta om er som överensstämmer med denna sanning. Men när era journalister beskriver Kina – även om de skulle bygga sitt förtal på fakta ¾ så är det förtal. Ty dessa olyckliga fakta stämmer inte med den djupare sanningen om oss. Vår verkliga lycka, vår innersta lycka är att vi inte är utsugna.

– Därför försvarar jag vår journalistik, fortsätter han. Den är ett vapen i klasskampen. Endast det som tjänar Partiets sak i klasskampen är rätt, är sanning. Någon annan sanning finns inte. Du tror att du kan komma ut ur klassmedvetandet och finna en objektiv sanning. Du tror att man kan berätta vad man har sett och hört utan hänsyn till vilken klass som kommer att vinna eller förlora på det. Vilken illusion! Om vi inte medvetet gör oss till socialismens lydiga verktyg blir vi omedvetet imperialismens springande hundar.

Vinden kommer inte. Med lungorna fulla av hetta, mörker och giftiga ångor återvänder jag till mitt rum i dormitoriet, våt och utmattad. Förståelse kräver ständig övning. Det är svårt att rättvist återge vad man upplever. Fördomar skymmer ens syn, lojaliteter frestar till osaklighet. Därför kan det inte undvikas att osanning uppstår. Men kinesen får lära sig att avsiktligt sträva efter att bli partisk och ensidig, att medvetet välja lojalitet framför saklighet och förneka själva strävan till sanning. Hela min andliga organism gör uppror mot denna lära: att respekt för fakta och respekt för andras övertygelse är en tankens ohyra som bör brännas bort ur själen.
Kina inifrån 1963

Bela

Distriktschefen i Bela, Baluchistan, tog oss med till sitt residens och lät oss få sova där. I den varma, stjärnklara kvällen satt vi på gården och pratade. Han var ny på sin post, hade just anlänt, hans hustru skulle komma först om en vecka. Huset skulle hon säkert gilla, men staden? Skulle hon stå ut med smutsen och hettan och primitiviteten? Skulle hon förstå att det här var en övergående postering som skulle följas av bättre?

Kvinnor var alltid ett bekymmer även om man inte var oklok nog att låta kärlek komma med i spelet. Så kallade kärleksäktenskap ledde ofelbart till katastrof, det var hans erfarenhet. Det viktiga i äktenskapet var ansvaret för avkomman, allt annat var oväsentligt. Han hade hört mycket underligt om Sverige och ville inte tro allt ¾ men om familjen gick sin undergång tillmötes i ett hav av gruppsex, vem skulle då ta hand om barnen? Hur skulle man ens veta vilket barn som var ens eget?

Gruppsex var nog relativt ovanligt även i Sverige, sa jag. Själv hade jag aldrig varit med om det och kände ingen speciell längtan efter att berika min erfarenhet i den riktningen.

Skilsmässor däremot var numera vanliga och många barn for illa av dem ¾ liksom många barn tidigare farit illa av föräldrarnas fiendskap i påtvungna äktenskap. Det var inte framförallt sex jag saknade efter en månad i Pakistan, det var kvinnlig närvaro, kvinnligt umgänge ¾ varför hade muhammedanska män avsagt sig denna njutning, varför stängde de in kvinnorna?

– Det är inte männen som vill vara utan kvinnor, sa han. Tvärtom, alla män vill vara med kvinnor. Men skvallret hindrar dem. Det blir skandal. En man kan inte visa sig ens med sin syster, han kan inte tala ens med sin hustru utan att sätta skvallrets tungor i rörelse.

– Att ni inte gör uppror, sa jag. Att ni finner er i att bli toppridna. Någon måste ju trotsa skvallret, annars kommer ju era barn och barnbarn att leva i samma förbannelse.

Distriktschefen svarade inte. Även min följeslagare, Christopher, teg. Men den natten sov han och jag under samma takfläkt. Vi låg länge och viskade som skolpojkar som fått sova över hos varandra.

– Arton dagar före bröllopet visste jag fortfarande ingenting, berättade han. Jag var 25 år gammal men okunnig som ett barn om allt vad sex heter. Hur skulle jag bära mig åt på bröllopsnatten? Min panik bara ökade ju närmare den kom.

Slutligen inträffade ett mirakel. Han som inte hade ett öre (lönen gav han ju till sin mamma) hittade plötsligt hundra rupees på gatan och investerade dem i en förbjuden sexbok (av beskrivningen att döma en klok och saklig läkarbok). Den gömde han för sin mor och låg sedan varje natt fram till bröllopet och läste på.

Bröllopsdagen kom. Bruden, 17 år, avlägsen släkting, katolik och punjabi som han själv, hade hans mor valt ut åt honom. Själv hade han aldrig sett henne. När de skulle gå och lägga sig var hon ännu räddare än han. Hon hade aldrig visat sig naken för en man. Hon hade aldrig sett en man naken. Hon hade gjort sig oerhörda, skräckfyllda föreställningar om hur stor penis kunde bli och hur ont det skulle göra att ta emot den.

– Men jag gjorde som jag hade läst i boken. Jag tog det lugnt, sa att vi skulle vänta till nästa natt, i kväll skulle vi bara ligga och prata lite och lära känna varandra. Det gjorde vi, och innan vi visste ordet av hade det hänt…

Hans största problem var att hans far var död. Därigenom hade han som äldsta son blivit familjens överhuvud. Alltså kunde han inte flytta hemifrån med sin hustru och deras lille son utan måste bo kvar hos modern och syskonen.

Seden kräver att jag i första hand skall vara son och bror. Min hustru skall jag behandla som en utomstående. Jag får knappast ens prata med henne. Inte förrän vi gått till sängs blir vi ensamma och kan viskande byta några ord.

Sade han viskande till mig i mörkret under takfläkten. Med fasa såg jag in i detta hem där den av manssamhället förtryckta modern i sin tur trycker ned sin son, för att inte tala om sonhustrun. Som sedan en dag kommer att ta igen det på sin son i en fruktansvärd kedja av ömsesidigt förtryck.

– Därför söker jag nu en post som distriktschef. Då måste jag å tjänstens vägnar lämna familjen och flytta till stationeringsorten. Där kommer jag äntligen att få leva med min hustru.

Kanske hade distriktschefen i Bela blivit distriktschef av samma skäl? Inte heller han var lycklig. På morgonen blev vi ett ögonblick ensamma vid frukosten och han sa:

– Du vet inte hur svårt det är att trotsa skvaller. Du är lycklig som är svensk. Jag skulle byta med dig vilken dag som helst.

– I Sverige finns det inga distriktschefer, kom ihåg det. Där skulle du inte få skymten av den makt och ställning du har i den här staden.

– Vad ska man med makt om den inte ger frihet, inte kärlek?

– Du är i alla fall säker på att vara far till dina barn.

– Kan en man nånsin vara säker på det? Ett system som bygger på förtryck skapar lögn och falskhet. Du får inte tro att det är vi själva som vill ha det så här.

Vem är det då? Vem upprätthåller ett system där även förtryckarna är förtryckta? Vem störtar det?
Elefantens fot 1985

Benares

Den heliga staden reser sig ur Ganges, skimrande skön och dödlig som ett kräftsår. Här är Indien som tätast: mänskogytter och storslagen ödslighet, idyll och helvete, ande uttryckt i frustande kroppslighet. Badort, dårhus och tempel.

Ritualbarberare under solparasoll. Feta män utsträckta i trapporna, grenslade av sina massörer. Tusentals människor är på väg nedför trapporna. Huttrande öppnar de sina skynken i morgonkylan och snor en tygremsa om höfterna, över könsorganet och mellan stjärthalvorna. De gnider in varandra med helig olja och kliver ut i vattnet med händerna lyfta till bön. Med ett simtag för de undan det grövsta ytlagret av flytande sopor, doppar sig, dricker och fyller sina blänkande kärl med det tjocka vattnet. Sitter med korslagda ben, bestänker ögonen och låter anden långsamt eregera inom sig.

Allt det som vår kultur osynliggör ligger här blottat. Jag fylls av en paradoxal beundran för sanningskärleken i denna dyrkan, för djärvheten i en allomfattande tolerans som upptar även djur och vansinniga bland sina heliga, för oförskräcktheten hos en tro som söker renhet bland lik och sjukdomar, i ett hamnvatten fyllt av mänskliga utsöndringar.

En vis man ¾ huden verkar klistrad direkt på skelettet ¾ sitter och matar myrorna. De har samlats i tusental och kryper över hela hans kropp medan han mumlande matar dem med små vita frön.

Vedhuggarna klyver långsamt och taktfast veden till likbålen. Moderna muskelmänniskor dyker och crawlar i den heliga floden. Tiggarna tigger. Man hör ett väsande bakom sig och penningbönen kommer krypande som en lång enträgen orm. Gränderna i Benartes är ormgropar av sådana böner. Eländet är ett yrke, en teatralisk konst som sysselsätter så många att jag tycker mig gå i ett tropiskt Belsen. Vanställda människor med uppmålade sår kastar sig om mina ben och ber om förbarmande, utsträckta händer spärrar min väg: magra klor, nedfrätta klumpar. Fräcka, pockande, kråmande sig i ett lidande som är fruktansvärt verkligt, kräver tiggarna sin rätt.

Gamla kroppar släpar sig ned till Ganges för att dö, halvnakna och skakande, ofta ledda av ett barn. När livet flytt binds de fast på bambubåren, sköljs en sista gång i Ganges och läggs på en stapel torr ved i strandvimlet. Elden bränner på ett ögonblick bort det tunna tyget. Först framträder fötterna som genast svartnar. Flammorna äter sig knastrande in till kroppen som börjar fradga och fräsa. Huden drar sig samman och spricker, stora vita blåsor slår upp. Det svepta huvudet börjar ryka, en flamma blottar det. Kroppsvätskan tränger fram på pannan som pärlor av svett i denna sista möda. Långsamt förlorar huvudet form, upplöst inifrån som av frambrytande lava. Den kväljande lukten av bränt kött insveper scenen.

Runt omkring pågår det religiösa badortslivet. Vid de förra likbålet gonar sig redan barn och hundar intill den nästan utbrunna elden, nakna, utsträckta i likaskan, medan de sista resterna av den döda kroppens kött bubblar och vrider sig på glöden, som skänker en behaglig värme.
Asiatisk erfarenhet 1964

Biskra

På brunnshotellet i Biskra super jag en natt med Wolfgang, en tysk ökenfanatiker som korsat Sahara på motorcykel. Gides Den omoraliske ligger framme på bordet i mitt rum och Wolfgang säger:

– Hustrun får missfall, inte sant? Annars hade hon fött mig.

– Dig?

– Ja, jag har växt upp i just en sån familj. Mina kamrater tyckte att jag hade världens underbaraste far. Det tyckte han själv också. Men det var dem han var intresserad av, inte mig. Visst var han full av charm och fantasi, visst beundrade jag honom gränslöst. Men han svek mig om och om igen ¾ utan att ens märka det. Boken borde heta ”Den självupptagne”. I sin värld är den omoraliske den ende som verkligen existerar ¾ det är det som gör honom omoralisk.

Det var ett av dessa nattliga hotellsamtal som blir så fullständigt uppriktiga bara därför att båda är lika säkra på att aldrig mer behöva träffas.

– Far var alltid mycket uppvaktande mot min mor. Men under artigheter och kärleksbevis djupnade tystnaden mellan dem. Till slut blev den explosiv.

De vågade inte skiljas. Min far trodde att utan mor skulle själva verkligheten upphöra att finnas till. Bara hon hade den näringsvätska som han inte kunde leva utan. Även för henne gällde det identiteten. Utanför den livslånga kärleken fanns ingenting, inte heller hon själv.

– Vad hände?

– En dag när mor låg i badet, låste han badrumsdörren utifrån, gick ned, hällde ut bensin i vardagsrummet och tände på. Sen gick han raka vägen till polisen och anmälde sig. Jag tror nästan han hade väntat sig att få beröm. En anständig människa skiljer sig inte från sin hustru, men sin villa har man väl rätt att bränna ned? Den brann mycket riktigt ned till grunden.

– Och din mor?

– Hon räddades i sista stund. Själv for jag till Sahara. Min far var ökensoldat i Rommels armé. När jag var liten berättade han ofta om öknen. Jag har fått för mig att lösningen på hans gåta kanske kan finnas här.
Ökendykarna 1990

Bombay

Svepande sol i hans karga rum ¾ ett vindsrum med fönster åt tre väderstreck. Han öppnar dem genast och staden Bombays dån slår in i rummet.

Fyra spartanska rottingstolar kring ett litet bord som liknar ett fyrfat. Rader av böcker (Laski, Gita, Shakespeare) på golvet under de tomma väggarna. Han är en fattig man, denne socialist och arbetarledare. Jag vet att han tacksamt tar emot avlagda kläder av sina bättre situerade borgerliga vänner. Med sitt asketiska ansikte och sin skarpa blick gör han ett starkt intryck av klarsynt, helgiven människa.

Han redogör för läget, lugnt och sakligt.

Medlemsantalet i arbetarnas organisationer ökar ständigt, säger han. De är redan en makt både på arbetsmarknaden och i hela samhället. De lagar som stiftats efter självständigheten gynnar arbetarna. Deras levnadsstandard stiger. Jobbare och ockrare håller dem inte längre i slaveri. Kastskillnaderna är så gott som utplånade, Hela landet går framåt med industrin i spetsen.

Jag känner min tillförsikt stiga. Här sitter en man som man måste tro. Han är övertygad om att utvecklingen går i rätt riktning, han vet att allting görs som kan göras.

– Varför bor arbetarna så eländigt, undrar jag, varför kan de inte läsa? Försöker det socialistiska partiet eller dess fackförening att göra något åt det?

– Jag vet inte om det är någon nytta för dem att kunna läsa. Det mesta son skrivs är strunt.

– Så ni menar att i det kapitalistiska samhället är det bättre att arbetarna förblir illiterata?

– Nej, inte så extremt. Det finns ju exempelvis de heliga skrifterna, dem kan man läsa.

– Religionen befrämjar alltså arbetarnas utveckling?

– Absolut. Något måste de tro på när de lever i ett sådant elände.

– Men vilken religion kan hjälpa dem upp ur eländet och lära dem inse sina möjligheter?

– Alla religioner lär tron på det goda.

Svepande sol i hans karga rum. Hans ansikte är lika intensivt, hans blick lika klarsynt när han nu berättar om religionen, som har en stor försonande roll. Om utvecklingen, som inte får gå för fort. Om fabriksägarnas generositet och goda vilja, som arbetarna måste lita till. Fraserna blir allt tunnare, alltmer präglade av vanmakt. Ur socialisten träder socialmystikern fram. Av hans optimism återstår till sist bara en nebulös tro att allt dock skall ordna sig ¾ på något sätt.

Fundamentala förändringar är onödiga, radikala åtgärder otänkbara. Och varför? Friheten! Och vad är frihet?

– My home is my castle.

Det blir tyst. Hans föreställning om frihet svävar kvar i rummet som en hängande trädgård ¾ den indiska överklassens djupa, lummiga trädgård.

Jag reser mig. Nedanför fönstren ligger staden Bombay i tre väderstreck. Om våra ögon kunde genomtränga stadsdiset skulle vi se ut över mil efter mil av en sumpöken med säckvävshyddor, skjulslum och smutsiga, myllrande arbetarkaserner ¾ mörka, gallerförsedda bås med avlopp i ena hörnet. ”The coolie-line”. Sex till åtta arbetare i varje hål. ”Mitt hem är min borg.” Men de som sover i trappor och korridorer? De som delar låda på en obebyggd tomt? De som kryper ihop på trottoaren och drar skjortan över ansiktet?
Myten om Wu Tao-tzu 1967

Bou Saada

Bou Saada, ”den lyckliga staden”, ligger i en sänka mellan tre berg. Den är lycklig såtillvida att dess brunnar står i förbindelse med en underjordisk sjö som ständigt tillförs nytt vatten från de tre bergen. De gamla brunnarna är upp till 30 meter djupa och försörjer 24000 dadelpalmer.

I dag är det inte dadlar utan olja som är grunden för ekonomin. Utanför hotell Caida står prospekterarnas kraftiga ökenbilar, gyttjesmorda och insandade. Oljemännen ölar i den badhusliknande baren, deras röster studsar mellan de kakelklädda väggarna. De samlas högljutt kring långborden i matsalen, de har stora skratt och gott om pengar. En liten tallrik soppa och en grönsaksröra kostar som en lyxmiddag på Operakällaren.

Det är valutakursen som skapar bilden av Utlänningen. Om man vill att Utlänningen skall framstå som mäktig, rik och generös skall man göra en valutakurs som kommer allting att kosta ungefär hälften av vad Utlänningen betalar därhemma. Om man vill att Utlänningen skall framstå som maktlös, fattig, snål och grinig skall man lägga valutakursen som i Algeriet.

Jag bor på hotell Transatlantic. När det öppnade 1909 var Utlänningen rik och mäktig. Då brusade vattenklosetterna, då forsade varmvattnet ur kranarna från Jacop Delafont & Co i Paris, då var pianot välstämt, då gnistrade ljuset i kristallkronorna, då dansade och älskade Ouled Nailflickorna. Det var tider det!

Gides Jordisk föda talar hänfört om dessa flickor. Loti skrev en hel bok om dem. Redan Maupassant prisar dem. Han träffade dem på kafé Glädjen på stora torget och spred i Europa ryktet om att deras lättsinne låg i stammens kultur. Enligt en uråldrig sedvänja levde flickorna livets glada dagar som prostituerade för att samla ihop till hemgiften.

Transatlantic i Bou Saada är idag det enda överlevande hotellet i en kedja som en gång sträckte sig över hela Nordafrika. En oändligt gammal man visar mig uppför den höga trappan, smal och brant som en stege. En gul plasthink i badkaret får ersätta både dusch och WC. Sängarna är kalla och djupa som gravar.
Ökendykarna 1990

Budapest

I skolan hade jag en ungersk bänkkamrat. Vi brukade fördriva de oändliga timmarna med att sitta och rita med fingret på varandras ryggar. Han ritade ofta en karta över Budapest.

När jag nu för första gången kommer till Budapest blommar detta hudminne upp med oväntad kraft. Jag känner Donau rinna längs ryggraden, från Margitön uppe mellan skulderbladen till Petöfibron nere i korsryggen.

Efter 40 år står jag plötsligt mitt uppe i en verklighet som hela tiden funnits ritad på min rygg.
Av nyfikenhet öppnade jag dörren i muren 1991

Cabo

I Cabo blev vi bjudna på faroufa och svarta bönor i fader Melos kök. Aron låg och sov i soffan med en handduk över sig. Fader Melo själv var bara där ett kort ögonblick och kastade i sig lite mat. Jag frågade honom om Che Guevara var en god katolik.

– Det vet jag inte. Han kom aldrig till bikt hos mig.

– Var han en god revolutionär?

– På Kuba, ja. Men inte i Bolivia. Han ville göra om den kubanska revolutionen i ett annat land. Sånt går inte. Allt beror på de konkreta omständigheterna.

– Att var en god katolik och en god revolutionär är alltså inte samma sak?

– Det är inte samma sak.

– Vilket är då viktigast?

– Ha! Här kommer ¾ han svängde om på klacken och vände sig till de andra, road, obekymrad och utmanande ¾ en utländsk filosofiprofessor och vill sätta mig på det hala!

Sedan fortsatte han blixtsnabbt och i en helt annan ton så att jag trodde att han bytt ämne:

– Varför kom du inte i går kväll som du hade lovat?

Jag började förklara. Mötet skulle börja mycket sent, halv tio. Sista bussen tillbaka till stan gick klockan tio. Det var ingen idé…

– Var du alltså fri att komma eller inte?

Jag anade fortfarande ingen oråd. Utan förklarade att på sätt och vis var jag fri att komma men sista bussen gick klockan tio och taxi kostade 45 kronor om man nu kunde få tag på en taxi som ville köra en på natten, vilket var…

– Frihet, nu drev han hem sin slutsats med paraplyet mot stengolvet, frihet och demokrati, katolik och revolutionär och alla dessa ord, alla dessa begrepp är nog bra när man skall konstruera logiska fällor för dumma präster. Men vad det egentligen gäller är helt andra saker: När går sista bussen? Vad kostar det? Hur mycket tjänar man? När fick barnen något att äta? Sover pojken lugnt där på soffan ¾ eller ligger han död under handduken? Kort sagt: det är de konkreta omständigheterna det kommer an på. Det är de som måste förändras. Och det är därför det är god katolicism att arbeta för revolution här i landet.
Slagskuggan 1969

Calcutta

Calcutta upplevde jag i det fukttjocka, kyliga novembermörkret. Vit, rökluktande dimma under skumma lampor. Höga sekelskiftesdroskor tutar dovt som skepp och de magra märrarnas hovar klapprar mot gatstenarna. I denna förgångna Londonatmosfär flammar nattens Indien: de hemlösa tänder sina mateldar på trottoaren, det doftar curry och senapsolja, vita skjortor långa som paletåer lyser i mörkret, ett glödande rep hänger på väggen. Bebodda ruiner av kolonialtidens europeiska hus belyses underifrån och får egendomliga urgröpta ansikten ¾ som när man håller en ficklampa under hakan. Korna har lagt sig till ro på gatan, de sovande ligger utsträckta i sina liksvepningar av säckväv, obekymrade om människoströmmen omkring sig. Djupt inne i en portgång sitter några män kring en eld, deras trumma dunkar, de berusar sig med sång.

Varken hemlösheten eller extasen vore möjliga i det Kina jag just kommer från. Det blir förstås natt även i Kina ¾ vinternätter i Peking med månsnö på taken och svartklädda poliser i filtskor som ljudlöst glider genom de tomma gatorna, heta nätter i Shanghai då hand söker hand och jag njuter av mörkrets anonymitet som av en trolldryck ¾ men dagsljuset dominerar min Kinaupplevelse på ett självklart sätt.

Indien däremot är nätternas land. Jag minns det i eldsken. Indiens frihet och mångfald upplever man starkast om natten. Och folkets lidande omges, som bläckfiskens offer, av ett förblindande mörker.
Asiatisk erfarenhet 1964

Camiri

Vägen till Camiri är intressantare än processen mot Régis Debray.

Det finns bara en väg, en jeep- och lastbilsväg med svårforcerade vadställen och djup lös sand, där 15 mil är ett gott dagsverke. Slutligen anländer den till Camiri, som helt enkelt är några hus kring ett oljeraffinaderi.

Där visade militären ett enastående intresse för mitt skägg och för innehållet i denna bil som på något mirakulöst sätt hade tagit sig fram mellan Sucre och Camiri, rakt igenom gerillazonen. De hade oss att sprida ut hela bagaget för inspektion på gården bakom Casino Militar.

Medan jag försökte förklara för soldaterna hur man använder ett paket cellstoff kom Debray gående över sandplanen med sina vakter. Han verkade obruten, levande och tillgänglig. Några timmar senare stod jag utanför hans celldörr tillsammans med en officer som bar högkvarterets bandspelare.

– Varför misslyckades Che Guevara?

Han lutade sig fram för att svara. Det bleka känsliga ansiktet som har så lätt för föraktfulla poser, skymtade svagt bakom metallnätet i dörren. Skymningen föll och det luktade krossade kackerlackor som överallt i det heta och fuktiga Camiri.

– Det är en svår fråga som ännu inte kan besvaras. Vissa grupper hade lovat medverka, men höll inte sina löften. De visade sig illojala.

– Vilka grupper?

– Jag tänker naturligtvis på dem som i första hand borde göra revolution i Bolivia: de kommunistiska partierna.

Men hade inte Debray själv skrivit att man aldrig får lita på de kommunistiska partiernas medverkan? En av huvudteserna i hans bok ”Revolution i revolutionen” är att gerillan måste ta saken i egna händer, utan att vänta på vänsterpartierna. Då var det en smula ologiskt att skylla nederlaget på just dessa partier.

Nej, orsakerna till misslyckandet måste sökas på annat håll, huvudsakligen i själva gerillazonen. Jag sa till Debray att jag kommit körande genom den och berättade lite om mina intryck.

– Ja, sa han, området var illa valt. Det är för glesbefolkat, terrängen är enastående svårframkomlig, klimatet nästan outhärdligt. När gerillan föll offer för armén var den redan utmattad av hunger och sjukdomar.

– Och hur var ert förhållande till bönderna?

– Det blev aldrig mycket. Det fanns helt enkelt för lite folk. De första kontakterna var avvaktande. Inte fientliga, inte heller motsatsen, bara avvaktande. Det är naturligt. Che hade väntat sig det. Han visste naturligtvis att bönderna har sin jord här, att det inte är som i Peru till exempel utan att bönderna är belåtna. Det visste han.

– Och varför valdes ändå just det här området?

– Det skedde mycket av en slump. Och naturligtvis är området frestande för en strateg. Che Guevara var strateg.

Vårt samtal slutade där. Jag tyckte att jag hade fått ett slags svar. ”Che Guevara var strateg”. Det blev hans fall.

Che ville använda gerillakriget som strategiskt vapen med kontinentala och interkontinentala mål för ögonen. Han ville utnyttja det tillfälle som Vietnamkriget skapat. Samtidigt ville han hjälpa vietnameserna på det enda sätt som skulle kunna vara verkligt effektivt ¾ genom att skapa en andra front.

Men även den strategiske revolutionären måste, om han väljer gerillakriget som vapen, lägga sitt liv i böndernas händer. Den sista anteckningen i Ches dagbok beskriver hur han erbjuder en bondkvinna pengar för att hon inte skall förråda honom och hans kamrater. ”Föga hopp att hon skall hålla sina löften”, tillägger han.

Han försökte köpa en samverkan som han inte förberett och vunnit. Och hur skulle han ha kunnat vinna den just där? Han kunde inte dela ut jord; bönderna hade den redan. Inte nationalisera gruvor; det var också gjort och utan resultat. Han visste att han inte hade något att erbjuda dem han vände sig till ¾ inte förrän på andra sidan ett stort krig.

Det kunde han naturligtvis inte säga till bönderna mellan Vallegrande och Camiri. Han fick säga något annat. Och han antecknade i sin dagbok att i djupet av sina ögon trodde de honom inte.
Slagskuggan 1969

Charleston

Då ringer telefonen.

– Gå och svara och hör själv, säger fru Waring.

Jag lyfter luren.

– Dirty niggerlovers! skriker en kvinnas röst. Klick! Och hon har lagt på luren.

– Så arbetar Ku Klux Klan, säger fru Waring. I tre år har det varit så här. De som organiserar kampanjen mot mig och min man tröttnar inte.

Telefonen ringde en gång i halvtimmen med stor precision medan jag satt och talade med herr och fru Waring. Nu var det här en speciell kväll för i morgon är det senatorsval i Sydkarolina. Och det är bara tre år sedan den federale domaren, judge Waring, såg till att negrerna i den här staten kan utöva sin rätt att delta i valen.

När frågan kom upp i domstolen satte sig KKK genast i verksamhet. Domare Waring var känd som den ende domaren i sydstaterna som skulle ge negrerna den rätt de har enligt konstitutionen. Han fick mystiska telefonmeddelanden och hotelsebrev.

”I namn av alla vita medborgare i Sydkarolina ber vi Er att Ni, när Ni beslutar om negrernas deltagande i val, håller i minnet att detta deltagande skulle betyda att alla rasdiskriminerande lagar i denna stat skulle brytas ned. Ni, såsom varande en vit medborgare i Sydkarolina, vet vilka fruktansvärda följder nedbrytande av dessa lagar fick under perioden 1865-1876. Ni måste inse vilken våg av rashat Ni kommer att orsaka om Ert utslag i detta fall går de vita invånarna i denna stat emot.”

Brevet var undertecknat med rött: Knights of the Ku Klux Klan. Jag sitter med brevet i handen och ser på domare Waring och försöker tänka mig in i den klämma han satt i då för tre år sedan.

– Jag visste vad mitt beslut måste bli, säger domare Waring.

Han gjorde negrernas rätt att delta i val till lag i Sydkarolina. Man måste känna till vilken mäktig man den federale domaren är i en liten stad som Charleston för att förstå stadsbornas, dvs de vitas, vanmäktiga raseri. Domaren väljs i Washington långt uppe i norr och här satt han nu denna första valdag för negrer och höll sitt kontor öppet för vilken neger som helst att komma in och säga: Herr domare, dom vill inte låta mig rösta.

När han stängde sitt kontor och gick hem den kvällen hade de negrer som ville rösta, röstat. Men domare Waring var en märkt man. Alla hans vita vänner slutade hälsa på honom. Ännu i denna dag har de inte kommit tillbaka. Domare Waring och hans hustru sitter ensamma om kvällarna. Ingen vit talar ens med dem. När de går framåt gatan viker folk undan som om de vore spetälska.

Den elfte mars i år brännmärktes domare Waring ytterligare av KKK. En grupp män i vita hucklen tog sig in i hans trädgård och brände ett kors där. Detta är klanens rituella sätt att hota en fiende.

KKK grundades ursprungligen strax efter inbördeskriget och utgjorde en terroristorganisation för att hålla negrerna nere. Klanen hade en oerhörd makt i sydstaterna och kunde ohejdat skipa ”rättvisa” på egen hand. Men förhållandena förbättrades och rörelsen var död tills den återuppstod straxt efter första världskriget. Man behöll det gamla namnet som ännu hade kvar mycket av sin klang. Det kommer från grekiskans kuklox som betyder ”cirkel” eller ”band”…

– Klanen är till sin natur en hemlig organisation, dess ledare låter inte intervjua sig i vitt huckle. Men här har jag böcker med tusentals klipp bara från de senaste åren om vad de gör. På landsbygden arbetar de ännu efter sin gamla taktik att dyka upp vid midnatt och skrämma livet ur negrer som bor i ensliga hus. I städerna gör sig detta skräckvälde kännbart på ett annat sätt. Jag är säker på att många vita här i Charleston sympatiserar med mig men de vågar helt enkelt inte visa det.

