Project Description

Bänkpress

Stockholm: Bonniers 1988. En bok för alla 1991. Atlas 2009. Atlas 2006.

Bänkpress har utkommit i London, New York och Milano.

Baksida:
Bänkpress är en essay om bodybuilding, dess historia och filosofi. Den är också en berättelse om en intellektuell människas upptäcktsfärd i gymmens och kroppskultens modevärld. Träningen blir en väg till drömmar och barndomsminnen som tidigare varit oåtkomliga. De gestaltas i prosadikter som genom en söndervittrande tillvaro leder ut i Saharas tomhet – det yttersta uttrycket för en reptil livshållning.

Ur boken:
För mig började det på Högdalsbadets romerska. Där satt jag en dag för några år sedan ensam i bastun när ett skinhead trädde in.
Jag kallar honom ”skinhead” eftersom huvudet var rakat och hårlöst och kroppen… ja, kroppen var på något sätt alldeles opersonlig, som om den hade varit bakad av plast. Den verkade hotfull som ett rest vapen. Den utstrålade självsäker, aggressiv manlighet. Jag sa artigt:
– Du ser ut att ha lagt ned åtskilliga timmar på din träning… Och väntade mig ingenting annat än en grymtning till svar.
Men till min förvåning började han berätta om sig själv, öppet och levande.
Hela sin ungdom hade han plågats av huvudvärk och depressioner. Inte förrän han började träna hade han lärt sig hålla sjukdomen i schack. Så fort han gjorde ett uppehåll sjönk han åter ned i tungsinnet. Träningen hade också hjälpt honom att övervinna en medfödd blyghet. Han hade blivit ordförande först i bodybuildarklubben vid slakthuset där han arbetade, sedan också i fackklubben.
Allt vad mannen sa verkade sympatiskt, men hans fysiska närvaro var så påträngande att jag hade svårt att hålla tankarna samlade. Inom mig försökte jag hela tiden formulera min grundläggande invändning mot den sport han bedrev.
Först och främst var det förstås att jag ogillade det brutala, latent våldsberedda utseende som blivit resultatet. Så lite som vi ännu kände varandra tyckte jag inte att jag kunde säga det rakt ut.
I stället började jag berätta om mig själv, som han hade berättat om sig. Jag var som barn liten, fet och klumpig – eller led åtminstone av föreställningen om att vara det. Långa tider gick jag och sög in mina feta kinder mellan tänderna för att försöka se mager och ihålig ut. Låren var för tjocka. När vi skulle sitta på huk i gymnastiken satte jag mig inte ända ned, ty då skulle låren ha pressats mot vaderna så att man såg hur tjocka de var, utan jag stannade fem centimeter högre upp och höll mig kvar där med muskelkraft, vilket krävde en enorm ansträngning.
”Författare är sådana som i skolan inte klarade den höga plinten”, skriver Peter Bichsel i En bok om att läsa och berätta.
Jag tror att han har rätt. Konst föds ofta ur tidig kroppslig förödmjukelse.
Det var inte förrän i kärleken jag befriades från barndomens skyddsställningar och kroppsrädsla. Som älskad blev jag trygg. Jag kunde strunta i hur jag såg ut. Att äntligen våga godkänna min kropp sådan den är – det var räddningen.
– Vilket utseende man än väljer som ideal, sa jag, så är det bara ett litet fåtal som har möjlighet att uppnå det. Alla andra får stå där med skammen. Därför borde man snarare uppmuntra människor att säga JA till sin kropp sådan den nu en gång är.
– Är du konsekvent på den punkten? undrade skinnhuvudet. Till exempel när du skriver. Är du beredd att säga: Man borde uppmuntra författare att säga JA till sitt första utkast sådant det nu en gång är?
Jag hajade till. Det finns förstås författare, till och med mycket bra författare, som säger just detta. Men jag hör inte till dem. Jag måste arbeta vidare med mitt språk och mina tankar och skriva om många gånger för att nå längre, våga mera, bli tydligare. Det visste han kanske redan, ty han fortsatte:
– I så fall: varför får man betrakta en text som ett utkast men inte en kropp? Varför är höga krav på styrka och skönhet bra när de ställs på texten, men dåliga när de ställs på kroppen?
– Därför att olika kroppar har så olika förutsättningar, höll jag fast vid min huvudtanke. Några få har lätt att bli atleter, för andra är det nästan omöjligt.
– Medan alla har samma möjlighet att bli goda skribenter… Det kan du inte gärna mena. De flesta gåvor är ojämnt fördelade, men därför är inte allting ödesbestämt. ta det här påståendet: Man borde uppmuntra människor att säga JA till sitt samhälle sådant det nu en gång är. Det skulle du aldrig skriva under!
Nej, givetvis inte. Visserligen måste man kanske i någon mening acceptera det samhälle man lever i för att allas kunna leva i det. Men man vill också påverka det, förändra det, utveckla det…
– Varför är det i så fall bra att förändra samhället men fel att förändra kroppen? Jo, svarar du. därför att olika kroppar har så olika förutsättningar för förändring. Men har inte samhällen det då? Har inte Sverige tusen gånger bättre förutsättningar än Haiti? Men det innebär ju inte att förändring skulle vara onödig på Haiti – bara att den är oändligt mycket svårare att genomföra där.
– Parallellen med samhället håller inte, sa jag. Kroppen är snarare som naturen. Pröva det här: Man borde uppmana människor att säga JA till naturen sådan den nu en gång är. När du kommer och vill träna de vilda blommorna på ängen, göra ekarna bredare, tallarna högre och björken savrikare – då säger jag: Nej tack, jag vill ha kvar naturen som den är. Varje förbättring vore från min synpunkt sett en försämring. Så är det också med kroppen. Därför vill jag att vi skall säga JA till den sådan den nu en gång är.
Där tyckte jag att jag hade fått in en fullträff. Men så råkade jag titta ned på min egen kropp. Jag är ganska fäst vid den, eftersom den är min, men efter trettiofem år vid skrivbordet var den knappast någon ren naturprodukt längre. Parallellen med en blommande äng som de gällde att bevara orörd höll inte.
Man måste stå ut med sig själv, tänkte jag, med sitt språk, med sitt samhälle, med sin kropp – man har ju ingen annan. Men därmed inte sagt att man passivt måste uthärda språkets eller samhällets eller kroppens brister.
Han hade följt min blick och såg vad jag såg:
– Vet du vad jag tycker du skall säga JA till, sa han. Det är dina villkor, dina utgångspunkter. Du kommer aldrig mer att bli tjugufem år. Dina kroppsliga förutsättningar för att bli en stark och vacker man var inte ens i den åldern särskilt stora. Du ger dig alltså in på ett område där dina förutsättningar är direkt ogynnsamma. Men om du vet om det, och inte tävlar med någon annan, så gör det väl ingenting? Eller måste du absolut vara bäst i allting du ägnar dig åt?
Överrumplad av den vändning samtalet tagit lovade jag att nästa vecka komma en timme tidigare, så skulle han visa mig träningslokalen.

 

 

 

 

Om Bänkpress

Sara Danius har skrivit om Bänkpress i ”Utsikt från en gymbänk ⎯ Sven Lindqvist in action” i Röster om Sven Lindqvist, ABF Stockholm 2002.