Project Description

Jord och makt i Sydamerika

Stockholm: Bonniers 1973. Pocket tillsammans med Jordens gryning 1974.
Atlas 2009.

Jordens gryning

Jord och makt i Sydamerika del II
Stockholm: Bonniers 1974.

Baksida:
För miljoner människor i tredje världen är jord den enda vägen till frihet och trygghet, till arbete och bröd. För ett litet fåtal är samma jord en källa till rikedom och makt.
JORD OCH MAKT handlar om den största och mest förtryckta delen av den sydamerikanska arbetarklassen, fattigbönder och lantarbetare, och om en av kontinentens viktigaste överklassgrupper, de stora jordägarna.

Jag har studerat godsägarväldet under tre resor i Sydamerika 1967-1972. Metoden: jag tar vetenskapliga undersökningar som utgångspunkt och söker upp den verklighet de beskriver för att själv ta ställning till den.

Jord och makt och Jordens gryning har något förkortade utkommit på engelska och finska:

En måndagsmorgon i Jauja

– Jag har en bok här som handlar om er.

Klockan var halv nio på måndagsmorgonen en klar vinterdag i juli 1972. Jag stod utanför huset nr 775 La Mar i Jauja, namnet uttalas Háuha, en liten landsortsstad i de peruanska bergen, och bad om ett samtal med godsägare Pablo Landa. Jag hade varit där några gånger förut och skickat in mitt introduktionsbrev men bara mötts av den gamla trotjänarinnans ängsliga avböjanden: godsägarn var inte hemma. Men i dag var han hemma. Han stod själv i porten. Jag räckte fram boken.

– Det är den här. Den handlar om er.

Han tog den, bläddrade, såg förstrykningarna, såg utropstecknen och frågetecknen i marginalerna, kände igen namnet på sin hacienda, Tingo, på sina värsta fiender bland bönderna, Grijalba, Alvaro, Cancho, såg sitt eget namn, Pablo Landa…

– Kom in, sa han. Vem är ni?

Jag förklarade medan vi gick över den stenlagda gården till hans kontor – ett ödsligt ekande rum som luktade damm och våt cement, högt i tak, tomt så när som på travar av elverkets affärshandlingar och juridiska dokument rörande fallet Tingo. Allt i en väldig oordning eftersom han numera bodde i Lima, ursäktade han sig. eller i Piura där hans hustru hade en egendom, eller på resande fot, men Europa besökte han inte så ofta nu för tiden. Kort sagt, han kom bara till sitt gamla hus i Jauja någon gång emellanåt för att se till affärerna och därför var allting i en väldig oordning. Medan han talade fortsatte han att bläddra i boken, läste en mening här, en annan där. ”Landa beordrade att Alvaro, Cancho och alla andra ledare i byn skulle fängslas…” Vad var nu detta? ”Vid ett tillfälle kom han och tog en av hennes hönor som han slaktade till lunch…” Herre Gud! Det var fortfarande måndagsmorgon, ganska tidigt, och här stod en artigt intresserad svensk författare, som hade anlänt från Europa och först sökt honom i Lima, men utan att finna honom och därför tagit tåget, en åtta timmars ytterst obekväm resa 4000 meter upp i bergen, för att komma hit med en vetenskaplig avhandling av en nordamerikansk forskare, en viss F LaMond Tullis, en människa som han aldrig hört talas om men som tydligen hade tagit reda på en hel del om honom, Pablo Landa, och skrivit om det i denna bok, ”Lord and Peasant in Peru, A Paradigm of Social and Political Change”, utgiven av Harvard University Press, ett av de mest ansedda universitetsförlagen i USA, och på engelska, ett språk som alla hans internationella vänner givetvis läste, och där det stod att han, Pablo Landa, i mitten av 1950-talet hade skickat några indianer i fängelse och vridit nacken av en bondkvinnas höna, vilket tycktes intressera folk i Europa…

Nej, det här kunde han inte bara skjuta ifrån sig. Han måste ta reda på vad saken gällde.
Vi satte oss att gå igenom undersökningen i dess huvuddrag. /…/

*

Mitt samtal med Pablo Landa var på sätt och vis ett rutinbesök bland hundratals andra. Det gav några pusselbitar till den stora bilden av kampen mellan jordägare och jodlösa i Sydamerika. men det var inte bara därför jag kommit. Jag ville se honom i ögonen medan jag höll upp den där undersökningen som en spegel framför hans ansikte. Hur kunde man vara Pablo Landa? Hur upplevde han sig själv? Det odjur som bönderna såg framför sig måste i sin egen föreställning vara en helt annan människa, det var självklart. Men vilken?