Men vi har förklarat krig mot klanen och vi kommer att vinna. Gå ut på gatorna i morgon och se folket gå till val! De vita kommer att titta snett på negrerna, men inte desto mindre ¾ negrerna kommer att rösta. Kanske får de inte in sin kandidat i år, i själva verket är jag säker på att de inte skulle få in honom även om han finge en majoritet av rösterna. Men en dag kommer de att få in sin kandidat och då har vi tagit det första steget på rätt väg.

Hur kan USA:s regering övertyga Asiens folk ¾ som nu t ex i Korea ¾ att vår flagga står för frihet och lika rätt för alla, när såna här skandaler får fortgå inom våra egna gränser. Vi har världens blickar riktade på oss här i Södern. Idag står min hustru och jag ensamma i Charleston, men den dagen är inte långt borta när vi kommer att stå som segrare över KKK och den anda organisationen representerar.

Sade domare Waring. Och på baren där jag tittade in på hemvägen sa en ung grabb som satt bredvid mig: – Den där negerkandidaten lät inte dum. Han hade ett sätt att säga saker och ting som nästan kom en att tycka att han hade rätt.
Aftonbladet 28/7 1950

Chuquicamata

Den största koppargruvan i Chile, en av världens verkligt stora, heter Chuquicamata. Den upptäcktes strax efter sekelskiftet av en amerikansk amatörgeolog som köpte den ”för jordnötter”, som mr Fahm, nuvarande gruvchef, sade till mig. Det var första kvällen i Chuqui, cheferna hade ett litet party för varandra och var uppsluppet uppriktiga.

Nåväl, den här geologen insåg att här låg en förmögenhet som han inte själv kunde ta vara på, så han gick upp till Guggenheim och sa ”Look, Harry” etc och sålde för hundra gånger vad han hade betalat. Drog sig sedan tillbaka till ett litet ställe i New Jersey och levde nöjd resten av sitt liv. Vad tog han för risk?

Guggenheim visste att fyndigheten var värd många gånger mer än han betalade, men han visste inte hur mycket mer ¾ alltså sålde han till Anaconda för 60 miljoner dollar och tjänade 50. Därvid tog han verkligen en viss risk ¾ nämligen risken att sälja för billigt. ”Han har vänt sig i sin grav för vart och ett av Anacondas bokslut sedan dess.”

Anaconda visste vad de köpte. Sedan öppnandet vid första världskriget har Chuqui kontinuerligt varit en av världens mest produktiva koppargruvor. ”Det är fantastiskt att jobba här”, sade mr Fahm den där kvällen. ”Utgifter spelar ingen roll. Det finns så mycket att ta av. Unga ingenjörer kan komma hit och göra sina misstag, spilla några miljoner här, några där, det gör ingenting. Gruvan tål det.”

Det värsta var att denna känsla av outtömliga rikedomar hade spritt sig till arbetarna, Kunde jag tänka mig vad dom jävla bromsarna hittat på? Nu ville dom ha pälsfoder i skinnjackorna! Dom svinpälsarna hade en skinnjacka gratis om året från bolaget och eftersom det inte är kallt mer än några månader så höll en sådan jacka i tio år. De andra nio jackorna sålde dom. Nåväl, när dom du kom och ville ha pälsfoder, så föreslogs en kompromiss: päls i jackan, men bara en jacka vartannat år. Men det gick dom inte med på, inte. Så nu vägrar dom övertid och vi har ett helvetes besvär…

– Men på den punkten har vi i alla fall inte gett efter. Det är alldeles för mycket eftergifter åt arbetarna i det här bolaget. Vad dom där jävla indianerna längtar efter är en ordentlig tysk ¾ ja, en riktig tysk officerstyp som skriker GIVAKT!!! Och låter dom marschera tills dom svimmar av utmattning. Sen serru (han härmar illusoriskt en avsvimmad person som reser sig och gör honnör med ansiktet strålande av hänförelse), sen kan dom gå i döden för den tysken. Dom älskar det, serru…My blood!

Han kom plötsligt att tänka på att detta kanske lät lite underligt, en inte riktigt fullt modern inställning till arbetskraften och tillade:

– Man skall ju inte precis stå över dem med piskan, förstår du, det är inte det jag menar ¾ men det skall vara beslutsamhet och fast hand från företagets sida.
Slagskuggan 1969

Cliffe

Vi hittade Cliffe i World Cement Directory. På kartan såg det spännande ut ¾ ett litet isolerat samhälle på en utskjutande udde just där Themsen vidgar sig och övergår i hav.

Vi åkte med en svensk sällskapsresa till London. Resebyråns platskontor tog reda på att man skulle ta tåget från Waterloo station till Gravesend. Det var ett sånt där långsamt, nedslitet förortståg med plyschsoffor och utsikt över tusen bakgårdar och vardagsrum. Bussarna till Cliffe gick varannan timme. Men när vi kom fram visade det sig att fabriken var nedlagd.

Hade vi rest så långt ville vi i alla fall se den. Tre ugnar, våta metoden, årlig kapacitet 355 000 ton hade det stått i katalogen. Skorstenarna reste sig fortfarande över vattnet några kilometer från samhället. Vi frågade på postkontoret. Nej, det gick inga bussar dit längre.

Men det var en vacker dag med sval vind och mycket sol så vi började gå. Då stannade en liten gul Morris.

– Jag var på posten och hörde vart ni skulle, sa han. jag skall till Gravesend och handla men hinner köra ut och sätta av er vid fabriken.

Han hette Cyril Edwards. När vi kom fram till grindarna slog det honom plötsligt att han glömt kvar sin termos i rasthytten när fabriken lades ned 1969. Så han följde med in för att se efter om den kanske stod kvar. Det visade sig att han hade jobbat där som brännare i 25 år. Nu var han överförd till den nya fabriken i Northfleet. Fastän han fortfarande bodde i Cliffe och hade egen bil hade han aldrig varit ute vid fabriken sedan den stängdes. Vi gick till rasthytten vid brännarplattan för att leta efter termosen. Allt var utrivet.

– Tänk dig, här satt tvättstället. Här har jag stått många gånger och sett ut över floden. I kontrollrummet på Northfleet ser jag varken sol eller måne. Å, det var bra här, särskilt på nätterna när man fick vara ifred, inga chefer, bara kompisar, på sommarnätterna gick man ut här och satte sig på trappan i vinden från havet…

Nu kom allt detta tillbaka. Fabriken är liksom hans igen, sedan bolaget övergivit den. Han går fram till hålet i ugnen där han har stått och stirrat in i den glödande massan. Nu stirrar man bara in i ett kallt mörker. Han kollar som vanligt instrumentpanelen. Nu står den lösryckt från väggen och visarna pendlar övergivet hit och dit i vinddraget…

Det tar honom mest. Dessa visare som han stått och betraktat i 25 år med sådan uppmärksamhet och ansvarskänsla, beredd att ögonblickligen reagera på minsta avvikelse, dessa visare som då betydde allt ¾ nu fladdrar de lösa i vinden och betyder inte ett dugg!

Han har glömt termosen, han behöver inte fara till Gravesend och handla längre, nu vill han gå och se på klinkerkylaren, nu vill han se allt, oljeförvärmaren, kolkvarnen, cementkvarnarna, marketenteriet, allt, allt. Minnena stiger upp ¾ hettan under ugnarna, experimenten med vatten för att kyla röda fläckar, explosionen i kolkammaren, kamraternas ansikten, hela hans liv kommer tillbaka: kriget, 30-talet, vad gamla arbetare berättade på den tiden, här har ju många generationer stått före oss och gjort cement, vänta, ni måste se…

Och innan vi vet ordet av sitter vi i hans gula minimorris och kör samma väg som han brukar köra till jobbet och stannar framför ett komplex av lagerbyggnader i Northfleet.

– Nånstans härinne ska det vara, säger han, och vi går fram och tillbaka genom vindlande gångar tills vi slutligen hittar en bakdörr och kommer ut på en trång gård där en gammal schaktugn av tegel reser sig omgiven av magasinens plåtväggar.

– Det här är Aspdins ugn. Här gjordes portlandcement för första gången.

Vi är i cementets klassiska ursprungsland och han kör oss kors och tvärs mellan Swanscombe, West Thurrock och Dartford, genom vad som verkar vara en kyrkogård av nedlagda cementfabriker ¾ varenda hoprasad skorsten, varenda sprucken betongklump har sin historia och bakom honom träder generationer av cementarbetare fram, lika mycket till hans förvåning som till vår, ända tills dagen har gått och han plötsligt erinrar sig att …

– Herregud, var det inte jag som skulle till Gravesend och handla?
Gräv där du står 1978

Cochabamba – Sucre

Att köra sträckan Cochabamba – Sucre tar över tio timmar. Vägen hänger mellan bergsstup och tvärbrant, raksträckorna är få och korta, plötsligt står man kylare mot kylare med en väldig lastbil och en kilometer rätt ned till höger rinner floden förbi.

Många människor lever av ett slags översvämningsjordbruk på flodbottnen ¾ de passar på när vattnet dragit sig tillbaka, rycker en snabb och osäker skörd ur marken innan den åter blivit öken. Deras hyddor av sten och vass hör till de ynkligaste jag sett.

Bergssidorna är täckte av åkrar som hängande lapptäcken. Ett heoriskt, nästan vertikalt jordbruk. Uppe på 5 000 meter börjar bergen grönska. Vid sidan av lama och alpacka ¾ Andernas kameler ¾ ser man kor och hästar på saftiga beten. Chichaflaggan vajar över de sällsynta boningarna och mot kvällen vacklar alla människor.

När man har kommit över de östra Cordillererna vidtar altiplanon, där tre fjärdedelar av Bolivias befolkning bor. De flesta är indianer: herdar som vallar små flockar på allmänningen, småbönder som odlar potatis och bönor bakom manshöga stenmurar ¾ det är ofta svårt att se jorden för sten. Många av dem bor i kummel av sten, där bara röken förråder en människoboning.
Jordens gryning 1973

Cuzco

Ungdomsdomstolen i Cuzco, Peru.

Carolina Quisepe Suna, 11 år, förs in. Indianska drag. Händerna fulla med vårtor. Arresterad för rymning. Brottet anmält av Gergorio Incarrocca, barnets gudfar. (Det vill säga arbetsgivare. När en far inte kan försörja ett barn lämnar han det ifrån sig till en arbetsgivare. Denne kallas då barnets ”padrino” eller ”gudfar”.) Vägrar återvända till gudfadern, som slår henne. Föräldrarna bor i Quiquillana.

Så långt polisrapporten. Under det summariska förhöret framkommer att fadern är bonde. Flickan tror att han tjänar 60 soles (drygt 7 kronor) i månaden. Hon är äldst av tre syskon och har gått två klasser i skolan. Jag får tillåtelse av domaren att ställa några frågor. – Varför blev du arresterad?

– Jag flydde.

– Var det någon som lockade dig att fly?

– Nej, det var jag själv.

– Flydde du hem?

– Nej.

– Varför inte?

– Jag får inte komma hem.

– Vart flydde du?

– Till Maldonados hus.

– Vem är han?

– En släkting till gudfar. Frun lovade att jag skulle få betalt om jag arbetade hos henne.

– Fick du det då?

– Nej.

– Hur länge var du hos gudfar?

– Sex månader.

– Fick du något betalt?

– Ingenting.

– När började arbetet på morgonen?

– Klockan sex.

– Och när slutade det på kvällen?

– När det var färdigt.

– Hur dags var det?

– Sju eller åtta.

– Och på söndagarna?

– Samma sak.

– Var sov du?

Hon förstår inte frågan. Domaren säger att det är klart att alla sover i samma rum.

– Fick du samma mat också?

– Nej, jag fick bara soppan.

– Det står i polisrapporten att han slog dig. Hur ofta hände det?

– Alltid.

– Varje vecka, menar du?

– Nästan varje dag.

Hon är förstås gråtfärdig efter alla dessa frågor. När föräldrarna förs in börjar hon stortjuta. Det är ju mer än ett halvår sedan hon såg dem. Hon ropar högt att hon vill hem. De försöker undvika henne med blickarna, fadern, i trasig poncho, rädd och plågad, förklarar för domaren att han inte ser sig någon utväg att sörja för flickan. Hon har det bättre hos ”gudfar”, trots allt. Hon får åtminstone mat. Det är bäst att sända henne tillbaka dit. Flickan tjuter och bönar. Modern tyst, ser ned på sina nakna fötter. Domaren dömer Carolina Quisepe Suna till föräldrarna. De säger ingenting. Även flickan tystnar. De går tillsammans.
Slagskuggan 1969

Dongdan dajie

Vad gör man sista dagen i Beijing? Man går till Himlens tempel eller till kejserliga palatset, till det man helst vill minnas. Men jag skulle först skicka ett par paket till Sverige med alla saker som inte fick plats i väskorna. Så jag gick till posten på Dongdangatan.

Här skall alla paket till utlandet öppnas, gås igenom av tullen, packas ihop igen, vägas av posten, betalas och sändas iväg tillsammans med tre väl ifyllda blanketter. Det är mitt i vårfestruschen, kinesernas motsvarighet till vår julrusch, och söndag till på köpet.

Lokalen är till bristningsgränsen full av folk som skall skicka en liten rulle tidskrifter till en farbror i Singapore eller ett väldigt bylte sängkläder till släktingar i Hongkong. Det finns en liten bit golv, en hög disk och två små plåtbeslagna bord med varsin flaska klister och bläck som bägge är lätta att välta.

Och mitt i denna våldsamma trängsel är ändå alla människor vänliga, generösa och fast beslutna att göra det bästa av situationen. De har tid att vara lite personliga, säga att ”det var en fin present” när de åt tjänstens vägnar tvingas titta på den, berömma de hållfasta knutarna i paketet när de har besvär med att ta upp dem, beklaga att utrymmet är otillräckligt när den enas omslagspapper slår in i den andras omslagspapper och minasnören trasslas in i deras snören. Tillsammans gör de den otrevliga proceduren till en form av mänskligt, nästan muntert umgänge.

Det är civilisation det.
Det är, om man så vill, nyckeln till Himlens tempel.
Kina nu 1980

 

Dos Rios

I Dos Rios försöker Venezuela en ekonomisk hjärttransplantation ⎯ från Maracaibo till Orinoco, från olja till järnmalm och statlig tungindustri. Vägen leder genom ett slags tropisk pampa med torrt ganska högt gräs som påminner om Argentina på gränsen mot Patagonien. Aldrig ett hus, mager boskap. Vi färdas genom en väldig gräsbrand som tycks ha pågått i veckor och inte bekämpas. Bakom den ligger slätten svart och förkolnad.

Dos Rios är en mardröm. Mellan skyskraporna far man vilse i djungeln. Flerfiliga asfaltvägar slutar plötsligt i tomma intet. Halva stadsdelar består av utbankade plåtburkar och har varken väg eller vatten. Lyxhotellekt restaurang serverar njure med sherrysås, importerat rödvin och franska ostar. Kvällen är sval, det fläktar en vind här uppe på kullen. Nedanför restaurangfönstren ser man avenyernas ljusstråk uppslukas av djungelmörkret, som trafikfyrarna kring en enorm flygplats där framtiden väntas landa.

Jag tar en vända runt kvarteret. De vita chefsvillorna skimrar trolskt i tropiknatten. Det finns inga moderniteter som inte kan återskapas även här. Schäfrarna kastar sig tjutande mot de höga stängslen. Det finns inga skillnader som inte kan upprätthållas ⎯ även här.
Jordens gryning 1974

 

Fars

Milslånga sluttningar som försvinner i ett mjukt töcken. Jorden stiger som en dimma kring bergen, vars toppar avtecknar sig klart i kyligare luft.

Stora fårhjordar lever av de osynliga ökenörterna ⎯ flera timmar sedan de försvunnit slår en frisk, nästan syrlig kryddoft emot en ur sanden där de betat.

Oaser ⎯ poppelbuketter i krus av murad lera ⎯ omgivna av kanatbevattnade fält. Grönskan tycks ha tappets från de omgivande bergen, runnit utför slänterna och samlats som vatten i svackans botten: en jämn, tät, djup yta av nästan svartgrön säd.

Här ligger byarna, hopbyggda som bikakor. Husen är sammansatta av kupoltäckta lerceller. Prydliga små boställen, utan smuts och flugor, liksom steriliserade av ökenvinden. Frånm hettan och det svidande ljuset ute i sanden stiger man in i dem som i en svalbastu: det kyliga mörkret därinne är lika befriande som elden för den frusne.
Men husen står tomma, just övergivna. I största hast.

Militärposteringen vid vägen ligger i högsta larmberedskap, stridvagnarna framkörda, kulsprutetornen bemannade, alla samlade kring en fläck på vägen: en jämn. Tät, djup ytan av nästan svart blod.

Det är bonderevolt i Fars.

Över oasen reser sig byägarens herrehus, ett fästningstorn omgivet av en djup grönskande trädgård. Hans makt vilar på kontrollen över bevattningssystemet ⎯ kanaternas underjordiska akvedukter⎯ som skapar denna levbarhetens trollring i sanden.

Uppe på markytan ser man dem kilometervis åt alla håll som serier av mullvadshögar. De liknar väldiga fotspår som leder till fläcken på vägen.

Oasen ⎯ en droppe liv pressad ur öken och död. Makten och rikedomen ⎯ en droppe död pressad ur andras liv.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

Hai Dian

Att gå på badhuset i Hai Dian kostar 50 öre. På vintern gick jag dit för att få golvkylan ur kroppen, på sommaren för att få bort saltmasken som lagt sig över ansiktet.

När man öppnar dörren ser man baksidan av en stor spegel ⎯ den gamla andemuren som står kvar under skenet av en ny funktion. Det finns också en gemensam kam.

Den stora hallen är till trängsel fylld av skåp och bänkar. Männen ligger och vilar, täckta av badlakan. Eller sitter och pratar, många med den långa mässingspipan i munnen. Alla dricker vi hett vatten. Min sängkamrat är en ung kader i uniform. Medan vi klär av oss pratar vi om fötter. Han har besvär med sina, skinnet vill inte sitta kvar. Det flagnar av långt upp på smalbenen. Sedan går vi in i tvättrummet.

Där får man låna en stort grön tvål och tvättar sig under duschen. I hörnet står en pissoar och ett slags hala, starkt tvåldoftande bänkar som används som tvättbräden när man skrubbar sig.

Vattenbassängen, det gemensamma badkaret, är uppdelat i rektangulära avdelningar, stora som familjebäddar. Man sitter först på kanten med fötterna i vattnet, doppar sin tvättlapp och låter vattnet rinna över kroppen. Det är samma allmänna, genomskinliga vatten för alla. Men det är bara ljummet i de yttersta bäddarna, hett i den innersta. Man drar sig långsamt inåt. Där sjunker man ned till halsen och lögar sig som packade plantor i en drivbänk.

Efteråt sveper man in sig i sitt badlakan och går ut i hallen, där det nu känns underbart svalt och friskt. En tjänande kamrat kommer med heta ansiktsdukar. Runt omkring hörs snarkningar och lågmält mummel. Man lutar sig bakåt och njuter av sin egen kropps tyngd. Även i takfönstret sitter de röda slagorden uppklistrade.

Alltsammans är behagligt sybaritiskt på ett enkelt och rejält sätt. Men det är inte bara en njutning. Världen kommer tätt intill en på badhuset i Hai Dian. Vatten förmedlar känsel bättre än luft. Det man känner kommer närmare än det man ser. Alla dessa kroppar, ärrade av krig och koppor, nedslitna av tungt arbete, tunna av brist på näring, med groteska åderbråck, svartnade ben och hudsjukdomar ⎯ alla lever och känner som min kropp gör. När samma vatten omsluter oss är det lättare att inse det.

Bredvid mig ligger en arbetare med blodet rinnande utanpå benen i ådrornas väldiga knölar och det uppsvällda könsorganet flytande nere vid knäna som en väldig rödsvart äggfrukt. Där är en gammal man som inte har krafter att öppna dörren. Detta skellett kommer långsamt krypande över kanten och sjunker ned i vattnet. Smala, skorpspröda armar. Huden hänger lös över ryggen och under den är senorna uppspända som ett system av snören i någon leksak påhittad av barn. För varje rörelse skall detta virrvarr av trådar spännas och lyfta huden från benen. Stjärten är en liten brun och rynkig lapp som hänger där benen sitter instuckna i kroppen.

Jag har sett liknande saker på bilderna av de hundrande i världen. Men då låg vi inte i samma badvatten.

LEVE DEN STOAR ENIGHETEN MELLAN ALLA VÄRLDENS FOLK! Förkunnar det röda slagordet i takfönstret. Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp, medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

Ise

Templen i Ise är tysta och allvarliga. Ett blad faller strävt till marken från de höga träden. Gårdarna är täckta med lösa, vattenslipade stenar och gör intryck av havsstrand. En man står ofta och sprutar vatten över dem. Gästerna går tysta fram, klappar två gånger i händerna, kastar sin slant och bugar. Det vita fondskynket lyfter och ger en skymt av en annan likadan gård med en annan likadan port.

Gudstjänst i danshallen. Man stiger in som man stiger upp på en scen. Där ligger vi på knä på stråmattan med fotbladen under oss. Raden av strumpfötter bakifrån. Därinnanför är ännu en scen. Prästerskapet uppträder. En av prästinnorna rättar i smyg den andras krona. Halvsjungande dansar de en positionsdans till koto, flöjt och trumma inför den sista scenen, gudarnas scen.

Redan skymning. Med en liten träkratta räfsar prästerna ihop dagens offerslantar nedan för det vita skynket och bär bort dem i en bankpåse med hänglås. Tempelhästen stampar otåligt i sitt kopparskodda stall. Svart sadelduk, vita tecken.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Island och Grekland

Island och Grekland har samma stora karga linjer ⎯ samma fantastiska förening av de pauvra färgerna grått och brunt, samma fattigbröllop mellan himmel och jord. En osynlig storm drar fram över dem bägge.

Trädets ära är stor i båda länderna. Island: träd som är bygdens stolthet. Ensamma, ömsint vårdade rönnar. Små hukande björkar, klimatets krymplingar, kryper men överlever. De är oövervinneliga i sitt dvärgliv.

Grekland: landskapet ryker omkring en. De kala långsträckta bergens sovande hundar troget kring slätten. Dammet dallrar i het luft. Mitt i åkern står ett träd, ett grönt träd, och där lite längre bort ett till. tre ser jag nu!

De är runda bollar och har var sin liten svagt grå fläck av skugga under sig. De bär sin krona som kungar och runt omkring dem är sädens arméer på marsch i vindens riktning.
Ett förslag 1955

 

Ito

En regnig dag i Ito. Staden ligger vid havet. Nedanför världshusets fönster rinner floden förbi. Sitter vid golvbordet och äter vattenmelon. Denna frukt har ett så fint och löftesrikt ljud, den svarar bär man bultar på den. Den är spänd som en trumma kring sitt kluckande innanmäte. När jag öppnar den brister av sig själv isär i två halvor, som kan brytas upp i frasiga klyftor. Den är röd ända ut till skalet och kärnranden ligger mycket perifert, lämnande ett enormt centrum ⎯ filen i en vattenmelons fruktkött. Smultronets motpol i frukternas värld är utan tvivel vattenmelonen. Man kan inte äta den utan att frossa. Saften sprutar in i munnen, fyller den och flödar över. Sitter med översköljda ansikten och drypande händer, träden utanför fönstret pärlar av fukt, floden rinner förbi och det regnar i Ito vid havet.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Jauja

– Jag har en bok här som handlar om er.

Klockan var halv nio på måndagsmorgonen en klar vinterdag i juli 1972. Jag stod utanför huset nr 775 La Mar i Jaujua, namnet uttalas Háuha, en liten landsortsstad i de peruanska bergen, och bad om ett samtal med godsägare Pablo Landa. Jag hade varit där några gånger förut och skickat in mitt introduktionsbrev emn bara mötts av den gamla trotjänarinnans ängsliga avböjanden: godsägarn var inte hemma. Men i dag var han hemma. Han stod själv i porten. Jag räckte fram boken.

– Det är den här. Den handlar om er.

Han tog den, bläddrade, såg förstrykningarna, såg utropstecknen och frågetecknen i marginalerna, kände igen namnet på sin hacienda, Tingo, på sina värsta fiender bland bönderna, Grijalba, Alvaro, Cancho, såg sitt eget namn, Pablo Landa…

– Kom in, sa han. Vem är ni?

Jag förklarade medan vi gick över den lilla stenlgda gården till hans kontor ⎯ ett ödsligt ekande rum som luktade damm och våt cement, högt i tak, tomts så när som på trvar av elektricitetsverkets afförshandlingar och juridiska dokument rörande fallet Tingo. Allt i en väldig oordning, eftersom han numera bodde i Lima, ursäktade han sig, eller i Piura där hans hustru hade en liten egendom, eller på resande fot, men Europa besökte han inte så ofta nu för tiden. Kort sagt, han kom bara till sitt gamla hus i Jauja någon gång emellanåt för att se till affärerna och därför var allting i en väldig oordning.

Medan han talade fortsatte han att bläddra i boken, läste en mening här en annan där. ”Landa beordrade att Alvaro, Cancho och alla andra ledare i byn skulle fängslas,,,” Vad var nu detta? ”Vid ett tillfälle kom han och tog en av hennes hönor som han slaktade till lunch…” Herre Gud! Det var fortfarande måndagsmorgon, ganska tidigt, och här stod en artigt intresserad svensk författare, som hade anlänt från Europa och först sökt honom i Lima, men utan att finna honom, och därför hade tagit tåget, en åtta timmars ytterst obekväm resa 4000 meter upp i bergen, för att komma hit med en vetenskaplig avhandling av e nordamerikansk forskare, en viss F Lamonde Tullis, en människa som han aldrig hört talas om men som tydligen hade tagit reda på en hel del om honom, Pablo landa, och skrivit om det i denna bok, Lord and Peasant in Peru, A Paradigm of Social and Political Change, utgiven av Havard University Press, ett av de mest ansedda universitetsförlagen i USA, och på engelska, ett språk som alla hans internationella vänner givetvis läste, och där det stod att han, Pablo Landa, i mitten av 1950-talet hade skickat några indianer i fängelse och vridit nacken av en bondkvinnas höna, vilkets tycktes intressera folk i Europa…

Nej, det här kunde han inte bara skjuta ifrån sig. Han måste ta reda på vad saken gällde.
Mitt samtal med Pablo Landa var på sätt och vis ett rutinbesök bland hundratals andra. Det gav några pusselbitar till den stora bilden av kampen mellan jordägare och jordlösa i Sydamerika. Men det var inte bara därför jag kommit. Jag ville se honom i ögonen medan jag höll upp den där undersökningen som en spegel framför hans ansikte. Hur kunde man vara Pablo Landa? Hur upplevde han sig själv?

Han prövade olika miner.

Å ena sidan var han som världsman med vidsträckta intressen benägen att bagatellisera hela historien, en förarglig episod, inte sant, men tyvärr endast alltför vanlig under detta övergångsskede då Peru förvandlades från agrarnation till modern industristat.

Å andra sidan var han en djupt förorättad människa, bedragen av en skara indianer som hade honom och hans familj att tacka för allt, en människa som fått 25 år av sitt liv förgiftade av kampen om en jord som han egentligen aldrig velat ha och nu dessutom hade blivit skandaliserad på köpet.

Han förde mig runt i huset för att skingra alla missförstånd. Jag hade kanske inte förstått vilken betydelsefull person han var och därför visade han mig sin stormannabostad, vapenskölden över den öppna spisen, sviten av rum som ledde in mot trädgården i hjärtat av kvarteret, familjen Landas eget kvarter i hjärtat av staden. I Europa trodde man kanske att alla peruaner levde som indianer. Därför borde jag se de noderna installationerna: bidé, WC, Duschalkov och inbyggt badkar i det ljusa kakelklädda badrummet, stort som eyty ordninärt vardagsrum. Han lät vattnet rinna, det var rykande hett.

– Även här kan man leva bekvämt som ni ser.

Men var det verkligen detta jag hade tvivlat på? Trodde jag inte snarare att han levde som en utsugare, i lyx och överflöd? Därför försökte han samtidigt visa mig sitt hus som den enkle mannens boning ⎯ de nötta möblerna, de små rummen, salongen där man inte längre höll baler utan förvarade elverkets reservdelar, kort sagt: en spartansk tillvaro fylld av försakelser.

Det var inte lätt att förena dessa olika roller till en gestalt. Å ena sidan ville han betona att både han och hans far alltid varit humana män som inte tillgripit hundpiskan, indianpiskan. Å andra sidan kunde han inte låta bli att visa den, den hängde bakom en dörr på kontoret, flätad av läderremmar, krönt av ett hundhuvud i silver.

– Den här använde man för att hålla indianerna i schack. Min farbröder i synnerhet, dom var hårda på indianerna. Och det får jag säga: historien lär oss att indianerna är en ras i dekadens. Inte för att dom någonsin har varit så lysande som arkeologerna skriver, men dom hade i alla fall en gång en sorts kultur. Nu är dom lymlar och banditer, fulla av ont uppsåt.

Och han klatschade med piskan i handen.

Där stod han framför mig, det odjur som bönderna i Tingo hade kämpat med. Småskrattande hängde den vänlige och charmerande 50-åringen tillbaka piskan på sin plats och stängde dörren till skrubben. Han var inte ett dugg olik de peruaner man ser omkring sig i Limas fashionabla affärer, på ämbetsverk och advokatkontor, på klubbar och restauranger. Varifrån kom deras pengar? Var hade de gömt piskan?

