Project Description

Kina inifrån

Stockholm: Bonniers 1963. Bonniers folkbibliotek 1966. Atlas 2009. Tillsammans med Cecilia Lindqvist.

Den artikelserie som ligger till grund för Kina inifrån publicerades först i Dagens Nyheter, Manchester Guardian, Neue Züricher Zeitung och andra ledande tidningar i hela världen. 

Baksidan:
”I sin internationellt uppmärksammade rapport från två år i Kina skildrar Sven och Cecilia Lindqvist med kritisk vakenhet och stark sympati det kinesiska vardagslivet under krisen efter Det Stora Språnget, de intellektuellas situation under en diktatur i filtskor och kinesernas reaktioner på brytningen med Sovjet. Personlig upplevelse och historiskt djupperspektiv förenas till en auktoritativ bild av ett land som är det stora frågetecknet i dagens värld.”

Kina inifrån har också kommit på norska, tyska, engelska och franska.

 

Ur första kapitlet:
”Hur är det att leva under ‘kommunismen’? Många läsare kommer att söka svar på den frågan. Jag riskerar därför att stryka populära antikommunistiska vanföreställningar medhårs om jag inte först av allt bemöter några tänkbara tolkningar av min berättelse.

De senaste årens situation är inte normal för det nya Kina och absolut inte typisk för tillståndet inom det socialistiska blocket som helhet. I början av perioden var enpartidiktaturen mer prononcerad i Kina än i andra socialistiska länder, nu i slutet av perioden är Kina – med inslag av fri marknad, privat jordbruk och enskild företagsamhet – på många områden mera ‘kapitalistiskt’ än andra socialistiska länder. Liksom 30-talskrisen i USA blottlägger den kinesiska krisen vissa grundläggande svagheter i det ekonomisk systemet, men den är inte betecknande för landets långsiktiga utvecklingsmöjligheter. Många tecken tyder på att Kina har nått den ekonomiska vågdalens botten och är på väg uppåt igen. Sannolikt kommer vi så småningom att få höra rapporter om ny blomstring och återupptagna framsteg.

/…/

När vi frågar hur det är att leva under kommunismen sker det med en sidoblick på vår egen framtid. Frågan blandas med oro över det socialistiska blocket maktexpansion och dess ledares segervissa påstående att vi alla inom kort kommer att leva under deras system. Det har varit lärorikt att leva några år bland människor för vilka vår skräckvision är en lika självklart oundviklig som glädjande framtidsutsikt.

Våra undergångsperspektiv imponerar inte på kineserna. Deras egna intellektuella har på några få generationer genomgått en mycket mer omstörtande kulturell förvandlingsprocess än kommunismen skulle innebära för oss. Det var vi västerlänningar som åstadkom den förvandlingen. Kinesernas styrelseskick och institutioner, religion, bildningsbegrepp, ekonomi och världsbild rycktes upp med rötterna när Västerlandet trängde sig in i Kina.

Det kommunistiska partiet har fört valda delar av denna påverkan djupare ned i folklagren än någonsin tidigare. Men det har också byggt vidare på arvet från det gamla samhället. Mot bakgrund av det stora uppbrott från traditionen som de senaste hundra åren inneburit för kineserna, framstår kommunismen med sina auktoritära principer, sitt disciplinkrav, sin elittanke och sin fasta doktrin på sätt och vis som fullföljare av traditioner som fortfarande /1963/ åtnjuter stor prestige inom det kinesiska samhället.

För oss västerlänningar innebär kommunismen ett hot mot vår nationella integritet och vår civilisations värden. För kineserna betyder kommunismen istället nationell återupprättelse och restauration av väsentliga delar av deras tidigare civilisation. Att leva under kommunismen är inte detsamma under dessa olika betingelser.

En kines som fyller 63 år i dag /1963/ växte upp under det kinesiska kejsardömets sista år av skenbart orubblig maktfullkomlighet. De flesta människor kunde i hans barndom inte tänka sig minsta förändring i sin tusenåriga livsstil. Men när han var 11 år störtades kejsardömet. Kina splittrades i provinser styrda av militärguvernörer, som låg i ständiga krig med varandra, och inte förrän han var 28 år enades landet nödtorftigt under Chiang Kai-shek. Redan tre år därefter tog Japan Manchuriet, och en politisk kamp började som snart övergick i öppet krig. Mellan 37 och 45 års ålder levde han under japansk ockupation. Sedan följde fyra års inbördeskrig fram till det kommunistiska maktövertagandet 1949.

En ekonomisk kris är ingenting nytt i en sådan mans liv. Han har inte sett någon annan regim som lyckats vidmakthålla en stabil ekonomisk utveckling. En förtroendekris är heller ingenting nytt. Tidigare regeringar har bara inte haft särskilt mycket förtroende att förlora. Och medan de tidigare kriserna var symptom på samhällets långsamma desintegration, så har den nuvarande uppstått ur ett aktivt, låt vara missriktat försök att lösa nationens problem.

Han kan se att det samhällssystem som Partiet söker införa på avgörande punkter direkt orsakat de nuvarande svårigheterna. Men han vet också att Kina under alla omständigheter skulle vara fattigt. Han förväxlar därför inte, som många västerlänningar, de brister som hör till Kinas ekonomiska utvecklingsstadium med de brister som är en följd av det socialistiska samhällssystemet. De senaste tolv åren har ryckt knapparna ur hans rock och medfört hisnande politiska och sociala förändringar. Men mot bakgrund av hans tidigare liv framstår de ändå som en relativt lugn tid av enhet och framsteg. Under den kommunistiska regimen har Kina arbetat, studerat och levt med en intensitet och optimism som aldrig förr under hans livstid. Den nuvarande krisen framstår därför inte som botten på en nedåtgående kurva, utan som ett avbrott i en stigande linje. I den meningen är det riktigt att tala om dagens situation som en solförmörkelse. Och man kan, som jag skall berätta i det följande, redan se ett nytt och renare ljus skymta i den kinesiska krisens mörker.”