Project Description

Ett förslag

Stockholm: Bonniers 1955. Ny upplaga 1961, 1981. Atlas 2009.

Sven Lindqvist i Nu dog du (1999) om sin första bok:

”Våren 1955 var för mig en hänryckningen tid. Jag debuterade som författare med en liten prosabok som hette Ett förslag. Jag föreslog ett nytt liv, levt i större allvar. Jag föreslog en ny dikt, riktad direkt till en läsare som ‘hotas av en stor fara’. En läsare som ‘hör radion säga att det nya kriget brutit ut’. Mitt unga liv gav mig kärlek, lycka, framgång – men hela tiden i skuggan av en kommande katastrof som jag ingenting tyckte mig kunna göra för att hejda.”

Sven Lindqvist i En älskares dagbok (1981) om sin första bok:
”/Ci/ gav mig också en enastående tilltro till ordets makt. Det var ju genom mina brev jag vunnit henne. Om jag kunde skriva till mig en sådan kvinna – ja, då kunde jag skriva till mig vad som helst. Då kunde jag erövra hela världen med mina ord.

‘En författares ärelystnad: icke nedskrifva en stats som man ej själf lefvat, pröfvat.’ Det var med den meningen som Vilhelm Ekelund för första gången gripit tag i mig. Jag mötte den igen när jag efter hemkomsten från Åsbro satte mig att gå igenom allt vad jag dittills skrivit för att försöka göra en bok. Jag fann då att alla de ståtliga romanutkast, noveller och dikter som jag hoppats så mycket på, egentligen inte dög något till. Det bästa jag skrivit fanns inte där.

Det var i kärleksbreven till Ci jag hade min sanna rikedom. Där fanns de ord jag själv levat, prövat. Praktiskt taget allt som står i min debutbok ”Ett förslag” har först stått i brev till Ci eller i dagbok från mina samtal med henne.

Och när dessa förklädda kärleksbrev kom ut och boken blev en stor framgång – då var det bekräftelsen på att drömmen om att bli författare och drömmen om att bli Cis älskare bara var två sidor av samma sak. Genom henne hade bägge dessa drömmar gått i uppfyllelse.”

Sven Lindqvist i Ett förslag om sitt kommande författarskap:

”Det har redan skrivits för många romaner som varit förtäckta essayer, men vi väntar ännu på den essay som är en förtäckt roman.

Jag tycker om essayn när den liknar pikareskromanen, ledande från äventyr till äventyr, full av oväntade sammanstötningar och personer som inte hör dit. Men det gäller att överträffa den gammaldags äkta essayn i skenbar nyckfullhet och inre sammanhang, liksom Strindbergs drömspel går utöver pikareskromanen. Samtidigt måste den traditionella gentlemannaessayn förlora sin karaktär av överklassbestyr och finsmakarfiness, den måste bli nödvändig, den måste lära sig utnyttja sin frihet – inte till att smita undan utan till att gå rakt på sak! …

För att essayn skall bli konst måste den gestalta en upplevelse: bildningsupplevelsen. Den måste vara full av sitt problems mörker och sin lösnings ljus. Den måste göra sin argumentering synlig och kännbar.

Essayn kan inte nöja sig med att ordna och analysera fakta. Den måste bli ett drama av dialoger mellan fakta – essayn som lärodikt! – en roman om förbindelserna mellan fakta och deras födelse, liv och död!”