Pablo Landa hade aldrig blivit utsatt för insyn poch kritik. När han kastade Manuel Grijalba i fängelse och gick för att trakassera Canchas hustru, när han tog hennes äldste pojke med sig till Jauja och lät fängsla honom för en dag, när han slaktade hennes sex lam och vred halsen av hennes höna ⎯ då föresvävade det honom aldrig ens som en avlägsen möjlighet att en besökare från Europa med andra värderingar än han en måndagsmorgon klockan halv nio skulle stå i hans dörr och be honom förklara denna höna, dessa lamm, dessa arresteringar. Han kände sig alldeles trygg.

På hundra tusen gods i Sydamerika sitter idag herrar som känner sig lika trygga. Denna trygghet är en del av deras makt. Ingen kommer någonsin att få veta eller bry sig om vad de tar sig till med sina bönder och arbetare. De kommer aldrig att behöva stå till svars.
Därför har jag försökt ta reda på vad de har för sig.
Jord och makt i Sydamerika 1973

 

Karachi

Vaknar på en hård bädd i mörkret.

Var är jag?

Väckt av högljudda röster på ett obegripligt språk vid en obegriplig tidpunkt.

En trebladig fläkt skymtar i taket.

Den svarta telefonen har ett svart hål istället för nummerskiva.

Annars är rummet naket. Inga möbler.

Jag drar gardinen åt sidan för att få ljus men ser bara in i ett annat mörker.

Det är inte ljuset man söker i de heta länderna utan mörkrets svalka och ögonvila… Men här är inte hett.

Vad är klockan? Sex. På morgonen eller kvällen?

Vilket fruktansvärt oväsen! Medan jag sjunker tillbaka in i den ljuva dvalan börjar jag mot min vilja identifiera beståndsdelarna i gatularmet utanför: tvåtaktsmotorernas knatter i scooters och rickshaws, högtalare som överröstar varandra med lokala schlagers, kråkhoparnas skriande, det tunna klappret av hästhovar och bussarnas tutande när de tränger sig fram genom vimlet, lysande av metallbeslag, färgrika målningar och texter i flammande persisk skrift ⎯ ja, plötsligt ser jag hela gatan framför mig fylld av män i små båtmössor av skinn eller bomull och långa skjortor som flaxar kring benen, ansikten fulla av rynkor och veck, djupa som förkastningssprickor… hud som torkad lera… hus som rasar ihop halvfärdiga…

Allting här är halvfärdigt ⎯ och samtidigt uråldrigt. Utslitet och försummat innan det ens blivit klart.

Å, jag känner så väl igen detta ofullbordade och dock förfallna, denna framtid förbrukad innan den anlänt, som är så karakteristiskt för den indiska subkontinenten,

Där är den, den söta doften av brinnande spillning från kokeldarna.

Om klockan är sex på kvällen har jag sovit i tio timmar och solen håller just på att gå ned ⎯ det är då de sakta pyrande kokeldarna sprider sin beska doft och dammet färgar himlen brandröd och varje hus, varje träd, varje skrikande kråka blir silhuett och flyter bort som en hägring i den korta, svävande solnedgången ⎯ så overkligt fridfullt mitt i rusningstiden larm, när bilarna tycks drivna av sina signalhorn som av reamotorer och magens hunger skärper gatuförsäljarnas allt desperatare rop…

Ack, ge mig lite tystnad.

Ge mig öknens tystnad.

Ge mig öknens tagg, den där taggen som Arrianos skriver om, en tagg så stark att den drar fullvuxna ryttare ur sadeln hellre än den lossnar från sin höga, smala stängel…

Det är dit jag är på väg. Jag kom i morse med flyg till Karachi, tog in på National City Hotel (i guideboken karakteriserad med det enda ordet ”cheaper”) och där vaknar jag nu i solnedgången med åtta timmars jetlag och är på väg.

På väg till öknarna i Baluchistan.

På väg till Gawadar.
Elefantens fot 1985

 

Khajuraho

Muslimer älskar att överdriva en byggnads väggar. De spänner ut väldiga plana fasadytor där de kan låta sin ornamentala fantasi arbeta. I Khajuraho däremot finns det inga väggar. De har försvunnit in i en myllrande värld av skulpturer, en värld utan symmetri men med stark levande puls.

För muslimer är föreställande form otillåten. Khajurahos skulptörer har valt de allra mest sinnliga och lustfyllda formerna.

U-formade pärlband markerar danserskornas bröst och höfter, de kärleksfullt utformade magarna har en liten förtydligad fördjupning kring naveln. Ben, armar och ansikten är arkaiskt skildrade, vilket ytterligare framhäver de svängande höfternas utmaning, de bollrunda brösten och smyckenas våglinjer. Sandstenen är denna stils karaktärsmaterial, den tål intimt detaljarbete men låter sig inte glättas, kan inte anta marmorns högpolerade, hudlika finish: kropparna har fyllighet, doft och andedräkt. I ljusvarm sandsten lyfter de fram sina bröst med händerna, de står utsträckta med armarna bakom huvudet i loja, njutningsvilligt aktiva ställningar vid ingången till Khajurahos erotiska paradis.

Av den indiska skönhetens två stilar är den muslimska minst beroende av omgivningen. Dess lekfulla symmetri, dess arabesker utslungade över fasaderna som av en stenens springbrunn existerar i en värld utanför tiden, köttets och lidandets tid. Den hinduiska skönheten däremot kräver av betraktaren en trygghet i sin egen kropp som det är mycket svårt att behålla i Indien. Svält, smuts och sjukdomar ligger alltför nära.

En morgon i Khajuraho är vi på hemväg från den södra tempelgruppen och går genom en by. Vi möter en blind på vägen. Hans öppna vita ögon är utan pupill. En annan blind med ögonlocken insjunkna som läpparna på en tandlös. När jag ser dem händer något också i mitt eget öga.

Jag kan inte bevara min känslighet för det behagliga samtidigt som jag förhärdar mig mot det fruktansvärda. Kroppens lustcentra domnar och förvissnar. Skulpturvärldens könsflöde är ett balsam för ögonen. Men det är en kort lycka. Eländet träffar mig åter med sitt piskrapp.

Ett barn, en skinnpåse i form av ett barn, innehållande ett barns skellett. En skrynklig påse hopknuten vid ansiktet, sammanhållen av ett barns levande ögon.

Ett annat barn, lagt i en korg för att bäras på huvudet. När flugmolnet lyfter ser jag ögonen och den såriga, svartnade handen.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Kerala

Fyra timmar innan en kathakaliföreställning skall börja ligger skådespelarna och vilar på sina flätade mattor. En lärjunge river färg i en liten kvarn som liknar en kinesisk tuschsten. Inte en röst höjs. Inte en muskel spänns.

Huvudaktören torkar noga sitt ansikte med en vit tygbit. Han torkar det mycket noga. Färgen ligger i ett palmblad i hans ena hand, som pensel använder han en tunn bambusticka. Långsamt drar han svart kring ögonen, drar en grön rand mellan mun och kindknotor, långsamt belägger han pannan med gul färg.

Maskören sätter sig bakom hans huvud och börjar fästa den gipsliknande rispastan som skall bygga ut ansiktet till en gudamänniskas. Bredvid dem ligger en svartmask under målning: brandröd mun, brandröda fransade ögon omgivna av vita kammar, nässpetsen krönt av en papperskrona. Rispastan står som vitt stelnat skum kring hans mun, en raseriets fradga som verkar underligt främmande i denna lugna, rituellt högtidliga atmosfär.

Mörkret faller. I mässingslampornas sken arbetar huvudaktören fortfarande med sitt ansiktes sista nyanser. Han stämmer det som musikerna nu börjat stämma sina instrument därute i mörkret. Till sist kallar han på en lärjunge som kommer med ett frö i sin handflata. Han tar det på långfingerspetsen och lägger det på ögonvitan.

Den färgas knallröd.

Påklädarna tar hand om honom. Han iförs vita benkläder, fotbjällror, binda om smalbenet, bjällror om vaden, binda om livet och många lager vita, styva, tyllartade tyger, tills kroppen givits tre meters omkrets. Man tycker sig se honom underifrån, i starkt förkortat perspektiv. En elev håller honom kvar med bindan, som en stallknekt håller en orolig häst: illusionen av något stort och farligt påverkar mig fastän jag ser den skapas. Gudabygget fortsätter, mannen står till armhålorna i tyg men är ändå bara halvklädd.

På avstånd ljuset av fotogenlampor i natten. Vi trevar oss fram i en ström av vitsvepta mörka kroppar och kommer in på en tätpackad gård med en plattform överspänd av tältduk. Publiken sitter på marken, drucken av palmvin, uppjagad av beröringsrädsla. Det är så, trångt att man inte kan spotta betel, inte släcka en cigarett, och reser sig någon försvinner omedelbart hans plats på marken.

Tak och murkrön är fullsatta, från träden dinglar åskådarnas fötter som spruckna frukter. Flera timmars väntan har drivit upp spänningen, våldsamma applåder utbryter ideligen, scenen lyfts upp av massans tryck, blir en magisk fyrkant, en trollkvadrat.
När otåligheten nått bristningsgränsen slocknar plötsligt fotogenlamporna och mörkret rycker in på livet. Därinne i nattens djungel börjar giganterna skymta. Tumult tycks pågå, de tränger sig fram. Två män skyndar upp och försöker hålla dem borta med ett skynke av sammet som glöder i skenet från oljelampan. Skynket svajar, endast med svårighet häller det Den Andra Världens fasor tillbaka. Plötsligt faller skynket, musiken stiger till outhärdlighet och Han står där, med lyftad fot, med pil och båge i sina händer.

Han står fullkomligt stilla.

Sången. Slagen. Trummorna.

Han står orörlig, lyft av massans andlösa förväntan, omvärvd av röken från lågan.

De två männen lyckas åter höja skynket. De kämpar tappert för att dölja det ohyggliga. Men man hör redan på musiken att de kommer att misslyckas. En ännu fruktansvärdare är på väg. Man ser bara hans silverklor som river och sliter i skynket. Han ser hans fötter och hans klor, man hör honom ryta av otålighet. Endast med ytterstav svårighet håller männen det skyddandet skynket spänt. Till sista river han ned det, knycklar ihop det och står där ⎯ till klang av skärande metall, med blodögonen uppspärrade, omgiven av sitt hov av vanställda.

Det minutiöst meditativa förarbete som kathakali kräver står i sällsam kontrast till dansdramats brutala framförande.

Vår teaterterminologi saknar ord för dessa effekter. Liksom många asiatiska teaterformer bygger kathakali på ett lexikon av noga definierade hand- och ögonrörelser, 504 inalles, där varje nyans är betydelsebärande. Varje steg, varje blinkning i denna explosion av rörelser är reglerad och fastställd sedan 1600-talet.

Dramat är alltså klassiskt i betydelsen noga fixerat, definitivt. Men till hela sin anda är det just motsatsen till klassiskt. Man söker inte binda och besvärja fruktan utan överrösta den.

Detta schamanistiska thrillerdrama pågår hela natten. De kämpandes ansikten överdras med svett som av fernissa. Skenet från oljelågan ger deras värld en kuslig, mardrömslik realitet. Dramat rör direkt vid urmänniskans nattliga fruktan och övertro inom oss. Utmattad, pinad men trollbunden utlämnar jag mig i ett tillstånd mellan dröm och vaka åt nattens syner.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Kircaldy

Jag for vidare till Kircaldy i Skottland, där Adam Smiths pappa var tullare. Det är ett ironiskt faktum att Smith, som ägnade hela sitt liv åt att försöka befria ekonomin från tullar och regleringar, var son till en tullare och själv slutade sina dagar som chef för tullen i Skottland.

Fadern dog tidigt och lille Adam blev ensam med sin mamma, som hela hans liv var den kvinna som stod honom närmast. Han fick en professur i Glascow, han reste på kontinenten som informator för en ung adelsman, men när han började närma sig de 50 så for han hem till mamma och satt hos henne i huset på 220 High Street i Kirkcaldy och skrev med sin runda, klara skolpojksstil den stora boken om marknadskrafternas harmoni: En undersökning av folkens välstånd (1776).

Huset är tyvärr rivet, så man kan inte längre se det rum där han arbetade och inte den där berömda fläcken där han brukade kyla sitt huvud mot den vitmenade stenväggen när hans tankar blev alltför heta.
Fader, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

Konarak

Kringblåst, solgassigt, i de vita dynerna på Indiens östkust ligger Konarak, solgudens övergivna tempel. Gudens män och kvinnor leker i den mörka stenen. Höftskynket svänger som en eldslåga mellan deras villigt utåtböjda knän. Rörelserna blir allt friare, armarna höjs över huvudet, kropparna breds ut i dansen. Männen stiger fram med resta kön och kvinnorna klänger upp på dem som små björnar. Skratt och kärlek samsas i ögonens smala, svängda skåra.

De älskandes ansikten kan i Khajuraho förefalla nästan buttert beslutsamma. I Konarak utstrålar de en sexuell hängivenhet och lycka som jag inte mött i någon annan konst. Khajuraho har ett moment av blygsel och blottande: danserskorna kikar fram mellan handens fingrar eller låter slöjan falla upp just så mycket att den döljer allt utom bröst och sköte. Konarak försmår sådana koketterier, där sker allt i arkaisk öppenhet.

Det finns ingenting förstulet i denna könsvärld. Solen och stjärnorna omger den, kärleken är den självklara grunden för en kosmisk medvetenhet. Vitgyllne dyner omger den, salt havsvatten och långa bränningar.

Två kvinnor leker med samma man, två män med samma kvinna. Barnet deltar i föräldrarnas möte. En kvinna sluter sin mun om mannens kön medan han för sina läppar till hennes skötes läppar. Mycket av det som sker i Konarak kan jag ej beskriva eftersom det ligger vid sidan av min sinnliga inlevelseförmåga. Men även det normala befrias av att det onormala ej är förbjudet.
Den erotiska uppfinningsrikedomen vet ingen annan gräns än den som dras av de konstnärliga uttrycksmöjligheterna. Khajuraho kommer ibland monotonin nära med samma kärlekspar i tre våningar ovanpå varandra. Ingenting är farligare att upprepa än ett kärleksmotiv, ty det kan ge intryck av uppställning, kommando, publik kopulation. Men Konarak lyckas skapa en avskildhet mitt i vimlet ⎯ varje liten enhet utgör en sluten värld, inskriven i sin sinnlighets magiska trollcirkel.

Det är en fantastisk rörelse i dessa bilder: hon slungar armarna om hans hals och ena benet om hans höfter. Motståndet bjuds av hans kön, som osynligt tränger allt djupare in i henne medan hon med sitt ansikte försöker nå fram till hans ansikte. Mellan dem: en andlöshet len som frömjöl. En hemlighetsfull stillhet som man inte vågar störa. Bröstet faller ned, tungt och runt, under hennes upplyfta arm och hans pung skymtar som en liten klingande klocka mellan hennes lår.

Västerländsk skulptur skildrar ytterst sällan en fullgången erotisk situation. Det lilla jag sett i den vägen kommer mig snarare att tänka på brottning än på kärlek: en ormgrop av lemma låsta som i en knut. Jag upplever mig inte som deltagare utan minns hur jag som litet barn vaknade i mörkret och såg mina föräldrar ⎯ kunde de inte komma loss? Gjorde de varandra illa.

Den indiske konstnären framställer inte de älskande som en sammanväxt varelse med fyra armar och fyra ben. Mötet sker mellan två distinkt olika människor, det är framförallt beröringens lycka, gnistan mellan hud och hud. Ett tempel skulpterat med sängkammarscener ovanpå varandra skulle väcka äckel. Konaraks gestalter är stående, upprätta och rörliga, liksom hela templet med sin vagnsform, sina stenhjul och stenhästar, gör intryck av rörlig karneval, obekymrat synlig i solljuset.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Kyoto

Jag har aldrig sett hus med så ren och mognad balans mellan olika kulturelement. Jag minns den solvarma pinjedoften kring dessa tempel som en atmosfär av bräddad, uppnådd glädje. De väldiga, svängda taken där den kinesiska formen mjukt anpassats till det traditionella japanska materialet, det mörka sidenmjuka träet i pelare och loftgångar, den vita dagern som faller in genom väggarnas rispapper, de gula nästan honungsdoftande tatamigolven och altaret som skymtar därframme i dunklet ⎯ enkelt, lågt, i stram överensstämmelse med templets hela horisontella prägel, bärande ett enda tillräckligt ornament eller smycket av lysande guld.

Man tror att denna Kyotostil måste vara en exklusiv tempel- och palatsföreteelse tills man finner att varenda bondgård mottagit djupa intryck av den.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Laghouat

Varje morgon går jag upp på taket och ser ut över de bruna sluttningar som omger staden. De är översållade med friskt gröna buskar och träd, fastän själva marken överallt ligger torr och ofruktbar. Fuktigheten har dragit sig undan solen och vindarna, längre ned i marken. Det är där rötterna uppsöker den.

Jag for igår mellan blommande nerium, en buske som fått namn efter det grekiska ordet för vatten, ”nero”. Den har en genial förmåga att hitta vatten på stora djup och mänskliga vattensökare har i alla tider följt dess rötter.

Kontrasten mellan yta och djup, mellan vad ögat ser däruppe och de verkliga förhållandena därnere, är den grundläggande ökenupplevelsen.

Från min utkiksplats på taket kan jag följa de franska truppernas väg in i staden. Fromentin gjorde det medan likstanken ännu låg kvar i luften. En fransk löjtnant som var med berättade:
”Man vadade bokstavligen i blod och i två dagar gick det inte att komma fram för likhögarna. Det var inte bara män i hundratal, skjutna och med bajonettsår över hela kroppen, utan också ⎯ varför inte säga som det är? ⎯ liken av stora mängder kvinnor, barn, hästar, åsnor, kameler, ja till och med av hundar… Man skulle kunna göra en fruktansvärd bok bara av de episoder som jag följande morgon fick höra berättas om vad som utspelat sig under de två eller tre timmar som repressalierna varade… ”
Den boken skrev aldrig Fromentin. Han strök löjtnantens berättelse ur sin bok En sommar i Sahara och nöjde sig med en sammanfattning: ”Man vadade i blod, det fanns lik i hundratal”.

Även i Fromentins texter finns det en kontrast mellan yta och djup, mellan vad ögat ser däruppe och de verkliga förhållandena längre ned. På ett ställe i manus frågar han: ”En tredjedel av befolkningen dödad ⎯ med vilken rätt, på grund av vilket brott eller vilket hot och med vilket tvivelaktigt resultat?”

Men han avbryter sig genast: ”Jag har varken rätt att berätta om eller att döma över en sådan seger”.

Det gjorde han inte heller. Han strök passagen. Tystnaden i Laghouat skyllde han på klimatet, Det blev romantik.
Ökendykarna 1990

 

Lahore

Samma kväll försökte en bonde sälja sin dotter till mig på torget i Lahore.

Jag hade gått ned till moskén vars kupoler skimrade trolskt i måndunklet. Runt omkring ligger gamla stan. Under en tunn slöja av österländsk förförelse ⎯ främmande dansmusik, främmande dofter, rader av öppna rum med vita heltäckande madrasser, trummor, flickor som visar sina konster ⎯ blickar man här in i det stagnerade samhällets sexuella och ekonomiska realiteter.

Stingsliga, våldsberedda gäng drar berusade genom gatorna som vimlar av poliser. Kvinnor som är män erbjuder sina tjänster. Man kan köpa stora dockor som mycket naturtroget föreställer en treårig flicka i svarta spetsunderkläder.

I ett fritt samhälle tillgodoses alla smakriktningar. Småflickor dansar och sjunger för en innan man tillfredsställer sig med dem. De ivriga små barnen med sina klara röster är betagande då de härmar en vuxen kvinnas rörelser. De bjuds ut fullt naturligt i upplysta rum som är öppna mot gatan. Barn blir något mindre av en börda om de i tidiga år får lära sig bidra till familjens försörjning.

Bönderna drivs in till staden av sin fattigdom. Deras oxar väntar vid moskén. De ställer sig på torget. Deras ansikten är ännu ovana och fyllda av mörk föresats. Han var mycket allvarlig när han erbjöd mig könsumgänge med sin lilla flicka som han bar i famnen.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

Lame Dear

Vi lunchar i Lame Dear på Dull Knife Memorial College’s kafeteria tillsammans med Bonnie Bear Don’t Walk och Mary Shoulderblade och andra infödda amerikaner.

Det är deras Montana vi far igenom, ett grönskans paradis: långa smäktande sluttningar, svidande som stråkdrag. Grönt och grönt och grönt – blir det inte enformigt? Nej, lika lite som toner och toner och toner blir det. Det finns otaliga gröna färger som följer på varandra i lika många kombinationer som toner, i ständigt nya lutningar, ny luft, nytt ljus. Högslätten gör mig så hög att jag lyfter och kör rakt in i himlen.
Fader, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

Laverton

I Laverton bor jag på det enda hotellet, Desert Inn Hotel Motel. Den lilla smala entrédörren i den fönsterlösa hotellväggen gör mig lycklig. Hotellentréer brukar inte se ut så. Hotell brukar förkunna sitt namn i väldiga bokstäver över dörrar breda nog att släppa in den fetaste plånbok. Icke så här. Här finns bara denna lilla smala dörr och ovanför den står det ingenting annat än ”Ingång”. ”Entrance”.

Genom dörren kommer man direkt in i baren som redan klockan tre på eftermiddagen är full av stojande, bråkiga, berusade män med fastvuxna hattar. En fet flicka öppnar den övre halvdörren till ”kontoret”, som bara består av en tavla med nyckelkrokar. Jag får nyckeln till rum 10 som är utrustat med hård säng, hård stol, nattduksbord och tandborstglas.

Vita dricker med vita i baren, svarta med svarta. De låtsas inte se varandra. De svarta tittar på hund- och hästkapplöpningar på TV och satsar troget sina pengar i en vadslagningsmaskin inför varje nytt lopp. Vid sextiden blir det torsdagskväll i Laverton. Bara hotellet, spritbutiken och polisstationen är fortfarande öppna.

En blick på kartan visar att jag befinner mig ungefär på samma longitud som Fitzroy Crossing och på samma breddgrad som Geraldton på västkusten. Mellan mig och Coober Pedy i öster ligger Australiens största sandöken, Great Victorian Desert. Den är helt utan vattendrag i markytan men under sanddynerna genomkorsas klippgrunden av flodbäddar och avloppskanaler. Öknens hjärta har aldrig betats av boskap och saknar utifrån kommande växter.

Laverton ligger vid slutet av en liten blindtarm i vägnätet, ungefär som Nema i Mauretanien. Jag har kommit till ”vägs ände”. Bara att se ett sådant ställe på kartan gör mig hög. Och att verkligen vara här, att under ett ögonblick se kartbild och verklighet sammanfalla – vad gör det då att rummet är sjabbigt, lamporna svaga, maten oätlig? Ingenting. Jag är lycklig.
Terra nullius 2005

 

Lemmon

Berättarens kropp värker av trötthet när han äntligen är framme i Lemmon, Syd-Dakota. Vännerna är lika schackade. Det har redan börjat skymma. De köper proviant och kör vidare till campingplatsen vid Shadehillreservoaren, två mil utanför Lemmon. I dag skuggas stranden av nyplanterade träd, då var det bara en byggplats med snåriga tallar.

Chris försvinner med ficklampan, de vuxna försöker göra upp eld i mörkret för att steka kött på glöden. När maten äntligen är färdig råkar Chris välta ut alltihop över den sandiga presenningen. Fadern, med vreden upp i halsen, säger åt honom att äta maten i alla fall.

– Den är för smutsig, invänder Chris. Den smakar inte gott.

Och förresten är han inte hungrig. Han har ont i magen. Och så försvinner han i mörkret.

– Ett ärans fä, tycker fadern. Men visst har pojken ofta ont i magen. Han har varit hos doktorn dussinet gånger för det och ”i våras diagnostiserade läkarna det som inledningssymptom till en mentalsjukdom”.

Vi får denna diagnos filtrerad genom fadern, Berättaren, och vet ännu inte hur mycket vi skall tro på den. Men riktig eller inte, så är väl diagnosen anledning nog för fadern att vara lite extra varsam med grabben.

När Chris kommer tillbaka har fadern nästan somnat. Pojken har hittat en jättesandhög som han vill visa för sin far.

– Kommer du och tittar på den i morgon, pappa?

Fadern som just har föreläst om hur viktigt det är att ta sig tid när man reparerar en motorcykel, fadern som just är på semester och för en gångs skull har riktigt gott om tid, fadern svarar:
– Det hinner vi inte.

Pojken går och lägger sig. Sedan gör han ett sista kontaktförsök:
– Hur var det när du var liten, pappa?
– Sov nu Chris!

En stund senare hör fadern att pojken ligger och gråter. Men inte ens då kan han förmå sig att ge sonen ett tröstande ord.
OK, han är trött. Men varför stannade han inte i tid, varför körde han sig så trött? Och hade han inte ännu mer bråttom i morse, när han var utvilad?

Under dagen har en spänning vuxit fram mellan berättarens förkunnelse om varsamhet och omsorg i umgänget med maskiner – och hans nästan fullständiga oförmåga att översätta denna förkunnelse från maskiner till människor, i synnerhet till dem som står honom nära.
Fadern, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

Limhamn

Den 4 augusti 1909 utbryter storstrejk i Sverige. Hjalmar Söderberg sitter på en hotellbalkong i Dragör och betraktar sitt hemland genom kikare.

”Plötsligt visade sig mitt i sommaren ett litet snölandskap: det är ett stort fabrikskomplex. Vita byggnader med vita tak och vita skorstenar, blott lite svarta i toppen, och med vit rök drivande över det hela… Det är alltså någon fabrikshistoria i Limhamn. Men som det nu ser ut i kikaren kunde det vara något kejsarslott vid nordpolen”. (Hjärtats oro).

Det var första gången en svensk författare fick syn på en cementfabrik. Sedan dröjde det precis ett halvsekel innan en cementfabrik återigen dök upp i svensk litteratur. Men situationen var nästan oförändrad:
”Långt på andra sidan vattnet låg ett samhälle och den cementfabrik som en gång slukat Flinthamn… En bastion så vit som salt till skydd mot byggnader och dammgrå skorstenar som pekade som kanonrör upp mot molnen. Men i morgonens guldsol svävade anläggningen på horisonten som ett hägrande alabasterslott med marmormurar…” (Kära John).

I bägge fallen ses cementfabriken på avstånd över vatten av någon som egentligen inte hör dit. För Söderberg är den vit som snö, för Länsberg vit som salt. För Söderberg blir den ett kejsarslott, för Länsberg ett alabasterslott. Bägge ser den i förbigående på väg till något annat och viktigare.

Det är, så vitt jag vet, allt som svensk skönlitteratur någonsin haft att säga om cementproduktion.
En underjordisk stjärnhimmel 1984

 

Lindos

Det skymmer. Våra skuggor försvinner i jordens stora skugga: natten. Det är i Lindos. Vi skall sova. Före oss i bymörkret går värden och hans lille son. En dörr öppnas. Gravkyla slår emot oss. Andedräkten fryser ögonblickligen. Finns inget annat? Inget annat! Och se dessa tjocka filtar!

Han tänder fotogenlampan. Vi står på botten av ett högt rum. Väggarnas breda ljusröda ränder försvinner i mörkret under taket. Golvet är direkt på marken lagd mosaik av svarta och vita stenar. På en estrad vid ena kortväggen står sängarna, täckta med hemvävda lakan och tunga gethårsfiltar, hopsydda av fyra smala vävar.

I gryningen tar vi av oss ytterkläderna och begraver dem i den ena sängens värme. Tillsammans kryper vi ned i den andra sängen och kan en halvtimme senare stiga upp varma med ytterligare varmt att ta på oss.

På kafeneionet har männen redan intagit sina platser, hopkrupna kring var och en sin kroppsvärme. Då och då huttrar någon ett ord till de andra. Alla dricker vi pepparmyntsthé. En gamling sitter och håller igen dörren med sin käpp, hans vita skäggstubb lyser som nysnö på barmark.

På bergstoppen i öster ligger akropolen. Solen höjer sig bakom den taggiga muren, som liknar en krona. Bergets krona. Två färger möts häruppe: murarnas varmt erfaret sandbruna färg och nygräsets friska, vintergröna, ännu glänsande daggvått.

Vi följer bergsvägen mot Lardo. Män färdas på mula med gevär och yxa. Bergväggens grottor tycks urgröpta av havet. Vi går på en havsbotten, i ett hav av luft. Där går en man och plöjer med oxar. Årdern rispar svagt den steniga marken. Långsamt korsar vi detta stenrike. Överallt ärlor. Dalen är en skål fylld av fågelljud. Fåglarnas röster är luftens klarhet hörbar. Stor stillhet. De väldigmjuka bergen, det väldigmjuka havet. Och långt bakom oss hör vi ännu oxdrivarens rop ur djupa kroppen, därnerifrån där han är hungrig.
Hemmaresan 1959

 

Lomma

Den 30 augusti 1979 besöker Mary Andersson den döende asbestarbetaren Gunnar Nilsson på sjukhuset. Hans ögon har sjunkit ännu en bit in i sina djupa hålor.

– Det har varit något fel på syrgasapparaten i natt… Ingen kan förstå… det var fruktansvärt… jag hoppas jag skall få slippa lida så fruktansvärt… man måste få bestämma det själv, det är viktigt… dom måste ge mig en spruta… det måste dom göra vet du, det är jävulskt… så hemskt… man måste varna folk… dom får inte ligga som jag i natt… vad som helst som förkortar pinan…

Det är inte mord att hjälpa en människa utan lungor att undslippa de sista tio eller tjugo tusen minuternas ohyggliga plågor. Mördarna bör sökas på annat håll.

Gunnar Nilsson var en av 1600 undersökta arbetare vi EUROC:s asbestfabriker. Bland dem fann man 500 fall av asbestskador, 150-200 invalidiserade och 51 döda i asbestsjukdomar.

Det är den största arbetsmiljöskandalen i Sverige någonsin.