Han hade svårt att bestämma sig för vem han skulle vara, kanske därför att spegeln räcktes fram så fullständigt oväntat. kanske därför att han inte visste någonting om mig. Han prövade olika miner.

Å ena sidan var han som världsman med vidsträckta intressen benägen att bagatellisera hela historien, en förarglig episod, inte sant, men tyvärr endast alltför vanlig under detta övergångsskede, då Peru förvandlades från agrarnation till modern industristat.

Å andra sidan var han en djupt förorättad människa, bedragen av en skara indianer som hade honom och hans familj att tacka för allt, en människa som fått 25 år av sitt liv förgiftade av kampen om en jord som han egentligen aldrig velat ha och nu dessutom blivit skandaliserad på köpet.

Han förde mig runt i huset för att skingra alla missförstånd. Jag hade kanske inte förstått vilken betydelsefull person han var och därför visade han mig sin stormannabostad, vapenskölden över den öppna spisen, sviten av rum som ledde in mot trädgården i hjärtat av kvarteret, familjen Landas eget kvarter i hjärtat av staden. I Europa trodde man kanske att alla peruaner levde som indianer. Därför borde jag se de moderna installationerna: bidé, WC, duschalkov och inbyggt badkar i det ljusa kakelklädda badrummet, stort som ett ordinärt vardagsrum. Han lät vattnet rinna, det var rykande hett. ”Även här kan man leva bekvämt, som ni ser.” Men var det verkligen detta jag hade tvivlat på? Trodde jag inte snarare att han levde som en utsugare, i lyx och överflöd? Därför försökte han samtidigt visa mig sitt hus som den enkle mannens boning – de nötta möblerna, de små rummen, salongen där man inte längre höll baler utan förvarade elverkets reservdelar, kort sagt: en spartansk tillvaro fylld av försakelser.

Det var inte lätt att förena dessa roller till en gestalt. Å ena sidan ville han betona att både han och hans far alltid varit humana män som inte tillgripit hundpiskan, indianpiska. Å andra sidan kunde han inte låta bli att visa den, den hängde bakom en dörr på kontoret, flätad av läderremmar, krönt av ett hundhuvud i silver.

– Den här använde man för att hålla indianerna i schack. Mina farbröder i synnerhet, dom var hårda på indianerna. Och det får jag säga: historien lär oss att indianerna är en ras i dekadens. Inte för att de nånsin varit så lysande som arkeologerna skriver, men dom hade i alla fall en sorts kultur. Nu är dom lymlar och banditer, fulla av ont uppsåt.
Och han klatschade med piskan i handen.

Där stod han framför mig, det odjur som bönderna i Tingo hade kämpat med. Småskrattande hängde den vänlige och charmerande femtiåringen tillbaka piskan på sin plats och stängde dörren till skrubben. Han var inte ett dugg olik de peruaner man ser omkring sig i Limas fashionabla affärer, på ämbetsverk och advokatkontor, på klubbar och restauranger. Varifrån kom deras pengar? Var hade de gömt piskan?

Vem skulle hålla upp en spegel framför deras ansikten? När Pablo landa kallade in polistrupper för att kväsa sina livegna under skördestrejken 1954 betraktades det som en självklart riktig handling av hela den omgivning han räknade med. Vem skulle fråga bönderna om deras mening? Den etablerade pressen har alltid stått på jordägarnas sida… Förtryckarna ställs aldrig ansikte mot ansikte med sina handlingar.

När Pablo Landa kastat Manuel Grijalba i fängelse och gick för att trakassera Canchos hustru, när han tog hennes äldste pojke med sig till Jauja och lät fängsla honom för en dag, när han slaktade hennes sex lamm och vred halsen av hennes höna – då föresvävade det honom aldrig ens som en avlägsen möjlighet att en besökare från Europa med andra värderingar än han en måndagsmorgon klockan halv nio skulle stå i hans dörr och be honom förklara denna höna, dessa lamm, dessa arresteringar. Han kände sig alldeles trygg. På hundra tusen gods i Sydamerika sitter idag herrar som känner sig lika trygga. Denna trygghet är en del av deras makt. Ingen kommer någonsin att få veta eller bry sig om vad de tar sig till med sina bönder och arbetare. De kommer aldrig att behöva stå till svars.

Därför har jag försökt ta reda på vad de har för sig.