EUROC som i 70 år drivit eternitfabriken i Lomma utan att ta reda på lättåtkomliga fakta om råvarans skadlighet och vidta elementära skyddsåtgärder, byggde samma år Gunnar Nilsson dog ett palatsliknande huvudkontor i Limhamn och höjde utdelningen. Men man tog inget ansvar för de asbestskadade.

När de slutligen, 1981, fick 50 miljoner i ersättning för sina förstörda lungor betalade EUROC bara en tiondel. Och den tiondelen var naturligtvis avdragsgill. Netto kan det inte ha kostat koncernen mer än 2,5 miljoner.

Det är billigt för ett stort företag att ta risker med de anställdas liv och hälsa. Någon som helst skuld behövde företaget heller aldrig erkänna. Det lilla man betalade, betalade man ”frivilligt och av humanitära skäl”.

Lommafabriken lades ned 1977. Men under minst ett kvartssekel kommer den varje år att skörda nya offer.

Och det kapital som skapades i Lomma kommer varje år att fortsätta att ge sina ägare makt och utdelning.
En underjordisk stjärnhimmel 1984

 

London

Där stod John. Vi skulle gå till sängs med varandra. Hade jag inte förstått det? Jag styvnade med en iskall känsla i magen. Jag visste inte att sådant fanns ⎯ det kunde inte finnas. Min avsky sårade honom djupt. Men jag förstod bara en sak: det var inte som jämlike han accepterat mig.

Hans vän Pat kom in i rummet. De hade mig emellan sig. De slutade smickra mig. Jag drogs upp ur självkänslans varma sockerlag. De behandlade mig som den jag var: okunnig, inskränkt, självgod, knappast en levande människa. Jag vågade inte röra mig. De frågade ut mig. Om mig själv, om flickor, om barndomen. Jag var skräckslagen och utan fotfäste. De klädde av mig min vuxenhet som en löjligt för stor kostym. Jag var naken, liten, rädd. Deras frågor var av annat slag än jag var van vid, de trängde djupare, de rörde hemligheter. De fann min första medvetna sexuella upplevelse: av att klättra uppåt på en hal stång. Min barndoms innersta skrymslen lystes upp av ett blixtlikt, onaturligt sken. Detta var sanning. Den öppnade för en ohygglig fara, den gjorde mig plötsligt närvarande som aldrig förr i mitt liv. Inför denna fara lossnade mina åsikter och föll av mig, mina ambitioner föreföll mig löjliga. Det var nästan skönt att få fjädrarna utryckta. Jag kände det jag trott vara jag domna och flyta bort. Men under denna frid som faran ingav, arbetade en allt starkare ångest. Förhöret nalkades obönhörligt den punkt jag fruktade. De satt på bägge sidor om mig. Jag hade alltid den ene bakom mig när jag svarade den andre. Det var intellektuell misshandel. Mina händer darrade. Med varje muskel motarbetade jag min bekännelse. Jag vågade inte erkänna ens inför mig själv innan det var för sent. Min mor hade betraktat mig som barn, jag hade bett till Gud att hon skulle dö, det var jag som dödat henne. All min värdelösa vuxenhet var byggd på detta mord. Här var skräckens hjärta. Något ljuvligt flöt genom kroppen, som en vila som ett: äntligen! Vi hade hållit på hela natten. Nu drog jag mitt första andedrag.
Självklara saker 1970

 

Lung Men

Inte förrän i Lung Men, utanför Lo Yang, fann jag något av det jag ville se.

I Lung Men är många tusen grottor inskurna i bergssidan, somliga stora som samlingssalar, andra bara små kryptor eller nischer. Och i grottornas sidor är grottor inhuggna. De liknar logerna i en väldig teater och skulpturerna en i helighet försänkt publik.
Överallt Buddha. Han sitter omgiven av tusen avbilder som en kung i sin frimärkssamling. Han är liten som ett knappnålshuvud. Han är ofantlig och har tvära tår vid vilka en människa kan sitta till bords. Växlingen i format gör ett starkt intryck: de små är bara en karta över de större, även de största är bara en karta över vad som är större än dem.

På en platå står tre jättelika Buddhafigurer i olika stadier av utarbetning. Här kan man se den första grovhuggningen med parallella serieslag. Så punkthuggningen, där den inre formen börjar framträda under den knottriga, granitliknande ytan. Centralfiguren är färdig, ansiktshuden sandslipad, dynmjuk ända in i den vassa ögonskårans hudveck och den väldiga ögonförsänkningens båge.

Tredje gången i Lung Men. Den store Buddhas grotta. Svalorna, dessa ögonblickets lätta och vindsnabba fåglar, svärmade kring hans leende ansikte, som blickade ut över den stilla, slamtröga floden.

Därnere pågick ett brobygge.

Allt ledde fram mot hans ansiktes uttryckslösa lugn. De groteska, muskelsvällande väktarna står ytterst ⎯ den buddhistiska konstens herkulesmotiv. På bägge sidor om Buddha trängs de uppvaktande i överdådiga diadem och massiva örhängen, juvelbesatta halssmycken och tunga hängprydnader som korsas på bröstet i ett spänne. Smycken. Prakt. Men allt detta skall bara leda fram.
Bakom Buddha står berget i lågor. Halon har fyra gårdar. Den yttersta blommar, den innersta strålar. De enkla vecken på hans dräkt sprider sig som ringar på vattnet. Allt är bara förgårdar till ansiktet. Ju närmare, desto naknare blir stenen. Ansiktets tystnad är slutpunkten: inre frihet och fullkomning.

Jag hade försökt närma mig Musikmästaren med Stanislavskis metoder. Jag hade analyserat Hesses teknik när han bygger upp sin gestalt. Var den bara en serie litterära knep? Eller kunde den lära mig något om det upplevbara i hans tillstånd? Jag hade följt detta leende via Siddharta tillbaka till de buddhistiska legenderna. Och här satt jag nu.

På hemvägen: en arbetares händer. Verktygshänder, hårdnade och liksom lösgjorda från kroppen. Särskilt naglarna ⎯ tjocka och flata låg de glänsande ytterst på fingrarna som skivor av jade.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

Lung Ting

Från Lung Ting såg vi på avstånd genom sandtjockan en av dessa höga, dromedarliknande broar för vilka kineserna med rätta är berömda.

Vid konstruktionen av en sådan bro måste man ta hänsyn till två katastrofmöjligheter. Formen spänner de i bron ingående stenmassorna som en båge. Det kan inträffa att bågens ändar kanar utåt så att den sjunker ihop. Man försäkrar sig mot detta genom starka, vertikala landfästen.

Den andra och för dessa broar säregna katastrofmöjligheten beror på att alla bågens spänningar fortplantas till dess svagaste ställe: brospannets krona. Den måste stå emot ett enormt tryck underifrån ⎯ så gott som hela det samlade trycket av de krafter som lyfter spannet. Faran är därför att stenmassornas tyngd pressar den högsta punkten ytterligare i höjden så att bågen brister.

Bara kineserna har skapat en bro som riskerar att störta uppåt.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

Långbro sjukhus

På TV i går kväll. Ett program om mentalvården.

Man fick se den gamla rastgården på Långbro sjukhus. Murarna har rivits. Men internerna går ändå inte ut. De stannar kvar innanför den mur som en gång fanns.

Och jag?

Kanske måste man i en period av sitt liv knyta ihop säcken inifrån. Det är nödvändigt att skapa sig ett jag att försvinna i. Det finns ingen värld utan jag.

Delta inte! Vägra! Det var mina imperativ. Jag vägrade erkänna den samtidighet i nu och liv som vi alla är underkastade. Jag ville nå fram till den samtidighet i konst som är oberoende av dagen. Jag låste in mig. Och därinne byggde jag den katapult som skulle slunga mig ut i världen.

Nu inser jag mitt beroende. Jag är en produkt av krafter utanför mig. Om människan skall förändras så måste dessa krafter förändras. Det finns inget jag utan värld.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

Madras

I det flacka dagsljuset en ödslig stad. Den får djup först i skymningen.

Indien tycks alltid vänta på skymningen. Äntligen sjunker solen, solen som översvämmar och dränker världen i ljus, som utplånar alla färger och bränner mina ögon tomma, äntligen sjunker den. Då vänder den omgivande landsbygdens buffelhjordar hemåt, de rör upp moln av damm i skymningen, de vandrar inne i ett vitt mörker. Röken av pyrande kokakor vilar som en söt dimma kring byarna. Gatan ligger insvept i den varma doften: låga röster i mörkret, knappt igenkännliga människor, det mjuka dammet under fötterna. Eldarna flammar i detta minne och belyser lerväggarnas lenslammade, mattglänsande hud. Och på avstånd tjuter hyenorna mitt emellan skratt och gråt ⎯ jag vet inte om det är Indiens lidande, detta skrik, eller om det är Indiens underliga överlägsenhet som hånskrattar i mörkret.

I skymningen går jag ned på den breda sandstranden under storstadens hjärta. Tusentals människor sitter med benen uppdragna och korslagda under sig i sanden. De sitter raka, tysta, upplyfta ⎯ som svenskar under de första vårdagarna vänder sig mot solen sitter de vända mot det annalkande mörkret.

Natten sjunker, eldarna flammar upp. Försäljarna tänder sina lampor över plastleksaker och snäckprydnader, över betelblad och jordnötter. Sanden tynger mina steg. De vita sittarna skymtar allt svagare. Av tusen ser jag bara hundra, av hundra bara de närmaste. De sitter alla ensamma, avskilda. De sitter som i bön, som om de lyssnade till en för mig ohörbar musik eller såg in i en värld som endast mörkret kunde öppna.

Ett vasstak på pålar, en tillfällig teater, där natten förtätas till glödande fantasivärld: glitterpudrade ansikten, röda handflator och fotsulor, glaspärlor och guldsmycken i karamellfärgat strålkastarsken. Händerna ger tecken, fotbjällrorna dunkar, luften är tung av kryddor, rökelse och blomdoft, nattens hetta glittrar som pärlor i de dansandes målade ansikten. Dofterna, rytmen och färgerna drar en med in i detta blossande rike av gudar, halvgudar och människor, av tigerjakter och förförelsescener där vällustingen Ganesh ⎯ slarvern bland gudar, elefantmannen med penismunnen ⎯ dansar med gudarnas upptågsrike budbärare, en liten sprattlysten kopplare, och där älskaren även förvandlad till träd dansande förföljer sin älskade. Dessa gestalter tycks stiga självklart ur natten, ur mitt och alla människors inre. Publiken under vasstaket är bara en del av publiken inför nattens stora scen: detta mörker laddat med syner.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Minnesota

En måndag i början på maj 1994 rullar vår Chevrolet Caprice långsamt ut ur Minneapolistrafiken och vaggar fram över Minnesotas oändliga slätter.

Vi följer Pirsigs färd i Zen and the Art of Motorcycle Maintenance längs landsväg 12 mot Willmar och sedan 9:an mot Breckenridge. Bondgårdarna ligger som ensliga vita slott med silotorn och vindsnurretinnar omgivna av svartglänsande åker, här och var överdragen med den första tunna slöjan av vårgrön säd. Våren är sen i år, lövsprickningen kan ännu bara anas i träden och strängar av snö ligger ännu kvar på dikesrenarna efter snöstormen i lördags.

Jag stoppar den första ZAMM-kasetten i bilens bandspelare och hör jaget, Berättaren, Motorcyklisten, Fadern beskriva sin färd genom det landskap varigenom även vi färdas. För honom är vägen omgiven av kärrdofter och barndomsminnen. Bara på en motorcykel kan man verkligen känna dofterna, säger han.

Bilen är för honom ett rullande rum där man sitter instängd. Bilisten betraktar verkligheten genom vindrutan som förvandlar den till en sorts TV. På motorcykel däremot har man total kontakt. Man är mitt i sceneriet. Närvarokänslan är överväldigande.

Men skulle inte närvaron bli ännu starkare på en cykel utan motor? Cykeln blandar inte sina avgasdofter med kärrets. Cykeln lägger inte sitt bedövande motorbuller som en skärm mellan människan och verkligheten. På cykel hade Berättaren verkligen kunnat höra hur ”varenda meter av de här kärren surrar och brummar och kvittrar”.

Skälen för motorcykel visar sig i själva verket tala starkare för cykel. Och i ännu högre grad för att gå till fots. Eller kanske rent av för att krypa, som Edward Abbey föreslår i sin bok Ökensolitären – en amerikansk kultbok som utkom första gången 1968, samma år som Pirsig gjorde den resa som skildras i ZAMM.

”Kasta dig nu bara inte på ratten för att köra och titta på det här som jag har berättat om”, skriver Abbey. För det första kan man inte se någonting från en bil; man måste ta sig ut ur den förbannade apparaten och lära sig gå till fots, eller ännu hellre att krypa på alla fyra över sandstensmarkerna, genom de taggiga buskarna och kaktussnåren. ”Inte förrän du lämnat blodspår efter dig, kommer du att verkligen se något, om ens då.”

För egen del föredrar jag dock att inte krypa till San Francisco. Utsikten genom vindrutan är denna iskalla vårdag precis så mycket verklighetskontakt som jag har lust med.
Fadern, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

Mongoliet

Kontrasterna mellan Kina och Mongoliet framstår klart under tågresan från Peking till Ulan Bator. Järnvägen löper över den torra, hårda nordkinesiska slätten. Utanför de noga avgränsade, konstbevattnade åkrarna ser man inte ett grönt strå. Lummigheten slår istället ut i gröna skott på de hamlade stammarna: som skyddssökande djur sitter grönskan uppflugen i träden för att undfly den döda jorden.

Att från detta hårdtrampade lergolv komma upp på den vidsträckta, blommande högslätten ⎯ det är en fantastisk upplevelse. Allt är ljust och lyckligt grönt som på renässansens madonnabilder. Hästarna springer lösa över mil efter mil av djupt, saftigt gräs ⎯ gräs som växer av sig självt utan människans ingripande. Jag färdas genom en del av Kina som kallas ”Autonoma Regionen Inre Mongoliet”.

”Autonomos” förklarade grekerna som ”frivilligt, av sig självt ⎯ som vilda blommor växer”. Hur skall en kines som aldrig sett en vild blomma, fatta detta begrepp? Autonomi kallar han ”självreglering”, ett ord som etymologiskt har sammanhang med konstbevattning. Kinesens frihets- och civilisationsbegrepp är präglade av ”odlingens” konkreta villkor i hans land: nödvändigheten av vattenkontroll, organisation, disciplin.

På den kinesiska slätten är människan inte ensam. En kines kan leva hela sitt liv utan att någon gång vara utom synhåll för andra människor. Men från varje punkt i Ulan Bator kan man se vidderna runt staden: skogar där ingen kan hitta en, gräs där man kan ligga i dagar utan att en människa kommer förbi. Skillnaden mellan Kina och Mongoliet är framförallt en skillnad i ensamhet.
Denna ensamhet fortsätter hundratals mil i alla riktningar. Jag färdas med jeep över den gräsböljande högslätten. Färdsättet är för stötigt och hårt ⎯ över ett sådant landskap borde man segelflyga. Fälten är översållade av ett slags gullvivor, av tusensköna, edelweiss och vild iris. Jeepen kastar mig på skrådden ned i raviner fyllda av grönskummande mossgräs. Ibland glider skuggan av en rovfågel över den skugglösa marken. Kring byarnas slaktbackar sitter gamfåglarna och väntar, korpar med tjurnacke samlas i hundratal kring hästflockarna. Tranor och vildgäss flyger upp från sankängdernas vitnande vassruggar.

Vägen är bara en samling spår som grenar ut sig till ett delta i sluttningarna och åter förenas på nästa höjdrygg. Jeepen dundrar fram med 50 kilometers fart och föraren kastar den ibland ur spåret för att förfölja en flyende räv eller genskjuta en lastbil som dykt upp vid horisonten. Vem är det som kör den? Han visar sig vara riksdagsman och chaufför på en av dessa gräshavets tankbilar som fraktar syrlig stomjölk till väntande kunder i Ulan Bator.

En dag ser vi ett dammoln stiga upp vid horisonten och en skara mongoliska åttaåringar kommer sprängande över högslätten på sina stora, tungt galopperande hästar. Uppbundna svansar ⎯ tävlingsritt. De skymtar förbi, tycks knappast snudda vid hästkroppen, barn som lever i sadeln, vilda, smutsiga och starka. De ljusa rösternas härskri stiger som en lärksång över markerna.
Men oftast ser man inte en människa, bara kringströvande hästhjordar. Djuren har man och pannhår kortklippta, vilket framhäver deras nästan brutalt kraftiga, projektilformade huvuden. De betar i ett dallrande lugn, ett känsligt och vaksamt lugn, ständigt genomströmmat av små ilningar. Jag stampar lätt i marken ⎯ och hela hjorden, ett tusental djur, grips som av en kastvind och sätter av i galopp över prärien. Några sekunder senare betar de åter obekymrat, sakta strövande. Man kan ligga stilla och lyssna till det dova ljudet av mularnas arbete i gräset medan det sakta försvinner i vindens riktning.

En sådan hästhjord, vägens nät av ljusa spår kastat över gräsdjupet och de små tältbyarna utspridda över avstånden, som nedfallna från stor höjd och uppfångade av ett jättelikt brandsegel av mjukt buktande gräsvidd ⎯ det är Mongoliet.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Nara till Numazu

Tåg från Nara till Numazu. Resan tar sju timmar. En far leker näsdukslekar med sina barn. Det gäller att få näsduken att stå som ett ljus. Feta män med maggördel lutar sig bakåt i fåtöljerna. De bär monogram på skjortärmen: namnet som gradbeteckning. Några nattsminkade flickor nosar i sina väskor, vita handväskor överdragna med genomskinlig plast. Klockan är tolv på dagen.
Därutanför: den rentvättade, regngrönskande japanska landsbygden. Den flyter samman till en bild av risknippen i vattenbädd och svartglänsande äggfrukter på gul halmbotten.

Barnen tröttnar på lekarna och sätter sig att äta isapelsiner, varvid de suger i sig saften och spottar ut fruktköttet. Det är ingenstans möjligt att se botten i kupén som är täckt av sopor. Vid varje station ⎯ och stationerna ligger tätt i Japan ⎯ bär hesa försäljare omkring vattenmelon i cellofan, fikonliknande frukter lindade i sina egna löv, sega pudersockrade degbitar ⎯ varje trakt har sina tågdelikatesser. Vanligen serveras maten i en liten spåntunn trälåda som innehåller desinfektionsservett, ätpinnar i pappersfodral och ris. Överst ligger två bitar stekt fisk. Ena hörnet är avdelat för sur pickels, det andra för en liten soyaflaska av plast med röd skruvkork. Maten liknar konfekt i presentkartong.

Japanerna är oöverträffade i detta förpackningsartisteri. Men resterna av måltiden försvinner inte, de samlas på golvet. Varje försäljare presenterar sin vara så nätt och aptitligt som möjligt, men det samlade resultatet av deras fria företagsamhet blir en grisighet utan like.

Få länder torde äga så fula förorter som Japan. Där stora städer växer ihop kan man fara i timmar genom sådana områden. Det japanska huset är endast ett system av ramar. Det liknar en fågelbur eller en spjällåda överdragen med papper och tunn rappning. Livet i sådana hus har sina bestämda fack liksom ris, pickels och soya. Vad som händer utanför de av arkitektens förpackningskonst uppdragna ramarna bekymrar ingen. Få länder torde därför uppvisa så stor skillnad mellan inom- och utomhusmiljö som Japan. Man putsar husets insida blank som pärlemor, medan stadsdelen förslummas.

Japanen respekterar ingen annan mark än åkern. Han svinar saklöst ned sina städer och skonar inte för naturskönhet berömda platser. Men på en åker skulle man var som helst kunna lägga sig naken ned på jorden. De mognande fälten skyddas av gastunna tyger som likt lätta vita gardiner fladdrar över åkerträdgården. Trädens frukter är ombundna med genomskinligt papper. Även skogen gör på många håll intryck av odlad bördighet. Fastän jorden traditionellt är oskiftad ligger byarna mestadels inte i byar utan ensamma, skyddade av en tät dunge och några höga träd. Även på slätter verkar de alltid ligga i skogsbrynet.

Varje hus har en takås, en kraftig kam av trä eller bambu. Runt om denna utbreder sig det starkt sluttande taket, vanligen täckt med tjock halm. Därunder ligger husets innanmäte, ett enda rum som avdelas inåt och utåt med skjutdörrar. Det omges av ett svagt sluttande, nästan platt tak, som täcker en svalgång med trägolv. Dit får man gå med skor, sedan vidtar i princip sängen.
För japanerna finns det inga golv. Jag insåg det då barnen satt och spottade fruktkött i kupén. Den lille fadern försökte med klacken borra ned det i marken. Ty ett golv som man får beträda med skor är inte säng, det är bara vanlig mark.

De nattsminkade flickorna börjar kinka, de feta männen har somnat med en näsduk instoppad mellan halsen och den vita skjortkragen. Mörkret faller över öppna hus. Under ljus efter ljus ser jag familjerna leka, äta, sy kläder, ligga utsträckta i sömn. Inte ens det tunna rispapperet skiljer människan från natten, bara moskitnätet bildar ett rum inuti rummet, ett hängande ljustält som sakta rör sig i havsvinden.

Sent den kvällen kringsvävas även vi av detta innetält i det sommarbonade värdshuset. Hela natten sjunger myggen utanför det vindlätta rummet. I soluppgången börjar cikadorna gnissla.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Norsborg

Jag står och tvättar min skjorta. Och märker att jag ingenting upplever. Bara bilder i huvudet. Skjortan är en bild, en skjortbild. Tvätta är ett annonsord. Jag får renare tvätt på lättare sätt. Vattnet finns inte alls. Utom när det gör ont genom att vara för varmt eller för kallt och då trollar jag genast bort det genom att vrida på kranen.

Vatten. Något som kommer ur kranen vid vridning. Jag känner det inte fastän jag har händerna i det. Det skulle inte falla mig in att dricka vårt vatten. Det skulle i så fall vara för att skölja ned en tablett.

Vatten. Badrumsvätska. Köksvätska. Klosettbrus. Enerverande tip-tip-tip från vänstra kranen som ej håller tätt. Jag visste inte varifrån vattnet kom, det ingår i hyran. Färglöst, luktlöst, smaklöst, formlöst finns det i vissa delar av våningen om man så vill, annars inte. Ett husdjur som rinner ur hål i hål. Ett flytande kok- och diskmedel. Var kommer det ifrån, var görs det? Jag ringer Vattenverket.

– Varifrån vattnet kommer?
– Ja.
– Ett ögonblick…
– Tack.
– Vattnet, varifrån det kommer… Var bor ni?
– Gröndal.
– Då kommer ert vatten från reservoaren vid Trekanten. Är det klagomål?
– Men det är väl inte där dom gör det?
– Till Trekanten kommer det från Norsborg förstås.
– Och till Norsborg?
– Människa, har ni hört talas om regn och floder och sjöar och världshav! Vad har ni att klaga på?

Ingenting alls. Utom att regnet och floderna och sjöarna och världshaven inte finns med i vattnet när det når vår lägenhet.
Nästa dag far vi ut till Norsborg för att försöka hitta vårt vatten. Det är en björkljus vårdag. På avstånd ser vattenverket ut som växthus, som trädgårdssängar där man odlar vatten. Trettio gram aluminiumsulfat koagulerar Mälarvattnets smuts till flockar av levande gröngult. Vattnet bringas till blomning och rena vattenklara frukten skördas.

Berättar vattenodlaren, vattenbadaren på Norsborg, verkets direktör och ende arbetare. Det är i sand man badar vatten. Och så här om våren är luften så stark att luften i vattnet nästan spränger det. Vattnet står stint av luft. Medan det sakta sjunker genom sanden lagras luften där, vattnet bantar bort luft och sanden blir istället luftmättad. Därvid ökar sandens motstånd mot det sjunkande vattnet, tills luften måste blåsas ur sanden med vatten.

– Här gör jag det vid instrumentbordet. Automatiskt. Från början till slut går allting automatiskt, därför är jag den ende arbetaren. Löpande bandets princip är så fullständigt genomförd att det inte ens behövs ett band. Varan är bandet. Varan färdas själv och det är genom färden och dess hinder den renas.

Råvaran är billig, den tas ur Mälaren och Bornsjön. Folk klagar på sjölukt och får klorlukt. De förföljda tror att vattenverket förgiftar dem, ringer i skräck här på telefonen. Misslyckade blomsterodlare påstår att vårt vatten inte passar växterna. Själv tycker jag Stockholms vatten är Sveriges godaste och dricker det med glädje.

Somliga trakter har surare vatten, andra mer basiskt, särskilt i sydligare delen av landet.

Men vatten skall inte smaka.

Det är till för att lösa de andra smakerna som alla är fängslade i sina ämnen. Vatten gör dem kännbara.

Roligt för mig att det kommer någon av rena vattenintresset och inte för att klaga.

Men ni måste förstå att det inte här vattnet görs. Inte heller i Mälaren. Det kommer mycket längre bortifrån. Automationen börjar inte här på vattenverket, den är genomförd inom hela atmosfären. Utan mänskligt arbete och tillsyn fungerar avdunstning och nederbörd i klotets stora vattenfabrik med kraft från solen.

Vattnet är hemma överallt. Vi själva består till nästan tre fjärdedelar av vatten som har varit överallt. Vattnet är den kosmopolitiska delen av vår kropp. Det universella i oss.

Nu skall ni gå hem och pröva. Vrid på kranen och känn att världsvattnet är på väg genom er lägenhet.
Hemmaresan 1957

 

Nyhavn

Hon hade en ärmlös blus som hon sytt själv och som ännu inte hunnit få några knappar. Hennes ärmlösa blusar hann aldrig få några knappar. Hon behövde bara luta sig mot mig en aning för att jag skulle se bröstblomman, utslagen och alldeles oanständigt stor på det lilla späda bröstet. Det var lätt att sticka in handen i smyg . Vi åt gott och drack mycket vin och hade förfärligt roligt och när vi skilts från Bo och Birthe vandrade vi genom den doftande sommarnatten på jakt efter ett hotellrum. Vi smekte varandra med blickarna. Jag la armen omkring henne under hennes morfars gamla motorcykelrock och kände hennes höft snudda vid min när vi gick. Ett par månaders utomhusarbete hade gett mig en ny tillit till min egen kropp. Jag kände mig solbränd och stark. Jag hade varit hemifrån i flera månader, var inte längre del av en familj utan en avslutad fri och egen människa. Ingen kände oss, ingen såg oss. Vi var i Köpenhamn, den stad dit Cilla hade farit för att träffa sin älskare. ”Spånken på ett hotellrum med varenuvakillenhette… Och fulla är dom ju alldeles otillräkneliga, vasomhelst…” Jag misstänkte att det var till samma hotell hon nu styrde oss, ja kanske stod vi nu rentav i samma rum där hon hade supit och knullat med honom. Vi befann oss mitt i skräckens drakes håla. Och plötsligt gjorde det mig ingenting! Det kunde väl jag skita lugnt i vilka älskare hon hade haft ⎯ här fanns ju redan så många, det var ju inte längre i min gamla självbefläckade pojksäng vi låg, med brorsan på andra sidan väggen och småsyskonen utanför dörren, utan långt långt borta, ute i världen, på ett typiskt sjabbigt litet sexhotell i Nyhavn, där den nedlegade sängen var en enda knullgrop, en enda stor fitta, fortfarande varm efter alla de tusentals män som hade knullat där före mig i ett brödraskap ännu vidsträcktare än rosornas, och där tusentals kvinnor hade legat som hon med uppdragna ben och drypande fittor och bara tiggt och bett om att få bli knullade och nu JÄVLAR så skulle hon också få den KUK hon så väl behövde…

Så gick det till. I skydd av mansvärldens råheter, utlagda som en väldig rökridå mellan mig och den människa jag ville nå fram till, lyckades min lusta äntligen spräcka den manliga mödomshinnan, skräckens hinna, och penis gled för första gången in i slidan, så lätt och fint och gott som om den aldrig hade varit någon annanstans.

I häpenheten höll jag på att alldeles komma av mig. Kunde det verkligen vara så himla enkelt? Det var ju ingen konst alls! Det var ju bara skönt! Och det här hade jag gått omkring och varit rädd för!

Ivrig och oerfaren som jag var pumpade jag på som en ångmaskin och vi sköt fart genom mörkret med ett oerhört tryck som bara kunde bibehållas några ögonblick. Men det gjorde ingenting. Vi var bägge så förvånade över denna oväntade lycka att vi grät av glädje.

En liten osäkerhet dröjde kvar. Kanske hade skräckens drake flera huvuden, kanske skulle ångesten komma tillbaka redan samma kväll i kökssoffan? Men det var ingen fara. Nattens sol visade sig gå upp om kvällen lika lugnt och regelbundet som dagens om morgonen. Det skulle dröja nästan trettio år innan det nästa gång inträffade att jag inte kunde älska fastän jag hade lust att göra det.

 

Oakswood

Robert Malthus föräldrahem är rivet. Men kyrkan i Oakswood, där unge Malthus var kyrkoherde, finns kvar. Den ligger nu övergiven djupt inne i skogen omgiven av lutande gravstenar. Det var där Malthus i slutet av 1700-talet satt och skrev den bok om överbefolkning som gjorde honom världsberömd.

Han skrev den egentligen för att retas med sin far, som var en sån där mossig jämlikhetsromantiker som ännu i slutet på 1790-talet gick och hoppades att franska revolutionen skulle leda till något annat än politisk terror och ekonomisk stagnation.
Robert var sin fars älskling, yngst bland åtta syskon, född harmynt och med stora talsvårigheter. 30 år fyllda bodde han fortfarande hemma och låg i ständig diskussion med sin far. Han skrev sin bok för att matematiskt bevisa att faderns drömmar om ett kommande välfärdssamhälle var orimliga. Om fattiga människor får tillräckligt mycket att äta så förökar de sig snabbare än tillgången på livsmedel. Så enkelt är det. Massornas elände är alltså permanent och ofrånkomligt.

– Tråkig slutsats, sa unge Malthus nonchalant, men det är väl ändå bäst att se sanningen i vitögat, är det inte?

Tänka sig att Malthus satt och skrev den boken här i Oakswoodskogen, som idag är helt avfolkad och övergiven, så när som på en och annan golfklubb.
Fadern, sonen och den heliga motorcykeln 2006

 

Odos Constantopedos 13

Vi stannade hela vintern på Rhodos, närmare bestämt på Odos Constatopedos 13 i de så kallade italienska kvarteren, nära den katolska kyrkan. Där hyrde vi två rum och kök med möbler, husgeråd, sängkläder och elström för 90 kronor i månaden. Där satt vi båda och arbetade. Jag skrev, Ci läste konsthistoria. Fram till nyår gick vi varje dag till stranden och badade. Sedan blev det för kallt. Ju kallare det blev, desto närmare varandra tvingades vi leva. Vi arbetade nu hela dagarna sittande framför den öppna spisen i vardagsrummet.

När kvällen kom halstrade vi en enkronas makrill i brasglöden och åt den med dillstuvad potatis, sallad, tomater och olivolja sittande framför samma eld. Sedan läste vi högt för varandra. Vi högläste ”Vägen till Klockrike”, ”Trollvinter”, ”Tidens gång i backstugan”, ”Svenska fattigdomens betydelse”, Pelle Holms ”Bevingade ord” och sist men inte minst ”Svenskt arbete och liv” ⎯ med tabeller och allt! Och när vi sedan talat med varandra om vad vi läst och om allting annat, så gled vi ned till varandra försiktigt som i ett pennskrin för att inte riva upp bäddningen och låg där tätt, tätt ihop för att värma sängen åt varandra.
Våra gräl var få och blixtsnabbt övergående. Inga misshälligheter kunde motstå den sexuella lycka vi fick ge och ta emot. Den svepte ännu vårt äktenskap som en skyddande fosterhinna. Vi undrade ofta hur länge det skulle få vara så. När skulle de verkliga svårigheterna börja?

Dagboken:
”Vad kommer att hända här i vår ensamhet? Kommer vi att skjuta rygg mot varandra? Ännu känns det så tillsammans att vara uteslutande hänvisad. Vi vänds inåt mot varandra. Hand i hand svär vi än de gamla trohetsorden, citerar ståtdikter, skojar, bråkar, arbetar och försjunker. Det är vårt liv och vi lever det.”
En gift mans dagbok 1982

 

Ooldea

Tunga svarta moln hänger som juver under himlen, marken är full av pölar och det duggar lätt. Jag kör de fem milen till Yalata i soluppgångens ljusdramatik.

Svänger sedan norrut genom aboriginsamhället Yalata Community där asfalten övergår i tvättbräda. Vägen spelar på läpp med bilen. Den hårda fjädringen kommer karossen att skaka som en pneumatisk borr.

Efter en lång, stötig sträcka kommer sanden som ljuv, förrädisk befrielse. Bilen flyter plötslig behagligt som grädden på mjölken. Man svävar. Men det är också här man löper den största risken att fastna om däcken gräver ned sig i sanden. Hålen är lättare att klara. Man väjer förstås, om man kan. Och kan man inte väja, trampar man ur och låter sig gunga ned i hålet och upp igen.

Jag möter ingen på hela sträckan. Ett 20-tal bilvrak ligger utspridda längs vägen och visar att den inte är ofarlig. Jag fortsätter norrut genom det allt naknare landskap jag älskar. Och plötsligt är jag framme! Där är järnvägen. Där är den första lilla vägskylten. Den pekar västerut till Watson som är nästa station. Rakt fram, norrut, går vägen upp mot Maralinga, förbjudet område. Ett par hundra meter österut står stationsskylten OOLDEA. Stationshuset och plattformarna är borta, kvar är bara en liten rangerbangård med rostig räls och en liten stapel betongsyllar.

Och där inom en ring av vita stenar står en vitmålad betongklump med orden: ”1859-1951 Mrs Daisy Bates CBE Devoted her life here and elsewhere to the welfare of the Australian aborigines.”

Inga blommor, bara tistlar. Solen skiner, vinden är bittert kall.
Terra nullius 2005

 

Ouargla

I morgonsolens låga ljus kör jag mellan sabeldyner och stjärndyner vidare mot Ouargla. Sanden silar och porlar över vägen ⎯ som vattenslöjan över köttbutikernas fönster när jag var liten.

Hela landskapsbilden bygger på kontrasten mellan det tunga, fasta, mörka gruset som ligger kvar och svettas ökenfernissa och bakas ihop till den orörliga grund mot vilken den lätta, ljusa, rörliga sanden uppträder, pollenfin och sammetsmjuk.
Ouargla har varit stad sedan 1500-talet. Länge var den det franska väldets yttersta utpost i söder, utgångspunkt för de stora Saharaexpeditionerna. I dag är Ouargla administrativt centrum för de oljerika distrikten i söder. Men det finns också en halv miljon dadelpalmer i oasen och nästan lika många i förorterna.

De gamla husen i Ouargla är byggda i en karakteristisk stil som i Sahara går under namnet ”sudansk”. Materialet är lerliknande, formerna är mjuka och organiska, husen verkar ha växt som svamp eller jäst upp som deg. Fönstren är lagda som sneda snitt i väggens tjocka vävnad. ”Som om solens strålar skurit sig genom väggen”, tänker jag . Men snitten är naturligtvis lagda motsols för att släppa in så lite sol som möjligt.

Förrätten består på hotell El Mehri av spagetti med bröd, huvudrätten av ris med potatis. Men man spelar Beethovens femma till maten och servetten är så tung och fuktig , att när jag lägger den i knäet känner jag kylan rakt igenom kläderna.

Det är inte dåligt torkväder som gör servetterna fuktiga i Sahara, det är öknens omvärdering av alla värden. Fukt är det yttersta goda. Sahara har lärt mig älska tyngden och kylan i en riktigt våt servett till Beethovens femma.
Ökendykarna 1990

 

Ouranopolis

Vi hade en inbjudan från den australiensiska författarinnan Joice Nankivell Loch att komma och bo i hennes torn i Ouranopolis på gränsen till Athoshalvön.

Vi hade träffat Mrs Loch under vår första resa i Grekland. På den tiden bodde hon vid världens ände. Det tog två dagar att färdas de femton milen mellan Saloniki och Pirgos, som hennes torn helt enkelt kallades. Vägen var en något breddad kostig ⎯ men hänförande vacker med sina ekskogar, sin honungsdoftande ginst och sina sjungande näktergalar. Den sista biten fanns det ingen väg alls utan man fick ta motorbåten som gick till Athos och hoppa av vid Mrs Lochs torn.

Det bodde fortfarande 3000 munkar i 35 kloster på Athos den gången. Det var en munkrepublik med egen regering, domare och polis, egna vinodlingar, skogar och sädesfält där munkarna arbetade med sina svarta rockar uppskörtade till knäna. De levde efter samma gamla tideräkning som i klassiska ryska romaner och använde fortfarande det bysantinska notsystemet.

Marken var helgad åt jungfru Maria och fick inte beträdas av någon annan kvinna, ja även djur av honkön var förbjudna. Tolvhundratalskejsaren Andronikus vistades ofta på Athos och lät bygga ett torn år sin hustru strax utanför gränsen till den heliga halvön. I det tornet bodde nu mrs Loch.

Vi hörde henne berätta om sina äventyr i Australien och Ryssland, i Polen och Palestina. Vi såg henne i rollen som allmoder för de fem hundra människorna i byn omkring tornet. Hon botade djurens och människornas sjukdomar. Hon dömde i tvister. Hon skaffade utsäde som gav dubbla skördar. Hon kunde blommorna, träden, stenarna, fiskarna, molnen och vindarna ⎯ allt från födelse till död, från stjärna till pollen kunde hon. Hon var en härskare utan makt, vars lugna auktoritet byggde på en 60-årig livserfarenhet av att vara människa i brydsamma situationer. Omkring henne susade vinden i akacior och fikonträd och på den breda vita stranden glittrade snäckor och stenar sköljda av det klara vattnet.

När vi första gången kom till mrs Loch hade hon just blivit ensam i tornet. Hennes man, Sydney Loch, hade dött mycket plötsligt. En kväll när de satt framför brasan sjönk han bar ihop i sin stol. Hon insåg att hon själv kunde dö lika oväntat. Vem skulle då inta hennes plats?

Vi råkade vara de första som kom till Pirgos efter Sydneys död. Vi var unga och oförbrukade. Hon såg på oss som möjliga efterträdare. Och vi övervägde allvarligt att anta en sådan utmaning.

Om vi ändå skulle isolera oss, varför inte göra det ordentligt! Mina obetydliga författarinkomster skulle räcka mycket längre i Grekland, där den allmänna levnadsstandarden var lägre. Det framväxandet svenska välståndet dolde, tyckte vi, människolivets grundläggande och gemensamma problem. Genom att leva i Grekland skulle vi uppsöka dessa problem där de var blottade och tydliga. Jag hoppades kunna gestalta dem som författare. Ci hoppades kunna göra något åt dem genom den praktiska mänsklighet som mrs Loch utövade.
En gift mans dagbok 1982

 

Palatsmuseet

Kinesiska studerades i Stockholm som ett dött språk. Det var att träda in i en värld av gamla visdomsord på rispapper. Man skrattade och lät mig hållas. Jag tog tåget och steg av i Peking, beredd att simma som en guldfisk i den värld av målningar och tänkespråk som jag älskade.

Redan första söndagen var jag i palatsmuseet.

Där fanns en blomma från Ming. Blek, lätt, vek ⎯ men svävande.

Och bambubilderna, fyllda av ögonblick och evighet ⎯ ett stiliserat mönster som varje gång återuppstår med det tillfälligas just upplevda livlighet.

Men framförallt bilderna från Sung. Dessa i sidendunklet försvinnande landskap, nästan uppsugna av duken, insjunkna i sin egen bakgrund, lätta som målade med dimma. Jag minns några fridfullt betande hästar, individualiserade men ändå tillsammans, lugna djur i stillsam rörelse. Bara en av dem ser man framifrån, med lyftat huvud. Manen och svansen är vita. De är vita på ett intensivt, uppmärksamt sätt. Han har hört någonting långt borta, han lyssnar ⎯ och detta han lyssnar till är en ton som plötsligt genomtränger hela tavlan.

När vi kom ut genom porten hade skriet tystnat. Skaklarna pekade uppåt, tomma, selen låg kastad på vägen, sto och föl i diket, mellan dem hinnor och blod. Fölet darrade ännu. En vit rök insvepte dem i den klara, kalla januaridagen.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

 

Pampas

På gränsen mellan Argentina och Chile for vi genom väldiga svartbrända områden efter skogsbränder som rasat i månader tills regnen släckte dem. Vem skulle annars ha släckt dem här?

På Pampas for vi genom en sädesbrand som rasade i dagar och ödelade 6.000 hektar. Några ensamma lantarbetare försökte slå ned elden med sina skjortor, deras hästar stegrade sig tjutande i brandröken, kontraktisten sprang omkring på vägen och försökte stoppa trafiken för att anställa arbetskraft.

– Jag betalar! Jag betalar!

Ty även Pampas, ett av världens bördigaste jordbruksområden, är en utpräglad glesbygd. Estanciorna är enorma; de var från början avsedda att ge sina innehavare en dräglig bärgning som jaktmarker. I dag skördas de milsvida sädesfälten av ”contratistas” som drar omkring längs vägarna med skördetröskor och husvagnar. ”Bondgårdarna” ⎯ ja, med långa mellanrum ser man en silo av plåt, en vindpump, några snabbväxande popplar och ett provisoriskt bostadshus som inte ger mer intryck av bofasthet än ett tält. Det finns helt enkelt inga bondgårdar, bara små stationer vid en sädens stambana där de anställda tar emot skördarna som järnvägspersonalen klarerar tåg.
Slagskuggan 1969

 

Papunya

Papunya var kronan i den lilla gulag av interneringsläger för infödda som upprättats för att förverkliga assimileringspolitiken efter andra världskriget. Där skulle Australiens urinvånare lära sig bli bofasta i skjul av korrugerad plåt, bakom taggtråd, på namnlösa symmetriska gator. De skulle lära sig passa tider, klä sig anständigt och snyta sig i näsduk.

Departementet hade patruller ute i öknen som ringade in små flockar av nomader och vallade dem till Lajamanu, Yuendumu eller Papunya, där de hölls kvar medan man lutade av dem deras kultur som målarfärgen från gamla trämöbler. Resultatet blev apati, intensiv hemlängtan och ett brinnande intresse för den egna kulturen.

Hit kom en dag en ny skollärare som hälsade och sa hej till alla han mötte, även till svarta. Det väckte förundran.

Den nye skolläraren tog sin mat och gick och satte sig i de svartas del av matsalen. Det hade ingen gjort förut.

Den nye skolläraren, Geoffrey Bardon, hade ett litet stipendium för att undersöka om man kunde göra tecknad film på aboriginernas formspråk. Han behövde veta hur formerna såg ut när de förstorats upp på vita duken. Han och hans tolk målade några klumpiga aboriginmönster på en undanskymd skolvägg.

Skolvaktmästarna Bill Stockman och Long Jack såg genast att det här var nånting de kunde mycket bättre än skolläraren. Fick de vara med och hjälpa till? Javisst! Alltfler skolväggar pryddes med målningar, alltfler av de aktade gamla männen kom och ville vara med: Old Tom Onion, Old Mick, Old Walter, Old Bert, Old Tutuma.

Det här hände i maj-augusti 1971. Först målades de små ytorna, till sist återstod bara den största. Finalen blev en målning som var 10 ggr 3 meter och dominerade hela skolområdet. Den gjorde ett oerhört intryck. För det första genom sin oblyga storlek. För det andra genom att sätta aboriginstämpeln på en europeisk byggnad.

Att fylla väggen med ”Honungsmyrans dröm” var en fräck utmaning mot lägrets indoktrinerande syfte. Målningen blev en protesthandling som högt och tydligt sa: ”Vi har en egen kultur. Vi tänker hålla fast vid den”.
Terra nullius 2005

 

Patagonien

Efter ett kort mellanspel i Chiles tätbefolkade hjärtland fortsätter vägen söderut genom Argentinas patagoniska ödemarker. Vi far den i december, sommarkvällarna är långa och ljusa. På väg till Perito Moreno möter vi på en hel dag bara ett fordon, en vägskrapa. Flockar av guanacos gungar iväg över markerna med mjukt böljande rörelser. Strutsarna ”lubbar”, kavande och oskönt. Annars ser man bara fårskrämmor vid risterna, små underliga ryttare på grinande hästkadaver, omgivna av fladdrande trasor. Estanciorna är utmärkta som landskapsgränser, ibland heter de ”Sibirien”. Var femtonde eller var tjugonde mil tankar vi vid en enslig handelsbod med dragspelsstövlar, konserver, mjöl och lasson. Cowboys i en gammal bil med vattenfylld kohud som kylare. Högsommar och svinkallt.
Slagskuggan 1969

 

Pathankot

Det är svårt att veta vad som är värst ⎯ att passera den spetälske som ligger och rullar sig utanför Bank of Indias kontor i Pathankot, eller att sitta och vänta i kamrerens rum medan han kallar in sina underlydande för att förödmjuka dem.
En man kommer hukande med begärda papper, kamreren granskar siffrorna, underkänner dem och makar ⎯ med en blick av samförstånd på oss ⎯ ned dem på golvet. Den olycklige ber om förlåtelse medan han kryper omkring på golvet och samlar ihop papperen.
Kamreren ler belåtet.

Han är säker om vårt instämmande.

Samma scen upplevde vi flera gånger. I affärer, på hotell, under intervjuer ⎯ om och om igen var vi med om att indierna begagnade vår närvaro till att sätta klacken i ansiktet på andras självkänsla.

– Ser ni inte att jag talar med en gentleman. Vad har ni då här att göra?

På den statliga resebyrån försökte en kontorist rätta sin chef som givit en oriktig sakuppgift. Svaret kom blixtsnabbt:
– Lägg er inte i det här!

Nyckelknippan flög i golvet.

– Ta upp den där!

Den andre böjde sig utan ett ord och höjde aldrig mera blicken.

Somliga tvingas böja sig, andra kryper genom livet. Första gången jag åt middag på fina gatan, Park Street, kände jag någonting röra sig under bordet. Jag lyfte på duken och såg in i ett par förskrämda ögon. Ett litet brunt arbetsdjur kröp omkring och sopade mattan medan jag åt. En sådan människa existerar inte och kan således inte störa gästerna.

Ett ögonblick möttes våra ögon.

Det var en oanständighet, som om jag hade sett honom naken. Blixtsnabbt vände han bort huvudet och försvann in under ett annat bord.

Fattigdom, sjukdom och orättvisor har jag sett i många länder. Men människans förnedring tar sig i Indien former som jag inte mött någon annanstans.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Peking ⎯ Wuhan

Kära resande gäster! När vi lämnar hemmet och ger oss ut på resa är det några saker ordförande Mao ber oss komma ihåg…

Högtalarrösten inleder sina artiga resråd när tåget lämnar Peking och ger sig ut på jordslätten, som ligger försänkt i gyllene soldräktig morgondimma. Avgångsmelodin är ny ⎯ tydligen har man övergivit vissa av språngtidens hittills oundvikliga schlagers. Och rösten, som ber oss att inte trängas och inte stå och hänga i dörrarna, är inte förra årets bajonettskarpa kommandostämma utan en civil röst som behandlar passagerarna med aktning utan att därför förutsätta några förkunskaper i resandets konst.

”Mat kommer snart att delas ut, efter maten vill man dricka…, men drick inte för mycket, ty då blir man lätt illamående… Eftersom passagerarna är många kanske tebladen och vattnet inte räcker, spara därför på teet och häll inte ut vattnet på golvet när ni druckit… inte heller skall man tvätta sig i vattnet. Om det inte finns vatten för ögonblicket, vänta tåligt. Orsaken är att resandena är många. Låt inte de små vännerna göra lilla bekvämligheten på golvet, använd toaletten. När man kommer in på toaletten skall man göra så här… Detta är för att skydda alla resandes säkerhet och för bevarandet av våra kroppars hälsa”.

En tågresa i Kina är alltid en skolresa. Som skolbarn står passagerarna uppställda på perrongen i små grupper, var och en under ledning av en viss tjänsteman, som för dem till en viss vagnsdörr. Avresan från varje station sker under festliga former och till triumfatorisk musik. Det känns nästan som om man själv åkte tåg för första gången.

Efter musiken återupptas genast den beskyddande och belärande högtalarpedagogiken. Den talar i Maos namn och är en av Partiets röster. Det är en bestämd stämma, som absolut väntar sig att bli åtlydd. Den behandlar en som ett barn och upprepar outtröttligt de enklaste saker. Den går inte att stänga av. Men den är artig och förnuftig, de vill allas bästa och den ger trygghet åt den som lyder. Så blir järnvägsresan, som för många passagerare torde vara en avsevärd emotionell upplevelse, ytterligare en erfarenhet av Partiets omsorg.

Morgonsolen öppnar långsamt den töcknigt hemlighetsfulla slätten. Det är jord man ser. Gravar. Enstaka isytor. Enstaka människor som färdas på jordvägarna. I jorden försänkta slättbyar på avstånd. Enstaka träd som ruskprickar i en jordens öppna farled.
Det är vårfest, månkalenderns nyår, en högtid som i betydelse motsvarar vårt julfirande. Under några dagar tas alla resurser i anspråk för att göra livet så gott och festligt som möjligt, under några dagar är alla människor i rörelse med röda nyårspaket under armen och sängkläderna på ryggen för att besöka varandra. Men de försvinner i denna ändlöshet. Timme efter timme mättas ögonen bara med jord.

En gång i halvtimmen passerar tåget en stor by eller en liten stad med sädesmagasin, fabriksanläggning och andra större byggnader. Stationshus med röda politiska paroller och spärrar, bevakade av pistolpolis. Om tåget stannar kan man kliva ned på perrongen och gå fram till den lilla kiosken och titta in på de tomma hyllorna: blå tvålkoppar utan tvål, gurka i glasburk och några Maomössor. Småbarn letar kol i askan. Efter ett sådant uppehåll är man på ett ögonblick ute i jorden igen. Det lilla samhället tycks bara vara en jordhavets vågkam på väg att sjunka tillbaka i jord. Järnvägen håller det uppe som en plats där man hämtar kol och lämnar säd.

Från samhället grenar telefonlinjer ut sig över slätten. Stolparna är av trä och skarvade så, att den jordfasta delen som först ruttnar skall kunna bytas ut. Ibland ser man också en strömförande ledning på betongstolpar. Detta är de glesa maskorna av modern civilisation som spänts över urjorden.
Kina inifrån 1963

 

Peshawar

Timmen före soluppgången är underbar i Peshawar.

Man väcks av böneutroparen strax efter fem. Sedan hålls man vaken av kråkornas morgonhosta, av ånglokens pustande nedifrån järnvägsstationen, av småfåglarnas tjatter på gården, av hästhovarnas klapprande på gatan när droskorna ger sig ut på jakt efter dagens första kunder.

Jag vaknar på Dean’s legendariska, en gång ståtligt koloniala, numera ganska nedgångna hotell. Jag går ut på farstutrappen och väntar på soluppgången. Hela hotellet består av envåningshus med direkt utgång till gården, grupperade kring en huvudbyggnad med djupa loggior och vindspolad av breda takfläktar. En beväpnad vakt håller obehöriga på avstånd.

Så kommer solen, och nästan lika plötsligt som dess ljus genomtränger mörkret träffar dess strålvärme kroppen och genomtränger den friska, kyliga morgonen med sin hetta.

Och det underbara är att luften ännu är lätt och genomskinlig efter natten. Dagen börjar klarögd.

Ned går solen i tjock, nästan ogenomtränglig luft. Mörkret börjar redan i det bolmande dammet, i de feta svarta avgaserna, i lukterna och stanken. Mörkret börjar redan i rökarna av alla de eldar som tänds mot natten och den kommande kylan, mörkret uppstår kring gnistorna från sprakande träkol, i ångande från kryddstarka rätter, runt pumplamporna som tänds över staplar av frukt och nötter, knivar, schalar och resväskor.

Ack, dessa basarer som bara tycks vänta på mörkret! Det är då knivarnas klingor börjar blixtra, det är då resväskorna dekorerade som smyckeskrin låter sina metallbeslag gnistra, det är då schalarnas grälla färger kommer till sin rätt. Då stämmer allt och basaren vittnar med tusen röster om fattigdomens aldrig tillfredsställda längtan efter prakt och rikedom.
Elefantens fot 1985

 

Peterskyrkan

Den 28 september 1780 skriver C A Ehrensvärd till sin mor. Han berättar att han är framme i Rom och har sett ”S:te Pehrs körka”.
”Vårt slott är en liten hydda emot den. När man är ingången ser kyrkan ut som ett stort torg man gjort sig den mödan och lagt ett tak på… Folket syns små som myggor i kyrkan och det är det enda som kan visa en att hon är stor, ty allt i kyrkan är i så sanna och fulla proportioner att den endast tyckes i utseendet vara litet rymligare än andra kyrkor.”

Han föll i farstun för själva det kolossala i byggnaden. ”Biggest in the world”, skulle en svenskamerikan ha sagt med samma förkrossade beundran i rösten.

Men är det verkligen beundransvärt att en byggnad gör människan liten som en mygga? Kan inte ett rum vara för stort lika väl som för litet? Finns det inte ett lagom, en måtta, som har sin grund i människans mått?

Ju längre Ehrensvärd stannade i Italien, desto mer övertygad blev han om det. Och i boken om sin resa skrev han raka motsatsen till vad som varit hans första omdöme:

”Kyrkan är för stor. Våra behov taga oss själva till skala, kroppen har en viss rymd, vår samling är ett vist antal, röstens styrka på ett visst avstånd. Därav följer att rum har vissa proportioner och kunna göras även för stora som för små.
Ögat har en regel däri att det har i sin natur människans behov.”

Ehrensvärd var vår förste funktionalist. Det var han som gjorde människans behov till kärnpunkten i sin filosofi.
En underjordisk stjärnhimmel 1984

 

Pondicherry

I Indien frågade jag om modern helighet och blev tillrådd att besöka Sri Aurobindo Ashram i Pondicherry.

Jag far dit och sätter mig på trottoarkanten mitt emot porten, 9 rue des Marines. En halvtimme före soluppgången börjar det ljusna. Vitklädda människor med blomkorgar eller små matbehållare av mässing i handen kommer för att förrätta andakt och hämta frukt till morgonmålet. Jag ser deras ansikten: de andligt beräknande, de besvikna och drömmande, de förnämt slutna, de slappa och otåliga, de intensivt behärskade, de moderligt svärmiska.

I den grönskummande trädgården bakom murarna samlas de kring Aurobindos grav: smörgåsbord och blommor under ett stort träd. Dess krona susar sakta i de bedjandes tystnad. De vänder sig till den gudomliga Modern, den andliga änkan, som bor ovanför graven bakom stängda, mörkbetsade fönsterluckor. En tjänare ligger raklång och smeker bort dammet från den tjockt mattbeklädda trappa, som leder upp till hennes våning. På meditationshallens stengolv sitter en grupp Modersdyrkare under taket av rostfritt stål. Ögonen är försjunkna i en cirkelstjärna som innehåller den unge Aurobindos bild. Andra hänger sig åt en oljemålning av Aurobindo och Modern.

Konstnären har velat åskådliggöra den förvandling till gräddvit, lysande substans som Auroboindos kropp sägs ha genomgått under andens bearbetning. Men oljan har inte riktigt orkat. Jag ser bara en gammal man med rödlätt hy, just hemkommen efter den lång dags andjakt.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Quito

– Om detta är haciendan, säger Jorge Icaza med en svepande gest över sitt stora skrivbord, så är det här den livegenes jordlott.
Han låter ett häftstift falla på den enorma bordsskivan.

Det var Jorge Icaza som skrev den klassiska romanen om livegenskapen i Ecuador: Huasipungo. Den kom 1934 och vann med åren internationell berömmelse. Nu har samhället förlåtit Icaza denna ungdomssynd och gjort honom till chef för Ecuadors nationalbibliotek i Quito. Jag träffar honom där ⎯ en liten, intensiv man, retorisk på brinnande allvar ⎯ och frågar honom hur de huasipungeros han skrev om har det idag.

– Tror ni, säger han och börjar med tummen trycka ned häftstiftet i bordsskivan, tror ni att man kan befria de livegna genom att ge dem papper på en sådan liten plätt av storgodsens jord? Nej, de lever som förut. Lönerna har stigit något, det är sant. Men priserna har också stigit. Och arbetstillfällena har blivit färre. Liksom förr står huasipungeron i skuld hos jordägare och köpmän. Liksom förr säljer han sin skörd i förväg. För en kanna majsöl, lite sockersprit, några småslantar. Lagen tvingar honom inte längre att arbeta till underpris. Men nöden har samma tvingande kraft. Makten finns där den alltid har funnits. Och trälen…
Han lyfter tummen från häftstiftet som nu sitter hårt nedtryckt i bordsskivan.

– Trälen sitter fast där han alltid har suttit.
Jord och makt i Sydamerika 1973

 

Raipur

– Följ med till min hemby och se hur det går till!

Det är i skördetid och Raipur by ligger omgiven av gyllene moget ris så långt ögat når. En god asfalterad väg förbinder byn med marknadsmöjligheterna i Bolpur stad. Majoriteten av byborna får vatten från sanitära, tegelsatta brunnar. Nya sädesslag, konstgödsel och teknisk rådgivning finns att tillgå inom blocket. Byns kreditförening kan låna upp till tio gånger sitt insatta kapital. Kvinnoföreningen ger en kurs i batik. Statlig hjälp har erbjudits för att återvinna den mark som nu ligger översvämmad av floden. Och den nya statliga bevattningskanalen irrigerar hälften av den odlade jorden.

Det borde vara en hoppfull situation, i synnerhet som jorden, jämnt fördelad, skulle räcka till nära två hektar åt var och en av byns 250 familjer. Vi besöker en sådan tvåhektarsbonde, som drygar ut inkomsterna från jordbruket med att tillverka gudadekorationer. Han har ett stort rum, svalt och högt i tak. Kökshuset, de två magra korna, raden av skinande mässingskärl ⎯ allt talade om en mellanbondes blygsamma välstånd.

Men Raipur är inte en by av mellanbönder. En familj äger 20 hektar, 50 familjer äger mellan tio och fyra hektar vardera. Men 150 familjer är jordlösa. Det är detta som drar ned byns utvecklingsutsikter.

– Det är svårt att intressera de jordlösa för nya sädesslag, konstgödsel och tekniska förbättringar. De arbetar ju ändå bara på andras åkrar. Kreditföreningen lånar ut mot säkerhet i jord eller jordägares borgen. De jordlösa får gå till ockrare och det är ockrarna som lånar i den statliga kreditkassan. Kvinnoföreningens kurser lockar bara hustrur till de förmögnare bönderna. Den översvämmade jorden har vi varje år planerat att börja återvinna. Men det strandar alltid på samma sak: de som skall utföra arbetet kommer inte att få jorden och de som kommer att få jorden kan inte utföra arbetet.

– Det är jordägande som ger makt och möjligheter här hos oss. Skördens storlek har inte samma betydelse. En man med kapital investerar hellre i mera jord än i bättre metoder. Han får bekvämare inkomster av ocker än av effektivt jordbruk. Ett dåligt skördeår kan vara ett gott år för honom, ty då kommer alla och vill låna spannmål för att överleva.

Jordreformen har lämnat de besuttna böndernas position orubbad. De har utnämnts till ”personal cultivators”, varigenom Indien på papperet blivit ett land av självägande småbrukare. Man ser inte sällan på den indiska landsbygden dessa ”personal cultivators”, som med vita byxor och paraply i handen övervakar de jordlösas arbete på fälten.

Att dela ut jord är inte att dela ut himmel. Jorden räcker inte till att ge alla en hygglig bärgning. Men en radikal jordreform skulle bryta ned den maktstruktur som nu hämmar utvecklingen. Jord skulle innebära människovärde, ansvar och inflytande för miljoner människor.
Asiatisk erfarenhet 1964

 

Rute

Våra vänner hyr ett hus i Rute på norra Gotland. Låga, kala kalkryggar sluttar sakta genom åker och löväng ned mot en vassrik sjö, där man hör rördrom och horsgök. Trakten är vacker. Det tycker vi också, men våra drömmar om att bo på det sättet kommer vi aldrig att förverkliga.

Orsakerna är följande. Vi upptäckte att vi planerat från felaktiga utgångspunkter. Eftersom vi blivit uppfostrade med kommersiella värden väntade vi oss kommersiella fördelar. Vi trodde att man levde billigt på landet. Vilken besvikelse! Pengarna blev odryga eftersom handelsbodens urval var litet och kvaliteten låg. Vi tvingades ofta köpa saker som vi inte ville ha eftersom den rätta saken inte fanns. Egentligen fanns naturligtvis allt vi behövde, men vi kände hela tiden en otålighet, en klåda efter vad vi inte behövde.

Vi upptäckte också att blommorna och horsgöken inte intresserade oss riktigt så mycket som vi hade väntat. Kanske var vi alltför mycket på vår vakt gentemot romantiska skenstämningar, kanske misstrodde vi våra upplevelser. Men även med avdrag för detta tyckte vi att vi blev mer ledsna av att stå en timme i affären än vi blev glada av att gå i lövängen. Ändå, det är det underliga, var vi varje dag mycket ivriga att ge oss iväg till affären, som om vi trott att den förvandlats under natten och nu skulle ge oss den dramatik vi saknade, det opersonligt trugande överflödets spänning.

Mot detta betydde det ingenting att den stora gårdskastanjen slagit ut. Vår uppmärksamhet är köpinriktad. Vi är invanda i ett liv där året uppdelas i säsonger, inte i årstider. Hösten är realisationerna, inte ett skeende i luften och i lövens färger. Vad som alltid framställs som åtråvärt blir åtrått; det andra förlorar sitt intresse. Varje situation där vi inte kan förbruka någonting och betala för det gör oss oroliga.

Vi upplever lust och olust i enlighet med inlärda värdebegrepp. Kanske hade vi känt oss bättre till mords om allting varit lite mera konstgjort. Vi saknade den lockande förpackningen. Ingenting var arrangerat för att göra intryck på oss. Man borde ha överdrivit himlen något, denna högförädlade himmel med natursmak, högre och blåare än alla andra, mild som ett leende, aldrig rörd av mänskohand.

Våra vänner på landet tvingas hela tiden att köpa för att fylla akuta och påträngande behov. Taket läcker. Hönsen rymmer, nät måste skaffas. Den eldfarliga kakelugnen måste sättas om. Spade för att gräva ned dasstunnans innehåll, yxa för att hugga veden.
Vi tvingas också att köpa, men av andra skäl. I vår moderna stadsvåning är de problem lösta som våra vänner betalar för, och dessutom en mängd andra som de ännu inte vågar tänka på. Rinnande vatten. Badrum. Elektrisk spis. Allt detta ingår i vår hyra. Vi kommer till ett nästan färdigt hem och omges samtidigt av ett kommersiellt drivhusklimat som tvingar oss att köpa. Vår miljö omger oss med en ständig köplockelse som med en stank av tung parfym.

Det är skillnaden mellan stad och land. På landet vet vi att vi inte kan köpa tillfredsställelse. I staden tror vi hela tiden att vi kan.
Reklamen är livsfarlig 1957

 

San Pedro de Timolé

När vi far in genom portarna till estancian ”San Pedro de Timolé” sätts ett klockspel i funktion. Ut över gräshavet klingar tonerna av ”Stiiilla natt”.

Vi tror att vi är framme vid gården och börjar spana efter byggnader. Men det är långt kvar. Godset omfattar 19 000 hektar. Det är 190 kvadratkilometer. Vägen fortsätter över oändliga, böljande betesmarker.

Slutligen parkerar vi nedanför kyrkan som utgör gårdens ena flygel. Den andra innehåller godsägarens bibliotek och arbetsrum. De båda flyglarna inramar en storslagen trädgård och i bakgrunden reser sig, skuggad av palmer och popplar, den mäktiga vita mangårdsbyggnaden.

Vi träder först in i en stor veranda, ett blomster- och sällskapsrum som utgör den naturliga förbindelsen mellan trädgård och bostad. Så en tambur med rymliga badrum till höger och vänster. Alla moderna bekvämligheter. Vi fortsätter genom två sällskapsrum, tungt men bekvämt möblerade, och kommer in i den ekboaserade matsalen. Hyllorna dignar av silverpjäser, priser från boskapstävlingar och lantbruksutställningar. Vildsvinshuvuden ryter ur väggarna. Bordet är dukat för tolv.

Fadern sätter sig i högsätet och fördelar platserna. Sist smiter sonen in som en kuschad hund och hamnar, tyst, längst nere vid bordsändan.

Måltiden kan börja.

Godsägarn för själv ordet. Vi äter kött och han talar kött, djur och beten. Boskapsskötseln är, säger han, den ädlaste av alla konster, det fria livet i markerna den värdigaste livsformen. Hans far hade haft 100.000 hektar att röra sig på, själv har han bara 19.000. Och jordlagret på dessa marker är mycket tunt. Därför har han börjat avla jord.

Avla jord?

Javisst. Han uppfann metoden för sju år sedan. Tidigare hade han bara intresserat sig för kreatursaveln. De bästa djuren väljs ut för att föra rasen vidare, inte sant? Nu behandlar han sina beten på samma sätt.

Och hur går det till?

Jo, han skalar bort cirka två centimeter av ytlagret på sina bästa betesmarker. Nu har Gallinal blivit galen, han förstör sina bästa beten, säger grannarna. Men marken blir inte förstörd ⎯ efter två, tre år har han gräsväxten tillbaka lika stark och fin som förr.

Och han har fått 50 ton ”avelsjord”, mättad med fröer och bakteriekulturer. Ytlagret från en hektar sås ut över 250 hektar, som i förväg rensats från myror och ogräs. Proceduren upprepas två år i följd. På tredje året är de befruktade betena lika bra som de beten som var utgångspunkten. Två hektar har blivit 250. Var och en av dessa 250 hektar avkastar nu 500 kilo kött om året.

Hela eftermiddagen far Gallinal omkring med oss i sin gamla darriga Opel Olympia kors och tvärs över markerna, gräver i myrstackar, inspekterar beten och boskap, härjar med lantarbetare och härskar i sitt rike.

Det är något av Tolstoj över denne ärkereaktionäre förnyare. Han håller skola för godsets barn i sitt arbetsrum och predikar för dem sitt biologiska evangelium. Boskapsskötsel är människans naturliga sysselsättning. Allt annat är våld på naturen. Även jordbruk är degenererat och i grunden onödigt:

– Människan får allt vad hon behöver från djuren. Kött, mjölk, hudar. Det klarar man sig med.

Befängda idéer blandas med praktiskt förnuft och enastående framsynthet i denna förkunnelse. Plog är synd ⎯ man skall aldrig sätta järn i jorden. Kemikalier är synd ⎯ behöver jordens gödas skall man använda finmalet naturligt bergsfosfat. Insekter bekämpar man bäst genom att skydda fåglarna. Och som utsäde tar man ytlagret från sina egna bästa betesmarker.

Varje ord färgas av den monumentala självkänsla som äganderätten till ett av landets största gods kan inge en kraftfull personlighet. Det vore fel att kalla A C Gallinal en blygsam man. Under dagens lopp jämför han sig utan choser med Einstein, Pasteur och Columbus. För andra tog det tusen år att bygga en tum jord. Själv avlade han samma jordlager på tre år.

Tidsskillnaden var inte bara märklig, den framstod som ett mått på skillnaden mellan honom och andra män, ett belägg för hans personliga potens. Snart skulle hans ytlager spridas till Australien och Nya Zeeland, ja över hela den betande världen. Men framförallt över hans eget Uruguay. Han stod där språngfärdig, som en av sina egna avelstjurar ⎯ bara byråkratins stängsel och människornas egen bottenlösa dumhet hindrade honom från att bestiga och befrukta hela landet.
Jord och makt i Sydamerika 1973

Santiniketan

Santiniketan betyder ”Fridens boning”. Förfallets frid, tycktes det oss som just kom från den beslutsamma studieatmosfären vid Pekings universitet. Tagore ville göra sitt universitet till ”en helgedom där redan själva vistelsen innebär utbildning”. Han har fått ett universitet utan bokhandel men med riklig tillgång på sarityger och skönhetsmedel.

I skymningen strövar vi hemåt över de gula, hedliknande gräsplanerna, på en gång betryckta och underligt upprymda. Jag minns Peking som en ond dröm: uniformeringen, högtalarlarmet, ensamheten och rädslan. Här svärmar istället skrattande flickor förbi mig, färgrika som fjärilar. Klara ljud avtecknar sig mot tystnadens rymd: en oxkärras kvidande, stamkvinnornas sång när de vandrar förbi på landsvägen och ljudet av deras nakna fötter i gruset.

På Santiniketan bor vi i ett rum som är lika spartanskt som det vi hade i Peking , men utformat med säker smak: Proportionerna är behagliga, De hemvävda bomullstygerna lyser, stolar och bord har en rustik skönhet.

Men även denna alltigenom behagliga atmosfär har inslag av brutalitet som fullständigt saknade motsvarighet i Peking. En bakdörr leder till badrummet. Det har egen ingång för att inte den personal som rengör toaletten skall behöva passera genom vår bostad. Vid tiotiden på förmiddagen hörs ett krafsande som av en hundtass på bakdörren. Det är den orene som begär tillträde. Mellan detta skygga indiska arbetsdjur med bortvänt ansikte och den ”arbetande vännen” i Peking, som skötte samma sysslor men också var en ambitiös studiecirkelmedlem och hade en naturlig självaktning ⎯ mellan dem var det inte svårt att välja.

Inför Tagorejubileet 1961 gav universitetet i uppdrag åt ett forskarlag att i tre byar undersöka resultatet av det utvecklingsarbete som skalden inledde och som sedan övertagits av den indiska staten. Undersökningen visar att Santiniketan räddat byarna från total utplåning genom malaria. I andra avseenden var resultaten inte lika påtagliga.

Utbildning: I den mest framgångsrika byn kan nära halva befolkningen läsa och mer än hälften av barn i skolåldern går i skolan. I de båda andra byarna har läskunnigheten avtagit och bara en tredjedel av barnen går i skolan.

Jordägande: 1926 ägde en tredjedel av familjerna i en by 62 procent av jorden. Deras jordinnehav har ökat till 72 procent. In den andra byn har de jordlösas antal ökat och den tredje byn har förlorat sin jord till universitetet och dess tjänstemän.

Levnadsstandard: Befolkningens flertal är statare, kontraktsarbetare eller daglönare. ”För alla dessa tre kategorier gäller”, konkluderar undersökningen, ”att deras reallön torde ha sjunkit med något mer än en fjärdedel efter Indiens frigörelse.”

Undersökningen konstaterar ett fullständigt misslyckande. Det sker vid en tidpunkt då Indien befinner sig mitt i det största försök som någonsin gjorts att lyfta ett land ur fattigdom och okunnighet med just de metoder som Tagore använde. Så gott som varje indisk by ingår i ett ”utvecklingsblock” för landsbygdens förnyelse. En av de direkta förebilderna till detta system är Tagores pionjärinsats. Undersökningen har utförts vid Tagores eget universitet, där skalden ägnas en svärmisk dyrkan. Om kinesiska forskare hade fått ett liknande uppdrag hade de varit tvungna att stöna av lycka över Partiets osvikliga ledning. Men de indiska forskarna redovisar Santiniketans misslyckande utan minsta försök till ursäkter eller dimridåer.

De ger prov på en personlig integritet som vore otänkbar i Kina.

Den intellektuella friheten, även om det är friheten att konstatera ett totalt misslyckande ⎯ det är den som för mig i sista hand skulle avgöra valet mellan Kina och Indien. Men denna frihet har hittills inte lett till något resultat för de bybor som är föremål för undersökningen.

”Sriniketan” betyder ”sanningens boning”. Sanningen är ofta bitter i Indien. Det hoppfulla, kanske det enda riktigt hoppfulla är att det finns indier som har modet att se den i ögonen.
Asiatisk erfarenhet 1964

Santo Domingo

Eller ta Santo Domino där USA 1965 ingrep med egna trupper för att rädda demokratin. Det är nästan tomt på gatorna. Bara stålhjälmade poliser, två och två, fyra och fyra. Och militär med gevär och maskingevär i gathörnen. En nedgången, halvdöd stad, en dyster, övergiven, laddad stämning: ockuperade ruiner.

Jag besöker PRD-partiets ungdomsförbund. SSU-flaggan står på bordet. De är rörande i sin kärlek till den svenska socialdemokratin som de på alla sätt söker efterlikna. Var och en av dem som sitter runt bordet, ett dussintal, har åtminstone någon gång under de senaste åren blivit fängslad och misshandlad. Medan jag sitter där kommer telefonbud att en partiansluten officer hittats död under mystiska omständigheter. Varje vecka bokför man nya arresterade, dödade, torterade.

Tillsammans med svenske konsuln beser jag landets största sockerbruk, Rio Haina. Hela området kring bruket heter San Cristóbal och nås via en pontonbro, byggd och bevakad av militären. För att komma in på området passerar man ytterligare tre kontroller av militär- och brukspolis. Entrén till själva fabriken sker genom långa kögångar av kraftigt ståltrådsnät i dubbel manshöjd ⎯ ett slags burpassager som bara släpper igenom en i taget. Ingången till kontorsbyggnaden är ännu bättre bevakad, porten spärras av två system av tunga stålgrindar. Dessutom kan varje enskilt våningsplan spärras av med samma typ av grindar. Innerst bak alla dessa säkerhetsanordningar sitter brukspatron, Manuel Gil Fernández, vid sitt skrivbord med ett välfyllt patronbälte om magen och revolvern vid höften.

– Har ni mycket besvär med strejker och oroligheter?

– Inte under den nuvarande regeringen.

– Varför då så välbeväpnad?

– ”Vildsvinet känner man på betarna.”

– Och det betyder?

– Att pistolen har arbetarna respekt för.

Jag provocerar med tystnad.

– Jag är liten till växten… I självaste USA, ja ni har väl hört vad som händer där… Jag är bara en vandrande måltavla om jag inte kan sätta mig i respekt med vapen. Jag som har skurit ned det här företagets lönekostnader med 30.000 dollar i månaden… Kort sagt: det är säkrast att gå beväpnad.
Slagskuggan 1969

Sevagram

I Centralindiens ödemarker drar befolkningen tiggande längs vägarna. Redan ett par timmar efter soluppgången är marshettan mycket stark. Kroppen torkar ut. Det svider i munnen när jag talar. Åkrarna ligger och ryker, träden som flammar av laxröda blommor försvinner i ett grått dis, horisonten är osynlig, solen likblek som en måne.

I hjärtat av denna ödemark ligger Sevagram, Gandhis forna högkvarter.

Hans bostad är byggd i genuin bondestil, praktisk, enkel, utan snobberi. Den är bonderiktig även i de smaklösa dekorationer som slammats in i väggarna: ett guds bomärke omgivet av träd. Enkelheten är inte (som kring Tagore) påkostad och utsökt. Den är framförallt effektiv. En enkelhetens posör skulle inte ha kunnat neka sig en avslutande finess, någon liten avslöjande överdrift. Det övertygande med Gandhis hem är att mannen bodde bekvämt.

Gandhis enkelhet var alltför djupt motiverad för att kunna stanna vid en pose. Hans sätt att leva gav dramatisk gestalt åt personliga och samtidigt representativa problem.

Indierna älskar Gandhi för att han vågade vara indier. De kan skratta åt att han, den brittiskutbildade advokaten, uppträdde i Buckingham Palace som indisk fakir, iklädd bara ett vitt skynke. Men de avundas honom djärvheten i denna nationella gest. De beundrar honom för att han vågade ta språnget ned i fattigdomens avgrund och leva som folket.

Fängelset hade inga överraskningar för Gandhi. Han bodde redan i en cell och övade sig i isolering en dag varje vecka.

Fattigdomen kunde inte överrumpla honom. Han bodde redan på dess botten och hade inrett sig bekvämt där. Han åt den enklaste och billigaste mat, gjorde själv sina kläder, hade inga ägodelar.

Han visade att om man frivilligt söker fattigdomen behöver man inte vara rädd för den. Han lärde att om man frivilligt söker straffet som en utmärkelse, så blir ockupationsmaktens lag maktlös.
Asiatisk erfarenhet 1964

Shanghai

Det var kinesiskt nyår, alla människor ute på gatorna, fångade av varandra ⎯ i flera timmar satt vi fastklämda i massan, hjälplöst hänvisade till att följa med strömmen som centimeter för centimeter pressades framåt mellan husväggarna. Det var första gången. Som i en hydraulisk press. Det finns en distans kring begreppet individ. Vår kultur uppstod i små grekiska stadsstater, bland enslingar på Island, i en ännu glesbefolkad europeisk skärgård. Det finns ett noli-me-tangere i den europeiska jagkänslan som världen inte har rum för. Ingen kan vägra att ta emot en annans kropp mot sin. KAMRATER! GÅ FÖRSIKTIGT! KAMRATER! VAR RÄDD OM BARNEN! KAMRATER! Högtalarna hamrade oavbrutet mot trumhinnorna. Det är anakronistiskt att försöka leva ett personligt liv i vår tid. När Snow på 1930-talet intervjuade kinesiska kommunister fann han att de saknade biografi. De kom inte ihåg sina privatliv, de hade kanske inte upplevt något annat än kollektiva skeenden. Jag minns att det skrämde mig ⎯ men hur länge skall man egentligen fortsätta att fira sin födelsedag? Varför har jag alltid tyckt att det som händer mig själv är på något sätt betydelsefullare än vad som händer andra människor? KAMRATER! TRÄNGS INTE! KAMRATER! GÅ FÖRSIKTIGT! KAMRATER! Den entoniga, opersonliga, fullständigt uttryckslösa rösten hamrar med maskinell regelbundenhet in sin omsorg i massan, som med oändlig långsamhet trycktes framåt mellan husväggarna. Det tog ett par timmar. Det behövdes ett par timmar för att pressa ur mig känslan av att vara något särskilt, en annorlunda människa, ett eget öde.

Efteråt på hotellrummet kom den naturligtvis tillbaka, men inte på samma sätt som förut. Aldrig på riktigt samma sätt.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

Shandung

Bönderna arbetar med hacka och spade Shandunghalvöns stentunga fattigjord. Alltid för hand. Jag ser dem inte plöja med någonting annat än barn.

Det kan vara upp till tio barn. En man spänner alltså tio barn för plogen och plöjer.

Oändlig, ofruktbar, vinterhård torrmark. En far skall plöja och spänner barnen för plogen. Jag vet inte riktigt hur en sådan sak skall sägas för att få sin fulla innebörd. Jag vet inte vad som händer i Kina. Men jag vet att denna vackra februaridag var det en kinesisk far som inte hade annat än barn att spänna för plogen.

Tåget rusar. Ljusberg, bländande åkrar.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

Sjöbjörnsvägen 26

Lägenheten låg i Gröndal, två trappor upp i Stjärnhusen. Vi hade inte hunnit sätta upp rullgardiner och i det ljusa rummet med de ovana ljuden vaknade jag mycket tidigt. Det var söndagsmorgon och klockan var ännu inte fyra. Jag var glödande lycklig. Det luktade fortfarande lite målarfärg, jag ville ut i friska luften. Just som jag klätt på mig och skulle smita ut hörde jag att Ci också var vaken. Vi gick ut tillsammans.

Vi gick ned till båtbryggan och stod länge och lyssnade till den stillhet som skapades av de kluckande vattenljuden. Vi gick förbi Saltsjöbadstvätten och radiofabriken och klättrade upp på berget bakom huset med Löken. Ute i farleden sköt redan några segel fram över vattnet. Vi kände oss så rika att vi fick tårar i ögonen. Alltihop det här var ju vårt nu! Vi bodde här! Vi kunde komma hit och se det så ofta vi ville. Tillsammans!

Vi gick vidare ut till Ekensbergsvarvet och Krutfabriken, vi återvände längs Vinterviken under ekarna, och rundade Trekanten. Den tysta morgonens friskhet var ljuvlig. Varför hade vi sovit så många söndagsmorgnar när vi kunde ha gått upp och börjat leva? Just så här skulle vi i fortsättningen alltid göra: det oväntade! Det som ingen annan önskade eller kom att tänka på fastän det låg öppet för alla ⎯ det skulle vara vår största njutning!

Aldrig har livet tyckts mig så åtråvärt som denna första morgon. Bara doften av nysågat virke från brädgården, bara lukten av bränt kaffe från rosteriet. Jag njöt av luften jag andades, av kläderna mot kroppen, av marken mot fötterna. Inom mig reste sig och svällde ett inre stånd, fuktigt, glänsande och lustfyllt, som tycktes fylla hela kroppen.
En gift mans dagbok 1982.

Smara

Vad som nu hände var mycket egendomligt. Jag har bara varit med om det en enda gång, på hotell Erraha i Smara.

Jag sitter en kväll i hotellkorridoren och pratar med en marockansk grönsakshandlare. Han är från Rabat och har av regeringens subventioner lockats att flytta till Smara. Här har han billig bostad, tjänar bra med pengar, trivs. Och som bevis på att det inte finns några problem i staden anför han att där inte finns några soldater.

– Inga soldater, inga problem.

Detta sitter han och säger på hotell Erraha som är fullt av soldater på permission. De sover i högar framför oss på golvet i korridoren.

De kommer direkt från striderna vid Muren med sanden rinnande ur uniformerna, vilda blickar, huvudena inlindade i skynken och trasor. Smara med sin musik, sina ljus och sina enstaka kvinnor framstår för dem som ett paradis jämfört med det stora dammet, den eviga vinden och den skugglösa hettan därute.

De har kanske inga problem, men soldater är de onekligen.

Från fönstret i hotellkorridoren ser grönsakshandlaren och jag ut över staden. Den består huvudsakligen av militärförläggningar som liknar äggkartonger med sina rader av små gulvita kupoler. Bakom hotellet står krigsfordonen uppradade på en jättelik militär parkeringsplats. På gatan nedanför ser vi militärpoliserna gå omkring två och två och kolla sahariska identitetskort. Marockanska värnpliktiga drar i grupper längs gatan, hängande på varandra som tonårsflickor. En kollon armélastbilar står med brummande motorer klara för avfärd till fronten. De är fulla av soldater med buttra, bittra, slutna ansikten.

Och här sitter grönsakshandlaren och påstår att de inte finns.

Jag frågar en gång till. Jo, han säger verkligen att det inte finns soldater i Smara.

– Jamen vänta nu, säger jag vädjande. Du kan ju inte gå och pissa ens utan att kliva över sovande soldater och därnere på gatan vimlar det ju av militär…?

Jag pekar ut genom fönstret. Men det gör inget som helst intryck på grönsakshandlaren.
– Längre bort, kanske, säger han. Men här i Smara finns det inga soldater, inga problem.

Säger han vad polisen sagt åt honom att säga utan att bry sig om att försöka göra det trovärdigt? Vill han kanske, utan att blottställa sig, säga raka motsatsen: ”Många soldater, stora problem”?

Det vet jag inte. Jag vet bara att vårt samtal upphörde när det hade förlorat kontakten med verkligheten.
Ökendykarna 1990

Snaefellsnäs

Jag minns isländska mornar. Landet överallt öppet omkring en, vidsträckt och stilla. Tystnaden sådan att en surrande fluga blir en vän och ett sällskap. Tiden kan inte mätas i minuter och timmar, möjligen i geologiska perioder. Detta skulle jag tro är det närmaste en människa kan komma evighetens tideräkning.

En dag gick jag från Snaefellsnäs yttersta udde och följde stranden in mot fastlandet. Jag såg flera människor på morgonen och några på kvällen. Tidigt såg jag ett vattenfall vid horisonten, hörde det under dagen falla inom mig, hade det på kvällen åter ljudlöst långt bakom mig. En hästhjord drev upp dammoln på avstånd. Under flera timmar anfölls jag av måsar som häckade i närheten. Gömd under en bro låg jag i lä och såg fiskarna simma i det glittrande vattnet innanför ögonlocken.

När jag kom fram igen hade måsarna tröttnat. Ängsullen silvrig vid vägkanten. Bergens rynkiga, infallna gamlingsansikten får en underlig förtrolighet. Vägen lyser lika vit som solgatan på vattnet. Jag har gått så länge att jag inte längre märker att jag går. Just så måste det kännas att gå på vattnet ⎯ så lätt, så självklart.

Dagen ligger solbelyst och öppen, fylld av den mildaste styrka, det är som att andas in den vita doften av rent trä. Himlen stiger över sina bräddar en sådan dag och vill strömma in i en. Allt ligger bart ⎯ också i mig själv, jag känner mig utlämnad som om jag inte längre kunde hålla någonting dolt. Och genomandad, lycklig, styrkt i mina bästa förhoppningar: det är som om dagen och landskapet förts in i min kropp och blivit mig själ och samvete.
Ett förslag 1955

Stillahavsöknen

Panamerikanan söderut från Lima följer länge havsstranden, på tröskeln av kontinenten, precis utom räckhåll för de väldiga bränningarna. Jag hade, när vi började resan, inte riktigt klart för mig att 4.000 kilometer av den latinamerikanska stillahavskusten är ren öken. Situationen är paradoxal: där svallar världens största vatten, in väller molnmassorna, tunga, mörka, drypande av fuktighet ⎯ och här ligger marken torr och ofruktbar, mil efter mil av dyner och fin, ljus sand genomilad av mörka kårar. Det växer inte ett grässtrå.

Med timslånga mellanrum ser man ett träd nedborrat i sanden, lågt och buskigt, ruvande som en drake på sitt vatten. Kring Ica där vi övernattade första kvällen reser sig några enstaka palmer. Annars är alltsammans öken ⎯ klassiskt som en skämtteckning. Men på alla håll omgiven av fuktighet. Jag känner dimman driva in från havet, jag känner den i ansiktet, har den på vindrutan ⎯ men marken får inte en droppe.

Denna havsdoftande öken sträcker sig från femte till trettionde breddgraden. Den har enstaka jordbruksoaser och några hamnstäder i anslutning till utländska gruvföretag. Men man kan köra i dagar utan att se andra spår av människor än övergivna kyrkogårdar efter nedlagda salpeterfabriker. Eller små fiskelägen ⎯ öknen är huvudsakligen befolkad av fiskare. Deras hus består av en grop i marken och ett litet stenkummel, inte större än en hundkoja. Springorna är tätade med papperstussar och det hänger en trasa för ingången. Fem-sex sådana hus bildar en liten by, där barnen myllrar och näten ligger uthängda på tork.

Jag har aldrig förr haft en så stark känsla av att befinna mig på baksidan, på ryggsidan, vid slutet av världen.
Slagskuggan 1969

Södertälje

Skriva lärde jag mig på ett barnhem utanför Södertälje. Huset låg tungt i granskog. Stort och ödsligt. Det var senvinter och snöslask. Snön liknade havresoppan på morgonen, fast kallare.

För att spara personal hade skötseln av de mindre pojkarna överlåtits på det äldre. Dessa hade infört en sträng hierarki med militära grader. Den äldste var general i toppen. Han hade pengar och fick gå ned till kiosken vid vägen. Det hörde till ritualen att han skulle bjuda den nykomne att smaka en chokladkaka från vilken han generöst dragit bort nästan hela papperet.

– Varsågod!

Jag sträckte fram handen för att bryta en bit.

– Trodderuva, ditt lilla arsel!

Han åt den själv som man äter en smörgås.

Min mor betraktade mig som barn, min far som vuxen. Därför var det på mor jag tänkte när jag kände mig hjälplös som ett barn. Hon hade farit därifrån ⎯ och i mitt övermod hade jag låtit det ske, berusad av en tillfällig framgång på iskanan, kaxig nog att tro mig kunna klara situationen på egen hand. Nu insåg jag min övergivenhet och det blev kallt i magen.

Klockan ringde för vattgröt. Jag lärde mig frukta den eftersom den betydde kväll och natt, jag lärde mig längta efter den eftersom den betydde slut på dagen och provtagningarna. Dessa prov försiggick ständigt och avsåg att bestämma den prövades plats i hierarkin. Vissa prov gällde styrka och mod, andra lydnad och underkastelse. Det första styrkeprovet var att klättra upp i en därför avsedd björk och låta sig glida ned när toppen böjde sig mot marken.

På kvällen knäppte jag mina svidande händer i bön till Gud. På dagarna försökte jag lära mig skriva. Jag drevs av allt det hemska omkring mig och allt det härliga jag längtade efter. Sommaren: när man ligger på marken och tittar på den solomflutna flaggstångstoppen. Vintern: hästarnas pinglor i det snömjuka vintermörkret när den röda plogen kommer susande. Hemma: där även svindeln är skön och även mörkret tryggt. Allt detta skulle jag på magisk väg återkalla genom att skriva ett brev till mor. Orden låter sig nämligen uppdelas i bokstäver, underliga små ljudritningar, bilder som bär rop. Om man på rätt sätt sammanfogar dessa tecken blir önskan verksam. När man skrivit är man räddad. Sedan gäller det att härda ut tills det verkat.
Självklara saker 1970

Tademait

Tademait, ”öknarnas öken”, är det dödaste området i Sahara. Varje tillstymmelse till växtlighet saknas. Allt liv är utsläckt. På marken finns bara den svarta, blänkande ökenfernissa som hettan pressat ur stenen.

Nattbussen, den enda bussen mellan Elgolea och Insalah, tar med lite tur sju timmar. Sittplats tillkämpar man sig i konkurrens med ett par dussin soldater i grova marschkängor som lärt sin köteknik vid arméns närstridsskola i Sidi-Bel-Abbés. Den som under ena armen bär den europeiska tankens kärna, packad på en gammaldags hårddisk, är därvid klart handikappad.

Vid avtagsvägen mot Timimoun serveras varm potatissoppa med bröd ur ett hål i väggen. Sedan är den sönderkörda asfalten slut och bussen fortsätter genom väglös öken.

Det är rena rodeon. Bussen beter sig som en ännu inte inriden unghäst. Med skallrande rutor och skrikande fjädrar gungar, stampar och hoppar den fram och varje stöt fortplantas till hårddisken som jag håller i knäet och till ryggradens biologiska mjukdisk som liknar en stapel svajande byggklotsar. När sitta inte går längre hänger jag i takräcket eller står på huk med böjda knän.

Det är det här jag har fruktat. Det är det här jag har längtat efter.

Natten är fantastisk under månen. Timme efter timme strömmar vitöknen förbi: sten och sand, sten och grus, grus och sand ⎯ alltihop lysande som snö. Timme efter timme. Ingenting händer förrän en signaleld plötsligt flammar upp i mörkret till tecken för en av passagerarna att stoppa bussen, att stiga av och börja gå, rakt ut i öknen.

Ljudet av hans steg försvinner i sanden. Han själv försvinner. Även vi försvinner i det vita mörkret.
Utrota varenda jävel 1992

Taj Mahal

Fullmånenatt. Poliserna har gått hem, affärerna är stängda, kartor gives ej. Ingen svarar längre på tilltal, cyklisterna är inbyltade i en massa schalar och om de förlorar farten faller de av cykeln och tappar alla schalarna och blir frusna och står alldeles oförstående:

– Taj Mahal?

– Ja, just Taj.

– Vill ni se Taj Mahal?

– Exakt. Vi som miljoner andra utlänningar är här just för att se denna byggnad. Var?

– Jaså, ni vill se Taj Mahal, säger de som om de inte trodde sina öron, pekar, börjar bylta in sig igen och vinglar vidare i den månvita natten.

Slutligen stiger vi in i en portbyggnad av röd sandsten. Taket är genomdraget av en spindelväv av tunna, vita linjer som markerar valvformen. Genom porten, ut på trapporna ⎯ och Taj Mahal stiger emot oss ur flodens dimma.

Det är en stram syn. Svart och vitt. En linjerät trädgård, åttauddiga stjärnor sammanbundna till ett mönster av vit sten, höga mörka cypresser. Alldeles i flodbrynet reser sig Taj Mahal, flankerat av fyrtornslika minareter. Fortfarande bara räta linjer, rektanglar och kvadrater ⎯ ända tills ögat når den mjuka moriska bågen över port och nischer. Den stiger som en flamma av mörker i den vita marmorn. Den stiger mot kupolen som har samma flammas form. Den ger hela byggnaden en overklig lätthet. Detta är en rymdfarares bostad, färdig att lyfta och försvinna som en drömsyn, buren av dessa ballonger av månljus sten.

I ett hörn av trädgården har någon glömt kvar en liten hink med träkolsglöd. Sitter och värmer händerna under vintermånen, sitter länge kvar och betraktar denna starka, ljuvliga slöja av sten.
Asiatisk erfarenhet 1964

Tian An Men

Ljudet av tusentals människor i rörelse när vi samlas utanför våra dormitorier i morgonmörkret. Klockan är halv fyra. Det känns som när man skall ut och fiska före gryningen. Månsken. Lätta skyar, lite kyligt. Nedåt gatan lyser skolornas och institutionernas röda festportar, flaggprydda och kantade med glödlampor. Gatan övergår snart i leråker, det har regnat i flera dagar, vi plumsar vidare i vattenpussarna. Några aktivister ⎯ jag känner igen dem från föreläsningssalarna ⎯ föreslår att vägen skall förbättras. Borde vi inte snart ut på lite kroppsarbete? Men appellerna väcker inget gensvar. En glad, nästan uppsluppen feriestämning råder, stegrad av den tidiga timmen och vägens besvärligheter.

Stockningar. Män med ficklampor lyser framför våra fötter på de besvärliga ställena. Skynda på, kamrater, skynda på! Och när vi kommer inom hörhåll för järnvägsstationens högtalare: – Kamrater, tåget skall snart gå, skynda er lite! Vi jagar i språngmarsch över åkern och packas i vagnarna.

Under färden ser man bara de röda flaggportarna lysa i utanförmörkret: nattens ljusa portar, strålande ingångar i mörkret.

Uppställning vid stadsmuren. Våra led kommer i rörelse, ömsom halvspringande, ömsom stillastående. Kolonner av militära lastbilar med sjungande trupper passerar oavbrutet. Det ljusnar och folk börjar komma ut ur sina hus, de gör upp eld i små plåtburkar utanför dörren, man känner lukten av rök och mat.

– Ahya, det där lukter gott! Lök och ris, tror någon, stekt sötpotatis föreslår en annan. Det är sådant pratet gäller, de enda hänsyftningarna på dagens betydelse är frågorna till dem som varit med förut:

– Såg du Honom? Gick det för fort eller kunde man se Honom?

Medan morgonstjärnan bleknar förändras långsamt stämningen. Man blir trött av att det dagas. De röda portarnas lampor förlorar sin trollglans. Fanorna hänger inte lika blodtungt och meningsfullt som i mörkret. Dagen varken döljer eller framhäver. Den dystra och sjabbiga gatans morgonansikte träder emot oss: färg och rappning har flagat från husen som ingen längre underhåller, de av clocharder genomrotade askhögarna ligger utspridda på gatan, stora ödebyggen reser sig halvfärdiga och övergivna bland de låga husen. Verkligheten börjar smaka besk i munnen.

Under tystnad når vi samlingsplatsen. Rusning till toaletterna: av presenningar skyddade gemensamhetsgropar i trottoarens jord. Matsäcken fram: Ett slags stora festbullar av veta och korn, lite söta, sega, svårbrutna, mjöltunga, mättande bullar. Därtill hett vatten från ett stånd. Vi sitter på varsin tidningsbit och läser, spelar kort, pratar. Högtalarna spelar eggande musik och håller korta föredrag där varannan mening börjar: ”Den amerikanska imperialismen är…” Men vi har hört det för många gånger för att lyssna. De människor som oavbrutet tågar förbi verkar lika avspända. Kvinnorna går och stickar, männen läser eller röker och pratar.

Så kommer vi i rörelse, långsamt och ryckvis. När vi svänger in på huvudgatan börjar de därtill utsedda studenterna att anföra kören av leverop: leve folkkommunerna, allmänna linjen, det stora språnget framåt, lever Partiet och Mao! De läser från en tryckt lapp i handen de välkända slagorden, vi höjer våra pappersblommande grenar och skriker med ⎯ automatiskt och utan särskild inlevelse, sakta segande oss fram i den tröga fösande massan. Omedvetet söker jag rätta mina steg efter de tunga trumslagen, men kineserna tycks inte reagera på musikens eggelser. De går inte i takt. Och våra politiska rop, avbryter inte en inofficiell engelsk språkkurs som mina sidokamrater börjat med mig, formande satser av typen: ”Flickan är vacker”.

Men just som Den Himmelska Fridens Port kommer inom synhåll spänns plötsligt de inre strängarna. Nu kommer det ögonblick inför vilket man har tränat på sandplanen bakom vårt dormitorium. Leveropen har kommit som från ett urverk, hyllningarna har rungat med taktfast körstämma. Ingenting av detta håller nu.

Man kan urskilja två olika reaktioner. De flesta tänker bara på att få se Mao, de övriga på att Mao skall se dem. Vad bägge har gemensamt är koncentrationen på Ordföranden. De övriga ledarna är glömda. Den inlärda sekvensen av rop är glömd och flyter samman i ett enda oartikulerat skri.

Min kamrat till höger manövrerar sig skickligt undan de skymmande plakaten och fanorna för att få se så mycket som möjligt. Min vänsterkamrat avslutar vår språkkurs med den belysande meningen ”Nu kan Mao se mig!” Han ropar om och om igen Maos namn med flämtande röst som i vånda, han försöker sträcka sin gren högre än alla andras, han försöker nå fram med sin röst. Han är ensam med Mao. Denna reaktion underlättas av att den som går i ledet aldrig uppfattar demonstrationens massverkan. Man ser bara dem som går allra närmast och även kontakten med dem bryts i det avgörande ögonblicket, då allas uppmärksamhet riktas mot tribunen.

Just som vi skall passera den vänder sig knappnålshuvudet däruppe bort från oss för att hälsa på någon ⎯ ett besviket, nästan ilsket sus går genom gruppen. Ögonblicket därefter är vi förbi. Alla hade omedvetet saktat farten och nu måste vi springa för att hinna fatt de framförvarande. Allt är över. Det går en tung suck genom ledet, och några steg senare har vi återupptagit den avbrutna språkkursen.
Kina inifrån 1963

Timimoun

Timimoun är den enda av Saharas oaser där jag skulle kunna tänka mig att bo.

Jag tycker om de smala, vindlande gränderna som ständigt byter riktning för att undvika solens förföljande strålar. Husen bildar broar tvärs över gatans smala schakt, gatorna blir övertäckta tunnlar, gårdarna djupa som brunnar dit solen inte kan tränga ned. Fönstren är små skottgluggar, så djupa att solen inte kan skjuta in genom dem. Årtusendens fantasi har varierat ökenarkitekturens enkla grundprincip: försvar mot solen.

Jag älskar de blåskimrande trollsländorna som svävar över det gröna, blommande vattnet i bevattningsbassängerna. Överallt porlar och kluckar det löftesrikt. Vattnet rör sig i ett invecklat system av rännor som korsar varandra, grenar sig eller löper in i varandra. Svarta män planterar kål i det mjuka slammet.

Jag älskar de saltvita slätterna kring Timimoun och den timglasfina sanden. Jag älskar bergen med sina långa röda rötter av sand. Jag älskar nymånedynerna, formade som skäror med vassa, vindslipade eggar.

Bilskuggan med sina höga vacklande hjul tycks klippt ur en serietidning när man i solnedgången genom havet av dyner återvänder till Timimoun.

Hit skulle jag alltid vilja komma tillbaka. Här skulle jag tillbringa vintrarna på hotell Gourara med min ordbehandlare och ett litet diskettbibliotek med den moderna egoismens klassiker från Hobbes till Huysmans. Och snart nog alla andra texter on line från Europas samtliga nationalbibliotek och databaser. Och så någon gammal bortkastad, häftad och tummad ökenroman av Pierre Loti.

Det är min ökenromantik.

Här skulle jag leva ostörd av mänskliga komplikationer, leva utan kärlek men också utan smärta.

Leva på bröd och dadlar, betrakta stenskvättan och ökenkråkan, lyssna på palmduvorna när de ojar sig i dadeldungen. Sitta i soluppgången och se ut över saltträsken och njuta av öknens enformighet och tystnad.
Ökendykarna 1990

Titicaca

– Kör du över någon på vägen så vänta inte tills du blir lynchad ⎯ stick!

Det var ett råd som vita vänner ofta gav oss.

Lyckligtvis körde jag bara över två killingar. Det var på Alla själars dag. Vi var på hemväg över altiplanon och for längs stranden av Titicaca i riktning Puno.

Indianerna stod i grupper på den mörka högslätten, samlade kring sina gravar.

De målar sina gravar vita på Alla själars dag, pryder dem med pappersblommor och dricker sig dödfulla. Jag har aldrig förr sett så många människor så brutalt berusade som på Alla själars dag vid Titicaca.

Överallt barn och hustrur som försökte övermanna och släpa hem raglande fäder.

Överallt vita gravar. Överallt mörka grupper.

Överallt barn med bukar som havande.

Vackert?

Underbart, strålande vackert.

Killingarna kom störtande över vägen och jag hann inte bromsa. De dog omedelbart.

När hopen närmade sig frågade jag inte längre efter vem av dem som var ägaren ⎯ jag kastade alla pengar jag hade i fickorna, hoppade in i bilen och körde därifrån.

Senare fann jag att jag hade betalat mera än man brukar göra för att köra över en människa. Det kostar bara 80 pesos om det är en indian berättade en utländsk affärsman i Bolivia.

– Jag vet det, sa han, ty två av mina vänner har mosat varsin indian. Utanför samma bensinstation, lustigt nog.

Jag for vidare över altiplanon, ännu darrande av det hot och den förbittring jag läst i indianernas ögon.
Slagskuggan 1969

Transsibiriska järnvägen

Mjukt gungande, mjukt dunkande som en ångare. Signalerande som ett stort fartyg i dimma. Snön sveper den ändlösa slätten i vit natt.

Generalen läser. Änkan har målat sig och står i korridoren. Ännu bär vi vår egen tid med oss som sniglar. Men dag och natt har trängt in i varandra. Jag vet inte när jag skall bli sömnig, inte när jag skall bli hungrig. Mitt på dagen faller mörkret i den vita natten. Mitt i natten går solen upp, blek och ofödd, svept i snörökens fosterhinnor.

Jag har fruktat denna kyla. Luften skulle fastna mot huden som kallt järn mot tungan. Naglarna skulle svartna, ögonen tåras och beläggas med is. Men kylan är inte sårig, inte strypande ⎯ den skrattar. Varje skarv klingar som ett stålspett i frusen mark. Sol över höga, trävita snögrindar. Höbärgningsvinter med gröna lass. Jag skulle kunna förtro mig åt denna kyla, sova genom en istid och vakna för att tvätta mitt blossande ansikte i snö.

Solen går upp, vit som en äggula om vintern. Trädlös slätt, trädlösa berg. Skolbarn på väg över ändlösa snöfält.

När generalen hade slutat sin bok satt han länge i tysta drömmar, vände sidorna, sökte kanske förklaring på en hemlighet. Dagen därpå började han om från början. Det är redan länge sedan han lämnade tåget.

Ute på slätten bär en ensam man ett ok med två hinkar iskallt vatten genom denna öken av snö.

Solen. Dag efter dag eller natt efter natt stirrar detta vitöga på mig som en blind.

Den går ned över trädlös slätt, trädlösa berg. Skolbarn på hemväg över ändlösa stubbfält. Ett guldskimmer i luften. Solnedgång i Sibirien. Inga överdrifter, bara en enda stark röd färg i det svartvita.

De kinesiska kamraterna spelar schack vid naken glödlampa. Jag vilar ögonen. Generalen var ändå från min värld, från min tid, ett slags människa som jag förstod mig på. Men i dessa strama ansikten finner jag ingenting personligt, ingenting förvärvat. Fastän öppna utåt är deras ögon slutna inåt och oåtkomliga.

De spelar. Brädet har bågnat och rutorna ligger som knaggliga stenar. Vit häst under svart torn. Mörkret har fallit.
Gryning. Gult skimmer i mörkret. Horisonten allt skarpare. Ljusnande snömark.

Uppåt i ständiga kurvor som om vi om och om igen kretsade kring samma tomma, ljusfyllda skål. Uppåt! Underskenet i landskapet ger en enastående känsla av höjd. Djupt under oss ligger dimman i dalarna: markmoln.

Solen når fram. De betande hästarna höjer sina huvuden. Is blänker i skålarnas botten. Allt vidare omkring oss. Allt starkare känsla av att lyftas.

Här är människorna klädda i fotsid dräkt, scharlakansröda, saffransgula. Husen verkar ritade av 1700-talets futuristiska arkitekter: forntid och framtid är stenar i samma valv. Solgräs som nyfallen manna över marken.

Under natten passerar vi den sista gränsen. Regnvattnets raviner. Ett löst, rasfärdigt berglandskap. Berg under transport, på väg nedåt som vatten. Framtida slätt, idag förklädd till berg,

Och människorna: eroderade som sin mark, som sina berg. Näsan har regnat bort. Ögonen slammat igen. Deras rörelser nedslipade som av vatten. Deras språk utan böjningsformer, med bara ett fåtal ljud: nedslitet, lågt.

Gravstenar i grupper på slätten, som skorstenar i en ruinstad. Ett slags milstolpar som mäter landskapets tidsödslighet.

Sakta, sakta som dreve vi en fårskock framför oss i skymningen. Hit och dit i mörkret som när man snurrar en blindbock. Vad händer nu? Vart kommer vi? Fruktlösa frågor, hypoteser utan underlag. För trött, alldeles för trött. Tiden krossar alla sår. Bättre en bonde i anden än tio i skogen. Där ⎯ ett stålverks flamma i mörkret! Sakta, sakta som en svävande fågel med en vinge i forntid, en i framtid och nuet som det arbetande hjärtat i min egen kropp, oändligt sakta passerar tåget Pekings Huddinge, Stuvsta och Älvsjö.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

Trondheimsfjorden

Som mycket ung man for jag till Island med ett fartyg som stannade i Trondheimsfjorden för att lasta silltunnor.

Det var sommaren 1951, en vacker kväll i slåttertid. Doften av nyslaget hö var berusande stark. Kapten stannade ombord men styrman och den isländska besättningen rodde i land. Jag fick följa med. Islänningarna hade varit här många gånger förr och var välkomna gäster som blev inropade och bjudna på kaffe i gård efter gård. Det pratades och skrattades och stämningen var hög ⎯ ända tills någon fick syn på mig där jag satt nere vid dörren med en sockerbit i munnen och drack kaffe på fat som man skulle göra på den tiden.

– Vem är den där?

– Han är passagerare, svarade islänningarna. Svensk.

”Svensk!” Det blev fullkomligt tyst i rummet. Alla samtal upphörde, alla leenden slocknade. Alla såg på mig. Tystnaden tycktes oändlig. Till sist talade gammelmoran:

– Jaså, svensk. Nå, transiteringen 1942 då?

Vad skulle jag svara? Transiteringarna av tyska trupper från Tyskland till Norge och tillbaka igen pågick ju i själva verket i flera år. Men hon sa just så ⎯ ”Nå, transiteringen 1942 då?”. Och alla väntade på svar. Jag försökte ta det från den skämtsamma sidan:

– Jag var tio år 1942. Jag blev inte tillfrågad.

– Men stor nog att vara med och dela rovet, sa gammelmoran.

Tystnaden blev outhärdlig. Jag tackade för kaffet och smet ut med svansen mellan benen. Jag tyckte det var så himla orättvist. Varför anklaga just mig för vad alla andra svenskar också hade gjort. Eller inte gjort. Som om det var mitt fel. Som om det var jag som hade ansvaret.

Jag klättrade nedför den branta dalslänten. Kvällen var ljus, dofterna bedövande. Roddbåten som vi kommit med hade sjunkit flera meter med tidvattnet. Medan jag väntade på de andra, komponerade jag i tysthet ett stort försvarstal. ”Det är fel att skuldbelägga barn för deras föräldrars handlingar. Varje ny generation föds skuldfri.”

Fast det var ju förstås inte riktigt sant. Statsskulden vandrar vidare från generation till generation. Likaså nationalförmögenheten, som är många gånger större än statsskulden. Bara genom att födas svensk var jag född rik. Det var inte min egen förtjänst att jag hade det bättre än en kongoles eller en indonesier. Det var som arvtagare till ett oskadat samhälle och en väl fungerande ekonomi ⎯ det var kort sagt som svensk, jag hade det bra.

Och när jag tagit emot fördelarna med att vara svensk, hur skulle jag då kunna säga nej till nackdelarna? Det var genom malmleveranser, permittenttrafik och andra grova neutralitetsbrott Sverige hade hållit sig väl med tyskarna och sluppit kriget. Det var mitt eget lands fega eftergiftspolitik jag hade att tacka för att jag aldrig blivit bombad eller skjuten eller ens behövt gå och lägga mig hungrig. Gammelmoran hade ju rätt. Jag hade varit med och delat rovet. Alltså måste jag vara med och ta ansvaret.
Terra nullius 2005

Ulan Bator

Ulan Bator är ett stort läger. Fåglar flyger upp ur sina bon i gatans gräs bland smörblom, rölleka och hundkäx. Varje vindfläkt för med sig en kryddoft från gräshavet. Sidenklädda ryttare håller in sina hästar för trafikljuset. Majoriteten av huvudstadens befolkning bor fortfarande i filttält ⎯ ger ⎯ samlade i grupper bakom timrade palissader med flagga och emblem över porten.

När nomaden blir bofast förslummas hans hus som stillastående vatten ⎯ de gamla delarna av Ulan Bator gör inte ett hälsosamt intryck. Folk flyttar in i de nya hyreshus som skjuter upp i ringar runt centrum, den gamla geren förvandlas till sommarbostad och blir åter rörlig, ren och kringblåst. Jag ser dem som flockar av vita fåglar långt borta på de gröna sluttningarna runt staden.

Den vanligaste klädseln i Ulan Bator är fortfarande del , den fotsida nationaldräkten i lysande sidenfärger. Runda ornament skymtar som halvsynliga vattenstämplar i tyget. En chaufför stiger ur lastbilen och torkar av sina oljiga händer på de gröngula sidenbyxorna, ett gäng arbetare river ett hus och deras dräkter lyser som färgsolar inne i rivningsdammet.

Jag vaknar till klappret av galopperande hovar och motorbullret från en startande flygmaskin. Kyligt, stark sol. Några hästflugor surrar kring vårt morgonte, en doft av fårflott omger redan lyxhotellet. Nere på gatan: en tjänsteman på väg till sitt ministerium med portfölj och mjölkbringare i handen. En flicka med håret uppfluffat i Farah Dibastil, snygg dräkt av senaste snitt, en flicka som skulle få en att vända sig om i vilken huvudstad som helst. På hennes frostbitna kinder lyser köldrosorna, minnen av vinternätter med fåren.

Jag tänker på Island och Mongoliet: två kala, glesbefolkade länder med hårda vintrar och korta somrar, fårländer och hästländer där rikedomen av ålder räknats inte i pengar utan i djur och böcker. Bägge länderna har haft ett vilt och ärorikt förflutet som nu betraktas med självironisk stolthet, båda har genomgått en mörk period av utländskt förtryck och sedan trätt ut i världen som moderna stater.

En europeisk ö, utslängd i Ishavet ⎯ ett centralasiatiskt land, instängt i jordens största landmassa. Det finns många överensstämmelser mellan dem. Laxness fårbönder är släkt med Gobiherdarna i Damdinzurens berättelser.

Jag råkade möta Damdinszuren en kväll i Ulan Bator, när jag var på hemväg i mörkret över stora torget. Han var i sällskap med universitetets rektor som tog honom i famn och sa mitt emellan presentation och kärleksbevis:

– Det här är skaparen av Mongoliets moderna litteratur… Det är min andlige fader…

Jag såg i ögonen att de var vänner. Vi blev stående i flera timmar och uppfann mellan oss en säregen tyska. Rektorn, en ung begåvad kärnfysiker, representerade det mongoliska kulturlivets ambitioner i det moderna och internationella, Damdinzuren dess styrka i tradition och nationell egenart. Jag kom från en mongolisk konsert. De unga kompositörerna rörde sig vant med toner från Hindemith, Prokofjev och Alban Berg, men behållningen blev för mig några folksånger. De hade underbara namn ⎯ ”Barmhärtiga Asien”, ”Sången om ett högt träd i Gobi”, ”Sången om den grå fadern”. En gammal kvinna sjöng dem med klar avståndsburen stämma. De utdragna, lockropsliknande melodierna tycktes vänta på ett avlägset ekos svar, vilande på tonerna som en stor fågel på sina vingslag.

Kunde mongolerna hålla denna ton svävande? Eller bestod Ulan Bators framtid i att bli en ovanligt avlägsen förort till Moskva? Vi gick fram och tillbaka på det blåstsvepta torget och talade om behovet att frigöra sig från det förflutna utan att förlora det förflutnas grund.

Laxness är, tyckte Damdinzuren, ett utmärkt exempel på syntes mellan tradition och modernism, mellan nationell förankring och övernationell social medvetenhet. Måtte morgondagens mongoliska litteratur finna en sådan syntes! I hans ungdom var traditionen en alltför tryckande börda. Den gången var det nödvändigt att försöka rida ifrån det förflutnas skuggor. Resultatet? I dag var många författare helt europeiserade, hans egen stil ansågs föråldrad, alltför sträng och korthuggen. Han arbetade nu med en mongolisk litteraturhistoria där han hoppades kunna bärga arvet från det förgångna.

Den lille kärve mannen, hans grymma, godögda ansikte. De mongoliska mustascherna hängde ned som svarta istappar på bägge sidor om munnen. Han tog farväl utanför hotellet, styv men leende, och försvann i mörkret ⎯ ensam med den mongoliska litteraturens av oss okända rikedomar.
Asiatisk erfarenhet 1964

Uluru

Uluru är ett omvänt Gran Canyon. Samma röda sandsten, samma väldighet. Men Gran Canyon är till skillnad från Uluru omedelbart begriplig. Man ser orsaken/floden och förstår genast hur det gått till. Uluru är ett visuellt mysterium. Det saknar synlig orsak. En väldig röd kropp ligger där och glöder i soluppgång och solnedgång. Kroppen saknar proportion med allting i sin omgivning. Den bara reser sig oförmodat och till synes utan anledning ur marken.

Här och var tycks någon geologisk kniv ha skurit skivor ur bergssidorna. Här och var finns nyckelhål, urgröpningar, kanske stämplar, emblem eller möjligen ägarmärken som på en tjur. Man väntar sig att den vilket ögonblick som helst skall resa sig ur sin fossila sömn och rusa på en. Men den ligger kvar och skakar inte ens av sig bestigarna som likt myror längs en myrväg rör sig upp mot tjurens rygg.

Geologiskt sett är Uluru ett så kallat ”inselberg”, en ö i den omgivande platta ökenoceanen. Ön består av fältspathaltig sandsten, bildad av grovt gnejs- och granitgrus som kom söderifrån för omkring 600 miljoner år sedan. Det australiska landskapet är platt därför att det begravts i spillrorna efter sitt eget geologiska förfall. Varför blev detta ”restberg” kvar när samma sorts bergarter runt omkring har vittrat ned och hamnat under markytan? En sannolik förklaring är att Uluru legat på toppen av ett veck dit grundvattnet och den kemiska vittringen underifrån icke nått.

Bergskroppens ytterhud är förhårdnad av vittringskrafterna och rostfärgad av den järnhaltiga sandstenen. I grottorna ser man på sina ställen färskt berg som är blekt gråvitt eller skärt. Uluru blir långsamt urgröpt från sidorna genom att berget undermineras och block lossnar och faller ned. Det slits också hårt av en ständig ström hänsynslösa bestigare.

Visserligen ”återställdes” Uluru 1985 till sina ursprungliga ägare, Anangufolket. Men bara på villkor att området omedelbart hyrdes ut till en parkmyndighet som håller det tillgängligt för turisterna. Uluru har gjorts till nationalsymbol i en allt hårdare marknadsföring av Australien som turistland.

Stora anslag påminner om att Uluru är helig mark för landets urinvånare och vädjar till besökarna att avstå från att beträda berget. Men samma människor som inte ens skulle drömma om att med grova pjäxor på fötterna beträda högaltaret i S:t Peterskyrkan eller bestiga den heliga stenen i Mekka – samma människor finner det vara den naturligaste sak i världen att klättra upp på Uluru och sätta pjäxan på tjurens nacke som vore den ett nedlagt byte. De tycker sig vara erövrare men liknar på det här avståndet mest prickarna i en aboriginmålning.
Terra nullius 2005

Walden Pond

En man går ut i skogen med en lånad yxa och bygger sig ett litet hus. Där bor han i över två år, odlar bönor för att livnära sig och förbrukar ingenting annat än vad han själv producerar. Det är en av de stora frihetsdrömmarna som vandrar genom alla sekel.
– Och en av de största illusionerna! När tillvaron börjar bli komplicerad finns det alltid några som vill smita undan till torpet eller till fåren eller till kycklingfarmen ⎯ var och en ridande på sin tids gröna våg. Det är en farlig och förrädisk dröm.

Sant. Men Henry David Thoreau låter sig inte avfärdas riktigt så lätt. När han på självständighetsdagen den 4 juli 1847 började bygga sitt hus vid Walden Pond var det inte för att smita undan problemen utan för att ta dem vid hornen.

Hade han bara velat sticka från alltihop så hade det ju funnits rika möjligheter i det vidsträckta Amerika. Men Thoreau stannade kvar. Han byggde sitt hus vid skogsjön bakom samhället där han bodde, så att alla grannarna skulle kunna komma och titta. Han ville genom ett praktiskt experiment visa dem att deras eget sätt att leva inte var det enda möjliga.

Hans hus var ett demonstrationshus, ungefär som de som idag byggs för att visa vad solkraft och vindkraft och förmultningsvärme kan åstadkomma. Men när Thoreau levde var det ännu inte aktuellt att börja spara på olja eller skog. Thoreau ville visa hur man kan spara på en annan ändlig resurs: sitt eget liv.

Thoreau tyckte att hans grannar i Concord arbetade som slavar för att försäkra sig om ett livsuppehälle som de borde kunna skaffa sig med mycket enklare medel. De gillrade med stor möda en fälla för att fånga trygghet och oberoende ⎯ och fastnade själva i apparaten. Han ville visa dem ett enkelt och praktiskt sätt att lösa försörjningsproblemet med ett minimum av arbete.

Det betyder inte att Thoreau var motståndare till arbete, tvärtom. Att bygga sitt eget hus ansåg han t ex vara en naturlig sysselsättning. Innan han gav sig ut i skogen hade han försörjt sig med kroppsarbete i fem år. Enligt hans mening borde alla samhällsklasser, även de intellektuella delta i allt nödvändigt arbete:

”Den som säkrar sig sysslolöshet och ostördhet genom att rygga tillbaka för det arbete som likväl oundgängligen måste utföras, kommer endast i besittning av en låg och ofruktbar vila. Han förnekar sig själv den erfarenhet som ensam är i stånd satt göra sysslolösheten fruktbar.”

Thoreau ansåg att en pojke lär mera genom att göra sig en kniv själv och därvid läsa vad han behöver veta för arr göra kniven, än genom att ägna samma tid åt enbart teoretiska studier. Han föreslog att studenterna borde vara med och bygga sina universitet innan de fick börja studera vid dem. Det skulle utveckla deras hjärnor lika mycket som matematik eller fysik, menade han.

Men det arbete som hans dagligen såg runt omkring sig var av helt annat slag. Det var inte utvecklande. Det gjorde människan till ”sina verktygs verktyg”.

”Den arbetande har ingen tid övrig för sant oberoende, han kan aldrig komma i relation till sin omgivning som människa till människa, sådant skulle försämra hans marknadsvärde. Han har inte tid att vara annat än maskin.”

När en människa arbetar bara för pengar säljer hon i själva verket bitar av sitt liv. Frihetsproblemet blir då att sälja så lite liv som möjligt. Det var ⎯ ett år innan Marx och Engels skrev manifestet ⎯ ingen dålig analys av frihetsproblemet.

Thoreau var, kan man säga, den förste amerikanske rationaliseringsexperten. Hundra år före MTM och 50 år innan Taylor uppfann tidsstudierna hade Thoreau tänkt igenom rationaliseringsproblemet och dragit sina egna slutsatser. Den grundläggande frågan för tidsstudiernas skapare var: Hur kan jag minska resursåtgången i produktionen? Thoreau ställde sig samma fråga men från ett helt annat håll. Taylors utgångspunkt var att det köpta arbetet är en kostnad för företaget. Thoraus utgångspunkt var att det sålda arbetet är en kostnad för människan.

Taylor var den förste som ställde sig bredvid en arbetare med stoppur, mätte varje rörelse och frågade sig: är den här verkligen nödvändig? Thoreau gick ännu grundligare till väga. Vi producerar ju för att kunna konsumera, inte sant? Alltså ställde han sig bredvid sig själv, mätte varje behov och frågade sig: Är det här verkligen nödvändigt?

Resultatet blev det lilla huset vid Walden Pond, ett enda rum, byggt av utskottsbräder för 28 dollar och 12 och en halv cent. Möblemanget var enkelt: en säng, ett bord, tre stolar, en spegel tre tum i diameter, en gryta, en slev, en stekpanna, en tvättbalja, två par knivar och gafflar, tre tallrikar, en mugg, en sked, en fotogenkanna, en sirapsburk och en lampa. Kostnaderna för föda, kläder, lysolja etc under de första åtta månaderna gick på 19 dollar och 14 och tre fjärdedels cent.

Vi talar nu om fem veckors semester. Thoreau drog av sina experiment slutsatsen att en förnuftig människa som har någonting viktigt att uträtta kan försörja sig med mindre än sex veckors arbete årligen:

”Ty när en människa säkrat sitt behov av kroppsvärme genom de olika metoder jag nämnt, vad behöver hon seden? Säkert inte ytterligare värme av samma slag, ännu rikligare föda, större och praktfullare hus, finare och tjockare kläder, talrikare och hetare eldar osv. När man har skaffat sig nödvändigheterna finns det ett annat alternativ än att skaffa sig överflödigheter ⎯ och det är att verkligen börja leva nu, sedan man blivit permitterad från enklare sysslor.”

Robinson Crusoe är sagan om människans förmåga att öka bruttonationalprodukten. ”Skogsliv vid Walden” (som Thoreaus bok heter) är sagan om människans förmåga att sänka den. Bruttonationalprodukten hade lika många anhängare på den tiden som den har idag, fastän själva termen inte var gängse då. Man talade istället om ”civilisationens framsteg” och frågade indignerat hur det skulle gå med dem om Thoreau fick sin vilja fram.

Civilisationens framsteg, svarade han, går ut på att öka överflödet hos en klass och eländet hos en annan.

”För att komma till insikt om detta behöver jag inte gå längre än till de skjul som överallt radas upp längs våra järnvägar, civilisationens senaste framsteg, där jag under min dagliga promenad ser människor leva i stior, med dörren på glänt året om för ljusets skull och utan något synbart bränsleförråd.

Med både gamlas och ungas gestalter kurande och hopklämda av lång vana att krypa ihop från köld och elände ⎯ och med all utveckling av kroppsliga som själsliga förmögenheter fullständigt hämmad.

Jag anser det rättvist att betrakta även den klass, genom vars arbete de verk åstadkoms, som kännetecknar vår civilisation.”

Just därför måste vi försöka hjälpa de fattiga, invände Thoreaus motståndare. Välgörenhet (som u-hjälp och fördelningspolitik kallades på den tiden) skulle bli omöjlig om var och en bara producerade vad han själv behövde.

De flesta som ägnar sig åt välgörenhet producerar inte ens vad de själva behöver, svarade Thoreau. ”Det är de som genom sitt sätt att leva gör mest för att framkalla det elände som de förgäves söker minska.” Det finns gott om folk som försöker beskära det ondas grenar men knappast någon som för yxan mot roten.

Så ekar argumenten genom seklerna. Läs Laxness’ ”Fria män” ⎯ det är en marxistisk författares svar till Thoreau. Det visar vad hans frihet är värd om man inte kan springa hem till Emerson och äta middag när man behöver omväxling i dieten. Eller läs Galbraiths ”Överflödets samhälle”, som med hjälp av den fallande gränsnyttans lag ger Thoreau rätt när han sa att ”livet smakar sötast närmast benet”. Eller läs Gandhi ⎯ och se hur Thoreaus individuella frihetsförsök blev del av en politisk strategi för att befria ett helt folk.

Själv mötte jag första gången Thoreau vid en ålder när hela vuxenvärlden föreföll mig som ett enda dårhus. Han gav mig rätt: ”När gamla människor predikar att du inte kan göra en sak ⎯ gör den då bara och finn att det mycket väl går för sig! En generation överger en annans livsfilosofi som ett strandat fartyg.”

Med de orden blev han min vän. Jag har visserligen aldrig försökt leva på bönor. Men två lärdomar har blivit bestående.

Det ena är övertygelsen att friheten, antingen det gäller enstaka människor eller hela folk, framförallt är ett ekonomiskt problem. Det är i kassaboken du finner frihetens villkor, snarare än i någon annan litteratur.

Det andra är övertygelsen att människan inte är slav under det förflutnas trender. Det finns alltid mer än ett alternativ. Förnuftet är inte bara en råtta som letar sig fram i produktivitetskravens och marknadskrafternas labyrinter. Förnuftet måste, för att alls kunna kallas förnuft, ständigt gå tillbaka till de grundläggande och frihetsskapande frågorna: Vad är det för människa vi egentligen vill vara? Vad är det för liv vi egentligen vill leva?
Hamiltons slutsats 1980

Vallegrande

Jag såg Che Guevara i Vallegrande kvällen innan han begravdes.

I skymningen gick vi de smala backiga kullerstensgatorna upp mot Senor de Malta, sjukstugan. Staden är byggd av lertegel med vitkalkade väggar, de små bodarna har dörren som enda skyltfönster. Det finns elektricitet, men trådarna är övervuxna med lavliknande parasiter, som om urtiden vore på väg att krypa tillbaka även över denna modernitet.

Ryktet om Che Guevaras död hade lockat bönderna in från den omgivande landsbygden. De kom till häst och till mula i mörka kläder och svarta hattar. De kom till fots och deras kvinnor hade långa svarta sjalar. Det var omöjligt att få något riktigt svar på om detta är traktens naturliga klädsel eller om det var sorgdräkt de bar.

Vad tänkte de medan de var på väg i täta skaror upp mot kullen ovanför sjukstugan? ”Bönderna är ogenomträngliga som stenar”, skrev Che Guevara i sin dagbok.

En helikopter dundrar in från stridszonen. Alla stannar och spanar upp mot de avlånga bylten som ligger fastsurrade under helikopterkroppen.

– Hur många?

– Två till.

Sedan tystnad. Ur radioapparaterna strömmar segermusik och triumfrapporter. Men i ansiktena i Vallegrande ser jag bara högtid, vemod, nästan saknad.

Det primitiva bårhuset har bara tre väggar. Che Guevara ligger på en militärbår med överlivet blottat och de smala axlarna framskjutna. Han verkar uttröttad men lycklig, som om han drömde inte om strid utan om kärlek.

De nakna fötterna är utan en skråma. De veka händerna ser ut att aldrig har rört ett verktyg eller ett vapen. Sju grovkalibriga kulhål, varav ett i hjärtat, är som borttrollade ⎯ bara svaga blånader. Den bolivianska armén har unnat sin motståndare en vacker död.

Bredvid huvudet står en soldat på vakt. Den stadige bondpojken står och svettas fast skymningen är på väg och det känns ganska kyligt i luften. Och medan svetten rinner från hans eget brunbrända ansikte torkar han sakta, nästan ömt den dödes panna med en vit näsduk.
Slagskuggan 1969

Venezuela

Jag tror det finns mer motorväg i Venezuela än det finns åkermark.

Redan vid gränsen till Colombia tar den emot oss, tom, bred, asfalterad. Den går spikrak genom flacka marker, som delvis är röjda från djungel för att ge plats för små sneda, lätteroderade åkerlappar, en och annan bananodling och framförallt vidsträckta betesmarker nästan utan djur. Höga, slanka, snabbvuxna träd. Små kaféer med jukebox, usla pionjärbostäder. Bara småsmulor har gått till bostäder, de stora pengarna har satsats på motorvägar.

Efter allt kringskakande i Sydamerika är vi naturligtvis tacksamma över den utmärkta asfalten. Men är det en klok investering? Jag tänker på det medan vi kör sträckan Maracaibo-Barquisimeto, en strålande fyrfilig asfaltväg genom tropisk snårskog som blir allt torrare, tunnas ut och övergår i savann.

Alla länder i Sydamerika försöker idag efter förmåga att bygga sådana vägar genom just den här typen av landskap. Man hoppas att vägen skall sprida befolkningen och bära med sig utveckling till nya områden.

Och ett slags utveckling kommer förvisso. Handelsbodarna längs den här vägen dignar av varor ⎯ importerade viner, mjölk i kyldiskar, modernt förpackade safter och andra livsmedel, ett sortiment som vore otänkbart i många andra sydamerikanska länder. Men det är de resande på vägen som köper varorna. De områden vi far igenom är fortfarande mycket sparsamt befolkade. Jordbruket sällsynt och primitivt, betesmarkerna knappast utnyttjade. Det är uppenbart att vägen inte bärs av den landsbygd den löper igenom. Den är upphängd mellan Maracaibo och Caracas, mellan oljecentrum och politiskt centrum. Den representerar en överekonomi, byggd på petroleum, som inte har någon förbindelse med landsbygdsbefolkningens villkor.

VERK, INTE ORD.
SÅ HÄR BYGGER DEMOKRATIN.
VAD SOM LOVAS, DET UPPFYLLS.
MOP HAR BYGGT PARKERINGSPLATSERNA ÅT DIG, MEDBORGARE.

Politiken har tagit den moderna reklamen i sin tjänst, propagandaplakaten kantar motorvägarna mot Caracas, kringsvärmade av bensinstationer, barer, restauranger, verkstäder och bilkyrkogårdar. Men husen är av lera och strå, bönderna går i trasor.
Jag tänker mig en motsvarande HÄSTKULTUR. Den övre fjärdedelen av befolkningen, den beridna, använder statens pengar för att låta en annan fjärdedel av befolkningen betjäna hästarna, resten av folket lämnas utanför. Breda, böljande ridvägar anläggs för fabulösa summor över hela landet med för ridhästarnas hovar särskilt avpassat gräs. Foderposter och veterinärstationer kantar dessa ridbanor, barer och restauranger väntar på att få förfriska de beridna. Skelletten av stupade djur dras samman till hästkyrkogårdar. Rashästar importeras för enorma belopp och landets näringsliv byggs upp kring hästavel och sadelmakeri.

Alla skulle säga: detta är vansinne ⎯ i ett land där halva befolkningen saknar mänskovärdiga bostäder och skolutbildning.

Men eftersom det inte är ridvägar utan bilvägar som byggs i Venezuela, så kallar vi det inte vansinne utan ”framsteg”. Eftersom det är de redan accepterade globala felprioriteringarna som återskapas här, kallar vi det ”utveckling”.
Jordens gryning 1974

Visby

Säg att du jobbar på cementfabriken i Slite. Någon gång när du ändå är i Visby går du in på landsarkivet (adressen står i telefonkatalogen). Till vänster innanför porten finns ett stort rum med böcker och kataloger. Du frågar flickan som sitter där om arkivet har några papper från den gotländska cementindustrin.

Det är bra om du i förväg har tittat i personaltidningen eller minnesskriften och antecknat namn på några personer som haft betydelse i företagets historia, t ex Jan Myrsten och Fredrik Nyström.

– Ja, säger hon när hon tittar på lappen, vi har just fått in en del handlingar efter major Nyström. Där kan nog finnas en del för dig.

Hon hjälper dig att skriva en beställning medan hon ursäktar sig för att ”handlingarna” ännu inte är ordnade och sorterade, ungefär som du skulle ursäkta dig om det kom främmande innan du hunnit bädda sängen. Snart är hon tillbaka och ställer den första konsumkassen med Nyströms papper framför dig.

Du börjar gräva i högen och det första du hittar är Myrstens och Nyströms brev till varandra medan de planerade cementfabriken. Vilka vinster de spekulerade på, vilka vilda förhoppningar de hade!

Och sedan kommer de hemliga protokollen från 1920-talet när kartellen kring Skånska Cement har tvingat dem på knä och bolagen delar upp marknaden mellan sig. I slutet av 1920-talet har Cementa strupgrepp på Slite cement. Du ser hur Nyström försöker värja sig genom en uppgörelse med sina arbetare ⎯ lägre lön mot insyn och tryggad anställning.

Sedan säljer han till Cementa och det blir driftsinskränkningar och avskedanden. Saken kommer inför arbetsdomstolen. Du har brevet där Nyström får i uppdrag att hugga sina forna arbetare i ryggen.

Själv har han blivit förflyttad till Visby cementfabrik, men bara för en kort nådatid. Krigsutbrottet ger Cementa den anledning man väntat på att lägga ned Visbyfabriken. Sedan kommer kampen för att skapa en ersättningsindustri i fabrikens gamla lokaler. Det blev en hampberedningsanstalt som aldrig ville bära sig.

Det är Nyströms saga. Men också två arbetsplatsers och flera hundra arbetskamraters saga. Den gamla cementfabriken i Visby revs 1974 för att släppa fram en ny motorväg. Snart kommer bara några få att minnas att den någonsin funnits. Redan idag är det många som glömt hur Industriaktiebolaget Euroc tjänade sina miljoner. Men bevisen finns kvar. På landsarkivet i Visby ligger papperen på bordet ⎯ för dig likaväl som för mig.

Du kommer inte att behöva bläddra länge bland dem för att inse att ett arkiv är något annat och ännu mer spännande än ett bibliotek. En bok som den här är ändå bara vad jag har skrivit om någonting, t ex beslutet att lägga ned cementfabriken i Visby. Men det papper som arkivet ger dig är just detta beslut. Det är en fantastisk skillnad.

Historikerna brukar tala om ”kvarlevor” och det är ett målande uttryck ty i dem lever historien kvar. Ett brev från Wehtje där han ger order om fabrikens nedläggning är mer än en berättelse, det är själva den order som Nyström fick. Det papper som du håller i handen är samma papper som Nyström höll i handen när han just fått det. Dina ögon ser detsamma som hans såg. Du är där.
Det finna andra ”kvarlevor” av samma beslut. Vad Skånska Cement vann på att beröva Visby stadens enda industri, vad Skånska Cement tjänade på arbetslösheten och förtidspensioneringarna ⎯ dessa pengar är inte försvunna. De har växt med ränta på ränta och utgör i dag en del av Industriaktiebolaget Eurocs kapital.

Historien är inte försvunnen. Den lever vidare i kapitalet. Arkivet är ett bra ställa att komma underfund med det.
Gräv där du står 1978

Woomera

Några kilometer öster om Stuart Highway ligger Woomera, ett litet symmetriskt, totalplanerat bungalowsamhälle som byggdes 1947. Britterna behövde någonstans att bo medan de testade sina interkontinentala robotar. Den enorma skjutbanan sträckte sig från avskjutningsramperna i Woomera till den australiensiska västkusten vid Port Hedland ⎯ en sträcka på 2.400 km ingenmansland med bara några enstaka gårdar.

Vita gårdar, då förstås. De svarta tänkte man inte på.

På sex egendomar flyttades mangårdsbyggnaderna så att de kom utanför riskområdet. Kvinnor och barn evakuerades. Varning gavs per telefon före varje uppskjutning. För eventuella skador utlovades full kompensation.

När Black-Knight-raketerna började prövas 1955 byggdes skyddsrum för 30.000 pund vid sex mangårdsbyggnader och elva outstations. Telefonlinjerna byggdes ut för ytterligare 8.000 pund.

De svarta hade varken gård eller telefon. De fanns utspridda på ett område stort som hela Västeuropa, ingen visste riktigt var. Större delen av detta territorium utgjorde ”skyddsområde” för aboriginerna. Marken hade tilldelats dem på 1930-talet ”för evärdlig tid”. På 1940-talet togs reservatet tillbaka och blev skjutbana. De infödda hade fått den då värdelösa marken som ett slags kompensation för allt annat man tagit ifrån dem. Nu behövdes plötsligt marken och då blev den ”förbjudet område”.

Omsorgen om de infödda anförtroddes åt polisman W B Macdougall. Stationerad i Woomera skulle han se till att ingen kom till skada inom ett område på mer än en miljon kvadratkilometer.

I praktiken visade sig de vitas buller och sopor farligare än deras raketer. Längs vägarna och kring observationsplatserna i skjutfältet växte små berg av välståndssopor som lockade aboriginerna när trafiken skrämt bort viltet. Öknens nomader blev bofasta som sopmåsar på högarna av vitt avskräde.
Terra nullius 2005

Wuhan

Wuhan i gul morgondimma. Stojig, förvirrande trängsel i den mjölkiga flodluften. Dimman blandas med ångorna från hundratals små matställen i gathörnen. Det är dagen före den kinesiska nyårsaftonen, klockan är sex och vårfestens orgie i ätande har börjat. Bruna kakor gräddas medan man väntar, dumplings sjuder i soppspad och pannkakor fräses i djupa runda stekpannor.

Det finns färska grönsaker i massor, man ser berg av rovor och känner doften av kål och färsk lök. Överallt sätts det upp festdekorationer och röda lyktor. Överallt hörs ljudet av gonggong och småförsäljarnas traditionsrop. En reparerar pennor, en annan ficklampor, en tredje är specialist på cigarettändare. Varuhuset skyltar i ett fönster med dockor, leksakståg, bilar och flyg, i ett annat med musikinstrument, bläck och spikskor. Det finns varor som vi inte på länge har sett i Beijing: skedar av metall, axelväskor, strumpstickor. Privathandeln blomstrar på gatorna och utanför biograferna pågår andrahandsförsäljning av biljetter under nästan auktionsmässiga former.

Majvärme, majluft. Och en levande rörlighet som än en gång påminner mig om att Peking är en rensad stad, vars officiella stelhet inte är representativ för Kina.

Barn som hoppar hage och rep, spelar kort och kula, läser klassiker i seriehäften sittande på små pallar eller spelar couronne på flyttbara pinnbord. Barn som skjuter med luftgevär mot röda tofsar i ett skåp ⎯ på triptykens sidostycken läser man ”Öka skjutskickligheten, försvara fäderneslandet”. Barn som samlas kring karamellförsäljaren i gathörnet. Han har en kinesisk rulett och knäckmassa i en skål. På marmorplattan framför sig skisserar han med kalligrafhand upp rulettens djurbilder med lätta, snabba, ofelbara rörelser.

Gatuförsäljare strömmar förbi med klockkedjor av koppar uppträdda på en pinne eller en ställning med örslevar. De säljer diminutiva fotogenlampor eller erbjuder en att väga sig och mäta muskelstyrkan. Kvinnor syr tygskor och säljer sidenband. Utebarberare rakar kundernas huvuden, skoborstarpojkar drar en byxbenet. De samlas särskilt i gathörnen. Metallrör hindrar folkmassan från att välla ut i gatan. Mitt i korsningen står en upphöjd poliskiosk. Trafiken är obetydlig ⎯ på hela dagen ser jag kanske tio bilar i en av Kinas största industristäder. Men en skär sugga vandrar sakta längs rännstenen och en liten pojke driver två getter i vall.

På andra sidan järnvägen ligger den sanka skjulslummen. Husen har stomme av trä eller soltegel, väggar av flätade stråmattor. Den är hopsjunkna och lappade. Jordgolv. Möblerna ofta av bambu och mycket torftiga, i enstaka fall ärvda klenoder av ädelträ. Alltid en bild av Mao.

Dessa hyddanhopningar ligger kilometerdjupt på bägge sidor om en bred aveny. Avbrutna endast av murskyddade verkstadsområden, dyiga pölar och små grönsaksland, inhägnade med snörstumpar, småsten och rostigt metallskrot. Med jämna mellanrum ser man pumphus bemannade av gamlingar som pumpar friskt dricksvatten i barnens bunkar. Rucklen är prydliga och välstädade till festen. Det tvättas överallt. Jag ser vaggor med röda sidentäcken och fattigbarn med silverringar. Småflickor torkar sitt nytvättade hår i solskenet. Alla är sysselsatta, äter eller vilar. Det är en livlig, inte en apatisk slum.

Denna nyårsaftonskväll tar barnen kommandot på Wuhans gator. Raketer och ryska smällare susar om öronen, skaror av skrålande och sjungande barn drar fram och tillbaka. Klockan är 10 på kvällen och barnen härskar med härskri på gator som annars ligger tomma och öde klockan 8.

I mörkrets anonymitet får jag sällskap med några unga arbetare. De är klädintresserade och nöjessugna, för unga för att minnas tiden före 1949, men fullständigt klara över att livet för fem år sedan erbjöd helt andra möjligheter än idag. Man träffar dessa a-fei på några kaféer i de större städerna, där de lyssnar på utslitna amerikanska jazzskivor. Ofta är de barn till högre partikadrer, har pengar att röra sig med och gör, svartabörsaffärer med utlandskineser. Men dessa pojkar i Wuhan är inte försigkomna, de talar bara med saklig sorgsenhet om omöjligheten att få tag på sprit, om ransoneringarna och att det inte finns någonstans för dem att gå. Deras melankoli kontrasterar skarpt mot barnens tjutande glädje på gatan.

Själva tolvslaget har ingen betydelse. Uppståndelsen fortsätter utan kulmen och utan slut. Det blir nattmännens timme. Nynnande sin varnande vaggsång tränger de sig fram genom massan, bärande två stora bunkar med avföring i vardera ändan på sin rytmiskt svikande bambustång. Doften av mänskonatt stiger tämligen stark under himlens klara stjärnljus.

Strax före gryningen rycker brandkåren ut följd av en glädjetjutande hjord av barn. Barberarna kämpar ännu med de sista kunderna inför nyårsdagens bjudningar. Annars är allting nu stängt och släckt. Bara tandläkarnas väldiga mänskobett ⎯ skyltfönster bemålade med pedagogiska gommar i övernaturlig storlek ⎯ lyser ännu köttröda i nattmörkret.
Kina inifrån 1963

Västra bergen

Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag under Tangdynastien och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i händerna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter.

Det talas ofta om ”inlevelse” i konsten men nästan aldrig på ett fullt konkret sätt. Bara riktigt små barn brukar förstå vad det gäller. Jag tror att man inte har ”trängt in” i ett konstverk förrän man gjort sig skyldig till det banala misstaget att förväxla fiktion och verklighet. Detta misstag har jag själv begått om och om igen, i synnerhet beträffande ”Glaspärlespelet”.

I Västra Bergen utanför Peking finns en grotta med en förgylld Buddhaskulptur. Man säger om detta uttrycksfulla ansikte att det är en verklig människa som har överdragits med ett tunt hölje av guld. Den som lyssnar kan höra hans hjärta slå.

Ur den legenden talar samma dröm ⎯ att inifrån vara vad som endast kan betraktas utifrån. Konsten är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den. Under ytan finns en levande människa, innesluten och bevarad av den gyllene hinnan.
Det var mitt eget hjärta som slog i hans kropp. Därför hade jag ofta svårt att gå därifrån.

Länge hans ansiktes orörligt svävande fågel.

Länge denna gyllene frid, slutande honom inne som under en sovandes ögonlock.
Myten om Wu Tao-tzu 1967

Zaatcha

På vägen mellan Bou Saada och Biskra ligger en liten plats som heter Zaatcha.

Namnet har aldrig blivit lika berömt som Song My eller Oradour-sur-Glane, men innebörden är densamma: massaker. Fransmännen jämnade staden med marken efter upproret 1849 och hela befolkningen, män, kvinnor och barn, dödades.

I dag betecknar namnet några dammiga palmer, en bensinmack och ett kafé där dominobrickorna sorlar. Morgonbrödet är slut och kvällsbrödet har ännu inte kommit. Utanför kaféet står tre stolar av röd plast och en av plåt. Jag slår mig ned och väntar.
Av gammal svensk vana vänder jag ansiktet mot solen och kavlar upp skjortan för att få lite färg på armarna.

Människorna omkring mig blir förvånade och upprörda. De ser på mig som på en blottare. Solen är i Sahara lika mycket Fienden som den för oss är Vännen. Att solbada i Sahara ⎯ det är något som man bara helt enkelt inte gör.

För inte så länge sedan var solen misstänkt även i Europa. Det första riktigt omoraliska som inträffar i Gides roman Den omoraliske är att huvudpersonen klär av sig naken i solen.

Han får syn på några solbrända arbetare och lockas att själv ta av sig kläderna. Först känns det kallt och otäckt. Men solen bränner och efter en stund är han behagligt genomstekt. ”Hela min varelse levde i min hud”, säger han.

Var han den förste moderne solbadaren? Solen, befriaren lär honom att inte skämmas för sin kropp utan se på den med glädje. ”Jag kände mig harmonisk och full av sinnlighet. Jag tycktes mig nästan vara vacker”.

Gid skrev det här när det fortfarande ansågs naturligare att bränna en by än att klä av sig offentligt. Nakenhet var de underlägsna rasernas kännetecken, den mörka kroppsfärgen likaså. Den moraliskt överlägsne var vit.

Solbadet blev en djärv symbolhandling, fylld av uppror och hedonistisk mystik:
”Det tycktes mig”, skrev Gide i Vetekornet, ”som om min kropp, när den genomlystes av solstrålarna, hade genomgått en kemisk förnyelse. När jag la iofrån mig kläderna var det som om plågor, tvång och bekymmer upphört att finnas till. Medan min vilja fullkomligt smälte bort, lät jag kroppen som blivit porös som en bikaka, hemlighetsfullt renas och bereda den honung som flyter i Jordisk föda.”

Så gör inte en anständig människa. En anständig människa bränner byar men aktar sig för att låta viljan smälta bort.

Solen gassar i Zaatcha. Kvällsbrödet har fortfarande inte kommit. Husen är ljusblå och honungsgula. Några tunfa långtradare stannar för att tanka, omsvärmade av knattrande mopeder. Barnen samlas på lekplatsen. Det enda som gör den till en lekplats är staketet. Sandlåda behövs inte. Den våta, salta öknen luktar hav.
Ökendykarna, 1990

Zinder

Bussen till Zinder avgår 7:30. I gryningen hittar jag en man med skottkärra som hjälper mig att rulla i väg ordbehandlare och resväska.

Det är en blåsig och frusen morgon. Några eldar fladdrar vid stånden tvärs över gatan, enstaka lampor glöder svagt, besegrade av morgonljuset.

Efter en halvtimme kommer chauffören och börjar tvätta rutorna på den stora vita renaultlastbilen som är ombyggd till buss. På sidorna står det med röda jättebokstäver: SOCIETE NATIONALE DE TRANSPORT NIGERENNE.

Försäljare av lösa cig och kladdiga klubbor börjar samlas. En huttrande man bär omkring röda nötter, redan skalade och oanständigt nakna på sin bricka. En klargul babymössa inramar hans antracitsvarta ansikte.

Framåt halv nio kommer de blinda kvinnorna, alla på en gång, alla sjungande, alla tiggande, alla ledda av barn, några med nyfödda barn på ryggen.

Klockan nio ropas passagerarna upp enligt passagerarlistan och får varsin liten lapp, som efter nytt upprop byts ut mot den redan i förrgår beställda och betalade biljetten.

En man står på en tunna och slänger upp bagaget till chauffören som stuvar det på busstaket.

Därefter går stationsföreståndaren in i bussen och börjar, stående därinne där han är mycket svår att höra, det tredje och avgörande uppropet. Det är inte lätt att förutse hur ett namn som, mitt skall komma att låta. Jag missar namnet och därmed min bokade plats i främre delen av bussen. Bara platserna längst bak finns kvar.

Ännu kan jag ångra mig. Ännu kan jag hoppa av. Här längst bak kommer jag aldrig att klara stötarna. Och väl ute i öknen finns ingen återvändo. Där måste det ta sina åtta timmar, där måste man vidare vad som än händer. Det är nu, just nu, och bara nu, jag fortfarande har chansen att stiga av…

Alltid samma legering av panik och lycka i uppbrottsögonblicket. Det är som att förlora fotfästet i en stor förälskelse. Vad kommer att hända nu? Det har jag inte en aning om, jag vet bara att jag har kastat mig ut i det.
Utrota varenda jävel 1992